Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
På varje gård fanns det en tomte, och han skulle rikligen förplägas till högtiderna. Om kvällarna gick tomten omkring med eld och lykta och såg efter, att allt var på sin plats, och ställde till rätta sådant, som husfolket glömt att ordna. De olika gårdarnas tomtar lågo ofta i fejd med varandra. Så berättas det exempelvis om striden mellan Tyris tomten och tomten på Esbå gård, Tyris tomten avgick i allmänhet med segern. Däri talar kanske avunden mellan socknarna, i esbåhistorierna lät man väl städse tomten på Tyris dra det kortaste strået.
Tomtar
En man hade en gång varit borta på besök hos en släkting vilken bodde i en annan socken. Det hade nu blivit avton, och det blev ganska sent innan mannen anträdde sin hemfärd. Men natten var klar och månljus och mannen traskade modigt framåt. När han nu var kommen ganska nära sin hem- by, skulle han passera en korsväg. Nu i det klara månskenet kunde han tydligt se att någonting för- siggick borta vid korsvägen. Han saktade av stegen och riktigt smög sig fram för att se vad det kunde / vara för någonting, då kunde han i det klara månskenet tydligt se att det var en del tomtar som dansa- de i ring borta vid korsvägen. Man- nen gömde sig bakom en stor yvig enbuske så tomtarne märkte hon- om inte, efter en stund steg han dock fram för att fortsätta sin hem- färd. När tomtarne märkte man- nen, var det precis som om de bliv- it uppslukade av jorden. Det var första och sista gången mannen såg någ- ra tomtar.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
På Tenala Dal hade man burit mat åt tomten i rian, men så var drängen och åt upp maten och bestyrde i koppen. Tomten blev förargad, då han kom hem och såg, hur det var, och gick till Bromarv. På vägen mötte han en karl och sade: »Jag har burit sju skyl genom sju socknar och ingenting annat bara sk-t i koppen. Och i morgon ska Dal rian brinna.» Och rian brann också. Sedan flyttade tomten till Bromarv stallet. Där skötte han om en häst, som han tyckte om, och tog mat av de andra. En gång kom tjänstpojken dit och skulle sköta om hästarna. Då det var kallt, började han blåsa i fingrarna och då kom tomten och bjöd honom ovanligt stadiga, blöta och varma vantar. Pojken tog dem och skulle sedan gå in med dem, men han kom inte längre än ut på backen, så miste han dem, och inte fick han vantarna flere gånger.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
En gård i Närpes säges ha hyst en tomte, som alla höstar fyllde rian med otröskad säd. Säden tog han från åkrar, som lågo minst sju mil från gården. Bördan, som alltid bestod av sju skylar, bar han på ryggen, kastade in den i rian och ropade: »Sju mil och sju skylar!» Varje afton ställde husbonden ett fat gröt på vinden åt tomten. Emellertid måtte han ha tyckt, att det gick väl mycket gröt åt, ty en afton fyllde han tomtens fat med avskräde. När denne kom för att äta, blev han så vred över den föda, man vågat bjuda honom, att han kastade ned fatet från vinden. Själv följde han efter med ett sådant dån och brak, att husbonden trodde, att hela huset skulle störta samman. Efter den stunden visade sig tomten aldrig mer i gården, vars rikedom försvann.
tomtar.
Tomtar ville de allt påstå att det fanns lite var- stans. Det var ju ingen sämre än han ville bestå sig med tomte. Men det säkraste tecknet på att det fanns en tomte på gården, var, om hästen hade "nissefläta" i manen eller svansen. Hade han det så fanns det allt tomte också, å då trivdes krea- turen bra. Det är inte fritt än att min häst hade det. - Det var på ett ställe som de hade rivit ned de gamla husen. De flyttade dem till en annan plats. När de körde bort den sista stocken, så satt tomtgubben på den å grät. Se'n såg de att han sprang mellan den gamla tomten å hu- sen. Han ville vara på båda ställena. Om kvällen skulle det vara tyst, när det var "kvälls- vart". Det var i mörkningen. Då gick det inte an / att hugga ved. En fick ställa så att en hade dju- ren inne till dess, så att det inte blev något väsen i stallet eller ladugården. Om en inte höll fred, så fick en inte ha fred själv. Då körde han å bull- rade utefter väggarna på natten. I min barndom var det många som gav honom mat om julkvällen. Dessemellan fick han ta sig till lätt (?). Allt som lämnades kvar på bordet om julkvällen, när en hade ätit, skulle stå till morgonen. Om han ville komma å ta sig till bäs- ta så var han bjuden. Han var gammal å skäggig. En röd luva hade han på huvudet.
Tomtar
"Tomtegôbber trodde di riktigt på." En granne till oss därute på Arnön hade sett en sådan. Han var farligt liten men alldeles som folk. Tomtarna "stillde" i ladu- gården, tröskade och diskade käla på sina ställen. Det var på ett ställe som de hade en tomte i köket. Han skötte allting så bra och höll rent och fint. Hus- mora sydde kläder åt honom och lade i köket innan hon gick och lade sig på kvällen. Efter den dagen så blev ingenting gjort, men så en gång kom tomten fram och sade: "Nu ä allt junker så grann så nu des- ker han inga käle mer". - En faster till mig tjäna- de piga på Nolby. En natt fick hon höra att någon ropade Maja. Hon tog på sig och gick ut och såg efter vad det kunde vara. Hon såg ingen. Men hon fick inte fred på hela natten utan det ropade Maja. / Hon kunde inte begripa vad det var fatt. Men på mor- gonen när hon kom till ladugården, så fick hon se att en av kvigorna hade brutit hornet av sig. Då förstod hon att det var tomten, som hade ropat namnet. Tomtarna drog från den ene till den andre. Dem som inte tomtarna tyckte om fick inte något att bli drygt. Tomtarna drog bort råg, vete och allt. Och tomtarna höll till på en och samma gård. Jag hörde inte till att de flyt- tade. De höll efter pigor och drängar, så att de var skon- samma mot djuren.
Tomten
Benämning på tomten i orten / tômte, nisse/. Om inte tomten blev bemött som han skulle, så blev han ond. Det var ett ont väsen som det var bäst att vara ifrån. Det var inte hederligt folk som hade den. Inte ville en säga nå- got, men nog tyckte en att det var skamligt för dem, som han var när. Tomten var inte längre än han nådde en till knäna. Han hade röd mössa på huvudet. Så var han som folk är. Han var osynlig. Om kvällen lyste han med lykta. På Avels- bol var han. Ibland hade di sett att han gick från uthusen och ned till sjön om kvällen. Han drog foder till Avelsbol så fort han hann. Han ville att kreaturen skulle ha. / En gång hade han kommit till ladan och släppte ned ett halmstrå. Gubben, som ägde gården, såg det och sade: ”Dä va fälle inte nô å puste för så lite.” ”Det får du se, när jag får dra från dig så mycket som jag dragit till dig”. Tomten flätade manen på hästarna. Det var som kantiga knutar. De kallades för nisse- flätter. På Avelsbol behövde de sällan se till korna, när de skulle kalva, för det gjorde tomten. När di kom till ladugården på morgonen, så stod kalven i kätten och kon var ren och s tod och åt hö som hon skulle ha efter det hon kalvat. Men om di föde väsen i ladugården om kvällen så var korna lö- sa på morgonen.
Tomten frestar sin styrka.
Det var en bonde, som fick sig drängpojke om hösten. När pojken om aftonen gick för att ge mat åt hästarna, blev han tillsagd av tomten på stallskullen, att han skulle få ge mat åt de andra hästarna, men inte åt svarten. Där tyckte pojken, att det var tokigt att lämna svarten utan, varför han gav åt den med. Tredje aftonen fick han en duktig örfil, när han inte lydde. Då sade pojken åt tomten: »Må inte ni skall träffa karl och karls son än!» Så roade det tomten att gå ut för att söka, om han skulle träffa en karl. Först mötte han en bisse och frågade honom: »Är du karl och karls son?» — »Nej, jag har varit», svarade bissen. Så gick han en bit och mötte en pojke. »Är du karl och karls son?» frågade han honom. —»Nej, jag skall bli», svarade pojken. Där på gick tomten igen en bit och så mötte han en dragon och frågade honom på samma sätt: »Är du karl och karls son?» »,Ja, det är jag. Vad vill du ha din knäkel!» svarade dragonen och tog pistolen och sköt honom mitt i ögonen. Därpå drog han sabeln och skulle hugga huvudet av honom. Tomten vände om och gick hem. När han träffade pojken, sade han: »Nu har jag träffat karl och karls son. Först spottade han mig i ögonen och sedan skulle han hugga huvudet av mig» .
Tomtar
På den tiden då min far var en liten pojke, hörde han många gånger tomtarna om kvällarna. Hade man utfört ett arbete i skymningen, hämnades tomtarna genom att förstöra detta arbe- te eller att störa gården med oväsen långt in på natten. En kväll hade far varit ute i skymningen och travat ved. Då kom farfar och sade åt honom att han skulle gå in genast, för annars kom tomtarna och ställde till otyg. Far löd inte utan fortfor att trava. Frampå natten kom tomtarna och bör- jade slå och kasta i vedtraven. Så höllo de på tills klockan var ett på natten. En gång strax före jul var far och farfar ute på logen och tröskade. De höllo på så länge, att det blev mörkt. När kloc- kan var tio kom tomtarna och började även de att tröska och höll på till ett på natten. / En annan gång var far till en badstu vid Näs, som ligger i närheten av Lidsbron. För att kunna elda upp badstuugnen tog han in till sig kottar och träpinnar och eldade med. När det blev mörkt, slutade han ej upp utan fortsatte. För att vila lade han sig på bänken, men han hade inte hunnit somna, förrän tomtarna voro framme och började kasta kottar och pinnar på elden. Han trodde, att hela badstun skulle brinna upp. En gång ville han reta tomtarna och gick en kväll ned i käl- laren och började slå i dörren. Han slog igen dörren så fort han hann gång på gång. När han gått upp, började tomtarna göra likadant. Så höll dom på en hel timme. Far var skomakare, och detta yrke började han med då han blott var 10 år gammal. Farfar var korpral och bodde på Näs nära Lidsbron i Sunnemo.
Tomtar
En bonde i Lindberga hade ord för att han hade tomte. En gång var en märr uppkommen på ett ränne, och de fick ha en hel hop karlar till hjälp för att få ner henne, och ändå blev kon "höftater" - litet halt - efter det. Då satt tomten på rännet och skrattade och sade, att han hade lyftat upp märra ensam. Bonden hade blivit så rik på det stället. Det kom an på att tomten hade släpat dit så mycket.
Tomtar
Mor påstod att hon hade nytta av tomtarna. Men så fick de mat av henne. Varje julkväll så ställde hon julmat i boden, så att de skulle få ta sig till bästa. Hon påstod, att de åt ur maten. Men det var på ett ställe som en drängpojk inte hade haft bättre förstånd än att han hade gått och gjort sina behov i maten, men han fick så pass stryk av tomtarna, så han fick men i hela sitt liv.
Tomtarna
När man var i ladugården och mjölkade skulle man slå lite mjölk i ladugårdens hörnor till de goda tomtarna.
Om tomten
Tomten var duktu-n kamrat ti ha. Han drog mye han. Han skull ha-n rôluve på sej.