Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Häxor och trollkarlar
När jag tjänte i Tryggbo i Kvistbro, blev fåren där klippta under halsen vid påsk men bara under halsen. Det var några trollkäringar som gjorde det. En västgöte låg på ett ställe en påsk, o då for gumman där opp genom skorstenen. Då ville han fara efter henne, så han smorde sig med sot o sa': "Opp o här ner!" Sen åkte han i skorstenen opp o ner. Men då sa' flickan i huset: "Ni ska säje som mor: "Å, å häran o i helvetet tar dä lann!" / Han sa' så, o då bar det av till Blåkulla med honom.
Läkekonst
När en person förkylt sig, så tog de varme i en kvast o tog den omkring honom tre gånger "ansches" (motsols). En gumma i Lämåsen här i Nysund hade en pojke som var borta o tjänte. Hon kom till honom en gång när han var förkyld o ville ta varme omkring honom, men då blev han arg o sprang ut. Om de trodde att en person var "förtrollad", så tog de en kniv omkring honom. En gumma i Sirbo här i Nysund brukade säga till mig: / "Om du går ut en kväll, o du känner som om nåt stryker förbi däj som en katt, så se inte det, då blir du sjuk."
Läkekonst
Det var en gumma bortom Bäcktorp här som skulle ha fått en ödla i magen. Hon blev sjuk en natt o kräktes opp en ödla, men hur hon fått den i sig, visste hon inte. Tog de ben eller blommor från kyrkogården, måste de alltid bära det tillbaka, men de hade allt ben till läkemedel också.
Läkekonst
Benbrott spjälka de bara. För benröta vet jag ej annat än att de var till läkare. För blodförgiftning skulle de riva rå potatis o lägga på. Om de brände sig, hade en del för sig att de skulle "bränne igen", de skulle hålla det brända över varrmen så hårt som de stod ut med. För bältros skulle de ha vådelds- kol efter hus som brunnit upp. Mina föräldrar hade e basta som brann opp, o då kom det en o bad att få några kol. Han blanda dem väl med något sen, så han kunde klete det på sig. / Var av bölder skulle de gå o sätta in i träd, t.o.m. jag har frestat med det. En granne hade en björk i en vännåkerskant. Så var det en grannpojk som hade en böld, o ja tog av varet o satte in i den björken. Sen tordes de inte hugga ner den, men så var det en som sa' att det inte var rätt gjort, så att det var ej farligt. Det skulle sättas på norra sidan av träden. De blev "krammate", det var en dräng som gick över en liten bäckrinning o slapp ner med ena foten o blev kall o förkyld. Så skulle han ta varme omkring sig, o jag hjälpte till. Han var i bara linnet, o vi tog en björkkost (-kvast) o la' i spisen o sen tog han den runt om sig mol sola. Så skulle han / släppa ner ett eldkol i bröstöppningen, men det råka komma på bara skinnet, då hoppa han till o blev bra med samma. "***Flôgvärk" kunde komma tvärt, men jag vet ej botemedel för det. "***Fulaslaget" vet jag en gubbe som kunde bota, men jag vet ej hur han gjorde. Det var värk, jag fatta det mer som magsjukdom. "Gastkramm," det var egent- ligen för det som de skulle ta varme kring dem. "Gulsjuken" förekom mycket, o då skulle de ta in blomblad av maskrosen, det var inte så noga för övrigt vilka blomblad de tog, bara att de var gula. Om de var hesa o hade / ont i halsen, skulle de ta av vänstra strumpan o binda den om halsen när de gick o la sig. "***Hôll o sting" var början till lunginflammation. För "häfta" skulle de använda frangulabär. När jag var pojke, bota de kikhosta med att de tog en sorts vit flintsten, den skulle de stöta sönder så den blev som mjöl o så blanda detta med honung o ta in det sedan. "Knarren" kalla de det när det "knerka" i lederna, de tog då tre halmstrån o stod o högg med dessas ändar på leden. Den som hade knarren skulle säga till den som hjälpte till: "Va hogger du mäj för?" "För knarren, den narren", svara denne. Men vad / de gjorde med halmstråna sen, vet jag inte. "Kvesa" var något ont i fingerspetsarna, under naglarna. "Jekta" sa de om både gikt o reumatism. För "magrev" skulle de ha salt o riktigt varmt vatten o dricka så att det nästan rann tillbaka. "Miltra hogger mäj" sa de när de sprang riktigt. För näsblod skulle de ta iskallt vatten i nacken. En dräng i Sinnerud här sa' att det var "onda bettet" i en källa till en grannstuga där. Men vidare om det vet jag inte. Vid ormbett skulle de binda om ett silkeband l. silkeskläde / ovanför bettet. Den som hade en "oxel" skulle gå till ett ställe där någon var död o ta med den dödes hand på oxeln. Skabb satte sig mest mellan fingrarna på småbarn, o det skulle gå att bota med vanlig grönsåpa. För "skorv" skulle de ha en "bekhatt", en bekkaka lades over såret, o så band man om, så det blev varmt om kvällen. På morron fäste de ett snöre i taket, o barnen fick ställa sig på en stol, o då fäste de snöret i huvudet på dem. Så prata de med barnen o ryckte undan stolen. Vid "storsteg" på ögat värmde de ett stolsben i brasan, o när det börja brinna skulle de sätta det på / ögat. Tungspenen föll ner ibland, o då skulle de lyfta opp den med skaftet på en träsked.
Läkekonst
De blev "krammate" ibland, sa' de, hastigt sjuka. De tog då ullsaxen o la' in i en handduk; handduken lades tredubbel först, o så la man dit saxen o la ihop handduken. Sen togs den tre gånger "ansches" (mot- sols) om den som var sjuk. Och hur det gick till, vet man inte, men om det var "kramning" så var saxen flyttad inne i handduken, i annat fall låg den still. Detta har jag sett med egna ögon. Men efter detta gick det bort. Man vet inte vad kramningen kom av, men det var så mycken "rånad" / då, skogsfruar o så där. "Storsteg" fick man på ögon- locket, då skulle man värma ett "storsteg" (stolsben) o hålla det på ögat, så gick storsteget bort. Solormar rita de i, det skulle bli "ritat", sa' de, men jag vet ej riktigt hur. De "högg dem för knarren," vid "knarren" blev handlederna onda. De tog då tre halmstrån med tre leder på, så skulle de lägga handleden på en tröskel som vette åt norr, o så skulle halmstråna läggas på tvären över handen. Så fråga den som hade knarren: "Va hugger du mäj för?" "För knarren, den narren," svara den som högg. Och så högg han i de tre första lederna på halmstråna. / Detta upprepades tre gånger, o lederna på stråna flyttades undan för undan, o så högg han i allesammans. Första gången de såg någon falla vid "fallansjukan" skulle de rycka linnet av honom (henne) o bränna opp. Hade någon "matlea", skulle de steka något under en gryta (fotgryta), det skulle den som hade "matlea" äta opp sedan. Om barn stammade, skulle de vid slakt ta lungor o lever, hela det "filset" o slå till dem för munnen med detta. och för att barn inte skulle bli mörkrädda, skulle de bita över det som skälver på djuret när de slaktar ett djur. Om "tungspeen" föll ner, / blev man så hes. Då tog man lite salt på ett skedskaft o höll detta under själva tungspenen, då skulle det gå bort. Om de fick förfärligt ont i ryggen, så sa' de, att de skulle slå till dem i ryggen med en "trebånnekåst" (tre- bandkvast), så skulle det onda gå bort. Men annars var en "tre- bånnekåst" inte bra, det skulle kom- ma någon o sopa med den som inte var bra. Men jag vet ej om det var en viss natt som den skulle komma.
Kungar
Det hörde jag gamle sägner om att Karl XII skulle bli skjuten med en silverkula till slut.
Hantverkare
En hästslaktare kallades för "bose" eller "flåttere." Jag var med om att slakta många hästar. Men det var särskilt på ett ställe här som de inte ville äta hästkött. Det som vi ej hann att göra rent, grävde de alltid ner. Särskilt en gång fick vi som slaktat så mycket kött med oss hem. Jag räckte fram handen o skulle tacka gummar där, men då var hon så kvick att kasta förklädet över sin hand först. Men jag hade tvättat mig, så det var inte det felet, utan det var för att jag hållit på med hästen. / De grävde ner hästarna i skogen men inte på en bestämd plats.
Skämtsagor
Det var ett par fiskare som kom in till en gumma, hon hade en gryta på spisen som koka så bra. Den ville fiskarna äntligen köpa, det skulle bli så bra att ha den i båten o koka mat i. De fick den till slut o tog den med o satte den i båten o la fisk i den. Men grytan koka inte där. Då blev de arga o kasta den i vattnet, o då bubbla det till. "Nu koka ho," sa' den ene o hoppa efter i vattnet. Han kom inte opp, då tänkte den andre: "Nu äter han opp all fisken," o så hoppa han efter också.
Föremåls språk
När det var hammarsmedja vid Lia här i Nysund sa hamrarna om hösten: "***Kôrv (korv) o palt överallt! " " " " Men om våren sa' de: "Sillenacken, vattekappen, " " Slagarna sa' när de tröska fyra: "Tu par vanter, päls o tröje " " " " " ". Vällingklockan sa': "Sur välling, salt sill, / bälghunner, kom in!" Kyrkklockan i Nysund säger: "Danjel långben, " " ." När torparna under Ölsboda gård åkte fram till gården för att köra gädsel så sa' kärrorna om morron: "Aldri tröker ja te ja kommer hem, aldri tröker ja te ja kommer hem." Men om kvällen, när torparna for hem, sa' de: "Knaller å går knaller å går."
Föremåls språk
Vällingklockan vid Sunds gård bruka säga: "Sur välling, salt sill skällhunner, kom in!"
Visor
"Jag gick mig åt stallet, o i stallet fick jag se husarehästar stående båd en o två o tre, då geck ja te min unga fru o sade: 'Lilla vän vad är det för husarehästar, vem har skickat dem?' Sa gick han säj i kammarn in o i kam- marn fick han se husarestövlar stående båd en o två o tre, så gick han till sin unga fru o sade: 'Lilla vän, vad är det för husare- stövlar, vem har skickat dem?' / Jag tror att du är galen o att maran rider däj det är ju ett par känger som mamma skicka mäj! ________ Känger små med sporrar på då blir väl jag en lycklig man såväl som mången ann!" Jag kan ej minnas mer på denna, men jag vill minnas att jag lärde mig den av en pojke härifrån som kom hem från Västmanland, o han hade lärt sig den där. Jag tror inte att de sjöng den så mycket just här i socknen. Visan om "Munken i Husaby" bruka de ju sjunga här ibland. En munk brukade besöka en gift kvinna, en kväll kom han utanför när man- / nen var hemma. Hustrun sjöng då för sitt barn i vaggan på föl- jande sätt för att varna honom: "Skytta ej för gluggen du lilla vännen min, far han varser skuggen o du får inte gå in." Tussi lull, far ä hemme, far ä hemme! Kom te mäj i otte när hanen börjer gal, för då pappa borte, han ä te kvarnen o mal! Tussi lull, far ä hemme, far ä hemme!" Det var en "biblisk kvinnospegel" som de sjöng strofer ur. Jag minns bara den om Sara o Hagar: "Jag kan ej längre se / hur hon min Isak knuffar, i luven drager hårt, o vägg emellan skuffar. Jag bad att hon en gång med spånad skulle hasta, då hon med vredgat sinn i golvet sländan kastar. Hon mig av sleven gav en skråma tämligt lång!" "Sinclairsvisan" sjöngs mycket här förr. Och så sjöng de ur Fänrik Ståls sägner." En familj i Ekan här höll alltid på med den, så grannarna kallade den för "Ekrarnas bibel." Men så blev fa- miljen andligt sinnad, o sedan sluta de med den bibeln.
Legender
"Jerusalems skomakare" bruka man höra talas om, han fanns överallt. Men det var mer som ett skämt, om en som var påpasslig o med överallt, sa' de: "Han är som Jerusalems skomakare, han är med överallt."