Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
Tomtar
Det var en soldat, som hade varit till Jösseforskvarnen och malit. Han kom hem mycket sent på kvällen. När han hade lagt sig för att sova, blev det så oroligt omkring honom. Tomtarna kom och räknade alla kläder, som han tagit av sig. Så här räknade de: "Här är rocken, västen och byxorna och här är dätte". Det sistnämnda plagget visste de intet namn på. Det var förskinnet. De höllo på att räkna på samma sätt hela natten. — Tomtarna tyckte inte om att man kom hem sent på kvällarna.
Tomten härmar efter människors handlingar.
Vi ha badstutomten kvar ännu. Han tyckes vara av fegare art än andra tomtar, ty han kan icke uträtta mycket annat, än vad han ser andra göra förut. Så t. ex. när gårdsfolket rensar sin hampa eller sitt lin, gör han det även, men vanligtvis på aftnarna, sedan de slutat. Så gör han även alla badstukvällar. När badstugan uppeldas till badning, då badar tomten även, sedan andra slutat.
Hus- och gårdstomte
Jag såg en "tôsse" en gång när jag gick i skogen å "jette" (vakta kreatur). Det var en liten en. Jag "tvärsläng- de öga på´n. Sen var han inte att se. Men jag hann att se så mycket att han hade en röd "peckluva" på hu- vudet, en lång grå "kolt" å ett par korta byxor. Skägg hade han inte. Han kunde väl vara en aln lång. Han var så rynkig i ansiktet, så han såg ut att vara gam- mal. Det finns nog kvinnliga tomtar, men jag hörde inte talas om dem. Det var mycket talat på att de kom å bytte till sig barn, å då var de ju tvungna å ha barn själva. Tomten skulle allt ha två ögon, å det hade den som jag såg också. Han var för det mes- ta osynlig. Varför vet jag inte. Men sådana "fanter" ville vara osynliga. "Tôssen" höll sig var som helst, men han var som / mest i "fjus" å stall. På sätern höll han också till. Socknens ord för tomte: "Tôss", nisse, nissefar, tomte, nissegôbbe". "Tôssen" blev ond om han förargades. Han tålde inte dun- der å slammer om kvällarna. Då skulle det vara tyst. I stall el. "fjus" fick ingen föra oljud på kvällen el. slå kreaturen. Han kom då å gav örfilar. Var en giv- mild å god mot tomten, så hade en hjälp av honom för då bar han foder till ladan så fodret "tröt" aldrig. Han ställde med djuren så att de blev ryktade å att de hade foder att äta. Men det var inte alla djur han tyckte om. Det berodde på färgen. Gråa djur tyck- te han om, å de fick fullt upp att äta både dag å natt. Det var på ett ställe, som de hade två hästar i stal- let. Den ene älskade han å den hästen hade alltid att äta, men den andre stod alltid med tom krub- ba. "Tôssen" tog från den hästen å gav åt den andre. Far sa att nissen hade varit å flätat ihop ma- nen och rompan på hästen. Det var nära på omöj- ligt att ta upp sådana flätor. I mitt föräldrahem / höll han sig i de gamla husen. Far å mor hade hört att tomtarna viskade å pratade med varandra. Tomtarna skulle vara ett slags andar. Om någon gjorde narr av honom, så gick det inte väl. Då gav tomten honom en örfil, så att han inte blev vid sig på flera veckor. Det fanns de som ställde ut mat åt tomten, för att han skulle bli snäll. På julnatten lades en kudde i det bästa rummet för att tomten skulle få vila på den.
Tomten tvingas att flytta.
En präst tog nattkvarter på en gård. Där eldade de upp ett kallt rum åt honom och gingo sedan alla till sängs, lämnande brasan att brinna i spisen. Prästen frågade, varför alla lade sig och ingen stannade kvar för att sköta brasan. Värdinnan svarade då: »Här är en gammal gubbe, som sköter om allt här på gården, både eldar och hästar.» När tomten kom in — det var en liten grå gubbe med lykta i handen —, så sköt han på spjället och gick så ut igen. Efter en stund kom han tillbaka för att stänga spjället. Prästen låg hela tiden och såg på. När spjället var stängt, gick tomten till adjunkten och sade: »Han sover.» Därefter gick han till prästen och sade detsamma : »Han sover.» Men då svarade prästen: »Han sover icke. Stanna kvar satan!» Så steg han upp och gick och väckte husbondsfolket. Tomten hade ingen makt utan måste stanna kvar, tills han fick lov att gå. Sedan frågade prästen: »Vet ni, vad ni har för en gubbe här, som går om nätterna?» — »Nej», svarade de, »han har varit före oss här.» Så bad prästen dem stiga in i kammaren och sade till dem: »Nog får ni hålla honom, om ni vill, men nog lagar jag bort honom också, om ni vill.» Prästen berättade då, att han var av det onda släktet, av fans släkte, men de trodde det inte först. Då hade prästen tomten att visa prov, först skulle han bliva klen som en vidja och sedan stor. Och det gick allt som prästen befallde: först blev han klen, och sedan blev han stor och svällde till, så att han knappast fick rum i kammaren. Därpå bad prästen honom visa, huru de göra i helvetet. Då hade han blivit alldeles som en svaveleld, skakat i hela kroppen, och eld hade droppat av fingerändarna. Nu sade prästen igen till husbondsfolket, att de fingo hålla honom om de ville, men det ville de inte mera. »I sådant fall att tomten skall bort, skall han ha någonting med sig, när han flyttar», meddelade prästen dem. Sedan bad han adjunkten att gå och välsigna hela gården, och han gjorde så, men lämnade en liten gammal bod ovälsignad, och den hade tomten makt att taga. Slutligen stack prästen med en nål ett hål i fönsterbågen och befallde tomten att gå ut genom det. Tomten måste lyda, och genast som han kom ut, stod boden i ljusan låga.
(Hus- och gårds) tomten
"Tomtgôbben" visade sig som en människa. Han var en aln lång. Han var manlig. Han hade gråa kläder å stormhatt. Sådan klädd hade flera sett honom i Eke- bols kvarn, för där höll han till. Ingen visste hur gam- la tomtgubbarna kunde vara. Men nog var de förfärligt gamla. Långt skägg hade tomten. Tomten uppehöll sig i stallet, lagården, skjulet, logen å litet varstädes. Mest höll han till i stall å lagård. När Karl i Nolgårn for i Näsbacken en gång så fick han se en liten "tomtgôbbe" som satt i ett dike efter vägen å tvättade fötterna. Det var egentligen en liten bäck. Hästarna var alltid rädda vid den bäcken. Tomtarna höll mycket till vid milorna i skogen. Min morfar var med å rev en mila. De var sex personer å alla sex stod å såg tomten. Han stod vi milan / å stödde händerna på en käpp som rack upp till hakan. Han var en aln lång. Röd mössa på huvudet. En av karlarna skulle försöka ta honom, men då blev han bor- ta. En "rotgubbe" satt å spikade stickor på kvällen. Så höll det på att spicka stickor hela natten. Det skulle vara fred efter solnedgången. Morfar fick tag i en tomte när han skulle ta hö åt hästarna på kvällen. Morfar bad tomten ge hästen nattfor en gång. Morfar skulle bort å kom sent hem. När morfar kom hem så hade allt hästen fullt upp att äta.
Tomtesägner
På ett ställe bodde det en tomte under stallet. Åt denna utsattes grötfat, av husbonden, på kvällen. En julkväll så bjöd tomten hus- bonden till sig på kalas. Tomten hade ett så fint inrett rum under stallet, så gubben blev förvånad när han fick se det. Mitt på golvet stod ett bord dukadt med en duk vävd av grässtrån, så var det dekorerat med gröna mossbitar. En stekt höna låg på ett fat, som stod mitt på bordet. Denna fick gubben smaka på först, sedan bjöd tomten på kött och kokta svampar, blåbär och lingon samt kaffe, sist bjöd han på brännvin. Bäst man var i kalaseringen börgade det rinna ur stallet, och på bordet för / tomten, då börgade denna gråta och så bad han gubben flytta stallet. "Ja har möa päng, sâ du ska bli ärsätt om du jârt!" sade han. Gubben lovade flytta stallet, som han även gjorde och fick i belöning en hel påse med pengar av tomten. På ett annat ställe fanns det en tomte i stallet. Han tyckte om alla hästarna, utom en vit, ty vit färg tyckte inga tomtar om. Denna tog han maten från och gav till de andra hästarna, dessa voro ständigt feta och välfödda, men den vita var mager jämt. Gick man om stallet på kvällen hördes, hur denna hästen slog och trampade i stallet efter "sol". Tillslut måste ägaren sälja honom.
Tjänsteandar. Hus- och gårdstomten
Far brukade inte ha så mycket att tala om, men "tomtegôbbra" talade han om flera gånger, för han trodde att det fanns sådana. De fanns över allt men de ville helst vara där det fanns människor och djur. I Sandtegen fanns det "tomtegôbba" sade han. De gick alldeles "ryggbare" där om kvällarna. En gång var husbonden i stallet å skulle ge hästarna till kvällen. Å då råkade han att ryta till ett slag åt hästen, som inte ville stå stilla. I detsamma kom en liten gubbe med röd "luva" å slog till honom en örfil, så att han inte visste var han var på en lång stund. En annan gång så såg de flera tomtar som sprang omkring husen. Det såg ut som om de lekte och sprang efter varandra. När husbonden skrattade så blev de alldeles borta. Tomten visade sig som en människa. Jag har aldrig sett någon sådan fast jag legat i milor och varit ute mycket, men jag minns så väl hur de gamle talade om honom. Han var inte större än ett gammalt barn. Han var klädd i röd luva å grå vadmalskläder. Byxorna gick inte längre än ned till knäna. Strumporna voro som folk brukade mest den tiden, vita eller gråa. Så hade han träskor på fötterna. Det fanns tomtar både med och utan skägg. Jag hörde talas om båda delarna. De skulle vara eldröda i ansiktet, ha stor, näsa och stora skapra ögon. För det mesta var han osynlig. Det var bara när han trodde sig vara ensam som han var synlig också när han ville slå till någon. Tomten uppehöll sig i uthusen. Han tyckte om att bo i gamla fallfärdiga hus. Sådana ville han inte lämna. För om en rev ned sådana hus, så stannade tomten kvar ändå och det gick inte an att bygga nytt på den gamla tomten för han rev ned så fort de byggde. På somliga ställen var det bara en tomte, men i Sandtegen fanns det flera. Andra ord för tomte: "Pyssling", nisse. Tomten var ond eller god allt efter som han blev omhuldad till. Det var inte värt att gå till ladugård eller stall på kvällen och Snudra, skrika el. ställa till väsen. Gjorde man det , så fick man ont av honom. Hamn kunde bli så farlig att han kunde släppa ut alla kräken å slå i väggarna. I Skarbol kastade han ned stenar genom skorstenen på natten, å det var för att inte han hade fått fred på kvällen. Han var god emot kreaturen, för dem gav han att äta. Hästen skötte han om Så bara han inte på något vis blev ofredad, så var han god och snäll både mot människor och djur. Tomten bar foder till ladan, för det hörde jag mor tala om, en tomte hade kommit till en lada med några strå på ryggen. Men fast det såg ut som att det hade varit några strå så var det så mycket, som han skulle ha fraktat det med häst. Om någon hånade honom, så gick det inte väl för den. Tomten blev ond för sådant och det dröjde inte förrän han hade slagit till. Han tyckte om att få nya kläder, men han blev så högfärdig när han hade fått dem, så det var bara dumt att ge honom något. Mor talade om efter sin mor, att en tomte brukade å hjälpa till att sikta mjölet i boden. Det var bara att ställa fram det på kvällen, så var det siktat och färdigt på morgonen. Framtill julen så hade barnen fått syn på honom å de talade om att han hade så trasiga kläder. Då tyckte de att det var synd om honom å sydde kläder, som de hängde in i boden där han brukade hålla till. På morgonen när han kom i boddörren, så fick han se tomten. Han skrattade och sade att "grann gosse siktar inte mjöl mer", å så blev han borta. Ingen fick se honom mer, å aldrig blev mjölet siktat mer. På julkvällen så skulle tomten ha ett "bräddat" fat med julgröt. Det ställde de i stallet eller lagården. Det var å mormors tid de brukade så. De som gjort det i senare tid ha smugit sig till att göra det för att inte folk skulle skratta åt dem.
Tomten
På Enebacka i Valbo tjänade en dräng. Han var i stallet på kvällen för att ge hästarna foder. Rätt som det var fick han en kläm av tomten. Därefter såg han ett ljus, som kretsade bort i luften. Husbonden eller husmodern gav tomten mat. De ställ- de en liten skål mjölk i lagårn för var gång de mjölka- de. Men särskilt på kvällen. Det var för att han skulle freda kräken. Vid jultiden stack de till honom en "kåprock" eller vantar.
Tomtar
Fisk var mjölnare vid Högskvarnen. Han hade inte velat tro att det fanns tomtar eller andra sådana väsen. Men så rodde han över sjön på kvällen och gick upp till en stuga och hälsade på en bekant. När han kom upp emot stugan, fanns en sten och där fick han nu se tomten. Tomten satt på stenen. Mjölnaren blev sittande. Till sist bad man honom stanna över natten. Det gjorde han. På mor- gonen sade han: "Jo i kväll jagu såg jag tomten du".
Tomtar
Min mor talade om, att hennes mor, eller. om det var en annan släkting, satt och klippte får och dörren stod öppen. Regnet stod som spön i backen. Då såg hon plöstligt en liten tomte stå i dörröppningen och ville in i regnskydd. Men hon la en stor fårsax på tröskeln och över den kunde han inte komma. Tomten sa: "Tocke klöppe, mor!" det betyder: "Ta bort saxen, mor!"
Tomten far av med gårdsvärdinnan.
Teirtomten visade sig ofta för husfolket. En gång om julen möttes han av några bybor. De frågade, vad han skulle ha i lön för det kommande året. »Antingen husbonn eller värdinnan», svarade tomten. Och husmodern dog under det följande året. När hon skulle begravas, orkade inga hästar draga liket till kyrkogården. Det måste därför jordas i skogen invid Teir. Och detta tolkades som straff för att hon i livstiden hade varit för intim med tomten.
Tomten sköter om husdjuren.
På Söderudden i Vallgrund fanns hos Jacob Snygg (berättarens far) en tomte, som skötte om hästen. Gårdens folk såg honom ofta; han visade sig som en liten gubbe med röd toppmössa. Snygg bytte emellertid bort sin häst. Den nya föll inte tomten i smaken. Han visade sig mycket vred, »regerade» på stallskullen och kastade diverse föremål efter S., när denna kom till stallet.