Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Tomten utför jordbruksarbeten och gårdssysslor.
Min morfar berättade en gång om en händelse, som inträffade, då de på hösten skuro rågen. Var och en hade beslutit att skära var sin teg till kvällen. En gammal gumma, som även var med på arbetet, orkade inte med mera än halva tegen till kvällen. Hon satte sin skära under en skyl, men när hon på morgonen efter skulle fortsätta att arbeta, fann hon, att tegen var färdigt skuren och hennes skära i sista skylen på fältet. — Gumman kom glad hem och berättade, att hennes hustomte, »som alltid är så snäll och hjälper henne, också nu varit och skurit rågtegen färdig». Varje kväll brukade gumman sätta ut ett stort grötfat på trappan, och på morgonen var fatet tomt, då hade ju tomten varit och ätit upp gröten. — Då gumman dött, revs hennes koja ner, och flyttades till ett annat ställe i byn. På sista lasset, som kördes, satt tomten. När de körde förbi en ria, där man höll på att tröska, sade tomten allvarligt åt folket, som stod i ridörren: »Vi flyttar i dag, vi». Alla sågo nyfikna ut, när han, som körde inte yttrade något. Men till sist sade husbonden: »Det var bestämt gammel-Gretas hustomte!».
Tomtar
Ja såg mycke tomtar i sko- gen, de va så store som ett årsgammalt barn, men de va stadiga i kroppen, och så hade de röda luvor på sig. Första tomten ja såg va på en söndagskväll, jag låg å kola, å hade varit ute å sett om mila, då small dä i dörra. "Stig in!" sa ja. Men ingen kom, å så bulta dä igen. Då gick ja ut, och då gick den lille gubben där och spatsera vid milan, han ville väl visa att han var hemma där. I Hjärstalagårn i / Kiel (Visnums-Kil) där fanns alltid hö i häckarna. Min husbonde la alltid ut nya kläder åt tom- tarna till jul, de var av lamatyg med gröne roser på. De var alltid borta på morron, och vi hade nyckeln inne. Vär högtidskväll skulle de också ha lite gröt, och det var borta på morron. Men dä tordes inte att en slipa en lie eller e yx sen solen gått ner, då gick slipstenen sen hela natten. Det var inte på alla ställ som tomtarna trivdes. Vid Kilsbyn i Kiel fick stalldrängarna smörj många gånger för att de inte ansa hästarna som de skulle.
Tomtar
Efter som gammalt folk beskrev "tômten" så skulle det vara en liten gubbe med långt skägg och långt hår som räckte ned på axlarna. Han hade röd "luve" på hu- vudet, en grå kolt med skärp om mitten och korta byxor till knäna. Han räckte inte en vanlig människa till knäna. Han gjorde sig osynlig när någon kom i närhe- ten av honom. "Tômten" drog till huset, så inte såg de illa på om det fanns tomtar på gården. Om han fick som han ville ha det, så ofredade han ingen. Han vakade i lagår- den om nätterna, så kom han å sade till om kon kal- vade på natten. Sådan tro har det varit här. Om tom- ten blev ofredad, så var det inte gott att råka utför honom. Farfars dräng fick ett slag i huvudet av tom- ten för att han stod på logen och tröskade för / länge på kvällen. Han hade ett par neker kvar och dessa ville han inte lämna. I detsamma som han skulle böja sig ned å ta dem, så fick han se en liten tomte hänga grensle över logbalken. Och som en ### var han framme och slog till drängen. Det var det värsta slag han hade fått. Han höll aldrig på att bli bra av det. När solen gick ned var det "kvällsvart". Då gick det inte an att bullra el. ram- la med något. Det skulle vara tyst då, om det skul- le bli tyst vid gården om natten. Som folk arbe- tade den tiden av dygnet, så arbetade tomten ända till solen gick upp. På julkvällen skulle tomten ha kalas. Det mins jag, att det fanns käringar i min barndom som hade den tron kvar och ville traktera tomten. Han fick gröt i ett fat.
Tomtar.
49. De skulle sätta ut mat på julafton åt tomten. Han var nog snäll, om de gjorde, som han ville, men det var inte värt göra honom emot.
Tomasnatten
Tomasnatta skulle de få se trolla å sånt där. Tomten visa sej han mä men han velle vare i fre den natta.
Kvarlämnande av hö
Med höet hade de den seden att det skulle ligga litet kvar tills de kört in den nya höskör- den, det skulle inte va- ra tomt i ladan.
Karl Eriksson
Om folket på den gård som hade tomtar, kloka som botade sjukdomar, far blev botad efter felaktig åderlåtning, blodstämning, om löjtnantens sjukdom.
Tomtar
Det var en tomte som satt och fodrade djuren på julafton. "Ät nu, knabbe, detta e kommet frå Torpa stabbe," sa han.
Två tomtar slåss.
En gång slogos tomtarna mellan Skäggas och Nystu rian. De buro råg från varandra. Efteråt såg man där, hur rågen var utspilld.
Brunnsgubben.
I brunnen härskar en liten gråklädd gubbe med röd pilkaluvo, i rior och badstugor äro tomtarne helt rödklädda.
Tomten i berget.
På Kasaberget vid Strömsby finnes ett jättekast, i vilket enligt sägnen bor en tomte, som ofta skall ha låtit höra av sig i trakten.
Tomten sköter om husdjuren.
På Nystus i Dickursby hade man hästarna lösa i stallet. Där funnos tomtar, som skötte om hästarna och buro åt dem havre och hö från granngårdarna.