Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Klokskap.
Om folk var ute sent, kunde de bli kramade. När de kom in, skulle de då gapa över röken från en svavelsticka. Sedan skulle de spotta på stickan och föra den runt örat. Detta skulle upprepas tre gångeer. Berättat av Albert Andersson, Grimsmossen 1887. När de sett lyktegubben eller hört gasten skrika, skulle de inte tala om det samma kväll, för då blev de sjuka. Lyktegubben skulle hålla sig utmed strömmen för att le- da folk vilse. Grisarna skulle slaktas på ny mellan första kvarter och full- måne. Eljes blev det löst fläsk d.v.s. köttet skilde sig inte från späcket. Gäddor skulle bara nappa på ny.
Död och begravning.
Om hunden lade sig längs brädan på golvet med nosen åt dörren, skulle någon i huset dö. Om hunden satt ute och tjöt, skulle någon dö, som bodde åt det håll, varåt hunden vände sig. Om många karlar samlade flock på vägen, så att de såg ut som ett båralag, skulle någon snart dö. Om ugglorna satt på taket och inte gav ljud från sig, bådade det sorg mera än om de skrek. Om de skrek, be- tydde det, att barn skulle födas. Om ett litet barn dog, innan det var döpt blev det lyktegubbe eller gast.
Vättar m.m.
Det var farligt att var ute sent på kvällen i synner- het för barn. De kunde komma ut för "småfôlk" å då blev de inte som de skulle vara till förståndet. Så kunde "gasten" komma över dem å han bådade inte annat än ont. (Somliga sa att "gasten" var detsamma som kattugglan). På kvällen var det mest farligt för sjukdomar å skul- le en träffa ut för spöken å "gengångare" så var det på kvällen å natten. Skulle en ut å åka en kväll, så skulle en inte sätta ##### på hästen förrän en hade spottat genom den tre gånger å nämnt Je- su namn.
Djur
'Rôgskerka' (kornknarren) höll sig i vallarna å sä- den. Det skulle vara som lycka med henne. Kom 'kattuggla' (även kallad 'gasten') inerst på husen å skrek, så betydde det lik. Om göken kommer nära inpå husen å gal blir det regn. Å vill han gärna hålla sig intill husen, så blir det ett regnigt år. Det blev slut på 'galinga' när han fick höra att de strök brynstickan mot lien. Göken blir hök när han blir gammal. 'Glaâ' spådde väder. Om hon flög högt på förmiddagen å det var varmt i solen, så blev det åska på afto- nen.
Gastar
Som liten talade ofta gamla personer om gasta- nätterna, det var torsdagsnätter med fullmåne. Gastarna voro stora svarta foglar, som höll till på Blängsmossen, Gästarna voro mördade människor och kom någon på berget en sådan natt blev han gast- kramad, gastarna ville ha hjälp att få benen i vigd jord och mördaren fast. Över mossen gick en liten väg mellan Skövde och Öglunda över berget, där hade många försvunnit. Farfar hade när han gick hem efter lantvärnsupp- bådet blivit kramad på berget så blåmärken efter var- enda knapp syntes i kroppen
Gastar
"Gasten" var alldeles som när en onge skriker. I en myr väst vid Spelnäs höll han till. Det var en gubbe från Spelnäs som var vid myren och ploc- kade bär. Det led så att solen gick ned in- nan han kom därifrån. Han satte sig på en stubbe vid myren å skulle vila sig litet innan han gick hem. Då fick han höra som ongeskrik i myren. Till slut tyckte han att det skrek runt omkr honom. Då fick han se en stor svart fågel som kom å flög ned å satte sig ut i myren, men då blev det tyst.
Gasten i Högarås.
Mellan hemmanen Gränshult och n:r 1 Öxared i Förlanda socken ligger ett berg som kallas Högarås. Där fanns förr och finns väl ännu en gast som mot regn och oväder låter höra sitt hemska läte som hörs vida omkring. En båtsman vid namn Vågren hade strax före jul varit hos sina rotabönder och hämtat sin julakost, som bestod av kaka, sovel, ljus och riklig traktering på ställena som han besökte. Vågren hade många roliga historier att berätta för sina rotabönder och vem som ville höra på, bland annat att han hade varit med svenska flottan och hämtat en svensk konungs brud, samt att han en gång ramlat överbord och på sjöbottnen sett en massa ålar, de största var så stora som timmerstockar och de små lågo i knippen. Men lyckligt nog / blev han uppfiskad och fick ännu en gång komma hem till sin lilla stuga som låg vid Olleträ. Där bodde han med sin hushållerska som han kallade "Lilla Potäta",' ty var liten och trind. Men nu till hans äventyr med gasten, han kom då från Eskhult där han hämtat sin julakost. Det hade blivit sent på kvällen då han begav sig på hemväg med sin säck på ryggen. När han nu kom till Högarås fick han höra att någon ropade. Han trodde då att det var "Lilla Potäta", som kom för att möta honom och ropade därför: "Häråt"!! I samma ögonblick fick han en smällande örfil så att han stod på huvudet, i samma stund blev säcken så tung att han, stark som han var, icke förmådde resa sig utan han fick krypa fram på stig som slingrade sig mellan stenar ock klippblock, omkring 1/2 km, tills han kom till det stället där en liten / kvarnabäck rann över vägen. Gasten hade inte då makt att följa honom längre. Klockan 2 på natten kom Vågren fram till en gård i n:r 1 Öxared och knackade på. Byxorna voro alldeles utslitna på knäna oh han hade erhållit stora blödande sår på knäna. Han fick skött om sina sår och fick sig några dromara hembränt brännvin. Occh så gick han hem till sin "lilla potäta". Sven-Erik Hörberg Förlanda Öxared postadress: Tostared
Jättekällan på Högagallen.
I min barndom gick vi barn ofta och såg en offerkälla, kallad jättekällan på Högagallen en bergås i Veddige, källan var en rund ganska stor fördjupning i hårda berget, full med vatten, dit hade folk gått i flydda tider, för att bli botade för t.ex. tandvärk, reumatism, utslag o.s.v. tvättade sig i vattnet i källan. Samtidigt, som de offra något i källan innan de gick der- från, något småmynt, eller någon småsak ej så noga vad, blott något lades deri. Och ingenting fick sägas under tiden, utan tyst skulle det vara om de skulle få bot. Ryttaren i Kulla. I övra Kulla Veddige socken kunde om kvällarna, ofta av de innevarande höras, hur en ryttare kom ridande in genom den stenbelagda porten, tydligt förnams att hästen haltade, om en stund hördes han rida derifrån i galopp, men då hördes ej hästen halta. Sägnen förmäler, att en gång för länge sedan i ofredstider en ryttare kom fram till gården en kväll, och ville låna hammare och tång för att kunna sko sin häst som tappat ena skon. Och sedan i full fart ridda der- ifrån, men vem och varthän täljer ej sagan. / Jättestenen. En stor sten belägen å utmarken intill gården Vagnabäck (Veddige socken) sades hava en gång i tiden blivit ditkastad av en jätte som bodde i ett berg Kullenhöga beläget i vester derifrån. Jätten tålde ej att kyrkan byggdes, utan med denna sten skulle han slå ned kyrkan, men som stenen aldrig hann sitt mål, utan föll och blev liggande på nämda plats. blev jätten deröver så vred, att han tog och skar med en kniv stenen mitt itu. Stenen var också liksom skuren i två delar allt uppifrån och ner. Men den blev vid tiden omkring sekelsiftet söndersprängd, för att troligt användas till byggnads-sten. Gasten i Boxsjö. Jag mins , att de gamla i min barndom ofta sade: att de hört gasten i Boxsjö. Så nu blir det allt snart oväder mente de på. Men varav det kom sig, att der egentligen var en gast, har jag ej något klart minne av, blott att det allmänt sades, att gasten hördes derifrån. (Boxsjö, en liten sjö i Veddige)
En mördares offer myringen som
En mördares offer (myringen) som bedriver allehanda ofog, och hur han nedmanas av en präst. (Samme berättare som föregående). En man vid namn Pål Rasmus, boende i Voxtorp Halland, var ovanligt grym mot människor och djur, plågade allt och alla han kunde komma åt. Slutligen hämnades bönderna på honom och mördade honom. Men hade han varit elak som människa, blev han det mångdub- belt värre som gast. Han bodde i en ihålig pil utmed vägen, som leder från Voxtorp till Hasslöv. Så snart någon människa kom körande där förbi, sedan det blivit mörkt, kunde man vara viss om, att myringen var fram- me och stötte bort ett hjul från / hans åkdon, eller satte sig gasten upp att åka, vilket senare föror- sakade, att hästarna ej orkade gå ur fläcken.* På så sätt var nämnde andeväsen en skräck för nejden en längre tid, och ingen vågade fär- das den vägen efter mörkrets inbrott vare sig gående, åkande eller ridande. Men slutligen råkade gasten sin överman. Prästen i Hasslöv kom en kväll åkan- de förbi myringens bostad, den murkna pilen. Genast var gasten framme och stötte bort det ena hjulet från vagnen. Utan att varken bli rädd eller bekymrad, steg prästen ned av åkdonet, lade det lösa hjulet upp i vagnen och befallde gasten *För att få veta vad slags "###" det var, som förorsakade att hästarna ej orkade gå, kunde den körande gå framom hästen, lyfta av huvudstolen och se genom den bort på vagnen. Då syn- tes alltid det andeväsendet, som eljest var osynligt, och vanligen då satt och åkte. / att bära i vagnens axel, till dess han fick befallning att lämna den. Pål Rasmus jämrade sig men måste lyda. Prästen satte sig upp i vagnen och åkte så hem till prästgården i Hasslöv. "Var god håll i axeln, medan jag går in efter bok och prästkrage"! Gasten jämrade sig men lydna- den var ofrånkomlig. Sedan nämn- da saker voro hämtade, befalldes gasten följa med. De gingo till en källa i Voxtorps ängar, ett par km. från Voxtorps kyrka, där Pål Rasmus nedmanades. Varje år fick han taga ett tuppsteg mot Voxtorps kyrkogård, men varje skottår ett tuppsteg till- baka. Då han hunnit till kyr- kogården var han fri.
Om Gasten.
Sagesman: D. Mellkvist född år 1856 (i Rölanda). Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hökedalen. Om Gasten. Det hände ofta att folk förr i tiden kom- mo ut för gasten, hur han väsnades och gick an med sitt "skratt", hörde man rätt som det var. Men det var så svårt att få syn på honom och ingen kunde med bestämdhet säga, huru- dan han såg ut. – Det lät som skramlet av torrt skinn när han flög fram. Ett par gamla makar bodde i sin stuga, vilken låg ensam på gränsen där bygd och skog möttes. Gasten kom och slog sig till där- uppe i bergen och väsnades styggt på kvällar / och nätter. Sedan gamlingarna hört honom en tid, beslöt sig gumman för att härma hans "skratt". På kvällen när gubben lagt sig att sova, gick gumman och ställde sig i det öppna fönstret, och väntade tills gasten kommit i tagen. Då klämde hon i och väsnades, härmande odjuret så gott hon förmådde. Det gick en stund, men så kom gasten närmare och gumman började att känna sig "färn". Hon drog sig in och slog för fönsterluckan. Och det var i grevens tid, för då fick hon höra hur vingar svepte fram mellan aplarna vid kanten. Gumman kröp förskräckt bort till gubben och lade sig, men på sömn blev det inte att tänka den natten. Gasten gick an därute i hagen, och på morgonen visade det sig att han ingalunda var att leka med, han hade fullständigt kvistat av en av aplarna. / Sagesmannens farfar var laggare och snickare. På vintern for han omkring i gårdarna och bytte bort sina alster, vilka han då medförde på en kälke, mot spannmål, potatis o.a. En kväll när han var på hemväg, råkade han illa ut. Gasten började på uppe i ett berg helt nära vägen, och ett tu tre så var han ### över gubben och kälken. Gubben stretade och drog, men kälken var som fastnitad, gubben blev snart duktigt "ettrane" och drog till med en ed och frå- gade vad detta va' för konster. Men då hyssjade det till i luften och gubben for iväg som ett skott. Borta i snön föll han ned och han gjorde sig inte illa utan kunde om en stund dra hemåt med sin kälke.
(gasten). Myling.
Gasten är ett litet barn som di gör över med innan det är döpt och som är begravt i en bäck eller intill en bäck. En gubbe kom in i Spikebosätern. Han stod å skulle göra upp eld. Då fick han höra att det skrek under golvet. "Bena ä långe å bötta ä trång." Du skall vänta, sade gubben, till jag får göra upp eld så skall jag hjälpa dig ur böttan sedan. Han tog upp golvet, då fann han ett barn i en bytta. Det var dött å gömt under golvet. "Vi ha hört tock skrik på månge ställe."
Gastar.
Det var en gumma, som hade varit med i stan. Hon ville gärna supa och hon var full. När hon kom hem till Fjärås kyrka, ramlade hon av lasset. De andre lät henne ligga en stund, men se´n sa en: "Vi får lägga den föllsugga i fähuset." De lyfte upp henne, men hon var så förfärligt tung, så de fick vara flera till att hjälpas åt med henne, men som de släppte henne över tröskeln, blev tyngden borte. Det var en gast, som hade hängt sej på henne. Jag har hört hemskt rop i markerna efter "Eskhult pojk". Det var en ryttare, som hade bundit en pojk fast vid hästen och ridit, och pojken hade slagit ihjäl sej mot en sten.