Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
En sägen om en tomte
Sagesmannen var en gång en- sam hemma tillsammans med en syster. Bäst han satt och såg ut genom fönstret fick han se en liten gubbe med långt skägg på en kulle en liten bit från fönstret. Han hade grå kläder och en röd toppmössa, så antagligen var det en tom- te. Han var knappt mer än en aln lång. Han hade ett brinnande ljus i handen och så sprang han från kullen och ner i en ladugård, som låg strax in- till, och som tillhörde en granne, om vilken de också sagt att han hade en tomte. Det var ingen synvilla, ty sagesmannen talade till sin syster, och hon såg precis detsamma.
Tomtar
Det var en i Grimeton, som hade goenisse. En natt kom han och knackade på. Gubben gick och öppnade och frågade, vad han ville. "Jo, jag var på hinsian kanalen efter en börda havre, och när jag hoppa över, så tappte jag hälften, ta och far efter det!" "Ja, då tar jag bara en häst." "Nej, tag du bägge!" sa tomten. Gubben körde ner till kanalen, och det var nätt och jämnt, att han fick allt på lasset. Så tröskade de på stället, och tröskarna anade oråd, för hur mycket de tröskade på dagen, så var det lika mycket nästa dag. Så lade de sig i ladan en kväll, och fram på natten kom tomten med en stor börda.
Tomtar
Tomten var överallt på gården. När han inte fick fred om kvällen så ställde han till med arbete på natten, så att det dundrade efter. Han var inte farlig och förargade ingen, bara det var tyst om kvällen. På morgonen hade han ingen makt. /…/ Det var på ett ställe de hade en tomte. Ingen visste att det fanns någon, men de hade undrat på att det inte tog något slut på det de hade i ladorna. Men då ville husbonden se efter en kväll. Han smög sig till ladan, när det var skymt. Då fick han se att det kom en liten gubbe, som hade ett ax på ryggen. Det kastade han ned och pustade. Sen ställde han sig att titta på det. Men då orkade inte den andre tiga utan han mumlade: ”dä va inte mycke å puste för.” Men det skulle han inte ha sagt, för sen var det inte någon, som bar till honom.
Tomtar
Det kom en liten gubbe till en käring en kväll och bad, att hon skulle följa med honom, för hustrun hans skulle få småfolk. De gick och rätt som det var kom de till en dörr. Inne var det som det brukar vara hos folk. När alltsammans var överstått, så fick gumman en salva, som hon skulle smörja barnet med. Så tog hon litet av salvan och klenade på sitt vänstra öga. När hon hade kommit hem igen, så såg hon samme tomte varje dag. Han gick och nöp och plockade med allt vad hon hade. Så mötte hon honom en gång, och då frågade hon, hur det står till. "Hur kan du se mig?" sade tomten. "Jo", svarade gumman, "jag smörjde mig med din salva". Då rev han ut ögat på gumman.
Tomtar
För fyra år sen skodde jag en "masse" (ett sto) i Ingersbyn här i Högerud. Hon var fin med lång man, och den var flätad. "Kan du ta opp desse flätera, ska du få massa å mej", sa ägaren. Jag fråga om hans pojkar flätat detta. "Nej, de kan ej fläta och ej ens ta opp", sa han. Det var så sinnrikt flätat, det var ingen början där man kunde börja att ta opp. Det var flätat så där i tre dygn, och sen blev det opptaget av sig själv, och då var manen så krusig och grann. Så länge den var krusig, fick den vara, men sen blev den flätad igen. Det var en tomte, som gjorde detta, men ägaren där sa att han hade bara gott av tomten.
Tomtar
På gården Dunevad hade man vid ett tillfälle mycket vackra och feta kor. Det var tomtarnas i Dunevad förtjänst, ty de drog foder ifrån Torp. En liten ramsa om detta lyder: "Äte nu bra mina knabba. Detta är taget i Torpa stabba. I Torpa stabba var en liten rand, där tog jag med min lilla hand" Detta var alltså en tomteramsa. Men vid ett tillfälle blev folket som bodde i Dunevad varse en liten byting, som kom dragande med ett halmstrå. Folket brast i skratt åt den lille, men då blev denne misslynt och utbrast: "Ja skratta ni jag orkar ej mera, då jag ej är mer än nattgammal". Men efter den dagen var det slut med tomtarnas arbete i Dunevad.
Gårdsrå och tomtar
Neråt Röksocken där va de en dräng, som tjänte hos en gubbe. Å den gubben han hadde tomta. Så sa gubben te drängen: »När du tar ner fort,' så ska du lämna kvar en bit». — »Va ska de tjäna te», tyckte drängen. »Fort' de går nog åt så mycke som finns». Men när han va sta å to ner sista hötappen, så fick han sej en örfil, så han visste inte te sej på en långer stunn. De va tomten de, förståss. Men drängen han fick brått å lägga tebakars hötappen.
Tomten.
1. Det var på ett ställe en gubbe som hade så vackra djur. Bland annat så var det en stor grann skävig häst. Och så var där en tomte som gick och passa hästarna. Men gubben tog och sålde den skävige hästen och köpte en sån stackare igen. Och varje morgon gubben kom till stallet så såg han att hästen var svett och bedrövlig, och han magrade och blev så usel. Gubben tänkte att jag ska allt ta reda på hur det hänger ihop, och en natt gick han och la sig i stallet. Frampå natten så fick han se att tomten kom och slog hästen med en stor piska och sa: - Vill du bli skäcket du! Då tog gubben och bytte till sig den gamla hästen igen, och sen var det bra igen. 2. Det var en änka, som blev så förmögen. Hon hade en tomte och den ga hon gröt och mat. Så såg hon att han hade så gamla slitna kläder. Och så tänkte hon: - Jag ska då riktigt ha sytt honom en ny hätta och en ny dräkt. Det var så att han bruka allti sikta för henne. Om hon tog hem en säck på kvällen, så på morgon så stod det siktat och färdigt och fint. Men när tomten sen fick gröt nästa julekväll, så fick han den nye dräkten. / Men sen brydde han sig aldrig om att göra nånting för henne. När hon fick se honom en gång så hade han den nye dräkten på sig, och han var så fin. Då sa hon till honom: - Ja ga de ju en ny dräkt för du skulle sälla för me. Och nu gör du ingenting. - Aldri lillen sällar mer! svarte han. Och det gjorde han inte heller.
Goanisse
Goanisse hade bönderna. Den bonde kunde ha flera stycken de tar dit säd och hö från andra. De satte ut gröt till goanisse. Vi bodde nära ån. För att vi inte skulle gå dit ner, prata min far om, att när han var gesäll, hade han flera kamrater. En av dem hette Pelle. De andre satte mat till tomtarna, men det gjorde aldrig Pelle. En gång hade han skitit på tomtarnas tallrik. De skulle in och äta men fick inte gå ifrån smedjan alla. En gång var det Pelles tur att gå in först och äta, och när han kommit tillbaka, fick de andra gå in i köket. Som de satt vid bordet, knackade det på rutan och någon vid fönstret sa: "Nu ä Pelle varm." Då de kom ner, var det alldeles upplyst i smedjan och tomtarna stod och smidde sej på sina ben. Och Pelle var uppbränd i spisen. Mannar kom in en gång, och fick se dem. Det var flera som var i smedjan. En del kvällar kom far upp tidigare än han brukade från smedjan. "Jag var tvungen att sluta." sa han, "för de skulle till med sitt arbete." Han menade tomtarna. Far var vapensmed. Han hette Fabian Oscar Berg. Han var fostrad i ett fosterhem. Hans fostermor arbetade som en karl i smedjan. Hon skodde hästar och beslog kärror. Nej, hon gjorde inga här, men hon skulle vara väldigt duktig till att härda yxor. Far blev 73 år gammal. Min mor dog vid 51 års ålder i lunginflammation.
Tomtar
Det var inte på alla ställen som de hade tomtar, men på de ställen där de fanns hade de nytta av dem, för de höll med huset å gjorde allting så drygt. Om folket på gården var riktigt samses med dem, så hjälp- te till med "nô tå hôrt". När de byggde byggningen i Björk- näs, så hjälpte tomtarna till. De byggde om nätter- na, å de byggde fortare å bättre än den som hade bygget om hand. Men om inte de tyckte om ordning- en på gården, så blev det annat av. Uppe i Femtå fick de flytta ett stall, för det fanns inte häst som fick vara ifred om nätterna. Hur de än band hästen om kvällen så var han lös på morgonen. Å ibland så stod han framme vid hustrappan på morgonen. Men när de hade flyttat stallet till en annan tomt så blev det bra. De hjälpte till / med att sköta kreaturen. Jag vet att farfar tala- de om, att de inte behövde vaka, när en ko skulle kalva. För om hon kalvade på natten så ställ- de tomten med att kalven kom dit han skulle va- ra. Se'n så kom han å väckte, så att kon fick det hon skulle ha. Tomtarna drog från den ena sidan på älven till den an- dra. Det var en bonde på västra sidan älven som höll på att tröska säd. Han tröskade å tröska- de men det tog ingenting i ladan. Han funderade på vad det kunde vara att det blev så. Han ha- de inte sett någon tomte på gården, men han tänk- te att kanske det var en där. Så gick han i ett hörn på logen å ställde sig när det blev skym- ning. Han stod och väntade en lång stund. Till slut fick han se en liten gubbe. Han var böjd framåt å bar som om han hade haft en förskräckligt tung börda på ryggen. När han kom mitt i ladan, så kastade han ned det han hade, men då var det inte mer än tre ax. "Det där du gubbe lilla, / sade husbonden, "det var inte mycket att pusta för". Men då tog tomten med handen åt huvudet å sade: "Jag skall bära härifrån så mycket som jag har burit hit". Sedan den dagen fanns ingenting som varade på gården. Tomten flyttade till en annan gård å tog drygseln med sig. Tomten blev för fin att vilja göra något, när han fick nya kläder. Det var på ett ställe som han siktade mjölet åt dem. Matmodern kom och fick se att kläderna hans var så trasiga. Hon tyckte att det var synd om honom å syd- de kläder å gav honom, men när han hade fått dem på sig, så kom han å sade: "Grann gôsse sekter inte mjöl mer". Mjölet blev aldrig siktat mer.
Tomten
”Tomter” fanns det över allt åtminstone där de hade stall å ladugård. De höll också till vid milorna i skogen. Far, som brukade kola mycket, hade både sett å hört tom- tar vid milan. Om han låg å sov å det gick hål på milan eller blev något annat fel, så blev han väckt. Han behövde aldrig vara rädd att försova sig. Tomten ropade på honom. Å det blev inte tyst, förrän han gick upp. Men han aktade sig alltid för att hugga ved på kvällen. Det fanns inga kolare som högg ved på kväl- len. De ville att det skulle vara tyst vid milan. En gång såg han en liten grå gubbe som hade gått upp å satt sig på kanten av milan. När far blev synlig, så var han borta som att kasta en ”vant”. Det gick inte an att vissla vid milan. Gjorde någon det så kom milana i olag. Det var ”den lelle grå gôbben” som / ställde till oreda. En skulle vara hövlig mot tomten å rätta sig eftersom han ville ha det så var han bra. Eljest blev han elak å gav örfilar, dundrade och ramlade om nätterna. Grå kreatur var det bästa han viste. På ett ställe hade de en röd ko stående i ett bås. Den kon var aldrig annat än mager å aldrig hade hon något att äta hur mycket som lades till henne. Så bytte de om å ställde en grå ko i det båset. Den hade att äta jämt. Hon var fet så att det sken i henne. Den andra kon fick ha sitt foder i fred. Det var tomten som höll till i det båset. Det var en bonde som höll på att tröska. Han höll på den ena dagen efter den andra men han tyckte inte det tog något i ladan. Han ville se efter vad det kunde vara fatt att säden var så dryg, så då gick han på logen en kväll å ställde sig att vakta. Me- dan han stod där kom det en liten grå gubbe å bar så tungt. När han kom i ladan så kastade han ned ett ax i ladan å pustade. ”Det var in- te något att pusta för,” sade gubben.” Tomten / suckade å sade: ”När jag får bära härifrån så myc- ket som jag burit hit, så säger du inte så.” Bonden blev utfattig. Om en fick ett slag av tomten å gick in å talade om det så blev en sjuk. En skulle inte tala om honom efter det solen gått ned. Det var gamla hus han trivdes i. När nya hus uppfördes så blev han borta. Å nu har hus snart inga gamla tomter att vara på.
Tomten i kvarnen
Skräddaren Aug. Abrahamsson. Gröngölsmåla, Tving s:n, född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år inflyttad i Tving s:n, berättar: Här i Gröngölsmåla, en halvtimmas väg härifrån mitt hem, var förr både såg och kvarn. Ägaren hette johannes Israelsson, han hade sågmästare som stod för sågningen. Så sent som 1910 var både såg och kvarn i arbete, men sedan har det blivit sämre och sämre, och jag har ingen reda på varför det fått så förfalla att det nu inte är annat än ruiner av alltihop. Vid julen 1910 hade jag varit borta på en gård och arbetat, det var smällande kallt om kvällen då jag skulle gå hem. Jag hade min väg förbi kvarnen. Jag blev glad då jag såg att en stor brasa var tänd i kvarnkammarens spis. Jag gick dit in för att värma mig ett slag. Då jag kom in i kvarnkammaren, gladdes jag åt den stora brasan och såg bara på den, men så varsnade jag vid det ena spishörnet en liten gubbe, som satt der och vände ryggen åt mig. Min första tanke var nu att det möjligen kunde vara sågmästaren, som gått dit in ett slag för att få sig en liten uppvärmning. Men nu betraktade jag gubben lite närmare, och förstod strax hur det hängde ihop. Det var en tomte, vilket inte alls var något ovanligt, varken i kvarnen eller hemma i ägarens hus, men om det var samma tomte det vet jag inte. Han satt der emellertid vid spisen och var klädd i grå, lång rock, samt trekantig hatt som var brun till färgen. Jag hälsade, och då vände han ansiktet åt mig och såg på mig med ögon så stora som kaffekoppar. Han sade ingenting och jag skyndade mig ut igen. Jag är eljest inte rädd för en tomte, man skall bara inte säga något retande eller sårande till honom. Om man, utan att så därför, kommer i vägen för en tomte och får en örfil, den kännas icke dagen efter, men får man en örfil, av en tomte som man avsiktligt smädat med retfullt tilltal eller hånfullt tillmäle, den örfilen lägger en i sängen der man kan få ligga ett par veckors tid. Ägaren till kvarnen och sågen, tog varje julafton av all slags mat de hade, lade det i ett fat som ställdes i kvarnen, samt ett dylikt fat uppe på vinden i sin bostad. Morgonen efter voro faten tomma, och man var viss på att det var tomtarna som hållit tillgodo. Jät i juli 1931 Aug. Strömberg.