Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten skrek utåt sjön somliga kvällar. Vi brukade säga, att det skulle bli någon olycka på sjön, när han skrek. Så länge som ett lik låg i vattnet och inte hade blivit jord-kastat, så var det gast. Gasten skrek som när en människa håller på och skall drunkna. Utåt Vänsbergsviken fick en allt höra gasten ibland, men nu har det tagit slut på den också.
Personer "i syne"
Berätterskans mor, Beata Mårtensdotter, hade i sin ungdom tjänst som piga på en gård vid kusten i sin hemsocken. På gården förekom ofta smuggling i stor utsträckning, en icke ovanlig företeelse på orten. Beata hörde ofta körande på gården utan att någon skjuts var synlig. En kväll skulle han som vanligt gå till ladugården, som låg ett stycke ifrån manbyggnaden, för att mjölka korna. Det var beckmörkt ute, och hon hade därför med sig en tänd lykta, som hon bar i ena handen. Då han kommit ut på gården, såg han en vagn köra fram, förspänd med två hästar, ur vilkas näsborrar elden fräste. Just som skjutsen kommit mitt för Beata, släcktes ljuset i lyktan, fastän det var alldeles lugnt väder, och skjutsen försvann med ens. Beata, som städse var en orädd och manhaftig kvinna, gick då utan krus till ladugården och mjölkade korna i mörkret. Berätterskans far, som, då detta hände, var ganska ung, och dennes far hade en gång varit ute på fiske och kommo i land sent på natten. När de kommit ett stycke på hemvägen, drog fadern helt plötsligt sonen i armen och sade: "Kom häråt!" men nämnde inte varför de skulle gå åt sidan. Dagen därefter frågade han sonen, om denne inte sett något särskilt under hemfärden på natten. "Nej, vad skulle det varit?" – "Jo, där var ett par gastar på stranden, som gång på gång rände ihop, och då "drösa" elden av dem." Se vidare "Folkminnen från Falkenbergstrakten" i "Vår Bygd". årg 1926.
Thorshammarsbacken
Thorshammaren är ett beryktadt spökställe, kanske ej blott derföre, att der säges en kung Thore vara begrafven, utan äfven emedan platsen sannolikt varit ett hedniskt offerställe. Någon närmare redogörelse för der befintlige fornlemningar bestående af tvänne större triangelsättningar, kan ej här ifrågakomma och är dessutom redan lemnad af R. Dybeck, men deremot må nämnas att man i Prosten Zenii tid (1660 talet) på denna backe offrat "Tore mot tandwärk" och att ännu i långt senare tider mången der sökt bot mot hvarjehanda sjukdomar. Såsom of ferställe har Thorshammaren väl numera förlorat all kredit; Men ställets rådande är ofta besvärlig för dem, som färdas stora landsvägen emellan Örebro och Mellösa kyrka, och åtskilliga sägner berättas om vägfarande, som här på ett eller annat sätt blifvit uppehållne. Så hände det sig sent en Thorsdagsnatt, att då en Wingåkersbonde kom midt för aftagsvägen till Ekeby och Rynninge, tvärstannade hästen, började fnysa och stegra sig, så att det var omöjligt att få honom ur stället. Bonden, som var van att ligga ute på färdvägar och visste hvad vid dylika tillfällen borde göras, hoppade utaf wagnen, gick derpå fram till hästens hufvud och tittade genom betselögat då han fick se huru gasten, som såg ut som en stor säck, men med ögon som eldkol, trillade ned af vagnen. Bonden satte sig derpå upp igen och fortsatte utan vidare hinder sin resa.
Intervju med Algot Blasius König (f. 1891)
Intervju med fiskare Algot Blasius König, född 1891. Algot är född och bosatt i Inlängan i Torhamn. Intervjun genomfördes av Sven Benson 1960.
skatter
Det var ett ställe som var nedanför Valda. Där skulle Valda kyrkklockor var nergrävda för många år sen. Så var det en julotta elle annanda hästar- na sprang ifrån en karl och han sprang efter och då hörde han hur det klinga. Nu skodde han dem nyss, och nu hävde di bort skorna. Men di var inte stötta. Men när han kom dit plocka han hatten full med silverpengar. Det var stål i hovarna, och där stål kom när där kunde det inte komma bort sen. Mamma sa att moster hade sagt, det var ju krig så Sverige låg öde i tjuge år, och då göm- de di pengar. Så var det en dräng som tog ett lakan om sig och gick och ropa emot gasten. "Vad har du att ropa över?" sa gasten. Jag har sex styver bort ve en ren", sa drängen. Då sa / gasten: "Det var väl inget! Kom får du se vad jag har!" Och då hade han en stor kittel full med peng- ar. Då kasta han en stor fällkniv där, som han hade i lommen. Och så gick han dit på morron och tog pengarna. Men natten därpå kom gasten och ville riva ner huset, men di hade stål överallt. Och han var uppe på skorstenen med. - Men di kunne la inte ha stål överallt", sa jag - Han kom la inte mer än en gång sa mor. Det var en uppifrån Norrby i Valda som skulle gå efter hästen ner i marka. När han kom en bit ifrån stod en kista å locket var uppslaget å i den låg en svarter höna å fjädrarna växte framåt. Hon låg på sil- verpengar. Då skulle han skynda sig å kas- ta kniven över, men han var inte så nära å hann inte, å då tyckte han att locket slog igen å hönan tog kistan å flög iväg med.
Docent Herr
Docent Herr Waldemar Ljungman Göteborg S.H.T. Här nedan har jag upptecknat ett par sägner, de äro dock helt obetydliga och korta. I. En fiskare seglade en morgon ut på havet för att draga sina backer. Den här morgonen hade han, som det syntes i början, riktig o- tur med sitt fiskande, ty ej en enda fisk fans på kro- karna. Han hade dragit en rätt god stund, så han helt plötsligt fick se en liten hand som hade fastnat på en av krokarna, sticka upp ur vattnet. Fiskaren blev vek om hjärtat och tog strax ut kroken, som hade gjort ett fult sår i den lilla handen och sedan han hade satt sin egen vante på, släppte han han- den åter i havet för han trodde att det var sjöjung- fruns dotter. När han sedan styrde sin lilla båt mot land höjde sig en kvinnoskepnad upp ur havet. / II Ett stort skepp hade gått under uti Kattegatt varför en hel del lik flöt i land bland annat liket efter kaptenen. En rik bon- de hade hittat det och som han var synner- ligen snål och girig, tog han alla kaptenens till- hörigheter. En morgon kl. 3 stod nämnda bondes piga och tvättade. Hon fick då helt plötsligt höra ett farligt oväsen och hon hörde dörren öpnas och stängas i ryslig fart och hon hörde en röst som sade: "Mina strumpor och mina strumpfiler, min röde rock och min bibel." Flera andra personer fingo därefter se gasten gå från den plats där kaptenens lik blev funnet och till ovannämnda bondes gård. Sägnerna äro från Åhs socken i Hallands län. De hava berättas för mig av Ingrid Andersson född 1867, hennes sagesman var Anna Berntsson född 1827 död 1914. (Båda inom Åhs socken.) Upptecknare Ernst Johansson Adress Fack 39, Åskloster
Skrock vid olika tillfällen
Julafton kastar man halmstrån i taket, så många strån som fastnar så många lass säd får man köra in följande skördeår. Den som först kommer hem från Kyrkan på Juldagen får först in skörden. Man må ej spinna eller göra något arbete som går rundt på en Torsdagskväll eller i Dymleveckan ty då härmas det efter om natten Påskafton skall man gjöra kors öfver ladugårds och stalldörrarna så har man ej ont av Påskkäringarna Slår man ett kreatur med en vriden vidja får det tarmvred Om någon som har onda ögat ser på då man slaktar har kreaturet ont för att dö. Kommer främmande in då det kokas korf så spricker korfven När man ligger första gången i ett hus skall man räkna plankorna i golfvet så blir sant hvad man drömmer Att möta kvinnfolk först när man går ut i något ärende är icke bra och man misslyckas gjerna / När skator skratta invid bostaden eller när katten tvättar sig kommer snart fremmande När väfstolen tagas ned skall man kasta ett eldkol igenom redet så får man snart upp en ny väf Ej må man bära en säck oknuten, ty går hafvande kvinna bakefter blir fostret alldrig mätt. går en ko bakom så tar hon sig alldrig med kalf. Ej må man före morgonen tala om då man sett spöke ty då blir man kramad av gasten så man spottar blod Man bör icke av någon orsak lysa inunder bordet gästerna bli då sena att komma Ej bör man gå efter vatten sedan det är mörkt ty då får man onda bettet. för den orsak är bäst att spotta 3 gånger då man går öfver vatten efter det är mörkt Om förstfödt barn som är födt med tänder biter öfver onda bettet så botas det
Läkekonst
De blev "gastkramade" sa' de om de var ute någon kväll o blev dåliga på något sätt. Men vad som menas med gastar vet jag inte. Vid "gulsjuken" skulle de äta gult silke, det minns jag. Det var en som fick av en gul frans från ett gammalt silkes- kläde o detta skulle hon äta opp direkt. Om de fick ont i en handled, skulle de "hogges för knarren", de högg då i ett halm- strå på en tröskel. / "Storsteg" fick de förr på ögat, men något botemedel mot detta vet jag inte. En människa blev "mod- ***stôeln" (modstulen), om hon blev lite tyst o lite ängslig av sig. Men man fick väl gå där tills tal- gåvan kom tillbaka. Men de trodde, att någon annan åstadkom- mit detta. För oxel skulle de gå till ett ställe där någon var död o så ta med hans hand på oxeln. Och likaså om någon var född med tänder, skulle han kunna bita över oxlar. Det var allt de som tog en nål o rita "ansches" (motsols) kring "solormar", men om det gjorde något vet jag inte. / Om man fick vårtor, så skulle man stjäla en fläsksvål o smörja vårtorna med den o sen lägga den under en jordfast sten. Och allteftersom den förmultna, så gick vårtorna bort. Min syster ramla på en kniv när hon var liten o fick ett stort sår i pannan. Far tog en stor spindelväv o la i först, o en annan gång snus. Han fick allt blodflödet att stanna. Jag hade en pojke som fick tandslag, o då fråga de mig sen om jag inte brände opp hans linne. Det var den boten för tandslag, o det skulle tas av med samma o brännas opp. "Du ska tänka, dä får han ju tebaka," sa' de. / Om de hade tandvärk, skulle de peta i tanden med en nyklippt spik så det kom lite blod, o sen skulle de slå in den i en vägg så ingen kunde ta ut den.
Hajnuma-Mor
Hajnuma-Mor eller »Hajnurn-källingi» besökte två gånger om året Fårö eller vid Midsommar och Mickeli-tid. Hon drack ganska gerna, helst halfvor, pun[ch]rhom. — Hästarne vid Langhammars hade länge vantrifvits, miste håret och »tannade» (tandade, beto, åto sig). Hajnuma-mor tog upp jord under »tildi» (golftiljorna i stallet), petade, nöp deri och kokte lag derpå och gaf hästarne in, men det hjelpte icke, det onda var kommet af de »Undarjårdiska» (elfvorna). Men, sade hon, »I ha'n som I har garrt det och så finge I det! Men um jag nå sär det, blejr Mor aumb, för når ha kokte itte järe till kräken, vaskade ha pannu mäd koket; hon slapp dermed hufvudvärken hon hadde, men kräken di blaifvo sum di varo!» Mor hade verkligen tvättat sitt hufvud och panna med laget! — Sedan gjorde hon nytt kok, hvaraf hästarne blefvo bra, men blott för en tid. Då sade hon: »Här ligger en gast begrafven ute på backen, hufvudet (en menniskoskalle) synes i dagen, elake menniskor ha' tagit ben der och lagt under edra 'husar'; han är så stark, att vi ej rå på honom.» — Så flyttade bonden husarna till ett annat ställe, då Hajnuma-mor signade och sådde... M:l M:n Langhamars, f. 1795. Heinuma-mor fick under sådana resor allehanda godt, såsom fisk, ull, kutskinn, kaka, gåshalfvor, m. m. hela lassen, då hon ock fick skjuts fritt från gård till gård; hon hade med sig säckar och påsar för sina botemedel. Men, blott hemma hos sig kunde hon profetera eller säga det som skulle komma: »En ande sä'r det för mig», sade hon. M:l M:n Langhamars.
Gasten: maran
När Anders Andersson från Holmen en gång var på hemväg från Mölndal och gick över bergen, kom gasten på honom. Han blev alldeles genomvåt av svett och kände det som han hade järn eller bly att bära på. Detta följde honom, tills han kom i närheten av hem- met och då tog vägen över en odlad åker. Just som han kom in på åkern, försvann den där trött- heten och "tyngden" och han kände sig fullt återställd. I samma ögonblick hörde han så ett sus i luften men såg inget. (Min far Aug. Olausson och mor hade en dag varit i Göte- borg och då de kommo åkande, till Getebergsäng började hästen svettas så det dröp av honom och stretade av alla krafter för att dra kärran som ej hade någon last just, med sig. Då de kommo till Kärrabro, höll hästen på att inte or- ka längre. Då tog far upp sin fickkniv, gick fram till / hästen, stack kniven under pannremmen på hästen så, att knivbladet kom uppåt på huvudet. Han hukade sig dock ner, så att han själv ej kom över hästens nacke, ty då fick man slag av gasten. Han hade av andra hört, att man genom nämnda medel skulle kunna befria sig från gasten. Och strax som kniven satts på hästens huvud, ryckte denne till så att han nära föll framstupa och blev därpå så yster att man med knapp nöd kunde tyg- la honom. Detta hände mitt på dagen. De åkande hörde även liksom ett sus i luften. Ibland hände det att hästarna på nätterna reds av maran inne i stallet. De stampade, fnyste och svettades. Man hängde då en lie, skära eller kniv över spiltan eller stalldörren och därvid kördes "maran" bort.
Spöken. Gast
1. När jag var ung hade jag fästmö i Stocken. 1) Ja, hon blev min hustru sen och är död för bara ett par år sen. Och en redig käring var det. Men det var inte det jag skulle tala om. Utan det var det, att jag hade ofta ärende till Stocken på den tiden, och då sprang jag, ju den lilla usla vägen från Hulegård till Stocken rätt över bergen. Nästan varenda natt hörde jag hemska vrål och jäm- mer, när jag gick förbi Krångare ås, som ligger alldeles in- vid vägen. Där hade en pojke ramlat utför ett stup och slagit ihjäl sig. Det var han, som gick igen. 2. Till Stocken hör en kohage, som ligger vid Löftaå. Där- 1) By i Stråvalla vid Löftaån. / ifrån hördes nattetid likadana jämmerop och stönan- de. Där hade en karl för många år sen drunknat i ån. Jag hörde honom själv många gånger.
Vattenväsen. Gastar
När man fick höra sjögasten ge nödrop blev det dåligt väder. Sjögasten fick man aldrig se, han endast hördes på avstånd.
Skogsväsen. Gastar
Benämningen på kvinnliga skogsväsen: Skogrå, skogsjung- fru, Kajsa i skogen. - Far till August i Högstaka mötte ett "pack". Det var många och de "gnell" som små ongar. När han kom mitt mellan Högstaka å Sandtegen, så stöp släden mitt på blanka vägen. Å när han kom fram till Högstaka så hörde han samma "ongeskrik" där. Men då såg han inte något väsen