Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Anders Carlsson
Kyrkklockorna. Ett dödsfall. Kalven i graven. Kyrkogården. Personhistoria. En orättvis skollärare. Den gamla skolan. Griffeltavlor. Läsa för prästen. Vintern 1888. Tinget. Eldsvåda. Eldsvådor. Billebjer. Dalby hage. Troll. Troll. Dalby hage. Personhistoria. Halmtak. Grisar inne i stugan. Personhistoria. Halmtak. Fastigheten. Träskor. Träskor. Förr och nu. Årsmånen. Skörd. Liar. Förr och nu. Liedon. Som dräng. Köra in säd. Sädesuppsättning. Bot mot hudåkomma. Sädesuppsättning. Personhistoria. Hudsjukdomar. Bot mot vårtor. Ormbett. Ormar.
Djävulen
Det var en historia om tummanystat garn och söndags- födda barn, dem är inte den onde god till förstöra. Lucifers släkte. Det var när de onda änglarna blev nedkas- tade, då föll somliga på berg och de blev bergtroll, en del på tomter och blev tomtegubbar o.s.v.
Vattenväsen
Näcken har jag hört spela nere i Sil. Jag och bror min var ute och skulle meta kräveker i ån en lördagskväll. Vi fick inga. Klockan ett gick vi in på Sil; då började näcken spela fiol i hôlja, där vi hade varit. Vi gick ner åt ån igen. När vi stannade, tystnade han, då vi gick, spelade han igen. Och vi fick så mycket kräveker, en påse full. Det lät dôrmt, när han spelade. Han spelade fram dem. Brunnsgubben – det var bara till att skrämma barn med. känner inte till råggubben eller logubben.
Skogsväsen
Skogsfrua har hästafötter men är som en människa annars. Nej, hon har ingen svans. Hon hade ingen man. Hon förvillade folk. Hon hade en väg, som gick långt, men kom de i skogen medan hon var där, så förvillade hon dem. Jag har varit för det en gång när jag skulle gå till gårdbons; det var ändå bara 200 meter jag skulle gå på en stig genom en liten skog. Det var rätt mörkt. Jag kom av stigen och kom inte på den mer. Jag skulle gå till våra lyckor, men jag hittade inte dit. Jag gick i skogen från klockan 9 på kvällen till ½4 på morron, och då var jag så vite levern valt av mej. Skogen var inte stor, men jag gick runt omkring. Jag kom inte till att tänka på att jag skulle vränga något av kläderna, en vante eller så, så hade jag hittat rätt. Men till slut kom jag fram till stugan, dit jag ämnade mej. Och hustrun där hette Anna. Jag packade, och / hon kom upp och frågade, vem det var. Hon kände inte målet på mej och inte jag på henne. Trampade de på villegräs, då for de vilse. Det var ett par som var ute i skogen och gick. Då fick de se en byggning i skogen, men rätt som det var var hon borte. Det var något spökeri eller troll.
Älvor
Älvor dansade ringelek. Det var vid ån ändå, hemma där jag bodde i Holmestad. Jag stod väl femti meter ifrån och tittade på dem. De var sex, en aln långa ungefär, alldeles vitklädda. Det var mitt på dagen, jag såg dem. Andra hade sett dem förut. De hållde sej därom- kring. Det syntes inga spår efter dem i gräset, så de var andar. Men goda. Blåste de på en, fick man älvebläster. Då skulle man rökas med älvenäver, som växer på backen.
Valtorp Visor 42
Lyckönskan för de bortgångna beväringarna. Ja Gud han dem välsigna och nådigt dem bevarar, som äro bortgågna till Sveriges försvar, ja, Gud han dem väl hjälper, till liv och till lem, om det är hans vilja, så kommer de väl hem.
Tattare
Som lärarinna hade jag med barn från Tattaresläkten att göra, ty sådana bodde förr uppåt Brandstorp. Dessa barn voro intel- lektuellt överlägna landtbarnen. Deras specialitet var att ställa till rackartyg och välta ansvaret över på barnen från andra hem. Föräldrarna däremot var noga med att de skulle gå i sko- lan, så de förstod kunskapens värde, fast de ofta voro uppe och regerade och påstod att deras barn blev orättvist behandlade. Mitt omdöme om tattarebarnen är, att de äro intelligentare i genom snitt än andra, gärna vill göra skälmstycken och välta skulden på andra. Ett obändigt och hetsigt lynne hade alla barnen, lätt för att gråta, lätt för att skratta och lätt för att bli elaka.
Folklivs- och karaktärsskildringar.
Det var i Enebacken för över hundra år sen; det var visst 1840. Min far var för Tinget och hörde på gumman, när hon vittnade, för hon var gårdbo med oss. Hon var gift med en som hette Jaen, men han var död. Hon skulle gå upp till Svens- torp till en gubbe, som bodde där, som var ensammen, var förmögen. Hon bakade och tvättade åt honom. Hon kallade ho- nom farbror i alle fall. Han var gammel. Och min far talte om den historien för mej. Det var en käring, som bodde uppföre i skogen i Stätta, hade en liten lycka. Och så skulle de alltid ha öknamn på alla ställen förr. Räva kallade de det. Och Svens- hult, där "farbror" var hemma, kallade de Fetta. Och nu hade han släkter; de sköt honom mittpå dagen. Och gumman skulle gå dit och visste inget. När hon kom upp till Stätta, kom kära- mor ut och ville att hon skulle löska henne ute på stätta. / Och gumman blev stämd till vittne. Hon vittna så här: "Jag satt på stätta och löska käramor i Räva. Då small dä i Fetta." Hon blev tystader, för de ville inte höra sådant dära. Hon var så rätt- vis, gumman. Hon svor och talte om allt som det var. "Tala om´ et riktigt, " sa domarn. "Nu vill jag ha min ed tillbaka, för jag vill tala om´et som det var," sa hon. "Nå, tala inte farbror om, vem som skulle ha det han hade?" frågade domarn. "Jo, han sa att det blir inte mera efter mej, än som de klener på domstolen, sa han."
Umgängesformer
Bärsöndagar förekom redan i mina föräldrars tid. Det var de två första söndagarna i augusti. Då reste folket mangrant till Råbäck, för där var gott om körsbärsträd, och till Lukes- torp; där var en stor slätt och där hade de kaffe och starkt att sälja, och där slogs de så, de som tyckte det var roligt. En del åkte i klädda hökorgar, tjugo personer i varje eller så, och hade mat och brännvin och kaffe med sej och speleman i vagnen.
Annandag jul
Då red de Staffan. De red från den ene byn till den andre. De var så många, ett halvt tjog, alla unga karlar. Drängarna fick ta sina husbönders hästar, och bondsönerna var med. De var inte utstyrda, inte heller hästarna. Vid hu- sen sjöng de en visa, sen fick de fägnad av fruntimmer, som kom ut till dem. Å sen gick de om jul. De gick med stjärnan. Det var sju eller åtta stycken. Det har jag varit med om. Då hade jag ex- ercerat beväring och var 21 eller 22 år. Det lärde de gamle en. Vi hade en stjärna, tre alnar i genomskärning, så var det vis- sa rutor med rött, vitt, svart, grönt. Den var inte riktigt rund utan det var taggar. Den gick runt omkring med en vev. Vi var förklädda, hade skråpuksansikten. Jag var ena käring, hade klöe på huvet och kjortlar och var uppstoppad, för / jag skulle vara havande. Pojkarna var utklädda de med. Nej, de kallades inte Herodes, Svartekung eller så. Vi sjöng bara Staffansvisan. Vi fick fägnad överallt, men vi tog inte mycket emot. Det sista stället vi var på var Svenstorp i Holmestad, då sa de, att jag var sjuker och skulle få barn. Jag skulle få lägga mej med drängen, en pojk som var 16 eller 17 år. Men drängen blev förskräckt. Han tog på sej och gav sej av. Nej, det var inga visa män eller så. Den som var stjärnan var klädd som en knekt. Vi sjöng: Staffan var en stalledräng o.s.v. Sedan fortsatte vi: Vi ser på eran fönster blank att här finns sbrännvin å inte lank Fick vi inget, sjöng vi: Vi ser på eran skorsten svart, att här var ett rackarepack. Vi ser på eran skorsten rö, att eran dotter ä inte mö. Det var de som gick så kär efter oss (efter det vi slutat), / men det var inte i många år. Det visade sej alla möjli- ga uselheter för dem till sist. De påstod, att det var inte rättvist att gå så. De gick och gav kreaturen i andras lagårdar eller hävde gödseln för dörrarna, så folket kunde inte komma in. Har in- te hört talas om måkebollen.
Djur
Daggorm har jag sett två gånger, när jag var pojk. Den var ungefär en meter lång och bra nog bred. Det är små kryp det ena intill det andra. Det är liv i alltihop, men det går myc- ket långsamt. Det låg i rätt högt gräs och det var vått och dim- migt då. Det låg där nog inte mer än en dag, sedan kröp de väl isär. Det var inte långt från vår stuga. Det skulle ha något med tur och otur att göra, men det tog jag inte vara på. – Jag har ald- rig sett det sedan jag var barn. Göken kom den 13 maj och gol tills han fick se den förste höstacken. Han blir en sparvhök, när han slutar gala. Man skul- le inte gå ut och höra göken på fastande mage, för då blev man sjuk; bara man bitit i något, var man bevarad. (Har inte hört ut trycket gökaskiten, ej heller lärt ramsan om göken och väderstrecken.) / Jag vet inte var han är på vintern. Vet inte, att det var riskabelt att härma honom. Arteknarren (ärte-knarren) kunde vara på åkern överallt, men man fick aldrig se honom. Jag har aldrig fått se honom, fast jag slagit ända intill där han skrek. Den var de så rädda om, de var så glada för honom, för det skulle betyda, att grödan skulle bli bra, om de hade arteknarren på åkern. Skator – man skulle aldrig gå illa åt några skator, för då hade man ingen tur. Jag har varit skytt i all min tid, men jag har ald- rig skjutit någon skata; då hade jag inte fått tur till något. Gullhöna – kan ingen ramsa om henne.
Spökeri
Det var en torpare på Lilla Bjurum hette Kalén. Hans kvin- na hette Britta. Hon hoppade i en källa och dränkte sej, jag vet inte varför. Men ocket det var fick de upp henne och lagt henne i en kista och det blev begravning. Jag gick i skolan då, och jag såg begravningen. Det var en å i Vättlösa. Hästen drog så att den vite levern valt av honom. Det var nära att han hade gått i ån, men de var god' till att styra'n, så han inte gick ner. Men den gumman hörde de över kyrkebalken, för att hon ha- de tagit livet av sej. Det var en särskild plats vid den ene kyr- kebalken för livspillingar. Det var en fin backe vid Rôtebo, och där skulle vi äta meraf- ta klockan 5-6 på eftermiddan – vi slapp inte i skolan förrän klockan 5 på den tiden. Vi var en Herrans mängd med skolbarn, minst tjugo stycken. Då kom likfärden tillbaka, och likvagnen / kom sist, och Kalinska satt ijämte kusken. Och hästen var li- ka svett. Alla barnen såg henne, men ingen av de andre. Hon satt i sina vanliga kläder, som hon hade på sej, när hon hoppade i källan. Så hade de en karl på Bjurum, Sneppen; han hette Johannes och var trädgårdsmästare och skytt, en rolig karl. Han gick alltid förbi Kaléns lagård morgnar och kvällar. Och där satt alltid en svart katt på logdörren, på lämmen där. "Och jag tänkte, att det där är la inte det som rätt är," sa han. Det var något spöke av det onda. Så höll de lek i Ögårn en lördagskväll. Sneppen var där och spelade; han var så säker till att spela. När han gick hem om morron, såg han den katten där. Då sa' han: "Ruk å dra så långt det finns vägar, för du är inte det som rätt är u- tan det som ont är!" I detsamma trillade han stupe och kör- de klarinetten i halsen. Men katten fick han aldrig se mer.
Mästerskytt
Sneppen på Lilla Bjurum. De skulle ha kalas på Bjurum och de kom till honom och ville han skulle skjuta en råbock åt dem. Han barasten satte en aspegren på åkern utföre där han bodde, och det kom en råbock om en timme el- ler så och började äta på aspegrenen. Då knäppte han ho- nom. Råbocken var så varm och svettig. "Du är varmer, du har fått springa för hårt," sa Sneppen. Han hade tagit ho- nom långt bortifrån. Det var en som hette Guldstrand på Bälaholm. Han var jägare, men han såg så dåligt, så han gjorde aldrig annat än sköt fel. En gång när han och en till var ute och sköt, blev han liggande på gärdet och de fick bära hem ho- nom. Han dog och skulle begravas. Då kom det fullt med or- rar ända intill fönsterna och de spela s'att. Det talte hans son om.