Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Till ägg och sill
I påsk äts det ägg och till det en god sill
Jul
Di skulle hugga ved å stacka ris, och så var det allt vanligt husarbete. Tröskningen skulle ju vara fär- dig, men det var ju inte alltid det blev. I mitt hem slak- ta vi grisen, och sen den fjorton dar legat i säl- ta skulle den hängas i stuga vid ugnen och där skulle han hänga över julen. Den fick inte skäras eller röras. Sen togs den bort före nyår. På Lusse skul- le grisen slaktas. Det skulle ske före morron. Och när kvällen kom skulle blodkorven vara kokter. Vi hade ett par slaktare som slaktade grisen. Var det nåt nöt- kreatur som skulle slaktas skedde det på samma gång. Alltid fyra dar före jul skulle di börja baka råg- bröd och sen vörtbröd oc vetebröd. Di höll på i tre dar. En bakte då alltid ett par hundra kakor. Sen hade vi inte trång till å baka. En bakte lite till påsk. / Vi tog åtta dar för oss till brygd och bak. Brygden måste gå först för vörtens skull. Nu är det inte många som bakar vörtbröd. Di kan inte, för det vill allt lite konst till. - Julosten ska ystas på hösten. Då går di ihop från en tio-femton ställen med mjölk. Det håller di på hela september månad. Det ska vara stora ostar på ett par pund. Det gör di än på en del ställen, men inte all- mänt. Det ska vara så stora kalas, så di har alldeles gått ifrån det. Di skulle ha kaffe och dopp när di kom, så många dopper som möjligt. Så mat det bästa en kunde och sen kaffe och dopp igen. Det di ej doppade skulle di ha med sig hem. Di bara lämnade mjölken. Di hjälpte inte till att ysta. När di hade slaktat nötkreatur hällde di talgen i en tunna (di silade den först). Sen doppa di ner en veke och höll på en tjuge gånger.Sen hängdes di upp att torka. Di hade ofta talgen i en kärna som stod i varmt vatten. Di kunde ha en tio ljus på en pinne som di doppa ner. Di ljus di skulle ha till kyrkan var av talg och vax så att di blev fina och gula. Stöpningen skulle ej ske på nå- / gon bestämd dag. Bara så att ljusen skulle hinna torka till julen. Alla bröd var lika till formen. Vi kunde ha olika knäck till olika bröd, en järnknäck till vörtbröd och en rulleknäck till det andra. - Till barnen bakte vi fyrahjulingar, flotte- kager, dövelkatter (Lussekattor). Barnens skulle ha stora högar till julen. Stöden (kyrkväktarn) båtsman och söahulingen skulle ha sulekaga (sugel och kaka). Di kom på julaftons morgon och höll på att gå till kvällen. Då var stöden ofta så full att han knappt kunde gå hem. Båtsman skul- le ha mest med fågning, mat och kaffe och gökar. Såvitt det var möjligt skulle de ha vetekaga och korv eller vetekaga och en fårabog eller vetekaga och en bit fläsk. Nu gick våt båtsman i Sjöbo, Salvebo, Långenäs, Öjersbo, Rös- hult, Havredal och Bolås. På hösten skulle di ha ull och yste. Ystet fick vi bära till dem, och ullen gick båtsmans- käringen och tog upp. (Taråhulingen fick bara lite ull.) Båtsmannen fick vi alltid göra vårn åt, men han släpp- te till säckkornet. / Det var så förskräckligt med julatiggare. Det kunde gå he- la familjer, hustrur med en fyra, fem barn med sig. Di fick efter omständigheterna, lite bröd eller potatis eller mjöl. (Vid vårn kom di och bad om såhavre och läggpota- tis). Di var tacksamma för vad di fick. På Lusse skulle di vara oppe, helst hela natten. Om di kunde skulle di börja tröska klockan tolv. Alla ville va- ra först. Då skulle osten skäras. På julaftons middag började helgen. Då skulle halmen vara bredd. Men på di sista åren var di inte färdiga då, inte förrän mot kvällen. - Vi åt aldrig kväll- mat förrän tolv- ett, och aldrig släckte vi. Doppa i gryta hade vi aldrig så mycket för oss. - I mörkningen då alla hade sysslat från sig, skulle vi ha "sysslabeden," men då var inte soppan färdig. Vi skulle alltid ha soppa. Det var klimpa, buljon, morötter och kålrötter. Till sysslabeden skulle vi ha all slags "söning" mor hade kokt: korv, kött, fläsk. - Till kvällsmat var det "sö- ning", ost, smör, bröd, soppa och efterrätt, mest kräm. Då var drickamuggen och brännvinet på / bordet. Julljusen var tända och julgranen. Granen var klädd med pappersblommor och talgdankar. Di var smala som ett lillfinger. - Den minste skulle läsa högt före och efter maten, och sen var det att sjunga psalmer hela natten. Det var två timmars väg till kyrkan. Till otte skulle vi ha vad slags roseta huvuddukar och scha- letter, men till högmässan skulle det vara svarta huvuddukar. Det togs in ny halm nyårsafta och trettenaf- ta, men den gamla som togs in julafta fick all- tid ligga under. Sen blev den utsopad. Somma tog ut den Knutadan, andra dan efter trettondan. Julen tog slut med trettondan. Dan efter tretton- dan var Knutadan. Di gjorde ljusakronor av halm och hängde i taket. Så gjorde di smycken av halm och satte på hör- nena. Di satte smycken längs gardinerna. Di klöv ett halmstrå så det blev brett och satte ihop det så det blev fyra ögglor. Vår barn gjorde nog sådana.
Husdjuren
Nötkreatur har de haft för mjölkens skull så länge jag minns tillbaka i tiden. Å den mjölken har en haft att laga mat av. Men hästar har inte mjölkats för när "e mär" har fölat, så har "diungen" fått pôppa henne. Men mâremjölk är bra för kikhosta, för det vet jag att sådan mjölk har varit använd till. Der var bra vanligt att de hängde något som var av stål eller silver i den flaska i vilken de skulle mjölka kon efter hon hade kalvat. Å den nålen eller silver- ringen, skulle vara där för att inte "nôa on makt" skulle kunna komme å förgöre mjölken eller kon. När de hade mjölkat, så bredde de ett skynke över flaskan eller också satte de lock på, för det var inte bra att bära in mjölken så att luften kom i henne. Nålen fick hänga i flaskan de tre / första gångerna, som kon mjölkades, sedan togs hon upp och så stack de henne i en kakbit som var doppad i mjölken och så skulle kon ta den kakbi- ten av nålen. Det skulle vara så bra för då kom kon att mjölka god mjölk. Nog gick det an att sälja mjölk, men förr i världen har de haft så litet med mjölk att sälja, det kunde ha varit små skvättar, som grannarna kom och köpte eller som en köpte av gran- narna, när korna "la å" att mjölka. Men en läm- nade inte ifrån sig mjölk för än en hade haft vär- me i mjölken. Om den som fick mjölken hade ont i sinnet, så kunde hon tialla på korna genom den mjölken, om inte en hade haft eld i den. Men var det eld i den, så kunde inte "själve håken" göra nå- got vid kreaturen. Det gick inte an att ställe osal- tat smör från sig. Det skulle vara några saltkorn i det. Trollkäringar kunde ta bort det om det inte var saltat. Nöthår har använts till spånad å att stoppa upp fina möbler med. Så brukade de ha sådant i kärrdynor. / Om påsk gjordes kors på fähusdörrarna för att inte påsk- käringarna skulle kunna ta makten från kreaturen å så brukade de ha eggjärn i tröskeln å i taket över kreaturen. När något ont fick makt över en ko, så slu- tade hon att mjölka. Hon "magra å". Hon var som om hon inte trivdes eller ville till livet. "Dä onne sög krafta ur koa". Å det stod inte till att få en sådan ko varken till att äta eller dricka. Det finns de som kunde ta kraften med sig från andras kor till sina egna. Å de tog kraften med sig med ögonen eller det var också farligt om någon tog hår av en ko, för sen kunde de trolla med det håret på den kon som de hade tagit det ifrån. Det var bra att ha rönn- pinnar sittande i fähusdörrarna och stänger var bra om de var av rönn. "Det onda" hade inte makt över rönn. En skall se efter så att en inte går över den plats där en häst har "tômla säj". Å om ett havan- de fruntimmer gick över en sådan plats så kunde barnet, som hon skulle föda, bli sjukt. Det var smittosamt på sådana platser. Fåren klipptes / frampå försommaren, när det började bli varmt. De unga fåren eller "lammen" klipptes vid midsommartiden, så bru- kade de äldre fåren klippas på hösten. Men det var noga, för det fick inte bli kallt åt dem. När mor hade klippt fåren, gav hon det en brödbit och bad att det skulle komma tillbaka från skogen nästa år med lamm vid sidan. När bina svärmade, så passade en på att ha vatten på dem. En kastade vatten med en visp eller kvast. De flög inte så långt då, för de trodde att det skulle bli regnväder. När bina hade satt sig, så hängde en ett skynke över dem, så att inte solen skulle skina på dem. En kupa ställdes vid "biklonga" å så östes de in med en silversked el.d. För att bi- na skulle trivas i kupan, brukade de smörja kupan invändigt med litet honung eller ett långt gräs med vita blommor (älggräs). Visen hade kommando i kupan. Det var han som bestämde när de skul- le svärma å hur de skulle bygga i kupan. När han ville så tog han så många bin med, som han / tyckte, å så flög han. Det blev bättre tur med bi om det var flera ägare om en kupa. Ett par personer skul- le ha "bisvarmen" ihop. Honungen användes att ha på bröd i stället för smör, så brukade de lösa upp ho- nung i kaffe å ta in för hosta å "bröstvark". Det var också bra att lägga honung på brännsår å på svullnader. Honungen mjukar upp svullnaden. Stall och lagård. En hästsko har de hängt upp över stalldörren eller också en skata. För de räknade på att detta skulle beva- ra kreaturen från sjukdomar och trolleri. Ingen som hade fähus och djur var noga med att någon främmade person gick in och såg på kreaturen. Det tåldes inte ens vid att en gick förnära inpå la- gården eller svinhuset. De var rädda för varandra och trodde varandra om ont. Å det finns de som kun- de "kônster". Maran "re på djura". Det skulle vara e markatte som kom åt dem. Å hon re på dem, så att de blev svetta. Det var på det en kunde se att maran hade / "vôre ôt" ett djur. Men de hängde en "markost" i ta- ket över kon, när maran blev för farlig, å då blev hon sittande i den. En "markost" var som en stor boll, som växte på träden i skogen. Det var en gren, som hade växt ihop till en "marost". Betesgången Mins inte om någon viss dag då kreaturen släpptes ut första gången på våren. Jag tycker det är som att de släppte ut kreaturen när det blev något på marken att äta. Jag mins att de hade eld över kreatuuren, när de släppte ut dem för att de inte skulle bli "bergtagna". I min barndom brukade vi valla kreaturen i skogar- na, så hade de "hag", som de släppte kreaturen i. Ett hag låg inte långt från gården och det var instängt, så att en slapp att valla. Men för det mesta fick en person följa kreaturen från morgon till kväll. En "hôling" för varje gård. Det var mest 10 o. 15-års barn, som fick vara med kreaturen. Ende- ra en gosse eller en flicka. Kan inte minnas nå- gon särskild dag för betesgångens upphörande. / Det berodde på hur hösten var. Kom kölden och vintern ti- digt så insattes djuren tidigt. När en hade köpt en spädgris, så tog en in grisen i stugan när en kom hem med den. Då fick han vara inne en liten stund för att han skulle trivas.
Husdjur
Allmänna iakttagelser. Jag känner inte till att man mjölkat mer än "nötkröt- ter", men dessa har man mjölkat för att få mat i hu- set. "Mâremjôlk" är nyttig för bröstet. Om en får "bröst- vârk" så skall en dricka "mâremjölk" för det har de gjort förr i världen. Å barnen har de givit sådan mjölk när de haft kikhosta. När kon mjölkades första gång- en, så sattes en kniv över kon. Den höggs in i taket, å den fick sitta i flera dagar. Ingen ond makt skul- le rå med att "mostöle" kon då eller ta mjölken från henne. Det fanns allt gamlingar i min ung- dom som hade detta för sig, men nu är det för länge se'n bortlagt. Mjölken skyddades med nål och vig- selring. En ulltråd eller vad slags tråd som helst sat- tes i nålen och togs genom ringen, så att de inte / skulle komma bort, så knöts tråden fast i kan- ten på "mjôlkbötta". Där fick det hänga till dess att man hade mjölkat å silat upp mjölken. När de bar in mjölken så lades alltid något över byttan. Det brukade de allt göra ständigt när de hade mjöl- kat. För om en främmande person kom å såg på mjöl- ken, kunde den bli fördärvad. Å de kunde mista turen till mjölk. Mor talade om en käring som gjor- de ett tjärkors över ryggen på kalven strax han var född för att han inte skulle bli skämd. Inte bra om mjölk kokade över. Nog fick de väl sälja mjölk, men förr i världen hade de just aldrig nå- gon mjölk att sälja. Det var om någon granne blev utan mjölk, så att han måste köpa. Men det var ogärna som någon sålde. De sköt på, att de hade så liten mjölk själva. Att låna å byta mjölk var vanligt. Vid ostöl "bytte" grannarna mjölk med varandra, för att var och en skulle få så mycken ost som möjligt. När mjölk lämnades bort ur hu- set, så hade man eld eller salt i den först. / Man tog eld på en sticka å doppade den i mjöl- ken, så att hon slocknade. Intet ont skulle kun- na förstöra mjölken då eller ta den från korna. När smöret var färdigt så gjordes ett kors i det med kniven. Det var för att smöret skulle bli drygt. "Trollsmör" kunde de ta reda på om de hade en kniv med 9 slags stål och järn i. Den skulle vara smidd på i tre torsdagskvällar. Om det blev rött i smöret, när man hade skurit med den kniven, så var det "trollsmör". När smöret tjärnades, så skulle det saltas litet i grädden, för att ingen skulle kun- na skämma smöret eller grädden. I gamla kär- nor fanns det alltid stål i botten, endera en avbru- ten knivudd el. egg av lie. Det var för att inte kärnan skulle bli skämd. Salt skulle vara bra att ge korna, så att de inte skulle bli "mostôlne". "Orsten" brukades också. När kreaturen blev "mostôlne" så ville de varken äta eller dricka. Det var inget liv i dem. De blev mag- ra och eländiga. De orkade knappt stå på benen. / De som hade onda ögon kunde ta kraften med från an- dras till sina egna djur. Om de kunde komma åt att ta några tagelstrå ur rompan på hästen eller kon så kunde de maktstjäla på så sätt. Å då blev det alltid bättre med de egna djuren. Rönnpinnar var bra att sätta i redskapen å över allt där en kunde tro att trollkäringar kunde vara framme å för- därva. Vita hästar tyckte de inte om att ha förr i värl- den. När hästen gnäggade så var det inte långt till att det kom främmande. Fåren klipptes på hösten och frampå försommaren. Före midsommar bruka- de de också klippa får. Det var de yngre fåren som klipptes då. Hela fåren klipptes närsom att en "dôtt" lämnades på bröstet eller magen för att de inte skulle frysa. Gethår användes till raggsockor, van- tar o. dyl. Det var kvinnfolken som brukade sköta om fåren och getterna för de trivdes bäst med den skötseln. Fodret till får å getter brukade bäras un- der vänstra armen. Svinen fick en att trivas om de fick av skulorna. Hönsen fick vara inne i / stugan. De lades ned i en soffa, när de skulle värpa. Eljest så brukade de få hålla till under soffan, säng- ar och på muren. - När bien svärmade så hindra- des de att flyga bort genom att sprida vatten över dem med en visp. Honungen användes att ha på brö- det i stället för smör. Så användes den att ta in mot förkylning och hosta. Stall och lagård. I "fjuse" hade de knivar, gamla liar och yxor för att inte "kröttra" skulle bli "mostôlne". På dörren till la- gården gjordes tjärkors. Det gjordes före påsk å så fick det sitta hela året. En död skata hängdes över stalldörren. Hästsko var också vanligt. Då skul- le hästen må bra. "Mara" red somliga djur. Det var inte alla som var utsatt för henne. Det var al- rig annat än om natten. Vet inte vad maran är, men hon var svår, för när hon hade "re kon" om natten, så var "koa" inte mycket värd på morgonen. Det var som om hon hade varit i sjön, så svett var hon. Jag vet att de försökte få / bort maran genom att hänga "markvester" över kon. Dessa kvistar togs från björkar eller furor. De voro tätt sammanväxta som bollar. På somliga ställen släpptes ingen främmande person in i lagården. Det var så farligt om en person med onda ögon kom in i lagården. De gamla blev så onda om främmande kom in i lagården. Inte berömma kreaturen. Blev de berömda, så blev det något fel med dem. Betesgången. Kröttra släpptes ut omkr den 16 maj, om det då fanns något grönt strå. Fåren släpptes ut tidiga- re. Snön var inte riktigt av marken förrän de släpptes ut. De släpptes ut före middagen. Den första dagen fick de allt hålla sig hemvid. Det var alltid så att de skulle slåss med varandra den dagen. En deg av salt och mjöl lades i bjällan. Alla kreatu- ren skulle slicka ur bjällan innan hon hängdes på "bjällkoa". En yxa lades vid tröskeln eller höggs fast i tröskeln. Den skulle kreaturen gå över, för att de inte skulle få ont i benen under somma- ren. / Samma "bjällko" år efter år. När hon blev förgammal, så att hon måste slaktas, så valde de den kon som var sta- digast, och som gärna gått hem om kvällarna. Särskilda vallspön har jag inte hört talas om. "Köre medda" har jag inte hört talas om. Avel. Om en mötte en käring när en for till tjur med en ko, så tog hon sig inte med kalv.
Skörden
En var så rädd både för frost och regnväder, så en försökte ju passa skörden så gott en kunde. Med höet började en så tidigt att en skulle vara färdig med det tills en skulle ta i med "rôgan- na". När rågen kom, fick en inte försinka sig med något annat. Och detsamma var det med kor- net och havren. Och hellre än att säden skulle få frysa mogen, så slog en den halvmogen. De mogna kornen en fick då var i alla fall så, att en kunde ha dem till utsäde. Vid Mickels- mäss skulle en ha skörden inne. Och det var allt så under vanliga år. En fick passa da- garna väl. Om kärnan kleta sig mellan fingrarna, när en klämde på den, så var det inte så moget, / att en kunde begagna det till utsäde. Det skul- le inte böja sig, när en tog det mellan nypan och klämde. Om annandag och tredjedag påsk var fina, så skulle en få bra bergningsväder. Reg- nade det pingstdagen, så skulle en få dåligt bergningsväder. Och så hade vi ett ordspråk: "Om det regnar Petri fäng mälter rågen uppå äng". Det var inte vanligt att en började på någon bestämd dag. Det blev efter omständigheterna. Kunde en få avsluta arbetet en fredag eller lör- dag, så var det bra. Vid sädesskörden, så skulle karlarna ha själva grovabetet. Kvinnfolket fick det som räknades för lättast. Det var mer sällan som fruntimren skötte lien. Men i undantagsfall förekom det. Mannen skötte lien och kvinnan "ôpptagrekroken". Hon tog upp och band all säd. Vid inbergningen så var hon med i lasset och lade det. Så fick hon vara i ladan / och lâ. Det var med fruntimren som var i ladan. Så fick fruntimren vara med och raka åkern. Det var mycket arbete innan en fick gå över sä- desåkrarna med rivan. Särskild klädsel förekom inte vid skörden. Inga särskilda maträtter. Om det var någon som inte skar väl utan han slängde sig fram, så blev han hånad, och en förde spetakel med honom. Om en välte med ett lass, när en körde in hö eller säd, så hitta di på med, att en skul- le bestå med "vältesup". Det var rent skam- ligt att fara och välta med ett lass. Det blev omtalt i grannlaget. Om någon tog upp säden slarvigt, så att det blev strån liggande kvar mot den askurna säden, så hitta skårkarlen på att kasta upp roten på säden, så att skåren blev tvinnad. Då var den arbetssam att ta upp. Om det var någon i laget som ville jaga, så / smög en sig till att fura lien i eggen med ett mässingstift. Då fick han slita värre än de an- dra och inte kom så fort fram ändå. En skulle vara aktsam med lien, så att inte någon skar sig på den, för di såren hade svårt för att gro ihop. När en skar det sista, så "tog en har'n". Det bruka- de bli brått då, för en ville skära det sista. Namn på sista kärven /löktenek/. Den sista kärven gjordes stor. Den skulle en ha med sig hem. Men en fick inte röra den förrän julen. Vi satte den på en stör åt fåglarna om julafton. Det fick inte ligga några kärvar kvar på åkern. Det såg illa ut, om en hade glömt kvar någon kärve. Det var inte något bra, så mycket vet jag, att di hade för sig. Om den sista kärven blev mindra än de andra, så skulle en få mindre gröda nästa år. Om det blev en nek över, när säden sättes upp, så fick den heta "horunge". Var det en tös / som fick den, så skulle hon bli med barn. Hon skulle se upp med sig, om det hände att hon fick den neken. Det var inte något bra omen, om en fick uddanek på åkern. När en hade skurit åkern, så var en inte så bråd med att gå därifrån. En skulle hämta sig, så att en inte tog med sig något som var gott ur åkern. Någon särskild marsch spela en inte, men när en hade skurit det sista för året, så bryna en lien, innan en gick från åkern eller åtminsto- ne, innan en hängde upp lien för året. Det var gammalt bruk detta, och varför en skulle göra det, hörde jag aldrig talas om. Men det hang i en att en skulle göra så, för att en hade fått lärt det och sett, att de äldre gjorde så. Alla försökte att vara lika goda och åtminstone bli färdiga samtidigt. Ingen ville bli sist. Men det var hedersamt att bli först. Det var tävlan mellan gårdarna. Fick man se att de / var ute i grannstugan och körde säd, så dröjde det inte länge förrän en själv också var i farten, för kunde grannen berga säd, då kunde jag göra det också. Det var inte vidare med det. Något sär- skilt företog man sig inte med den som blev sist. Men en kunde säga som så, att han var lat, att han sov för länge på morgnarna, att det inte blev något med honom och så där. Han hölls liksom litet sämre än andra - för så vitt att det inte var alldeles särskilda omständigheter som gjort att han nödgats bli efter de andra med arbetet. En försökte att gömma på, så att en fick det sista lasset lika stort, om inte större, än de andra. För om en kom med ett mindre lass då, så skulle en inte få så mycket i ladorna nästa år. Det var gärna så, att en skulle åka i det sista lasset. Även barnen skulle få åka i det. Om det bar sig för vägens skull, så körde en fort med det lasset. Man kunde kal- la det sista lasset för "åkelass". / Det fanns en glugg på ladan. Lasset kördes intill den gluggen. Så var det en karl på lasset och kastade ur nekerna i ladan. I ladan var det två per- soner, en som stod vid gluggen och tog emot ne- kerna och förde dem till den som "lâde". Man tog neken med händerna och kastade den eller också med en gaffel. Man började att "lâ" vid gluggen. Tre fyra neker lades i kors med axändarna uppåt, se- dan lades den ena neken intill den andra med ax- ändarna uppåt. Det var noga att man inte fick en enda nek med axändan liggande nedåt i det första varvet. Och rotändarna lades alltid utåt väggen. Andra varvet lades med axändarna nedåt. När man kom till väggarna med första var- vet, så fortsatte man att bygga upp det andra varvet och "lâde" så på sned mot gluggen. Vid gluggen nöp man ihop så att det blev som en ros. Så fyllde man upp där med litet "bôs". Se'n började man att la vid väggen - mitt emot gluggen och "lâde" mot den tills man kom / upp i "röste" på ladan. Allra överst i ladan, lade man "rakbôse". Den som packade och lade stälarne kallades för "lo- katt". Han fick krypa på alla fyra som en katt och lägga nek vid nek. De första nekerna, som lades i ladan, slog en ur väl, för då sulle inte råttorna bli så glu- pa på säden. Dörrarna skulle stängas fort och väl, för att en in- te skulle få in råttorna i husen. De riktigt gamle tala om, att de hade varit med om att lägga en brännvinsflaska i de första nekerna som lades i ladan. Det var inte för något annat än att en skulle ha brännvin gömt att ta till, när en var färdig med trösken. Det blev en sådan iver att en skulle hinna dit och få detta i sig. Och då var drängen nästan ivrigare än husbonden. Hönsen fick inte komma och plocka i sig av spill- säden vid gluggen. Det var inte bra för en. / De första potatisen brukade en ta upp strax efter midsommar. Sedan tog en upp på allvar i slutet av september. Så en skulle allt ha potatisen uppe, när oktober gick in, om det var riktigt. Grannarna hjälpte varandra med att ta upp po- tatisen. Det var så noga, att en fick vartenda potatis med sig ur jorden, närsom det sista ståndet. Det skul- le stå kvar, för att en skulle ha tur med po- tatisen på åkern ett annat år. När potatisåkern plöjdes, så gick en person efter i fåran och plockade upp alla potatis som var synliga.
Från kyndelsmäss till midsommar.
Från kyndelsmäss till midsommar. Dalsland, Rölanda socken. Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hällan, Hökedalen. 1923 Bestämda fest- och märkesdagar. Kyndelsmässodagen. Vid kyndelsmäss ansågs hälften av kreaturens "innestöa" vara förbi, och det gällde att se efter om man hade hälften av fodret kvar. / Droppade det från taken på kyndels- mässdagen, så betydde detta att det skulle bliva ett gott smörår. Jungfru Maria tvättade sina kläder vid denna tid och fördenskull var det såpa i vattnet. Den, som ville ha rena, skinande kläder skulle passa på och tvätta dem vid denna tid. På kyndelsmäss-söndagen skulle var- enda kvinna, såvitt hon orkade, iväg till kyrkan. De som hade mycket lång väg att gå, måste ge sig iväg på lördagsafton och så övernatta hos någon bekant på vägen. Det sades, att skatan lade första pinnen till sitt bo på kyndelsmässdagen. Några märken på denna dag för årets väderlek och fruktbarhet kännes icke till. / Men Pålsmäss var en sådan märkesdag, den första mest betydande för året. Det hette om denna: "Skiner solen denna dag, om inte längre än att man hinner sadla en häst, så skall det bliva ett gott och grödeligt år." Petter Katt. Petter Katt har kastat en het sten i vattnet, hette det. Denna dag var nästan en fest- och glädjedag, det var vårens förelöpare som var kommen. Härefter skulle isen täras av stenar, pinnar och han skulle "ätas" undan för undan. Fyrtio martyrer. Nionde mars var emotsedd med stor / spänning. Den spådde väderleken för fyrtio dygn framåt. Tredje dagen (11:e mars) var den egentliga utslagsgivaren – om det blåste nordan och var kallt de två första dagarna men på tredje dagen kastade om och blev milt, så var detta utslaget; "tredje dagen bryter". I mitten av Martyrerna kunde en smärre ändring komma och därför vänta- des med spänning på denna dag ifall "vin- tern var rasande" Gregoriusdagen. "Gregori gång, natt och dag lika lång." Att springa Gregorius var allmänt i bruk. På morgonen skulle man sätta iväg och springa barfota i is och snö. Ju längre man kunde springa och ju / fortare, desto bättre. Om man sprang riktigt duktigt, så kunde man vara säker på att slippa ifrån "stenbörder" och annan ömhet i fötterna under sommaren. Vårfrudagen. "Vafferdagen" ansågs för den första vår- dagen. Sådan som denna dag var, sådan skulle sommaren i det stora hela bli. Lärkan skulle låta höra sig då; hade hon kommit förr, så hade hon fått "sitta inne". Första april. Att narras på denna dag var allmänt i bruk, och dagen erhöll en festlig munter- het av detta bruk. / "Ärlevintern." Efter sädesärlans hitkomst – någon av de första dagarna i april – skulle det bli en köldknäpp, och denna kallades för "ärlevintern". Adertonde april. Då utgick Fyrtio martyrer, och sedan kunde man vänta mera ostadigt och nyck- fullt väder. Om snöandet i april hette det: "April- snö likasågott som fåragö." "April våt å maj kall, fyller bondens lada all." Första maj. Då maj gick in var det fäst och det / skulle då vara en hel del extra till mat och dryck. Ägg var något ovanligt i mat- väg på den här trakten förr i tiden. (En två à tre höns på varje gård var det van- liga). Men på första maj vankades det ägg och smörgåsar, hembryggat dricka – och supen, ej att förglömma! Man skulle dricka märg i benen, hette det, man behöv- de att bliva stark i vårantiden. Korsmäss. Vid korsmäss blev det en köldknäpp. Nu skakade sig älgkon så kraftigt att hennes kalv föddes. Straxt efter korsmäss skulle göken komma. Om man på fastande mage fick höra göken första gången för året, så blev man "dårad", man blev / illamående. Det hette om göken: "Gal göken från bar kvist, så blir sommaren torr förvisst." Midsommar. Till denna högtid skulle stugorna fejas in- och utvändigt, bl.a. så skulle stenfoten och skorstenen vitlimmas. Unga björkar spikades upp vid dörren och inne i rummen fästades björk- löv uppe vid taket, på muren och kring skåpen. På midsommarafton gick man ut i backarna för att plocka "midsommar- koste", ju flera sorter blommor man kunde få i denna, ju bättre var det. / Ungdomen skulle rå sig själv på midsommarafton, och när de kommit samman i följen, så drogo de iväg till majstångsdansen eller till dans på någon loge. Majstång restes oftast vid något förnämligare ställe i bygden t.ex. vid officersboställena, "herrskapsställe". Majstången var en reslig stång med tvärslå såsom ett kors, den virades med blad och blommor och på tvärarmarna hängdes kransar. Varje ungdom fick hänga på sin medförda krans eller "koste" och det gällde ju att ha så fina sådana som möjligt. När stången var färdig börjades ringdansen, och hela natten förgick under dans, sång och glam – "midsommarnatta ä enga stönn". / Midsommardaggen var den säkras- te boten för skabb. Man sökte upp någon plats i ängen där det var mycket blom- mor och där skulle man rulla sig naken i daggen tidigt på midsommarmorgonen. Många gamla berätta, om huru de blevo av med den förskräckliga skabben genom detta bad i daggen. Fastlag, påsk och pingst. "Sju veckor fasta och sju veckor vår blir det så länge världen står." Med fastans ingång följde en hel del föreskrifter. Att ställa till med dans eller / gillen under fastan var synnerligen hedniskt. Lysning till äktenskap fick heller inte ske. Dymmelveckans dagar hade särskilda namn: köttmåndag, fläsktisdag, klockons- dag (askonsdag), skärtorsdag, långfredag, påsklördag. På klockonsdag fick inte spinnas, ty då blev tråden till rep åt påskkäringarna, sådana som de hade behov av vid färden till Blåkulla. På köttmåndag skulle det kokas kött- soppa, och på fläsktisdag skulle det vara fläsk till middag. Skärtorsdagen hölls såsom "lätthelg". På långfredag gjordes på lagårdsdörrarna kors av krita, på påskafton tjärades kors. / Detta skulle skydda för påskkäringar, som ville in och mjölka eller skada korna, klippa fåren och sådant. På långfredags morgon gällde det att komma fort ur säng, annars blev det ris att få. Man skulle inte trampa barfota på golvet denna dag, ty då fick man bölder under fötterna. Rägn på långfredag bådade en torr sommar. Minsta möjliga arbete skulle utföras i "domleveckan". Storstädningen skulle vara undangjord före denna vecka. Påskaftons middag började karlarna att skjuta, för att skrämma bort häxorna, och på kvällen tände de yngre väldiga bål för att med eldens hjälp hålla "styggelset" på avstånd. Det var liv och rörelse i / bygden på påskkvällen. De yngre, som voro ute med påskbrev fingo vara för- siktiga, så att de inte blevo fångade och igenkända, ty då var det förstört. Påsk- breven voro fullritade med höns, kyck- lingar och ägg, sopar, rakor och smörje- horn och så var det påskrim, förstås. Prov på påskbrevsrim. I. Nu är det påska med buller å bråska, då ska vi ut å rida med vapen vid vår sida. Sopa, raka, smörjehorn sänder jag dig till resedon. Sopan är liten å rakan är kort men smörjan i hornet är tämligen gott. Smörjer du väl, så rider du fort, så mötes vi åt vid Blåkulla port. / II. Jag skulle min smörja koka, men glömde att dörren kroka. In kom galne mor Britta med en kopp kardemumma och en kopp salt, å dä var dä värsta av allt. I påskbreven var det vanligtvis kara- meller, konfekt eller andra godsaker inlag- da. Adressatens titel var "påskgubben, "påskherrn", "påskfröken". På påskkvällen åts alltid ägg och gröt. Den som var ute på påsknatten kunde allt få se många märkliga saker, då var påskkäringarna i farten, och redo fram / genom luften på kvastar eller halm- kärvar. Man måste skydda sig och sina kreatur för de leda påskhäxorna – tjärkorsen på lagårdens dörrar fredade kreaturen. Man trodde, att påskkärin- garna samlades på någon bestämd plats till fest och att den "Stygge" själv då var med. Om en påskkäring under sin luftiga färd blev igenkänd och ro- pad i namn, så föll hon ögonblickligt ned, och vad värre var, hon blev sedan halt för hela sitt liv. Om Blåkulla hade man inte något klart begrepp utan det var "en mystisk ort långt, långt borta". Det lever ännu sägner om häxor och deras fester. Här äro att par i kort- het antecknade. / Det var en påskafton för längesedan som några soldater här från denna trakt lågo i fält nere i Tyskland. De voro inkvarterade hos en gumma. Nu på påskafton tänkte var och en på sitt hem och samtalet kom att röra sig om vem av dem som hade den bästa och trognaste hustrun. En soldat T. var särskilt ivrig att framhålla sin lagvigda, som ett mönster av dygd. "Kan du veta om din hustru är trogen nu när du är så långt borta? Vill du se huru hon har det, så skall jag föra dig hem i natt", utbrast vär- dinnan, som hade lyssnat till soldater- nas samtal och blivit intresserad. T. var med om detta, och på kvällen fick han sätta sig bakom värdinnan på / en halmkärve och så bar det iväg mot norden. "Akta dig, så att du inte fastnar på Göteborgs domkyrkotorn", varnade häxan. När soldaten om natten kom till sitt hem sovo alla och allt var tyst. Då tager soldaten försiktigt ut en föns- terhalva och smyger sig in. Och vad han då får se gör honom rasande. Hustrun sover tillsammans med en främ- mande mansperson. Och på kvällen ha de säkerligen hållit kalas, ty bordet är fullt med mat och godsaker av alla slag. Soldaten som var rysligt hungrig slår sig tyst ned vid bordet och äter sig mätt, sedan ser han sig om i stugan och får se ett par nygjorda kängor stå på soffan. / Nu gick det upp för honom, att den usling som förstörde hans hem och lycka, var grannen – skomakaren. Han gjorde raskt sitt beslut, smög sig tyst ut genom fönstret och tog den ena kängan med sig. Han fick sätta sig upp på halmkärven, och så bar det iväg till Tyskland igen. När tjänstgörningen var slut och han komme hem, skulle hustrun få svara för sin otrohet. Kängan skulle han ha med och visa dem. – – – – Det var i en kvarn som häxorna brukade samlas till fest under påsknatten. En man hade en påsknatt gömt sig i kvarn- vidjan, för att få se om det skulle hända något, och frampå natten började påskkärin- garna att komma, det kom en hel mängd / och till sist kom själve den "Stygge" också. Påskkäringarna hade knyten med sig, och det var smör som de skulle skatta åt "Fursten i ondo". Det var en käring som hade för litet smör och fick till straff att vara "lysekäring", lysa medan de andra festade. Mannen som låg gömd var oförsiktig, och de fingo syn på honom och rusade då förskräckta iväg. Mannen hörde huru de under villervallan ropade åt den "Stygge": "Kvitens för smöret, kvitens för smöret!" På påskdagen kunde man i kyrkan få se påskhäxorna om man lyftade selen från hästen och spottade under den, man / fick då se huru häxorna sutto baklänges i kyrkan, med ryggen mot prästen. När solen på påskmorgon gick upp bugade den sig tre gånger. Var pingstdagen varm skulle som- maren bli kall, trodde man. Arbetslivet under vårhalvåret. Det var en hel del arbeten som skulle göras undan före vårandtidens början. Tunnbrödsbakningen skulle ske "tras" på vår'n, och då skulle det bakas så mycket att det varade till höstbaket före / jul. Av havremjöl bakades papperstunna en meter i diameter stora kakor, vilka gräddades med det samma och sedan lades upp på varandra till höga "ruvor". Bak- ningen började vid 3- à 4-tiden på morgonen och om "bakekäringarna" voro flinka, så blev det en massa kakor under dagen. Det var ett slammer av "kävlen" och ett muntert prat och glam, brödbake- dagen var rent av något festligt. Natur- ligtvis var det något särskilt med det som hände en sådan dag. Kom det någon främmande den dag som man bakade tunnbröd så kallades han för "brödfot", och det var ett lycko- tecken när en sådan kom, det skulle vara lycka och välsignelse under den tid brödet / varade. "Brödfoten" skulle undfägnas och så skulle han hava bröd med sig när han gick. Om kakorna ville reva sig om kävlet så betydde detta, att det på gården snart skulle bliva att linda småbarn. Den sista kakan skulle bakas åt hästen, den var tjockare än de andra och kallades hästläfsa. Det var många märken för tiden då sådden skulle börjas. Göktytan och gulärlan visade sig när rätta tiden var för handen. Det var en liten fest som kallades "börjebete" när vårarbetena tog sin början. Vårandtiden, som kal- lades för "plogen" eller "plogane", räckte i många veckor, ty åkern handhackades / för det mesta, och detta var ett arbete som behövde både tid och krafter. Såkakan, som var bakad om jul, tog man fram vid "börjebetet", hästen skulle ha en smakbit av denna kaka. Ärterna skulle sås först, man skulle vara mån om att få ut dem tidigt. Vid Erik skulle linet sås. Och på denna dag brukades det att bada och tvätta hästarna. Vid Urban skulle all sådd vara avslutad. "Den som sår efter Urbani ti', får store ax men lite i." Man trodde, att tegarna skulle kunna bära bättre skörder om man skaffade jord från kyrkogården och strödde ut på dem. Men att taga jord på detta sätt var inte hederligt och många voro de som / bittert ångrade sin "synd". På Valborgsmässodagen eller vid kors- mäss skulle kreaturen ut på bete. Det kunde hända att trollen voro framme och bedrevo sitt iltyg, kreaturen kun- de vara omöjliga att få hem, och då hade de blivit "häfta av troll". Man fick försöka att driva bort trollen genom att skjuta över kreaturen. I bergen kunde man hitta en underlig "metall", hårdare än allt annat och konstig formad som man kallade "bergesmi", och lade man denna i bösspipan då man sköt, så verkade det på trollen så att de funno för gott att ge sig av. På Kristi himmelsfärdsdag "drogs medda", och det var hölingarnas glädjedag. / Korna behängdes med kransar, och de yngsta fingo namn. Skällorna hängdes nu på – före "drag medda" fick inga skäl- lor komma i bruk. När kossorna kom- mo hem, så fingo de mjölkeblom (kabbeleka) och mjöl i sin bytta, och i denna låg det även ett ägg åt hölingen som fick äta sin middag ute denna dag. Man trodde, att jättarna som bodde i de stora bergen även hade kreatur, stora hjordar, och att dessa voro ute på bete om natten. Många har berättat om huru de hört jättekornas skällor och jättarnas lock under natten. Väderleksmärken och annat. Första söndagen i advent visade väder- / leken för vårandtiden; andra söndagen för slåttern; tredje söndagen för skårn; fjärde söndagen för hösten. Nedanets sista torsdag är märkesdag för nästkommande ny. Lördagsny är sällan gott, hette det, det bådar kyla och rusk för hela nyet. "Måndag krank gör hela veckan blank." Långa alhängen spådde grödeligt år, men korta kallades hungerknopp. "Mars med sitt skägg lockar barnen om vägg, april med sitt skinn skrämmer barnen in." När kråkan kom tillbaka från "sille- bygden" då var fläsket från höstslaktet spiket. "Kråkan ä så go som en orre när ho kommer frå sillebygda", hette det.
Intervju med Albertina Donn (f. 1879) och Gustav Johansson (f. 1888)
Intervju med Albertina Donn (f. 1879) och lantbrukaren Gustav Johansson (f. 1888) i Östra Ryd, Östergötland. Intervjun gjords den 23 juli 1949 av Richard Broberg och Einar Törnqvist.
Bakning av limpor.
Bakning av limpor. Svinhult sn. [I vänstermarginalen:] Ugnen rymde 18, 19 limpor Östergötland. Beredningen skedde i ett stort degtråg som var ihopspikat av bräder, och som var smalast i botten och vidgade sig uppåt. Sammanmalet mjöl tömdes i, och däröver hälldes kokande vatten så att det blev en lagom fast deg, som man stötte i med en rund tvärstöt -> [illustration] och ju längre man arbetade degen dessto sötare blev den. Det var ett mycket styvt arbete, och fick man karlkraft till hjälp var det bäst. Detta skulle sedan stå så varmt som möjligt och därför bäddades degtråget ned i en säng med ett baklakan över och kuddar omkring och över och fick stå så ett dygn. Jästades sedan med surdeg på kvällen, (som måste lösas upp i ljumt vatten flera tim. förut, för att ha bringats till jäsning innan man arbetade ned den i degen). Degen blev trögjäst av surdeg och jäste fortare om man hade ”dreckesjäst”. Nästa morgon knådades i mera mjöl och smaksattes med sönderstött kummin så att det blev en fast deg. Lades sedan upp på bakbordet och utbakades i stora och tjocka kakor som fingo jäsa upp, naggades sedan och sen fort in i ugnen att gräddas / omkring en tim. Penslades med kallt vatten sedan de tagits ut ur ugnen. Vörtbröd. (kalasbröd) Vörten kokades ihop för att bli söt, varefter den fick svalna tills den blev lagom ljum då stålsiktmjöl inarbetades samt surdeg eller dricksjäst till en vanlig fast deg och gjordes i ordning på kvällen. Nästa morgon arbetades i mera mjöl av samma sort till en fast deg som fick jäsa upp. Lades sedan upp på bakbordet och rullades i långa breda levar som krusades, fick jäsa upp, naggades och sattes in i ugnen att grädda närmare en tim. Penslades sedan med kallt vatten eller ihopkokt vört. Bakugnens eldning. Ugnen eldades helst med torr granved eller möjligen med björkved, och sedan det brunnit ned tog man [illustration] <- ugnsrakan och med den flyttades alla glöd till hörnen och sidorna så att hela ugnen skulle bli så jämt uppvärmd som möjligt. När glöden bör- / jade slockna sopades den ut med ugnskvasten -> [illustration] [vid illustrationen: trä |järn|] i vilken var fastsatt färskt tallris ikörd i de båda järnringarna. Den doppades flera gånger under tiden i kallt vatten för att ej brinna upp. Sopades så gott det gick, men var inget ovanligt att att man hittade små kol på undersidan av brödet. Värmen provades med att kasta in litet mjöl i ugnen. Första insättningen kallades första fermen, och i den gräddades det godaste brödet. Andra do. kallades andra fermen. Om man t.ex. hade för svag värme till första fermen så kunde man lägga in het glöd i den mindre luckan som var bredvid den stora ugnsluckan. Den mindre luckan var igensatt med en väl inpassad tegelsten. Den stora ugnsluckan var en lös järnplåt som lucka med ett handtag i, Man satte t.ex. ett vedträ e. d. som stöd mot den stora luckan för att värmen skulle bevaras i ugnen. Om man under gräddningen behövde se in i ugnen hur där var, så tog man bort tegelstenen i den lilla öppningen och tände en ”spingesticka” och körde in den i den lilla öppningen och lyste / sig med inne i ugnen. Till andra och tredje fermen behövdes ej läggas in så mycket i ugnen endast några stickor e. d. Behövdes heta glöd för att sedan öka värmen under gräddningen, så gick det lätt att erhålla sådana i den öppna köksspiseln. För att tillvarataga eftervärmen, brukade vi baka ”knyffel” Den bestod av kokt, krossad potatis och mycket sammanmalet rågmjöl som arbetades till en hård deg och rullades ut i smala stänger och skars i mycket små bitar och lades på bakplåtar och torkades i ugnen. När de skulle användas, rostades de i kaffebrännare, stöttes i mortel och användes sedan att koka som kaffe. Ett annat sätt att använda eftervärmen var att grädda så många ”Pärapannkaker” som man hade formar och ”bråpannor” till. Kokt potatis och kokta morötter mosades sönder och blandades med kornmjöl, salt och mjölk och tömdes i de smorda formarna och gräddades. Åts som frukosträtt så länge de räckte, uppvärmda eller kalla och med stekt fläsk till. / I mitt föräldrahem användes aldrig annat än kokt mosad eller rå riven potatis att dryga ut mjölet med vid bakning. Men det hände ibland när det var missväxt, att vi fingo ta’ havremjöl i brödet i stället för rågmjöl. Under nödåren 1868–1869 var det många här i trakten som drygade ut den lilla mjölsmulan de hade med hasselknopp, och en del tog gråbergmossa, rensade väl, sköljde, kokade och hackade (i hackhon) och blandade i mjölet. Ett mycket gott bröd fick man av att blanda mjölet med islandmossa, men förberedningen var mera omständig. Man rensade mossan väl och sköljde den och sedan behandlades den som när man lutade fick. Islandsmossan lades varvtals med björkaska och släckt kalk i ett laggkärl och fick ligga så en viss tid, (men har ej kunnat få veta huru länge) och vattenlades sedan. När den skulle användas kokades och hackades mossan och blandades med mjölet. Rågen / kostade då 30 kr. tunnan och det var ej många här som hade råd att köpa sådan. Många här i trakten bakade så mycket till jul så att det skulle räcka till påsk, och det var mycket vanligt att se i hemmen en lång stake i taket på vilken hålkakor hängde att torka. Vi för vår del var så stort hushåll att vi måste baka oftare. Någon gång kunde det hända att vi torkade matbrödet i taket men i regel hade vi det förvarat i en ”stånna” (laggkärl) med lock över ute i visthusboden. Paltbröd. Blodet efter nötkreatur och grisar blandas med mycket råriven potatis och rikligt med salt, för att det lättare skall kunna förvaras. Surdeg (eller jäst numera) blandades i till en vanlig deg som fick jäsa över natten. På morgonen arbetades in mera mjöl till en fast deg som fick jäsa upp. Utbakades tunna, runda kakor och med en kniv gjordes ett kors i kakan. / Vet ej om det hade någon ritual betydelse. Med ett korvhorn gjordes ett hål mitt i kakan. Fick jäsa upp, naggades och gräddades. Sedan kakorna kallnat klövs de itu, för att kunna torka lättare, och träddes på en lång, smal stake att torka i taket. Användes oftas som frukosträtt på sommaren tillsammans med stekt fläsk och mjölksås. Midsommarsjäst. Vid midsommarstiden när vattnet blommade, tog man litet rinnande vatten och blandade i sammanmalet mjöl så att det blev som tjock välling. Förvarades i kruka med lock över och måste stå i jämn värme omkr. 14 dar tills det var fulljäst. Då arbetades i mera mjöl så att det blev en fast deg, och av den bakades ut små kakor som torkades i taket och användes sedan som surdeg eller dricksjäst. / Angående benämningen baka användes det här förr även om t.ex. baka pannkakor, raggmunk, våfflor, plättar, mjölmunk = tunna pannkakor. (knåda) ”Knå: dejen.” å uttalades som det engelska er-ljudet. Man sade att man skulle baka ut brö. Substantiv: baket. Yrkesbagare fanns ej här i socknen utan var och en bakade till sitt hushåll. Brölös sades endast när brödet var slut. En bröbit, e’ brösmu:la. U uttalades som uö. E’ bröskiva, en brökant. Brödet hade stålrand, = var påfullet. Om hårt bröd sade man att det var knaggligt, hålt. Ansågs att man blev stark av att äta mögligt bröd. Det yttre av ett mjukt bröd kallades skorpan, det inre = märlen. En bulle är rund ex. skorpbulle, en lev är lång och smal, Om man var utan bröd kunde man i en hast baka ut små tunna kakor = glörgläfser, som gräddades på glöden i ugnen. Ordspråk här: De ä inte alla da de vankas brö i hunnabu:sa = hundkojan. (Det var när man förplägades med något gott.) / Bakugnen var troligen av gråsten och lera. Tegelugnar funnos också, men varje hem hade i varje fall sin egen bakugn. Leret blandades med siktad aska och vatten och arbetades väl tills det blev lagom fast. Endast småväxta personer kunde krypa in i ugnarna och lera dem. Ugnsbotten = ärlen skulle leras så slät och jämn som mögligt. Taket var välvt. 18–19 stora limpor fingo rum i den, så den var stor och hade form lik närslut[na] teckning. [Illustration.] ärlens form ugnsluckan stod på tegelsten utanför ugnen. Ugnens tak var välvd. [Illustration.] ”ungsgressla” av trä och rymde två runda kakor. / Andersson, Ottilia. 1950. ULMAS:s frågel. 16 Brödet och dess tillredning.
Övernat. väsen
När kvarnen byggdes i Prästakvarna gård, som var meddelarens födelsehem, hörde hennes mor ofta hur det arbetade och ”levde” vid bygget om nätterna. Det var ”jänke” som arbetade. Det började att bli oroligt vid bygget redan när man spräng- de bort berget i fallet. ”Dä va la någet slags, som blett oroat där i berget”. Just där sprängningarna började, hade det funnits ( det såg man då det var lite vatten) två fördjupningar i ”slätta berget”. Den ena såg ut som ett märke av baken på en människa, den andra var rund som en gryta. ”Så kônstit va dä.” Meddelaren var också ute en natt och hörde på hur det arbeta- / des. Det gick så förfärligt fort, mycket forta- re än när vanliga människor arbetade. De där märkena i berget trodde man vara märken efter ”jänke”. ”Jänke” sades istäl- let för troll. Man ville inte gärna säga troll rent ut, och så var det lättare att säga ”jänke”, tillade meddelaren (en slags eufemism alltså). En ung "###" satt en natt i kvarn- kammaren tillsammans med en granne. Det var ungefär ”midnattes”. De tänkte spela kort. Då började plötsligt hela kvarnen att svänga som en gunga och detta höll på i några minuter. Männen blevo alldeles ”hjertskrämda” och något kortspel blev det inte av. Mjölnaren kom sedan många gånger till meddelarens mor och beklagade sig över att han såg och hörde så mycket egendomligt i kvarna. Hon svarade honom bara: ”Dä ä la ”jänke”, dä sa du inte va rädder fôr.” / En kväll hade man mycket brännvin i Prästakvarnen och allt manfolk på gården blevo fram på kvällen fullständigt udlösa. Men kvarnen måste ju skötas. Därför blevo meddelaren och hennes syster tvungna att sköta den på natten. ”Vi voro töser på 10 och 13 år då.” På den tiden använde man s.k. ”springstickor” att lysa sig med i kvarnen. Meddelaren skulle hänga för en säck och bad systern, som stod högst upp på trap- pan till underkvarnen, att komma ner och lysa henne. Men hon kom inte trots att meddelaren ropade på henne flera gånger. Hon bara sa: ”Jag orkar inte gå längre”. Och meddelaren fick klara sig själv. Så småning- om kom systern dock ned, (ett trappsteg i taget, sakta) men hon sprang genast in i gården och sade ingenting. Dagen därpå talade hon om, att hon hade sett en väldigt stor / råtta gå före sig på trappan. Råttan hade gått så sakta och svansen hade liksom växt efter henne, så att den, när råttan kom ned på golvet ändock räckte över hela trappan och blott sakta flyttade sig neråt. Det var därför hon måst gå så sakta. ”Vi trodde att det va ”jänke” i skepnad av en råt- ta och vi va glaa att det var i råttgestalt och inte nåt annat otyg.” Det började bli svårt att få någon att arbeta i kvarnen, därför att det var mycket känt i trakten, att det var ”otyg” där. Så fick man i alla fall tag i en dräng, som ville sköta kvarna. De två första nätter- na gick allt bra. Men efter den tredje nat- ten kom han ”in te us” på gården och sa att ” I få följa mä te kvarna i natt töser" "ja går aldrig ensam dit mer" "och när året är gått, flöttar ja.” - Vi följde med men varken hörde eller sågo något egendomligt då. / Dagen därpå frågade vi honom vad han sett. Då talade han om, att när han skulle gå ner till underkvarnen, hade han fått se något som liknade en människa, fast utan huvud, som rörde sig från den ena ”kvarnen” till den andra.----Han gick aldrig ensam dit mera och när året var slut flyttade han. ”Dä ble riktit lessamt mä kvarna.” sade meddelaren. Ingen ville ju arbeta där. ”Vi voro betänkta på å flötta frå alltihop.” Så en gång kom en knalle från Marbäck till Prästekvarna. Han hade varit vida. Bl.a. ha- de han också varit i Lappland. Meddelarens mor sa därför till honom. ”Du sum har vart i Lapplann har la lärt dej å trôlla. Du kunne kanske få bôrt vårt ”jänke” i kvarna”. ---- ”Trôlla kan ja inte,” sa han, ”men vetenskap har ja, så ja kan bota kreatur och människer å lite aent kan ja la mä.” ”Men ska ja gôra nôt åt detta, så får a la stanna över natta.” / Detta fick han. På kvällen gick han ut å fångade en flädermus levande. Den förvarade han till morgonen därpå. Då tog han med sig meddelaren till kvarnen. Han hade flädermusen med sig. ---- I underkvarna fanns ”hjulgruva”. I ”hjulgruva” fanns en tvärstock, som kalla- des ”dyna”( el. dynestocken). I denna stock, som så att säga var en ”dyna” för hela kvarnen, borrade Anders Larsson, som knallen hette, ett hål och stoppade ner den levande fläder- musen där och täppte till. Under hela proce- duren mumlade han något obegripligt.----”Å sen den dan va jänket börte frå kvarna å suntes aldri te mera.” ----Detta hände för 70 år sedan. När meddelarens förste man och far voro döda (de dogo med fjorton dagars mellanrum) måste hon i alla fall sköta kvarnen på nätterna (detta var i Nittorp). En natt, när hon skulle titta till mjölet, fick hon se, hur / hela muren (en avsats utmed väggen) var full- satt av råttor, den ena intill den andra, alldeles som om man hade ställt upp dem där. Alla hade huvudet vänt mot dörren. Och de sutto alldeles stilla (uppskattade antalet till omkring 80 á 90) Men hon tänk- te att det var inte lönt å bli rädder för ”nöt jänke” och så gick hon tillbaka till sä- den. Ännu en gång tittade hon mot muren, och de sutto där fortfarande. Så gick hon upp i kvarnekammaren för att se till sitt lilla barn, som sov där. När hon kom ner igen, voro råttorna försvunna. När hon sedan gick över bron för att gå upp till gården, hörde hon någon slags musik ovanför i strömmen och då hon kom in, slog klockan tolv. En gång voro meddelaren och hennes mor ute en kväll sedan ”sola va igladder” och plocka- de ”vrekspån” vid ett såg intill. Där låg också en gammal kvarn, som då sedan länge stod / öde. Rätt som det var, fingo de höra, hur det ropade där uppe i kvarnen. Meddelarens mor sade då: ”Nu går vi hem, tös.” I den kvarnen trodde man att troll hade sin bostad. Inte så långt från denna kvarn låg ett ställe, (torpställe) som kallades ”Nöa” (nöden). Där bodde ett äkta par. ---- Ofta hade man sett en mycket fin fru gå från berget vid kvarnen bort mot stället. En gång sågs hon av en främmande, som var där. Torpar- hustrun såg henne också. Den fina frun stod ute på ”backen” och pratade med hennes man som höll på att hugga ved. När han kom in förehöll hon honom, att han pratat med den fina frun. Men han svarade, att han inte pratat med någon och dock hade både hustrun och den främmande sett henne. Han tycktes något förvirrad. ----Trots att det var mycket fattigt i torpet, de förtjänade ingen- ting på stället, hade de så mycket där. Alla / slags matvaror funnos. Folk trodde, att den egendomliga frun drog dit. (Det var ingen i trakten som kände henne) Man trodde att hon höll till i berget vid kvar- nen och var en ”bergafru”. Det troddes, att hon och torparen på Nöa hade något ihop, och att det var därför som hon drog dit så mycket gott. (sägen) En dag skulle några skolbarn, när de gingo från skolan, gå ner till Tostarps- sjön för att bada. De voro sexton stycken. Då fingo de se en häst nere vid sjön, och det var någon som föreslog att de skulle rida. Den ene efter den andre hoppade upp på hästen, som tycktes bli allt längre och längre. När den siste (den 16:de) skulle hoppa upp var det så fullsatt, att han trodde att han inte skulle få plats. Men så hade det ju sett ut, när många av de andra hoppade upp också. Han utbrast: ”Kôrs seket / kôrs – lite längre ändå” (han trodde hästen skul- le förlänga sig ytterligare) Men då gav sig häs- ten ner i sjön med alla femton barnen, och dessa syntes aldrig mera till. Efter detta fick sjön namnet ”Barnasjön”---- Hästen var näcken som ibland kan ta hästgestalt. Så fort ”kôrs” nämndes måste han ner i vattnet. I Marbäck skulle en piga en jul- afton gå ut i skogen för att ”hugga städeris” (granris som hackades och ströddes på golvet vid högtider.) Denna piga så ”möcke för å dansa å slarvebötter va ho.” Hon tog med sig en lövkniv och ett rep för att bära riset med. Men hon kom inte tillbaka och folket i gården blevo oroliga och gåvo sig iväg för att leta efter henne i skogen. När de kommo till ett högt brant berg fingo de se lövkni- ven och repet ligga alldeles intill berget, men inte en skymt av pigan såg man. Då förstodo de, att hon blivit intagen i berget, / och de slutade upp med att leta. ---- Så gick tiden och det led mot påsk, men ingen hade sett till pigan. På påskafton, vid samma tid som pigan hade försvunnit på julafton, fingo några som voro ute i skogen se henne ligga framför berget med blödande fötter. Fötter na voro fullständigt förstörda på henne. Hon levde bara i tre dagar. ” Dä feck ho för detta” tillade meddelaren.
Landsmålsarkivets frågelista 16 ...
Landsmålsarkivets frågelista 16 Bälinge, Uppland IX 1 Det vanliga vardagsbrödet, det hårda brödet kallas omväxlande: Matbröd, rågbröd, spisbröd. Snarbröd och hastbröd kallades sådant tillfällighetsbröd som man i en hast bakade då man var utan bröd. Detta bröd var ofta ojäst, ibland något litet jäst, men i varje fall inte uppbrukat en gång till före gräddningen, som man annars gjorde med brödet. ”Glödhopper kallades de bröd, som man i en hast gräddade framför glöden i stora ugnen, innan det stora baket gräddades. Man brukade göra så, när man var utan och väntade, att karlarna skulle komma in och äta.” Sag. Fru Elma Andersson, Forkarby Bälinge f. 1893, i Bälinge. ”Glödhärner sa vi hemma, när vi bakade bröd i en hast och gräddade det innan det fick jäsa. Sånt kunde vi ibland grädda på en stenhäll, om vi var utan bröd.” Sag. fru Ernshult, [?1] Forkarby, Bälinge, f. Hagdal, Härjedalen omkr. 1910 Pannbulle kallas tillfällighets av vete, som användes till kaffebröd. Man gjorde en deg av vetemjöl och mjölk något socker, något smör, satte direkt degen på plåten, bredde ut den med handen över hela plåten, lät den jäsa en stund. Sedan gräddades den och skars i bitar till kaffebröd. / År 1907 flyttade mina föräldrar till Wallskog i Bälinge. Där fortsatte ju bakningen på samma sätt som i Börje endast med den skillnaden, att i Wallskog fanns inte särskild bagarstuga, utan bakningen måste försiggå i köket. Även bakugnen var här något olika. Framme i ugnen strax innanför luckan fanns en öppning dit kolen skulle skrapas och falla ner. Kolen föllo då ner i ett tomrum under spishällen. Där var sedan en lucka genom vilken man kunde ta ut kolen, då de kallnat. 1917 slutade mina föräldrar att ha lantbruk. En syster till mej och hennes man övertogo gården. Då blev det slut med de stora brödbaken i hemmet. Ett bageri hade uppstått i en granngård. Dit skickade man nu sitt mjöl och fick bakat. Detta gäller naturligtvis endast det hårda vardagsbrödet. Allt annat bröd bakas givetvis ännu i hemmet. Samma förhållande gäller om alla lantgårdar häromkring. Bageriet i Bälinge är nedlagt sedan många år tillbaka, nya ha uppstått i Skuttunge, Björklinge o. s. v. / Det var kafferep i Fansta häromdagen. Jag sökte föra samtalet in på bakning i gammal tid. Från många håll hördes: ”Ja, visst minns vi tenbaken vi gjorde förr, då vi bakade en hel vecka i taget.” – Varför kalla ni det ”tenbak”? – ”Jo, för vi trädde opp brödet på tenar.” – Vad hade man för jäst? – ”Jo, vi bryggde hemma på den tiden, och så sparde vi bryggjäst till tenbaket.” Från flera håll: Då skulle man äta kallt fläsk och varmt bröd, när de första kakorna va gräddade. Fru Thorell, Hemringe, Bäl. f. 1881: ”Ja, nog minns jag, när vi var barn och vi baka storbak därhemma. Vi va många syskon, och där stod vi alla ungarna som tända ljus omkring bakugnen för att få färskt bröd och fläsk, när dom första kakorna kom ut ur ugnen.” Efteråt bakade man hästbröd av gröpe. Hästbrödet skulle vara tjockt, nästan 2 cm. Till det användes brödpick, men inte kruskavel. Det skulle också hängas på spett och torkas. / IX 2 Högtidsbröd. Se VII Lillkakor! Utom de brödsorter som där räknades upp som julbröd bakades vörtbröd och sirapslimpa. Vetebröd av flera sorter bakades alltid till jul, påsk, pingst och midsommar. Först och främst bakades då det vanliga vetebrödet, därtill vid dessa högtider alltid också saffransbröd. Vetebrödet och saffransbrödet skulle flätas, klippas och krusas. Därtill skulle vid dessa tillfällen bakas runda veteskorpor och avlånga kryddskorpor. Vid julen och vid våra födelsedagar bakade alltid mor ett bröd, som såg ut ungefär så här. [Illustration.]”17 år ”Det bakades av saffransdeg, ibland av annan god vetedeg, smordes med ägg och beströddes med socker. Semlor, som också kallades fettisdagsbullar bakades förstås till varje tisdag under fastan. De skulle vara av god deg. Men i min barndom användes inte mandelmassa till vardags. Nu däremot gör man det. Småbröd skulle till helgerna bakas av flera slag. Först och främst pepparkakor, som vid julen formades till grisar, bockar, tuppar människor m. m. Så bakades syltkakor, smörbakelser, formbakelser och många andra sorter. / Ofta hör man gamla personer tala om, att man sparde en del av julbrödet i sädesbingarna, där det skulle förvaras till vårsådden, då det skulle ätas av både människor och hästar. Om man då frågar varför man lade brödet så, får man nästan alltid till svar, att brödet höll sej friskt och ätbart ända till våren, om det förvarades där. Detta kan dock inte vara orsaken till, att man lade brödet så, ty i så fall kunde man väl även förvarat en del av påskbrödet där, men jag har aldrig hört, att så skett. Det måste vara av julbrödet, det som gömdes i sädesbingarna och åts vid vårbruket. Det måste vara en gammal hednisk kvarleva, fast människorna nu glömt varför man gjorde så eller så. En gammal kyrkvärd här i Bälinge berättade, att inte endast en del av julbrödet skulle sparas, utan även en del av det till julen bryggda ölet skulle sparas till första såningsdagen på våren. Då skulle människor och hästar äta av julbrödet och så skulle man dricka ur det sista julölet. En del av brödet skulle kastas i fårorna, likaså skulle en del av julölet hällas på åkern. (Var det månne en kvarleva av att offra till Frej?) Sag. Kyrkv. Erik Gustafsson, Nyfla Bälinge. F. 1861 i Nyfla B. Död 1944. / IX 3. Ganska vanligt är att på hösten då bär och äpplen mognat baka bärkakor och äppelebröd. Degen gjordes av vanlig rågdeg och ett lager av blåbär eller lingon breddes över kakan, litet socker ströddes på. Till äpplebröd av rågdeg kavlades kakorna ut rätt stora och ganska tunna. Ingenting krusades eller pickades på dem. Äppleklyftor lags över halva kakan. Den andra hälvten veks över. 4. Hästbröd har bakats allmänt ända till nu. Hästbrödsbakningen har dröjt längre kvar, än brödbakningen för människor. Men just nu börjar man sluta därmed, emedan man nu har så få hästar på gårdarna. Gorån gjordes i rånjärn med långa skaft. De gjordes ofta i mitt hem, då det kom främmande. Än i dag kan man få äta sådana rån i t. ex. Rosta, Bälinge. Munkar gräddades hemma i min barndom i munkpannor, som liknade en plättpanna, fast hålen voro mycket djupare. 5. Paltbröd bakades av svinblod blandat med dricka. Mjölet utgjordes av rågmjöl. Det bakades rätt tjockt ung. 2 cm. Pickades formades med kakmått med hål i mitten. Torkades på brödspett. / X Om brödkakan fick svarta kanter vid gräddningen, alltså blev något bränd i kanterna, sade man, att kakan hade sorgkanter. Om ett stycke bröd eller en smörgås föll på golvet med avigsidan upp, sa man det att skulle bli regn eller snö dagen efter. Eller också sa man: ”Det blir fult väder i morron, för avigsidan kom opp.” Med fult väder menades alltid nederbörd. En brödkaka skulle vara med, när det botades mot förgörning. Man smälte bly över den, som blivit förgjord. Det smälta blyet lades i en skopa kallt vatten. Det vattnet skulle sedan hällas genom hålet på brödkakan ner på jorden, medan man uttalade en besvärjelse. Mögligt bröd skulle ges åt pojkar, som växte opp. De skulle bli så starka av detta. I bakugnen bodde ett ont väsen, som kallades Ugnsglomen. Man skrämde småbarn för ugnsglomen, när de inte voro snälla. Sagesman: Bondhustru Hållen f. 1857 bosatt, död i Väsby Bälinge 1928. / II eller XI. Man hörde förr rätt ofta sådana uttryck som: ”Nu måste jag baka i Guds namn” eller ”Ge mig (det eller det) i Guds namn” eller ”Gör (det eller det) i Guds namn”. Ofta hörde jag också i min barndom uttryck som: ”Jag har inte ätit ett Gudslån på hela dagen” eller: ”Grisen har inte fått ett Gudslån sen i morse” o. s. v. Brödskiva kallades brödkane, sista biten kallades snutt. Brödknalle kallades rostade små fyrkantiga vetebrödsbitar, vilka användes att dryga ut kaffet med. Brödsvullen säger man en person som har runda röda kinder och liksom lyser av hälsa och sundhet. Brödkvarn i betydelsen mun är rätt vanligt, likaså kakstan om magen. ”Kronans brödkaka är liten, men den är säker.” ”Taga brödet ur munnen på varandra” = konkurera i arbetet. ”Slåss om brödbitarna” = ” ” ” ”Han har en stor brödkaka” = han har god lön. ”Vill du dela mitt bröd?” = frieri / XI Talesätt och ordspråk. Min äldsta syster hade genomgått Uppsala småskoleseminarium, men fortsatte på folkskoleseminariet i Stockholm. Hon mötte en kamrat från Upps. på gatan. Hon säjer: ”Jasså Ester, du tyckte småskollärarinnornas brödkaka var för liten, du måste skaffa dig en större brödkaka.” ”Man mår som en prins i en i en bagarbod utan bröd.” Ramsa: ”Bagare B. bor här breve, bakar bara bruna brända bullar.” Ordsp. ”I brist på bröd, äter man limpa”. ””Bagarns barn ska man inte bjuda bröd”. ”Skomakarns barn ä utan skor, och bagarns barn ä utan bröd”. Upptecknare: Eva Limburg, Lövstalöt, Bälinge Uppsala Den 10 maj 1949. Våla, Uppland / XI Talesätt och ordspråk. ”Den som har päiren och bröi han lider ingen nöi” = Den som har potatis och bröd, han lider ingen nöd. ”Det här ger inte bröd, sa tiggarn, när han satt på säcken.” ”Gud ske lov, vi har då brödfödan för vintern”, mycket vanligt uttryck. ”Han har många brödätare i stugan” = han har många barn. ”Gud ske lov, jag har fått min syn tebaka” sa vallpojken: ”I går såg jag inte en gång smöret på brödbiten, men i dag ser jag hela kyrktornet genom ostskivan”. ”Salt och bröd gör kinden röd”. Sagesman: Augusta Blomqvist f. omkr. 1860 född och uppvuxen i Våla. Jungfru i mitt hem 1909–1910. / Västland, Uppland. X Då jag var liten hade vi en jungfru i mitt hem, som hette Ingeborg Mineur. Hon var född och uppvuxen i Västland. Jag skulle vid den tiden börja hjälpa till i hushållet. Jag hade just dukat middagsbordet. Ingeborg kom in och ställde sig och tittade på bordet. Hon slog ihop händerna, såg nästan förfärad ut och sade: ”Men hur är här dukat?” Jag frågade vad jag gjort för fel. Då sa hon: ”Brödet ligger ju avigt på brödkorgen.” Jag svarade: ”Det gör väl ingenting.” – Ingeborg: ”Men det är ju synd, att lägga brödet avigt.” – Jag: ”Varför är det synd?” I: ”Jo, när Frälsarn gick på jorden, så kom han in på ett ställe, där man lagt brödet med avigsidan opp. Då gick han fram och vände bitarna med rätsidan opp. Och så sa han, att det var synd att lägga brödet avigt.” – Nog förstod jag, att detta var en legend, men jag har aldrig sedan lagt brödet med undersidan upp. Om en brödbit föll på golvet, skulle man ta upp den och säja: ”Gud välsigna”. Om brödet inte ville jäsa upp ordentligt, sa man ofta: ”Det är precis, som om det vore förgjort”. / ULMA 20018 Eva Limburg, Bälinge Uppland Frågelista 16 Brödet och dess tillredning
Flyttning i samband med storskifte 1
Detta är Fredriks minnen om utflyttningen 1859 och livet de första åren; han var då 7. år. När storskiftet gått fick Lyckgården på sin lott 18 tunnland ängs och betesjord till odling 2 km söder om Flistad kyrka på vägen mot Bannkälla i Väring. Far grät många gånger för han måste flytta från bya- laget och ut i skogen, men det var inget att göra åt, utan börja med nyodling runt där stugan skulle stå, så vi kunde försörja oss med råg och potatis första året. Foder till kreaturen fick vi på ängarna och nere vid sjön för klövervallar hade ännu inte kommit i bruk. Sen fick far, mor, jag och mina två bröder hållas och rödja på den blivande tomten. Vi hackade först upp en körväg omkring hundra meter lång från vägen / Fredrig Jonsson i Lyckgården Flistad Flyttning 2 till platsen för stugan så vi kunde få fram häst och vagn. Så satte vi i gång med odling för råg och potatis. Far bröt sten och stubbar, vi pojkar lavade stenmur och drog ris och rötter att bränna och mor hackade torv. Allt detta måste göras på lediga stunder, för vi hade ju gamla hemmet kvar än. Sedan grävde vi brunn på en plats som en gubbe från Forsvik visade ut, och så grävde vi grund till stugan, varefter odlingen fick vara i fred till januari, för vi hade ju kvar gamla hemmet och präglinga tog hela novermber. Dec. var ju julen och i januari var kalasen särskilt lockande för där väntilerades skiftet, och då utbytte de utflyttande bönderna tan- kar om hur de bäst skulle göra. I jann. fick vi fram timmer till huset med körhjälp och litet till ladugården, men den gamle ladugården skulle flyttas så till den "grönde" det. Så sågades och bilades virket och lades på tork. Här fick de kvarsittande bönderna hjälpa till. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 3. Ett arbete som tog mycken tid var gärdsgårdsbyggande, ty inga stenmurar funnos och hela stycket som skulle odlas skulle ju fredas. Det fanns varken lag eller rätt ett par år för betesdjur, för bönderna visste knappt själva var de hade sina ägor. På vintern byggdes huset, till det fick far kontant- hjälp av de som bodde kvar till lön åt snickarna och fram på våren flyttade vi dit fast vi ännu ej avträtt de gamla tegarna. Men va alla var lessna för vi skulle bo på skogen, bönderna, som fick bo kvar i byn var skadeglada och belåt- na över att få de utflyttades fina jord och de utflyttade var avundsjuka. Jag skall säga det var ett liv i byn och hade lantmätarn kommit till ett nybygge hade hans liv inte vart värt ett ruttet lingon. Hur arbetet sedan gestaltade sig de första åren vill jag berätta som jag kommer i håg det. Fast saknaden efter grannarna var stor, så i många / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 4. fall blev det en stor lättnad för far, han fick nu i mycket bestämma själv, som förut hela byn skulle lägga sig i. Mor fick lägga sin kålgård var hon ville, och ladugårdsgata fick han ta till så stor som hälst. Man kunde gå och springa härs och tvärs över hela hemjorden och om stängslet gick sönder var det bara en granne att kiva med och den hade ju också stängselskyldig- het. Arbetsåret för oss började i slutet av januari, då en del vinterhugget virke till bygget skulle hem, sedan kom i februari gödselkörning till trädet och lades i kompost. Inte alla bönder körde ut vintergödseln i februari, mån- ga sparade den hela året och körde i juni. När vi bodde i byn var gödselkörningen en gemensam sak, det var alltid körehjälp då. Fruntimren lastade och drängarna körde, den som kom och hämtade det sista lasset kallades för "Dyngrul". I det lasset smusslade töserna in en docka, klädd precis som ett fruntimmer. Hon skulle ha axel- schal / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 5. och vara drängens brud. Det ville till att ha ett ordent- ligt skäl för att få undan drängen medan de bäd- dade ner dockan. När drängen sedan fick henne på grepen, blev han rasande och flög på fruntimren och ville ha reda på vem som hade gjort det. En gång for en dräng på en piga som han trodde om det och drog kjolarna över huvudet på henne och knöt till och sen fick hon springa och skrika som en toka för fruntimren hade inga byxor på den tiden. I februari kördes allt veabrännet och slanorna till skigärdesgården hem. Slanorna kunde ej klyvas förrän kylan gått ur trädet, för då bröt klovet sig ut åt sidan. Den tiden skulle också hässjestörarna vässas, det var ett bruk att den som inte kunde vässa staven med fem slinter (hugg), han fick inte gifta sig det året. Slanorna till gärdesgården klövs i två delar, de voro 6 alnar långa och när det arbetet pågick var det roligt, då var det inte lönt att en piga kom ut på gården. Kom en piga ut ropade pojkarna: "Kom hit och öppna skula skall / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 6 du få prova en kil". När vi bodde i byn skulle alla hägnader överses och repareras så de voro färdiga 1. maj. Hägnadsreparatio- nen gjorde de gemensamt. Ett par kvinfolk som kunde, fick sve hank åt hela byalaget. Hankavirket körde de hem gemensamt och lade upp ##en en lämplig plats. Det eneriset var det första pojkarna fick att bygga nästa års påskeld med. Första maj skulle stämma hållas och hägnadssyn gås. Redan i mars voro hägnaderna klara för i april hanns inte med sådant för vårbruket. När hägnadssynen gick voro alla med och då hade byfogden en stör som han mätte höjden med, på staven var ett kors och det fick inte gå igenom något hål för då kunde svinen också göra det och så blev det böter. Dessa böter användes till bränvin på kalaset. När kalaset var färdigt voro också bönderna färdiga, de dinglade i väg ut på sina marker och skulle gå runt sina gärden, men blevo ofta liggande / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 7. ut med sina gärdesgårdar. I april började vårbruket, det kunde variera litet be- roende på om det var sandmylla eller lera, men var bonde hade sina utexperimenterade dagar som de gärna ville så på om det var möjligt. Även andra syslor hade sina bestämda dagar. Rågstubben plöjdes och reddes först för i den skulle ärtorna sås ut. Det första "betemålet" (arbetspasset), skulle dra- garna smaka på julaleven, den gömdes i säabingen över vintern och var hård som flinta, men hästarna tuggade bra. Jag har många gånger varit med om att slå sönder julaleven i bitar mot plogen och matat dragarna. Julaleven var en stor ring med fyra st. "Krulleta öron". Efter ärterna var det havrens tur, Klövervallar fanns ej, de kom till först på 60 talet. Jorden brukades i fyraårig cirkulation. Var bonde hade del i vart gärde och de voro 4 st. Det blev här i Flistad 32 kringkörer för var 1/4. dingsbonde på var teg. På en sådan teg kunde det i goda år förekomma / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 8 två stukrader. Det fanns inte då som nu viss areal i Klövergärden, utan all jord utom trädet brukades öppen, höet togs på självväxande ängar och i sjökanten. Var det kokligt användes inte vält utan allt folket både stora och små manfolk som kvinfolk som inte höll i tömmar eller redskap fick gå på fältet med koklaklubba. Bönor och lin såddes sist, de var rädda för frost, men detta var inget manfolksgöra. Lin och bön- halm togs aldrig in i ladan, utan hängdes under "Öfsadroppet" på söderväggen. Under juni månad kördes gödseln ut och spreds och så skulle trädan plöjas två gånger, före hö- slåttern. Det var många som inte körde ut gödseln om vintern utan först nu. Denna körning var under byatiden byns gemensamma angelägenhet, de gjorde körehjälp i tur och ordning så hela gödsel- tappen kunde åka ut på ett par vänner. Efter midsommar (joeldagen) började slåttern / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 9. Det var en i flistad som hette Joel, som fick börja, och så kom alla de andra efter. Slåttern skedde i form av slåtterhjälp, och allt eftersom de hade ängsmark till bjudde de slåtterkarlar med en räfserska efter var. Räfserskorna hållde ett väldigt liv om vilken pojk de skulle räfsa efter. Endast de som hade ärter infällda i räfsorna och skramalade med höll sig spaka de voro bortlovade, det var fästmanspresent. Slåtterhjälpen varade i två dagar, första dagen slogs höet och vändes och andra dagen stäcktes det. Sen andra dagen om kväll var det slåtterkalas. Köra in höet fick de göra själva. Den som höll slåttergille skulle ha avslagit, torkat och kört in ett lass förut så de hade något att sova i om natten. De som var förlovade höll sig för sig själva, men de andra pigorna och drängarna låg och hånglade hela natten. "Släpp mantaget, Anna, eller låt bli Annas skul karl" var utrop som var vanliga, det var andra som på skämt ropade så. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 10 När de körde in höet var det noga med att inga strån spilldes. Vadsbokorgarna fick inte lastas på råke utan de skulle vara jämnstrukna. Efter höet var det rågens tur, här förekom ingen slåttehjälp utan var och en skötte sitt. Sedan började präglatröskningen men bara till säaråg och bröd för den närmaste tiden. Rågsådden skedde se- dan, trädan var plöjd förut , sista gången så tätt att vältorna lågo tätt, tätt och på dem såddes rågen, nu var allt folket ute igen med koklaklubbor och efter sådden harvades fältet med en tinnaharv. Potatis, kål och rovor hade de i byatiden bara i sina kålgårdar och till deras sättning och såning var ingen särskild tid anslagen, efter utflyttningen flyttade potatis och rovor ut på fälten i cirkulation med annan säd. Husmodern behöll kål och kålrötter i kåltäppan. Den som hjälpte till med potatis- plockning hade maten och en halv skäppa potatis om dagen. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 11. När hela skörden var inne började präglatrösk- ningen, den varade hela november, fram till Lusse, då den måste vara färdig, för då tog julförberedelserna vid. Dec. månad från Lusse till julafton var julförbe- redelsernas tid, mellan jul och nyår vilade allt arbete utom husdjursskötseln. Januari var den lindrigaste månaden, då var det endast djurskötsel, redskapslagning, litet skogskörsel, om mossarna bar, och så kalaser förståss. Flistadbornas marknader Hova marknad tog emot fläsk och levande djur. Lidköpings och Vänersborgs marknader var havremark- nader. Till Filipstad kördes mycket ärter. Mariestad och Skövde marknader tog också emot levan- de djur. Alla transporter ordnades gemensamt, men endast hästar fick de komma med som dragare. Klädköp gjordes sällan, i hemmen vävdes och / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 12 spanns och sockenskräddaren sydde. Ovanläder till skor bereddes, men sulläder köptes från Mariestad, och sen gjorde sockenskomakaren alla skorna. Priset var 75 öre paret, mat och husrum. Bränvin brändes till jul och till slåttern, men mycket brändes i smyg, Sen blev det beslag av bränvinstygen av länsman som förseglade dem. Ofta fick folk reda på i förtid när länsman nalkades, det spridde sig som en löpeld. Ovanföre Flistad kyrkas läktare är en avsats, där gömde en gång en bondhustru sina bränvinstyg, när länsman var i antågande, när han var rest satte hon på en liten brygd igen, detta var under fars tid. Nöjen. Auktionerna voro stora nöjesdagar, då besöktes auk- tionerna av alla besuttna med hustrur och då vart det kalas. Senare på kvällen kom ungdomen och då blev det dans och fäst, men på ungdomsgillet fick nog pojkar- na för det mästa dricka hemmabränt. Januari var julakalasens tid med Spel Erik som speleman. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad. Flyttning m m 13. På kalasen bjuddes en blandning av bränvin och sirup, som kallades romvin till de som inte nyttjade bränvin. April (mars) Var det påskeld vid Sjöhagen, som var byns lekeplats. Rishögen drog byns pojkar ihop och från skogsbygden skaffades tjärtunnor som sattes på stänger i rishögen. Det var inte lönt en utombyspojke lade sig i det eller besökte påskelden, för då blev det smörj. Maj Då firades Valborgsmäss med litet eldning, men då var det inte så ståtligt som om påsk, nu eldade de bara vass och ilandflutet virke. Maj (juni) Pingst firades på pingstavallen vid Ransta stenar i Vad socken (en stor dommarering). Här lektes och dansades, men brudpar har ej förekommit på många år. Det tog en präst bort i början av 1800 talet. Juni Midsommar restes majstången på allmänningen, det var på byns grannabacke, en tresnepp mellan prästegården och kyrkan. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 14. I majstången hängdes stora klonger av urblåsta ägg som ungdomen hade med sig hemmifrån. I juli var det slåtterkalas. I dec. på annandagen började julagillena. Byastämman hade de på allmänningen intill kyrkan där de reste majstången. 1. maj var obligatorisk byastämma med hägnadssyn och räkenskapsgranskning, sedan blåste byfogden ihop till stämma så ofta det påfordrades, men bara 1. maj var det kalas.
Präster, frikyrklighet, tattare, kloka samt läkekonst
Ja nu äntligen skall jag försöka uppteckna något till Folkminnesarkivet, i dag den 2 april. Men det kunde då inte bli, som Ni tyckte, före påsk, för det tyckte jag inte att jag kunde ha lust eller tid till, för till att skriva något mycke så där, så får jag ha många dagar och blott en liten stund var gång. Så att det blir allt ett par tre veckor inan en sån här försändelse kan sändas i väg. Ja det var då om några präster jag skall uppteckna något. Men det som Ni önskar att få uppgift om, nämnligen om deras löner m. m. har jag så litet reda på, så det kan jag inte berätta något vidare om. Men som till ex. Tegneby kyrkoherdeboställe är ett bra stort gods, på vilket kan födas 8-10 hästar och bortåt 25 kor, och några ungdjur. Och så komminister- bostället på Hårleby i Stala är ju inte så stort, så där kan inte födas så många djur, jag vet ju inte hur många, men möjligen 12-14 kor och kanske 4, 5 hästar. Men hur det är vid andra prästgårdar på Orust såsom Dale i Morlanda socken, och Myckleby, och Prästtorp i Långelanda, vet jag alls ingenting om, ej heller om prästernas löner / förr och nu. Jag mins nog att mina föräldrar hade prästeskatt, men hur mycke det var de fick betala kan jag inte mins. Men på debetsedlarna stod det om korn, smör, ost och vedtionde, som jordägare fick utdebitera till prästen i fordna tider, men då på min tid s. att s. var det endast penningar man fick ut med. Och så stod det på sedlarna om prästernas rättigheter av kvarnar, verk och inrättningar. Men hur pass löner de hade, vet jag som sagt inte vidare om, så det kan jag inte beskriva. Men nog var det väl några tusenlappar, som kyrkoherden skulle ha, en komminister fick ju nöja sig med mindre. Och om nånsorts övriga inkomster för någon präst vet jag endast om en prost i Morlanda som hette Heuman, att han hade en son som skulle gifta sig med en rik flicka, och så fick han 100 kr. av sin blivande svärfar, som han skulle ge prosten för lyssedel. Så fråga han sin far: hur mycke ska pappa ha för lyssedel. Å jag får väl ha etthundra kronor, sa han, för han hade fått veta att sonen hade fått det av svärfadern, och därför skulle han ha det, tyckte han. Men annars om några prästers inkomster, såsom avgifter vid olika förrättnin- gar, konfirmation och husförhör vet jag alls inte. Det var väl så förr i tiden att de skulle ha betalt så där vid vissa tillfällen, såsom barndop och vigsel o. s. v. för de hade ju så liten lön, men det har inte förekommit / som jag kan mins. Men jag har hört berättas en gång, att det var någon som kom till en präst med ett barn som skulle döpas, så fråga han prästen om han kunde göra det för sex skilling, men annars skulle det visst kosta 12 skilling. Jaa de får bli gjort därefter, sa då prästen. Om kyrksamhet och religiositet förr och nu, kan ju vara litet att berätta. Jag vet ju inte så noga hur det är i andra kyrkor, men i Stala kyrka är mycke lite folk för det mästa, utom då det är nattvardsbarn brukar det vara nästan fullpackat, och så på högtidsdagar blir det ju rätt många, men riktigt fullt är det aldrig numera, för se kyrkan är bra stor, närmast 1,000 sittplatser, men det är sällan där är över 100 personer. Men då kyrkan var ny, s. att s., den blev bygd 1877, då var det många år den var alldeles fullpackad, så att till och med en hel hop fick stå. Men så några år in på det nya århundradet börja det minska, så att numera är det som sagt ganska få. Men hur det är med religiositet annars i församlingen vet jag inte något om, det är ju några som går till kyrkan, och de är kanske något gudliga, men annars är det troligtvis så där dött och kallt, som det troligen är i allmänhet över allt. Och angående frikyrklighet, har det varit 4, 5 ställe i Stala socken. Det var en sjökapten Edvard Bredberg som tog emot misionärspredikanter. / Han bodde på Kärreberg ett stycke väg ifrån där jag bodde i yngre dagar. Där var jag många ggr och hörde på predika. Och så var det några s. k. båtsmänner, en som hette August Vimpel, han hade båtsmanstorp på en holme som kallas Härholmen, han var också så där predikantaktig, s. k. lekpredikant, så att han höll ofta bön vid däras möte. Han var båtsman för Södra Hjälmviks Övergård, och så var han korpral. Så var det en båtsman för Norra Hjälmvik vid namn Pontus Napoleon Lindkvist, han kunde också hålla tal, åtminstone bön. Så var det en som var båtsman för Kärreberg och Kärra och Ringseröd vid namn Johan August Ring, men han var aldrig med på något bönemöte som jag mins, för han kunde inte låta bli att supa, då han en gång blev bjuden av en av sina rotebönder, och så blev han utesluten ur misionsföreningen, så han fick då inte vara med. Och så blev det med Vimpel också, att han till slut inte kunde akta sig för spritdrycker, så att han blev också kaserad. Men då var kapten Bredberg död han dog 1905, och så dog fru Bredberg 1915. Och så blev det slut med alla misionsmöte, för så fick de en måg vid namn Nils Samuelson från Kärra, han ville inte veta av såna där predikanter, för han ville inte bli så där obehagligt berörd.* Så var det en båtsman ifrån Varekils mark som hette Korell som var med på bönemöte ett par ggr som jag såg. * Sic! / Men de är döda alla de där gamla sedan många år. Och den där Lindkvist flyttade till Karlskrona och fick där en vaktmästareplats, då det blev slut med båtsmanstvånget, men han är också död har jag hört sägas. Och så var det en person ifrån Nösund i Tegneby som var med en gång på ett läse- möte, men om han lever ännu vet jag inte. Och om det fins någon mer sån där misionsbefrämjare på Orust numera vet jag inte, men på Tjörn fins nog allt någon, eller flera kanske, ännu. Där bodde två st. predikanter också en gång i tiden, det var en som hette Martin Andersson en väldigt svår predikare, han kunde få åhörares ögon till att rinna till och med. Så en som hette Johanson, men hans förnamn vet jag inte. Han var inte infödd Tjörnbo, det hördes av hans uttal, men varifrån han var vet jag heller inte. Han är troligen död han också, det är nu Martin Andersson har jag hört. Så var det en annan, som hette August Johanson, ifrån Mösseberg, det var också en väldigt svår predikant med mycket kraftig röst, han kunde ösa ut ordet så att han höll på att få gråta sjelv. Och så var det en ifrån Smögen vid namn Johan Samuelson, som hörde till Frälsningsarmén. Han var just inte vidare predikant, men så hade han dragspel med sig och spela och sjöng sina sånger. Annars hade kapten Bredberg skaffat orgel, som en av döttrarna kunde hantera rätt bra, hon hette Berta, men hon är död sedan många år. Och det är visst, kanske alla predikanter också. / Men det Ni önskar få veta, om kontakten mellan folket i en backstuga och någon präst vet jag inte nånting. Det enda är att min farmor ville ha präst till sig ibland, så att far måtte i väg och hämta någon till henne, ibland, men om någon annan vet jag ingenting. Men att det var någon som ibland gick till prästen för att få tröst och undervisning om vägen till sin frälsning, hörde jag allt talas om i fordna tider, men vem det var egentligen, mins jag inte, mer än en som hette Herman Svenson som bodde härute på ett ställe i när- heten där jag nu bor. Han gick till Tegneby till en kyrkoherde som hette Sörman för att få tröst och vägledning. Men det var då inte vidare nytta till, för han var något oärlig, för det var någon som skicka pengar med honom till Göteborg en gång för omsättning på ett lån, för så var han handlande, och skulle dit i en affärsresa, men brydde sig inte om omsättningen utan behöll pengarna och sa' att han hade tappat dem. Jo såna kan de gudliga vara de också. Men om någon hade besök av prästen i sin stuga vet jag inte annat än om man skicka bud till honom så kom han allt, för det var han ju tvungen till. Och det kunde ju inträffa såväl natt som dag, men vad som då inträffade eller för- handlades är mig alldeles obekant, utom att han skulle tala för dem och meddela nattvarden. Och om prästernas s. k. rättigheter, vet jag inget annat än det som jag har beskrivit i samband med skatten till deras löner. / Men vad fattigt folk kunde bidraga med, till prästernas avlöning för i tiden då det var knappt med slantarna, så att lönen skulle gå, kanske helt och hållet in natura, vet jag ju alls inte något om. - Men så vill Ni veta något om tattare, men det kan jag inte mycke beskriva. Jag har ju allt sett några nån gång, såsom mött något par på vägen nån gång, men aldrig varit i beröring med dem. Men att jag har hört berättas att de är svåra till att tigga allt möjligt de kan upptänka. Och så att de är tjyvaktiga om de kan komma åt att stjäla något. Men annars om deras affärer, eller lögn och bedrägeri, eller botande av någon sjukdom, eller hur de tiggde, eller om de delade med sig åt någon som hyste dem. Eller hur de färdas i skärgården, såsom med båtar eller så. Och deras namn, och giftermål, barn och barnavård, begåvning, och förhållande till präst och kyrka. Nej allt det där vet jag inte alls nånting om, så att det får Ni ursäckta mig och söka få veta av någon annan som har reda på något om tattare. - Men så skall jag här berätta något enligt frågor i en frågelista, angående läkekunniga i Västsverige. Det var nämligen en person vid namn Johannes Eliasson som var bosatt i Narveröd i Myckleby socken, som var så där lite trollkunnig, så att han kunde s. att s. hypnotisera djur (hästar) eller modstjäla dem, och stämma blod. Det var en jordägare på Kärreberg som bodde en bit ifrån där jag blev född, / vid namn Anders Magnusson. Han hade en märr som inte ville gå för tröskverket. Det var då på den tiden man hade börjat med tröskverk, och de var ju inrättade så att man hade hästar till dragkraft. Men den där märren ville inte gå och dra, för hon blev ju rädd för det där skramlandet och surret och skakningen. Men så for han och hämta Narvern, och så satte de hästarna för tröskverket för att pröva om han kunde bota för räddslan, och märren börja ju att spöka sig lika dant, men så gick han framför henne och titta henne skarpt i ögonen och gjorde en ryslig grimas, så fall modet så att hon hängde ner huvudet, men så sa han: No togg jä däj vesst väl hart, så gick han bakom och tog tömmarna och körde en stund, och så gick hon snält och drog, och så var hon botad för räddslan. Numera behöver ju inte hästar dra tröskverk, för nu har man ju motor på de flästa ställe, antingen elektriska eller oljemotorer, och med motor- verk går det många ggr fortare, för så blir säden både harpad och tröskad. Ja så kunde Narvern stämma blod, det var en gång han var nån stans och slog åder på en häst som var sjuk på något sätt. Men var det var mins jag inte. Och då det hade runnit så pass blod som han tyckte, så sa han: No kan de väre nack, å stopp var det alldeles med samma. Det var en mycket trovärdig person som berätta det för min far. Och jag / var närvarande och hörde berättelsen. Det var nämnligen den där Nils Olsson i Skärviken som jag beskrev om en gång, då jag skrev om Backstugor och Torp han hade varit med och sett tilldragelsen. Men det var troligen före min tid allt det där. Så att det är nog så där 80 år sedan, eller kanske mer, och de är döda länge sedan alla de där gamla. - Och så hade Johannes Eliasson en bror som hette Kristian och bodde i Björneröd i Myckleby socken, han var också så där läkekunnig, men om han kunde trolla hörde jag inte, som jag vet. Men han hade nån sorts läkarebok och arbeta efter. Så sa Johannes om honom: Kristian tart möt etter bog, men jä tart mera lämpelet. Så hörde jag någon berätta om Kristian, att han tyckte det inte skulle vara så svårt å göra pengar, det sa han nån gång: De ä vôl inte soårt å göre pengar, de ä bare te å måle ett kran på ett papper, å så skrive nörre namn sôm engen kan läsa, så ä de pengar meens. - Så hade Johannes Eliasson vid ett tillfälle sagt för någon som så: De ä manga sôm trur att jä kan trolla, men de änte ant än de ä en vedduskab. Men nog var det något, för om det var någon som kom i onåd för honom, eller som han blev arg på, så kunde han förgöra den så att han fick diarre, och måtte springa och få ner byx- orna jämt och ständigt. Och till slut blev det riktigt klara blodet som gick av honom. Ja så har jag hört berättas. Så att han kunde visst något den där Narvern. / Och så var det så mycke vidskepelse i folktron förr i tiden, som till ex. om det var något ställe de hade otur med djuren, så trodde man att de var förgjorda eller modstulna, eller att någon hade tagit nytta ur dem. Då hade man uppfunnit ett sätt, det var till att få tag i en levande orm, och borra ett hål i fähuströskel, och stoppa den i, och så slå ner en propp över, så skulle det onda gå bort ifrån korna. Det var en person som hette Per och bodde på Gustorp i Stala som kunde med sånt där trolleri. Det var nån stans de hade otur med kreaturen, men var det var mins jag inte, men så fick de Per till att skaffa en orm, och så kom han och borra ner den i fähuströskel, och det hjälpte så att korna blev krya igen. Ja så trodde man åtminstone. Så var det en gumma som bodde på Kärreberg vid namn Majastina, född Åkerström, också på Kärreberg. Hon var mor till den där kapten Bredberg som var misionsintresserad. Hon var gift med en prästson från Hårleby vid namn Frans Bredberg. Och hon var så där lite läkekunnig. Men hon hade nån sorts medikamenter till korna, om det var någon som blev sjuk. Så gjorde hon en deg av havremjöl, och forma till som en skål och lade medesinen i den och klämde ihop så det blev som ett ämne, och stoppa i kon. Det var en sort som kallades Dyvelsträck, så något som kallades Orsten, och så blommor av en växt som kallas Johannesgräs, och kanske något annat, men jag mins inte allt. Så kände hon efter mellan / revbenen på kon, om där var någon fördjupning nån ställe, det kallades skotthål som hade orsakats av skott ifrån Finland trodde man, det kallades finnskott. Så hade hon en stor nyckel och satte i skotthålet och vred en halv gång runt, annars gick det an att sätta tre fingrar i och vrida en halv gång, och så skulle man vrida bakåt i hålet. Och så skulle man spotta bakåt över svansen, tre ggr för varje vridning. Och det skulle hjälpa trodde man, men om det var till någon nytta vet jag inte. - Så har jag hört berättas om jorddragning, om det var något barn som hade fått någon sjukdom som skulle kunna botas därmed, så skulle man grava upp några jordtorvar, och lägga som en liten gärdsgård, och göra ett hål i den, så pass stort så det gick att draga den lille igenom, och så skulle han (hon) visst vara alldeles naken, om jag inte mins fel, så skulle det hjälpa. Och så ett påhitt att mäta (måla), som allmogen benämner, för matle, om det var något barn, som inte kunde äta, så var det en käring nån ställe som kunde måla för matle. - Och så har jag hört berättas en vidskepelse, att om man drog en liten pojk genom ögat i en kvarnsten så skulle han inte bli större än han var, och det var verkligen en person en gång som kom till en kvarn, och hade sin lille pojk med sig, och där var en sten upp- tagen för huggning, och så skulle han ha provat det där påståendet, så han tog pojken å stoppa igenom, och det blev så, pojken växte inte mer, men huvet växte och blev stort som på en vuxen.
Anm. till Något om julfirande fordom Från Nordmark...
Anm. till "Något om julfirande fordom (Från Nordmarken)". För att få en någorlunda fullständig bild av livet - sålunda även julfirandet - i Nordmarken för 100-150 år sedan torde det vara av intresse att känna något om bostäderna och deras anordning. Bostäderna voro ännu mestadels samlade i byalag. Tomtplats är vald med - så vitt möjligt - dominerande utsikt och nästan alltid med gavlarna i norr och söder. Man lade stor vikt vid bostadens dominarande läge och yttre utseende ej blott för den fria utsikten från hemmet utan även för att den skulle göra intryck av storvulenhet och rikedom, då den sågs på avstånd. För att få huset "solrätt" brukades att ta märke efter polstjärnan. Det obligatoriska solmärket kunde då redan från början inskäras vinkelrätt i sydfönstret. Huset var upptimrat av grovt, på utsidan oskrätt timmer, och yttertaket bestod av näver med torv och hade ringa lutning. Tomtningen var låg med jordbänk i st. f. stenmur. En förmögen bondes stuga var nästan alltid byggd i två våningar. Rummens anordning kunde ju inom olika socknar vara något varierande ehuru med den urgamla enrums-nordmarks- stugan som uryp. Fönstren hade små gröna blyinfattade rutor. (Den, som närmare önskar studera bostadsförhållandena i Nordmarken, hänvisas till doktor David Anderssons arbete "Bostadsförhållandena hos allmogen i Vedbo och Nordmarks härader", vilken redogörelse är grundad på omsorgsfulla och grundliga ortsstudier. Ej i bokhandeln.) Vi göra ett besök i ett allmogehem en av juldagarna. Redan före inträdet märka vi framför "trampen" det i rosett väl lagda granriset; även den (alltför) närbelägna sophögen är "högtiden till ära" belagd med granris. Genom husets enda dörr kliva vi över den höga tröskeln in i "gången", rätt trång men med en brant trappa, som leder till "oppå". Vi antaga att denna dörr befinner sig på husets östra långvägg längst till höger. Skulle vi av misstag stiga in genom dörren rätt fram i "gången" komma vi till "koven". Denna är liten och trång, med / stor öppen spis och med ett, stundom två små fönster åt norr och väster. Rummet lyses dock upp av den nu vit- menade muren och blankskurade kopparkärl i taket. Det var dock ej den gästfrie nordmarksbondens sed att låta främlingen stanna i "koven". Vi stiga till vänster in i "stugan", ett stort rum, som genast inger en in- tensiv känsla av hemtrevnad. Golvet, vars breda plankor i somras efter golvsömsågningen drivits väl tillsammans, är nu skurat och - om det är en helgdag - bestrött med hackat granris. Väggarna äro rappade och liksom muren vitmenade, möjligen behängda med någon hemmålad bonad. Framför den väldiga öppna spisen, där den utvalda "jul- veden" nu som bäst sprider ljus och värme i rummet, står "långstolen". Emellan de två fönstren på rummets södra vägg står julbordet med sin rikedom på mat, juldricka och brännvin. Vid rummets östra vägg står ett i granna färger målat skåp med en avundsvärd rikedom på silverskedar och do bägare, vackra tennfat och tallrikar men även väl svarvade bollar, fat och tallrikar av trä. Vid rummets sydöstra hörn står den målade hemmagjorda nordmarksklockan i sitt vackra fodral, liksom skåpet försett med namn och årtal. Ehuru enkelt inrättad med sina trähjul, trävisare, trätavla och täljstenslod är den pålitlig och kontrolleras för övrigt av solmärket i fönstret. I hörnet längst fram till höger är den i två våningar uppförda skåplika sängen med grannt målade dörrar. Kistan, mors allra heligaste, som även är målad av samma mästare och har årtal och namn i locket, står längre till höger. Vävstolen, som under hösten flitigt dunkat vid östra väggens fönster, är nu utflyttad, så att utrymmet är rikligt. Inga onödiga möb- ler eller smaklösa prydnader; allt är tillverkat hemma och ger intryck av något helgjutet och solitt. Taket med de synliga fasade bjälkarna är liksom dessa nyskurat och glänsande brunt. Vi slå oss ned på en av de under helgen nedtagna vackra långbänkarna, "försätt" (fösekätt); möjligen bli vi erbjudna stabbestolen, fars plats. / Hur vilt främmande vi än kunna vara trakteras vi med vad huset förmår, och det är ej så litet just under julen. Skulle än besöket vara tillfälligt och visiten kort kan dock den, som satt sin fot inom tröskeln, ej undgå "supen" eller att åtminstone smaka på trästånkans innehåll, det straka, hembryggda julölet, oberoende av om vi äro törstiga eller ej. Ingen får "bära ut julen". Detta ansågs som en helig plikt att förhindra. Andra våningen är indelad såsom den nedre men har sängar, rika på bolstrar, dynor och skinn- fällar med den allra präktigaste vita ull. När vi ändå gett oss så gott om tid, måste vi naturligen även titta in i stall och ladugård, där vi först observera de mångstrukna tjärkorsen på dörrarna och kniven i tröskeln eller dörrposten till skydd mot de leda trollen. I stallet skvallra de trinda små hästarna om tomtens trägna omsorger och de underliga, oupplösliga "nisseflätorna" på gammal- hästens man och svans om samma tomtes underliga infall. Sedan den gången, då far efter en vårdslös kör- tur ledde in den svettdrypande och skälvande hästen och just vid dörrposten fick en eftertrycklig örfil av tomten, har han med synnerlig omtanke sett om hästarna. Så en titt in i ladugården (fjuset). De små korna njuta ännu av "julmaten", äro väl ryktade men sakna ljus och luft. De jäm- förelsevis talrika fåren och getterna knapra på sitt torra asplöv. Vid en kritisk blick in i ladan övertygas man dock om att detta dystra rummets arma invånare inte länge få njuta jul- dagarnas välfägnad. På våren blir nog halmen jämte möjligen hopsamlad mossa och renlav kornas liksom aspbarken fårens och getternas föda, varför påståendet att man på våren måste ha korna hängda i "gäll" emedan de av kraftlöshet ej själva skulle kunnat resa sig icke är bara lömskt förtal. Men omvårdnad saknas ej. Varmt vatten få korna varje dag. Den ena kon, som just nu kalvat, är föremål för särskild om- vårdnad. Pigan kommer just nu från "koven" med hennes / varma sörpa. Över spannen har hon lagt fars gamla byxor (nya skulle ej duga), desamma som mor under julbaket lagt över degen för att den skulle "gå". I botten på drickesspannen ligger ett knivblad. När i samma vevan kon första gången mjölkas, har i mjölk-kollans (mjölk-kärl av trä med ett handtag, "öre") handtag fästs en stoppnål (någon gång användes en vigselring, stundom bådadera). Dessa försiktighetsmått skyddade kon från att bli "förstulen" (inte att förväxla med bortstulen). ____ Till sist några anmärkningar som, utan att direkt beröra julfirandet, ändock kunna bidraga till kännedomen om forna tiders föreställningar, seder och bruk: 1. Vid bryggning av dricka, som ju i huvudsak tillgick på enahanda sätt överallt, användes den s.k. jäst- kubben (synlig mitt på bilden) Denna utgjordes av en kort björk-kubbe med skrovlig bark och försedd med en ögla eller annat fäste för upphängning. Den skrovliga barken fullsmetades med jäst (från botten av drickes-ankaret), som sedan torkades väl. Vid nästa brygd nedsänktes denna i vörten för att åstadkomma jäsning. Därefter in- smordes den ånyo osv. Gick ofta i låne emellan gran- narna. 2. Vid bröllopp gick det stundom överdådigt till. Till kyrkan red brud och brudgum på varsin häst i bredd (brudsadel synl. å bilden). Emellan sig höllo de en korg med matvaror, som kastades ut bland folk, som var ute för att se på brudståten. Spelmannen gick före in över kyrkgolvet och spelade brudmarschen. Även vid kyrkan vankades efter vigseln mat och brännvin. Efter hemkomsten vidtog ätandet. Sista "rätten" bestod på skämt av exempelvis snö, garnerad med lingosaft, ett tomt fat med en slev osv. Efter maten lästes högt en bordsbön och sjöngs en psalmvers, vilka dock ej alltid valdes med den rätta urskillningen, t.ex. "Gud med nödtorftig spis du oss styrker etc." eller / "När vi skola till vårt fädernesland och skiljas vid detta elände etc." - Så vidtog förärandet av brudgåvor. Brudgummen skulle förära bruden en friaredosa (synlig å bilden: hyllan) med silverpengar. Dessa slantar förvarades. En dylik slant i barnets lindor kunde sedan skydda detta att bli "bortbytt"; även i badvattnet lades en slant. Om det var av dessa slantar man sedan an- vände i smörkärnan för att raskt få smör eller i bot- ten av kons första sörpa efter kalvningen (med samma verkan som knivbladet) har jag ej fått bekräftat men anser det troligt. Allmänt bruk var att (andra brölloppsdagen) röva bort bruden. Ngon utklädde sig till "den fule" och med sitt sällskap drog i väg med henne. Stundom körde de hen- ne med "en otämd stut" för att det skulle gå lustigt och oregerligt till. Brudgummen med sitt följe skulle upp- söka och återerövra henne. Det blev stundom nappatag, ja urartade någon gång till slagsmål. 3. När flera barn döptes samtidigt i samma vatten, var man angelägen att flickorna vattenöstes först. De skulle annars få skägg. 4. En giftaslysten flicka skulle få se "vem hon skulle ha" om hon tre torsdagskvällar efter varandra åt saltpann- kaka. Denna tillreddes av 3 skedar salt och 3 do mjöl med mjölk eller vatten. 5. På våren (den 25 mars eller enl. annan uppgift påskdagen) drogs dagg. Man gick runt ägorna och drog efter sig sitt lintyg eller ett lakan. Detta skulle skydda åkrarna mot förtrollning. - "Vafferdan" (25 mars) tävlade man att vara tidigt uppe och att få röken ur skorstenen att stiga så högt som möjligt. Detta skulle betyda lång och tidigt mogen säd. Man brukade därför kvällen förut samla enris eller annat lämpligt rykande bränsle. - Samma konster påskmorgonen hade med sig att "fåren skulle bli feta". - Inte hugga något på skärtorsdagen. Då skulle korna "få ont i benen". / 6. Slutligen några typiska utdrag ur Töcksmarks sockenstämmo- protokoll. År 1821 den 25 februari: § 11 "Af förekomne anledningar stannade Socknemännen i följande beslut: 1 mo Dansgillen på Juhldag, påsk- och pingstdag ävensom på Långfredag och Böndagen skola vara alldeles förbjudne vid 3 Rdr 16 sk. Bco böter för den, som tillåter sådana sammankomster i stt hus och Ståckststraff för dem, som sådana bevista på förenämnde högtidsdagar. 2do Skola alla Dansgillen, vid ovannnämnde vite för husägaren och Ståckstraff för den, som Dansgillet be- vistar, vara slutade kl. 10 från 1 september till 1 maj och den öfriga årstiden kl. 12 efter middagen utan afse- ende antingen de hållas i boningsrummen, på Loge eller under bar himmel. 3tio Den, som anmodas att spela till Dans vid före- nämnde tillfällen, vare sig på Viol eller annat instrument, undergår en söndags Ståckstraff om han fortfar med Musiken över den i 2de punkten föreskrifne tid." Punkt 4 stadgar stockstraff om ungdom samlas i uthusen på kvällarna utan dans; punkt 5 likaledes för den, som är under 16 år och besöker dans, auktion e.d.; punkt 6-7 om ansvars- påföljd för den, som öppnat hus för tillställning, där det går oregerligt till, den som medför och utskänker brännvin - och slutligen "8o: Ovannämnde böter och Ståckstraff fördubblas vid varje förnyad förbrytelse." - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde" År 1825 den 16 Januari: §1 - - - "Anmält att Drängen Anders Olsson i Töresbyn den 4 innevarande månad x) i Hans Mikelsons i Töresbyn hus utfarit i skällsord och under svordom förövat våldsamhet mot Drängen Nils Torstensson i förenämnda x) alltså under julen / hemman ---". Efter en "allvarlig erinran" beslöts att "skulle meranämnde Anders Olsson hädanefter beträdas med öfverdåd, smädeord och ofrid i samqväm eller annorstädes, skall han utan skonsmål beläggas med En Söndags Ståckstraff under allmän Gudstjenst i Tyxmarks kyrka." - - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde". År 1831 den 2 oktober: §3 "Döfstumma pigan Maria Larsdotter, som enligt beslutet vid sista sammanträdet med Fattigvårds Direktionens Ledamöter nu borde bortaccorderas på ett års försörjning och vård, ville ingen emottaga, ehuru hon utbjöds för 3 Tr Hafre och 3 Rdr Bco, och då hennes epileptiska sjuklighet svårligen medgiver att hon föres över hela socknen eller på någon av de 3 vid- sträckta fattigrotarna, så skulle hon ånyo utbjudas på entrepenad den 16 oktober" - - Den 16 okt. åtog sig Engelbrekt Andersson i Gråbol henne för 3 Tr Havre och 3 Rr Bco med det förbehåll, "att om hennes sjuklighet skulle så tilltaga, att hon blifver för svår att vårda, han då i Sockenstämman avsäger. sig henne utan att begära någon ersättning för den tid hon varit i hans hus." - - "In fidem protocolli O. C. Schagerström". År 1833 den 19 maj: §11 "Som allt spel i kyrkan för brudfolk är alldeles stri- dande mot 15 Cap. 25§ i kyrkoordningen, så skall dylikt "otjänligt buller" vare sig med violer eller annat instrument vara alldeles afskaffadt vid laga ansvar. Af förekommna anledningar ålade Pastor kyrkoväktaren tillse, att intet brännvinssupande före eller efter Gudstjensten förövas i Sockenstugan eller annorstädes inom Kyrkans område". - - - "Ex officio N. O. Atterberg"