Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Både Näcken och Sjöråa var här i Tidan. Det fanns en gammal gubbe här, som påstod att han hade hört Näc- ken. Han spelade så vackert på fiol. Om en ville lära sig att spela, så skulle man gå under bron tre torsdagsnätter i rad och sätta sig. Det skulle ske när klockan var tolv. När man satt där tredje natten, så kom Näcken och satte ljud i fiolen. Se'n kunde den spelmannen spela vilken melodi som helst. Näc- ken skulle ha en fårebog, för att han lärde bort kon- sten. När det var någon som spelade bra, så sade man att han hade nog lärt sig att spela av Näcken.
Näckens Wals
Näcken han spelar på böljan blå å ljuvt är att höra på
Näcken han spelar
Näcken han spelar på böljan blå och ljuvt är att höra därpå
Sjörået visar sig, innan skepp förlisar, person drunknar, storm uppstår.
En gång satt näcken i en liten båt och var även då ett olycksbud.
Näcken
Det var näcken som spela för mjölnarn borta i Elmhult. Han skulle vara i den åna. Sen har den mjölnarn inte kunnat spela mer. Här var en pojkestolle i min barndom som gjorde sig en fiol, och så gick han bort i skogen till ett fall och satte sig därborta ett par torsdagskvällar och skulle lära spela av näcken. Torsdagsnätter skulle ha större kraft än vanliga nätter.
Vattenväsen
I viken vid Hjälleskate, hade man sett näcken. Han satt inne i vassen och spelade på en fiol. Det skulle vara en gammal man med långt vitt skägg. Han satt i en halv båt. Han spela- de blott en kort stund och så för- svann han i sjön. Det sades att näcken och sjöjungfrun kunde trivas ihop. Han spelade aldrig, om hon var i hans närhet.
Näcken
Det är många i mitt minne här, som aldrig kunde bada i Klaran eller Rådasjön med mindre än att de först skulle placera en kniv ett stycke stål ut i vattnet och därefter skrika: "Näck, näck, vasst stål i vatten, nu ska du inte komma närmare detta land än detta ropet hörs". Så skrek man, så det hördes lång väg.
Näcken söker i skepnad av en bock eller häst locka barnen ut i sjön.
Barnen voro i vall. Så kom det en vit häst uppfrån sjöstranden och bad de där barnen sätta sig upp på dess rygg. Sex stycken fingo plats, men den sjunde fick inte rum, och det frågade: »Var skall jag sitta? Skall jag sitta på näckens rumpa?» — Sedan sköt näcken alla ner från ryggen och sprang själv i sjön.
Den drunknande räddas, då namnet ropas.
Näcken är i sjöar och träsk. Han lurar på dem, som simma för att få dem att drunkna. En gång då en karl i Bromarv skulle fara bort om dagen och lämnade sina små pojkar hemma, så gissade han redan om morgonen, förrän han for: »Nog ska de där pojkarna i dag kasta sig i sjön och simma, så att näcken tar dem, men jag ska nog försöka att förekomma det.» Så lade han yxan i vattnet, så att inte näcken skulle våga sig dit. Om dagen, då han hade farit bort, så foro pojkarna att simma, och en blev trött och sjönk till botten. En tredje pojke, som var något större, skulle just börja kläda på sig, då han såg, hur det gick med kamraten. Han ropade då honom vid namn och sprang i vattnet och fick tag i hans hår, och så fick han upp honom, men han var då redan alldeles blå om kroppen, som näcken hade hållit honom, men han började ändå leva.
Naturväsen
Näcken eller Strömkarlen spelar i vattenström- mar. Om man gick ut tre torsdagskvällar å rad och lärde sig spela av Näcken, så var man fullärd sen. Om de sen spelade hans polska på någon dansstuga, så kunde de inte sluta, förrän någon utifrån kom in och tog på stråken. Och de andra måste dansa; de fick dansa tills de dog, om ingen kom. Han drog ned folk på sjöbottnen, och sen kunde de inte komma upp mer. Om de kastade ner pengar, kunde han inte göra något. En käring, som bodde vid bron, kastade alltid pengar i ström- men, när hon skulle tvätta, så Näckens trollkonster inte skulle verka. Det gjorde hon, när hon gick över bron också. De skrämde alla barn för Sjönäcken. Han drog / ner dem och åt upp, dem. Näcken gjorde folk galna också. Ibland var han i karl skepnad i ibland som ett fruntimmer, ibland som ett djur, ibland som en stor fisk.
Vattenväsen
Då man besökte Östra ängar i slåttern, kunde man få höra näcken vid den där rinnande bäcken. Den som då kunde få fatt honom och spänna en rem om honom och sig själv, fick förmågan att utföra hans låtar. Det hade dock den faran med sej, att man kun- de få följa näcken i djupet, då man var förlorad. Remmen måste avskäras i rätt ögonblick. På 1850-talet hände i socknen vid ett s.k. gille att spelmannen, som lärt av näcken, förmådde både folk, bord och stolar att dansa vildare och vildare. För att få slut på dansen skar en tilltagsen karl utav strängarna på spelmannens fiol.
Vattenväsen
Ortens benämning på manliga vattenväsen vid sjö el. flod: Näcken, strômgöbben, fôrsgôbben. Näcken höll sig i lugnt vatten å spelade men "strômgöbben" höll sig i forsarna. Näc- ken skulle vara stor som en människa, men strômgöbben var liten. Båda två kunde göra sig osynliga. Man kunde höra att de spelade, men man såg dem inte. Det gick inte an att bada i öppet vatten förrän man hade kastat en stålbit före sig. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: Sjöråa. Hon rådde över vind och fiske. Om de fick se henne på eller vid sjön, så blev det storm och det "tövade" inte förr- än den brakade lös.
Näcken
Där näckbladen växer är det största djupet. Kommer di ut så långt tar näcken dem.