Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tjuvmjölkning av andras kor
Det troddes att tomten drog bort mjölken. Han drog från den ene till den andre. Men det var en gumma i Lôbyn, som hölls för att hon hade mjölkhare. Hon hade alltid så mycket mjölk och smör. Det skulle vara som en hare, som hon hade under sängen. Det var som ett trasbylte. Om kvällen, när hon trodde att folk hade lagt sig, så ställde hon ut denna och så ställde hon mjölkbyttorna i farstun. Det var folk som hade sett att byttorna var fulla med mjölk på morgonen. Det var skam, som hjälp- te henne. En del fruntimmer trodde sig inte att bära mjölkflaskan ### från ladugården. Och när de kom in, så släpp- te de glödande kol i mjölken. Det var för att ingen skulle kunna trolla till sig mjölken.
Tomtar
På Ögården fanns "nissar". Det var åtminstone två av de gamla gubbarna där som hade sett dem. En av gubbarna hade kört hästen så att han vart svett när han ställde in honom i stallet. Han fick en ör- fil så att han blev hörlös på ena örat i all sin tid. Det var så farligt, om man hade råkat att köra hästarna hårt. Den andra gubben hade varit i ladan efter hö en gång å då fick han se en nisse som satt grensle över en stock å åt ur ett stort träfat. Om julkvällen så fick tomten av julmaten han som de andra, men för att han skulle få den rik- tigt så sattes fatet ut i ladugården el. stallet, å där fick han sitta å äta.
Spökeri
Katrina i Tjärn var illa ute för en käring som hette Fall- stina. Fallstina var död, men hon gick ur graven om nät- terna och nöp Katrina i Tjärn. På morgonen hade hon fullt med blånyp på kroppen. En kväll såg hon den döde stå på fönstret och titta in. Händerna var alldeles krit vita men huvudet var som mörkare. - Den käring- en hade varit en styggelse att vara elak. Och de båda käringar- na hade varit ovänner. - "Om du hör till de döda, så må du stanna i din grav", sade Katrina till den döde. Men efter den gången kom hon inte tillbaka. Det var tomtarna, som bullrade om nätterna, där det var "kväll- vart". - Om man tog något på kyrkogården, fick en de döda efter sig.
Husbygge och flyttning
249. Det skulle vara prima timmer, som man skulle bygga av och av ståndskog. Det gick inte an att ta vad som helst. Av vindfällen blev inte den styrkan man villa ha i timret. Ett hus ville man skulle stå både länge å väl. 250. Intet att anteckna. 251. Man ville inte ha vatten under tomten. Man bygg- de så att en fick fast grund under huset - helst där det var högt. 252. Gavlarna för öst och väst. 253. Boningshusen ville aldrig bli riktigt färdiga. Det var alltid något som lämnades ogjort. Om det nu var för skreppels skull, pengar el. tid vet jag inte. 254, 255. Intet att anteckna.
Julnatten
De gamle höllo styvt på att olika slags andeväsen voro ute och färdades julnatten. Och ingen gick ut i onödan för att han skulle slippa se sådant. På många ställen släckte de inte ljuset. Det skulle brin- na hela julnatten. Hos en granne, där mormor bodde, var det så. Hon hade sett vita varelser en julnatt. Men det var åtskilliga ställen här som hade den seden ännu i min barndom. Ögården och Berg exempelvis. Ljuset ställdes på en tallrik, så att det inte var farligt för varmen. Julljuset fick rakt ingen röra. Det skulle stå på sin plats på julbordet. På julnatten kunde man få se tomten och den natten var han särskilt god av sig.
Tomtar
En häst i Väststuga blev flätad i manen å rompan. Sådana flätor kallades för "nisseflätter". Sådant händer än- nu. Det är "nissegôbbana" som flätar sådana flätor. Det var en gubbe som inte kunde bo kvar i sin stuga för han fick inte fred för "tôssen" (tomten). När han flyt- tade så hade han hö på det sista flyttlasset. Så möt- te han en gubbe efter vägen stannade å talade nu att det var så mycken "tôss" i stugan, att han måste flyt- ta. Då stack två "tôssar" fram huvudet ur lasset å sa "Ja nu flötter vi" Om en blev biten av en tôss, så blev en aldrig riktigt bra. Ett sådant bett kallade för "Tôssebet".
Tomtar.
En flicka talade om för mig att hon hade hört tomt- gubbar. Det var på en säter på Västavikskogen. Hon hade lagt sig på kvällen. När det led på kom flera små in. De hade gryta, pannor o. sådant med sig och började skramla och sysla vid spisen precis som han n gjorde om dagen. Rätt som det var kände hon att en av dem kom och lade sig i sängen. ”Vem ä dä”, frågade hon. Då ramlade tomten i golvet och tog det ena täcket med sig. ”Denna stuga ha inte stått här uta ho ha stått därbåle (där borta) för”, hörde hon att de sade. ”När klocka blir fyra ska vi gå” sade de. Vid den tiden gick de också, å allt blev tyst. Det var så ”kvälls- vart” på den sätern.
Tomtar
Elov i Gammelstuga skulle en kväll före Jul göra yxskaft, och gick upp i sjulrännett efter virke medan han låg där uppe, möttes tomtarna nede i skulet för att överlägga var de skulle vara under Julen. Då Elov fick höra detta, talade han vid husfolket att de inte skulle taga i något före de tvättade sina händer En av pigorna som torkade malt hade glömt tvätta sig före hon rörde i maltet, då hon erinrade sig, kastade hon ut några nävar malt, och tvättade sig sedan i sitt eget vatten och gjorde färdigt arbetet. När tomtarna råkades efter helgen och talades vid hur de haft det hade det gått sämst för den som varit i Gammelstuga, han hade endast fått några nävar malt.
Läkekonst
Om någon hade varit ute och gått och sett något konstigt el- ler ramlat omkull på en sån plats och talte om det blev di sju- ka. Då skulle di stöpa sig. T.o.m. minns jag att di gjorde det, när jag var barn. Pappa var skomakare. En kväll då han skulle gå hem från stället där han varit och arbetat, skulle han gå förbi en tomt där det skulle vara som nåt spökaktigt. Där hade gesällen ramlat omkull. Sen hade di väl talt om det sinsemellan. På natten blev han sjuk, och då sa di att han blivit trollkramad, och så skulle di stöpa bly över honom. Di hällde smält bly i kallt vatten över den sjuke.
Tomtar
Jag hade mitt föräldrahem vid ett tjärn. Ibland fick jag som barn följa med min gamla mormor till det tjärnet. En gång gick vi därifrån i skymningen. All- deles imot gångstigen fick jag se en liten gub- be. Jag blev rädd och skrek till. Mormor tysta- de på mig. Jag fick inte säga något. Jag ser än i dag, att det var en gubbe med långt skägg och en stor hatt på huvudet. Han hade ett öga. När jag skrek till, så blev han borta. Mor- mor talade så många gånger på tomtar. Att de fanns, var hon, alldeles säker på. - Dagen ef- ter frågade hon mig, vad jag skrek för. Då ta- lade jag om det. "Det var allt tomtefar, du såg", sade hon. Och så ville hon inte tala något mer på det.
Tomtar
Det var ett folk i Åstabolet här i Ransberg i min mammas ungdom, de var mycket rika, men de höll alltid osnyggt där i huset. De skulle ha tom- tar där, folk hade sett små korta, gråa gubbar. Och konstigt var det, för de hade pengar jämt, jämt, som gubben stack handen i fickan, så tog han opp pengar. "Dä tryter mäj aldrig pengar, så länge ja lever," sa' gubben, "men mina barn blir fattiga som en lus." Och det blev de också. En dotterson sa' sedan: "Så länge vi hade något kvar från mammas hem, var det omöjligt att reda oss, men när allt var slut o vi fick börja på nytt, sen gick det."
Tjuvar
Det var hemgång till Ambjörs i Tom, där blev det stulet inte lite en julanatt. Och till smedens i Höla i Torpa hade de lagt i blöt tvättkläder i ett stort, svårt kar och satt det i lagården. Om morron var det tomt. Det var ju klart att det var Tuppen och rännakara från Gällinge, som varit framme. Tuppen bodde i en liten ula i Gällinge. Han visade sej inte, när folk körde i mossarna om morgnarna. En av rännaka- ra var Halte Kannan. Han sprang här på kryckor. Benet var taget av efter knät och den andre stumpen var nästan rutten. En annan bodde vid Långaredssjön. Många var rädda för dem; det var en sorts jädra folk.