Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de, som hade sett så- dana. De var så rysligt granna framtill, men baktill var de som ett ihåligt baketråg. De hade för sej det skulle vara något skogsrå som förvillade dem, om de gick vilse. Då skulle de vränga huvudduken eller också en tröja eller något annat de hade på sej, så hjälpte det.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Vid Bökestad i Rystad byttes för några år sedan golvtiljorna ut. Under tiljorna påträffades då en s.k. råbädd. Den var avsedd till viloplats åt rået, tomten, vätten, eller vad husets osynlige väktare än kallades.
Jättar och troll
Ja hadde e granngumma, när ja va barn, å ho såg en gubbe, som kom ut ur ett berg å ville ta'na. Ho hadde ett par kor å en gris mä sej, å då ropa gubben åt'na, att ho skulle komma tebaks å hämta grisen.
Bergtagna
Ve Näshult där hadde di en dräng, som hadde vari bergtagen. Han va borta en hel månad. Men sen när han kom tebaks, så va han galen. Ja såg honom, å de va så många kara, som måste hålla honom, när han blev vilder.
Bergtagna
Far min hadde en bock, som di trodde vart bergtagen. Han va borta i flera dar. Å far gick å leta ätter honom, å han hörde skälla alldeles inte sej, men när han gick däråt, så såg han inte te honom. Å de va så flera gånger, så han tyckte, han hadde skälla alldeles inpå sej.
Drakeld och dolda skatter
Gubben i Björke han såg tocke där drakäll en gång. Han va ute på sjön, å då fick han se, att de lyste på stranna. Å han rodde inte, för han trodde de va nåra, som hadde gjort opp äll. Men när han kom dit, så såg han, hur de va fatt; å han to opp sin fällkniv å kasta över ällen. Så han hitta två stycken silverkoppa. Å de ä då rikti sanning de, för koppa dom har di kvar än ve Björke. Den ene har di låti gjort en sockerskål utå.
När mor Fia rensade varghiet
Det sista varghiet häromkring var i närheten av Kobo. Där tog de en gång en hona med fyra ungar. Den som gjorde bedriften var Fia, knekten Klangs mor, en faster till mig. Hon kröp in och tog ungarna. Hiet var så trångt i ingången, att ingen annan kunde ta sig in. Det gick till så här. Vid Flytthem bodde en gammal gårdsskytt, Erik i Svaneborg. Han hade en rätt stor hund — småhundar plockade vargarna bort om vintrarna. En gång var Erik ute och såg över skogarna tillsammans med hunden. Rätt som det var högg hunden tag i hans rockskört. Gubben förstod, att det var något särskilt som hunden ville, och när det var fråga om så'nt, var Erik ingen gubbe precis. Han följde hunden, hur det än gick undan. Vid Ekgölen kom varghonan, och hon fick ett skott men för svagt. Hon försvann, och ingen såg röken av henne mera. Skytten tog sin rock och hängde den för ingången till hiet, för att inte honan skulle kunna komma in, om hon sökte sig tillbaka till ungarna. Så skaffade han folk från Kobo, två eller tre man, och sen skickade han bud till Erstorp, där min faster bodde. Hon kom dit, gick in i hiet och tog hand om alla fyra ungarna. De var stora som katter men inte ett dugg farliga att handskas med. De fick stanna i Kobo en tid, och meningen var att ha dem kvar. Men de var för dyrfödda i längden. Det enda som återstod var att slå ihjäl dem. Men hiet, där ungarna var födda, skulle jag kunna visa än i dag.
Till skräck för andra vargar
Min far bodde i Erstorp, när jag var liten Den torpare som bade Erstorp före honom hade varit i kyrkan. Han sinkade sig i Finede och gick in till Jönses Anna, som hade krog i smått. Den som hade pengar betalade kontant, men den som var utan fick ett kritstreck på väggen till nästa gång. Det var mörkt, när torparn kom in i Flytthemskogen. Där hörde han ett eländigt vargtjut. Jan Magnus vart rädd och skyndade hemåt. På morgonen tog han bössan och gick ut. Vargen låg död på det ställe, där han hade hört honom tjuta på kvällen. De körde hem vargen till Kobo, och där tog de av honom skinnet, och sen hängde de upp honom i en gran. Där fick han hänga, så länge benranglet höll ihop. Det var för att skrämma andra vargar som var ute och strövade. Stubben efter granen finns kvar, och jag skulle kunna visa den än i dag.
Sista vargarna
Jag hade en farbror som sköt en varg. Han bodde på Erstorp. En gång, när han var på hemväg från dagsverket på herrgården, fick han höra vargar tjuta. När han kom hem, hade de lagt ut en gammal häst som lockbete åt vargarna. Så snart som farbror hade kommit in, la han ifrån sig sina grejor och tog bössan med sig ut. Det dröjde inte länge förrän vargen kom och började ta mat av hästen. Inne i stugan hade ingen hunnit gå till sängs, förrän det small. Zakris Nilsson, som min farbror hette, vart ledsen, för han fick inte vargen. Men på morgonen fick en annan farbror se vargen bara hundra meter från stugan. Där stod han död mellan en rönn och en gärdsgård. På måndagen flådde de honom. Kapten Westling på Åby köpte skinnet, för tio kronor, om jag inte minns galet. Det här hände på 1850-talet.
Sista vargarna
Före mig bodde torpare Åberg på Fallet. Han hade fyra kor, men en dag tog vargen tre av dem. Gustaf i Petersborg hörde förskräckliga tjut från hagen. Han tog sin bössa och skenade iväg. Han träffade vargmamma med fyra ungar som hade ätit sig mätta på korna. Gustaf sköt honan, men ungarna försvann. Jag är inte riktigt säker på när det hände, men jag tror, att det var på 1840-talet.
Sista vargarna
Jag vill bara nämna, hur stark en varg kan vara. Zakris Nilsson gick och körde i åkern en gång, och min far var med och vallade fåren. Zakris, farbror min, sa åt honom, att han kunde gå hem, så länge han hölls där och körde. Far hann lagom hem, tills en varg var framme och tog ett får mitt framför näsan på Zakris och skuttade över gärdsgårn med det, som om han inte hade haft något alls att bära. Zakris sprang efter och försökte få vargen att släppa fåret, men det gick inte.
Sista vargarna
För längesen, när min far tjänade vid Flytthem, var Sundstedt ägare till gården. Han hade hundar som var lika stora som vargar. En eller två hundar brukade han ta med sig, när han gick till skogs. Då var det inte farligt att möta varg, för hundarna var inte goda att tas med. Det sägs t. o. m., att vargen brukade gå ur vägen för dem. Men en gång korn en av hundarna hemrusande och kastade sig mot dörren, så att låset gick upp. Efter hunden kom fem vargar. Sundstedt stod och såg dem genom fönstret, men han hade ingen bössa. Till sist öppnade han dörren. Då vände vargflocken och tog vägen åt Horn till.
Sista vargarna
Sundstedt hade en galt som försvann en dag. Tjänstfolket letade upp galten, men han var envis och ville inte gå med hem. Dagen efter hittade de honom ihjälriven på ett gärde.