Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Vid milan fick man inte nämna ”vitt- ror” eller andra dylika väsen vid namn. Om man namngav ett underjor- diskt väsen, så kunde milan fatta eld och brinna upp. Somliga frukta- de för att bli ”bergtagna” om de nämn- de dessa väsens namn.
Lars Larsson och Gunhild Larsson
Hintertyg kallades en del av oxarnas seldon. Kommandoord till oxarna var "till" och "från". Från = höger, till = vänster. Man lade tömmarna om öronen på oxen. Om ytterörat när oxarna gick i par. Det skulle dra så de kände det och lydde. Man kunde ha 4-5 par oxar samtidigt att dra. Men de kunde skena. Gamla oxar skenade aldrig. På vissa gårdar hade de fler hästar än oxar. På Svarte gård bara hästar. Ute på slättbygden var det vanligare med oxar. LL flyttade från mjölnaren i Malfors till en bonde i Bränninge. Sedan till Hanskestad i Linghem. Både oxar och hästar fanns där. Körde mjölk med häst till mejeri i Linghem. LL gifte sig med GL och fick kreatursjobb i 3 år i Vinnerstad. Sedan jobb på några fler platser, bl.a. i Hovmanshult i 26 år. Köpte sedan stugan i V Ny där de bott i 18 år nu. På en stor gård var det mycket arbete för en kvinna. GL drev långa vägar i skogen för att leta efter korna. Hon började jobba halv fem på morgonen i ladugården. Det blev bättre när mjölkmaskinera kom. Förut måste hon handmjölka 24 kor. Nu efteråt känner hon det i händerna hur hon fick slita. På vintern finns alla slags fåglar där GL bor. De äter 2 kg havregryn i veckan. På sommaren finns där bofinkar, sädesärlor, starar, pilfinkar. GL fick förr hjälpa till ute med att ta upp säd och binda neker för hand. Det var mycket folk, så det var roligare att vara med ute på fälten. Nu är det bara maskiner som går på gärdena. När gärdet var stort då de tog upp säd fick var och en vissa meter. Då gällde det att kvicka på. De hade självavläggare då. Blodet rann om händerna. GL fick även näsblod och det var varmt. Vid tröskning fick GL stå och lösa upp neker och lämna fram dem. Hon tror knappast det var sant att hon fick slita så mycket då när hon var ung. Hon tycker nu det var roligt att bli gammal. Att få tag på och bo i en gammal stuga.
Axelina Gustafsson
Bakning. AG har bakat i den gamla ugnen, där man sköt in brödet med en spade, grissel. Som piga när hon var ung fick hon göra allt i hushållet. Sköta smådjuren, vara med ute på åkern vid skörden, ta hö, ta upp potatis. På sommaren arbete mest ute. På vintern fick hon spinna, väva lakan och mattor. Hon hade en vanlig vävstol. Olika delar av vävstolen och uppsättning av väv. Hon bobinade först = snurrade garnet på bobiner. Satte sedan garnet på en varpa som var större. Gjorde vävberäkning. Svepte sedan varpen på en stock i vävstolen. Därefter solvning, trädde garnet i solv. Sedan i en vävsked. Knöt upp och började väva. Längden på arbetstiden var från kl 5 till 23-24. Ibland var det bråttom. Hö som skulle tas in om det stod ute. Styra med djuren på mornarna. Köra mjölk till ålderdomshemmet. Till en början kärnade de och smörade hemma. Sedan byggde man mejeri i en stuga vid Godegård. Körde mjölken dit med häst. Tidigare separerade man mjölken. Tog vara på grädden och kylde den. Kärnade och sålde smöret till handeln. Ostar gjordes också, beskriver hur det gick till. Slaktade fram emot jul. Gjorde korv. Malde fläsket på en kvarn. Saltade och tillredde det som skulle vara i korven. Isterband kallades hackekorv pga innanmätet i korven. Fläskkorv gjordes av bara fläsk. Hackkorven kunde hängas upp över spisen för att den skulle bli surad. Av blodet gjordes paltbröd. Det torkades sedan på spismuren. Togs ner när det var torrt. Bakning. Vid julbaket förr bakade de så det räckte till påsk. Limpor, hålbröd och vetebröd. Torkade skorpor. Till baket användes kokspisen. I den gamla bakugnen blev det soteld en gång. De bryggde inget öl hemma men man gjorde honungsdricka av vaxkakor, dem man ej kunde använda till honung. Man kokade upp det i en kittel, lät det svalna och lade jäst i. Blev gott men ej starkt. Till enebärsdricka malde man enbären på hemkvarnen, beskriver hur de gjorde. Enriset användes när de rökte fläsk. Man gjorde någon slags rökanordning t.ex. en tunna. Ställde de över en grävd grop i jorden. Eldade med enris, men fläsket fick ej brännas. Rökte i vissa dygn. Man gjorde potatiskorgar av enevidjor. AG har brukat göra saft och sylt. Nu senast jordgubbssylt. Förut har hon gjort brunbärssaft och saft av röda och svarta vinbär. Har hela sitt liv arbetet med jordbruk. Tycker om djur. Korna sparkade ej. De kunde vara försedda med sparkkedjor. Man köpte ej så mycket mat. Det mesta producerades hemma. Man saltade ner maten efter slakt. Hade saltkar för fläsket. Har en stor saltbalja. Hela grisar kunde läggas i en sådan. Man sålde det ej behövde det själv. Blev fläsket för salt kunde det läggas i skummjölk. Det tvättades sedan med vatten. Biskötsel. De hade 18 halvkupor. De sålde mycket honung varje år. Ca 50 kg om året. Om bina satte sig uppe i träden kunde det bli besvärligt. De svärmade. Man försökte då sätta en kupa och ett skynke över dem. Om bina satte sig i buskar eller på marken var det lättare ta in dem. Betalning för olika jobb. Tycker att han varit underbetald. Hade mycket potatis. GL tycker att de klarat hälsan bra. LL kom från Skärkind, GL från Malexander.
Olga Johansson
Mycket om knyppling.
Frans Andersson
Om midsommarfirande, om att köra oxar, om Lars- och Olofmässan etc., om båttrafiken på Vättern.
Josef Gustafsson
Berättar om byalag, slåttergille, bröllop, begravning, barndop etc. Skrock och spöken berättar han mycket om.
Carl Edoff
Om sin morfar som gjorde träpumpar. De dåliga tiderna idag och återigen om träpumpar och trärännor. Intressant!
Jan Sterner
Att köra med oxar. De tämde stutar och körde med dem. Man la en töm på stutarna innan man gav sig iväg och körde med dem. Satte stutarna för en vagn eller på vintern på kälke. Köpte stutar på vårmarknaden. Nästa dag tog han 10 pund halm och åkte till knekten med stutarna. EG gick före och motade. Stor backe på vägen. Kastrerade tjurkalvar så det blev stutar av dem. Band ihop fötterna på dem. Skar sedan kalvarna med en kniv. Även gamla tjurar kunde kastreras och tämjas. EGs far var född under Bro gård i V Harg. Där fanns ett par oxar som var 18 kvarter grova. Men torparna hade små oxar. Lars och Sara bodde på torpet Grönhagen på Mjölsefalls ägor. De köpte stutar på 8 kvarter. De tämde dem på vintern och sålde dem nästa höst. Fick lite pengar i mellanskillnad. Köpte sedan nya stutar. På ett ställe hade man kor som dragare. Hos Frans Lans på Skogelund. Till oxarna hade de ovanligt oxuk. Eller slätuk eller ok med pinnar. Horntyglar om hornen, beskrivning. Hinnertyg eller hintertyg att hålla emot med. Hakskinn var fastsatta i pinnarna i oket. På mindre ställen hade de oxar eller stutar. På större gårdar hästar. Men då hästarna var små kunde de ej reda sig ensamma i åkern. En häst och ett par oxar i regel på en gård. Oxen var billigare än hästen. Blev billigare med foder för oxen. Hästen skulle ha mycket havre och hö. Oxen åt hö och halm. Bruna oxar var finast. Brokiga oxar var röda och vita. Jordbruksredskap: Årder och plog vanligt. Sedan kom fjäderharv, krokpinneharv, rätpinneharv. Till att få upp mossa användes rullharven. En bonde från Ydre hade ledharv, som var hemgjord. Plogens fjöl var av järn. Förut fjöl av trä. Hela plogen av trä. Annat redskap var harvshack. Beskrvining av plogen. - Bulten var gjord av en ekstock, rund och med ett par dabbar i var ände. Den var kortare om den skulle användas bland mycket sten. Bulten körde över låga stenar. Körde runt de större. Sladden, slätsladd bestod av 2 stockar ihopsatta med plankor emellan. Stenar ovanpå. - Pinnsladdar med järnpinnar. Pinnsladden drogs av ett par oxar. Risten satt framför plogen och skar upp tiltan. Årder körde man med både till träda och höstsäd. Och att sätta potatis med. Mullstock var spetsen längst fram på årdret. Stålbill på den. Man höll i handsul när man körde. Beskrivning.
Jan Sterner
Beskrivning av åkerns beredning med gödsling. Terminologi. T.ex. "Tvare ner gödsla". Potatissättning. Ett par redskap man använde var klysharv och mullstock. Beskrivning. man sådde i fåror i stället för att harva ner. Bl.a. korn och ärter. Myllades ner. Bara lite jord över korn och havre. Svedjebruk har ej funnits under senare tid, beskriver det. Att sila mjölk var fruntimmersgöra, beskriver. Även kärning av smör. Vid brännvinsbränning tog de säd, blötte den och satte den jäsning. Kokade den. I Mellangården Högtomta fanns ett litet bränneri med brännvinspanna. Det huset revs för 25 år sedan. Ölbrygd gjordes på gårdarna. Fruntimren hade hand om dem. Det var sträng uppdelning mellan karl- och kvinnogöra. Kvinnorna skulle mjölka, sköta lagård och kor, vattna och fodra, ge svin och får. De hade bystämma. Man nämner storskiftet och lantmäteri. Gödsling av jorden. Gödseln kördes ut med en sk. dyngskråv. Breddes ut på åkern. Körde man ut den på vintern lade man upp en kompost av den. På sommaren efter höskörden. Körde ner med årder. Harvade en gång och sådde. Man odlade råg i Högtomta. Höstvete bara en gång. Det var annars för surt i marken att odla spannmål. Rötterna drogs upp att tjälen på våren. Höstråg bättre än vårråg. Havren lyckades bra ibland om ej torkan tog den. Om älgjakter han varit med om. Man följde efter en älgtjur från kärret vid Svärtegölen. Älgen gick tvärs över en å och in i Långbråteskogen. Även ko och kalv försvann. Man kunde ej skjuta dem. Om jakt och jaktbestämmelser. Förr gick man lite var som helst och jagade. Markägarna fick en viss del av kött från de djur som sköts på deras ägor. Särskilda jakttider. När det gällde älg ändrades tiden från okt. till sept. Har och fågel fr.o.m. aug. Jaktvård fanns ej. Det fanns mycket vilt och man sköt mycket. Det var tjäder, orre och järpe. Hare, rådjur och älg. Sköt 17 harar ett år på Högtomtas marker. Svensk hare, ej tysk. Om vargar. Morföräldrarna bodde på Sätra ägor. De hade torpet Tjursbo. En varg tog en get för dem. Han bar den ett långt stycke. Grannar sprang ifatt vargen, som lämnade geten. Vargarna har försvunnit därifrån för längesedan. Gyllencreutz i Sörbo var jägmästare. Sonen var doktor i Boxholm. - Jägmästaren avvisade vargarna med ett skott på natten. Så de försvann därifrån. Han sköt ingen av vargarna utan sköt bara i luften. så långt det skottet hördes skulle ingen varg våga komma fram. Hur man fångade varg. Om jakt och fångst av vilda djur. Skjutvapen vid jakt. Först användes mynningsladdare. Sedan kom bakladdare. Därefter kulgevär. I en mynningsladdare läggs krutet i först med papper över, osv. Krutet ska vara i cylindern, sedan knallhatten på det. Väta kunde hindra att det small. Hundar vid jakt. Älgen på 1800-talet. På Fagerhults ägor såg man de första älgarna. De kom dit kring 1910. Namn på fler platser där man först såg dem. Bl.a. allmäningen i Tjärstad. De sökte sig dit där det fanns något att äta. Älgstammen växte. IA i Fagerhult var den förste som sköt älgar, 2 st. Men flintlåsebössorna man först hade kunde ej användas vid älgjakt. Skålhornsälgar och älgar med trinda horn. EG berättar jakthistorier om älgjakt. Först i Lindesfall där de gick ut i drev. Man sköt en älgtjur som föll i en vattenpöl med huvudet ovan vattnet. - Även andra gången var det vid drevjakt. Älgen slant och föll i ett dike där man sedan sköt den. - En älgko kom i en stor mosse. Vände och gick rakt genom drevet. Fortsatte och försvann. Följde spåret. Stod i skydd av skogen, en bit från stora vätgen där man körde. Jägarna gick förbi utan att man kunds skjuta älgkon.
Jan Sterner
Fiske, gammaldags fiskemetoder, namn på öar
Ejnar Svensson
Körning med oxar, upplevelser under beredskapstjänstgöring i övre Norrland m.m.
Sigfrid Gustafsson
Mest om stängsel av olika typer. forts. ang. hägnader, grindar, vargar, höskörd, åkerns beredning, olika sädesslag, sådd m.m.
Jan Sterner
Ang. hägnader, grindar, vargar, höskörd, åkerns beredning, olika sädesslag, sådd m.m. Dialekt/Folkminnes inspelning. Ang. oxdrifter fr. Ingatorp till marknader, främst i Östergötland, ang. musicerande på bröllop, danser, marknader, demonstration, skogsavverkning m.m.