Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julseder M 153
9. Var och en hade sina fattiga som han gav till jul. Men så'na stora insam- lingar till jul och allmänna utdelningar som nu var det inte då. 10. Några riktiga julhögar som på landet har jag inte sett eller hört om här i sta'n. Men man brukade ge tjänares barn t.ex., pepparkakshästar och andra kakor till jul.
Tydor om julen
På julkvällen skulle någon gå utanför fönstret och se in och kunde då se om någon i huset skulle dö under kommande år. Denne visade sig då utan huvud.
Annandag jul
Tidigt på morgonen gick både gifta och ogifta karlar ut å sjöng andagsotta. Då gick de från den ena stugan till den andra, så långt de hann till dess det blev ljust. Brännvin å smörgås fick de vart de kom, för det var just ingen som ville låta dem gå utan traktering. De sjöng julvisa och julpsalmer som de kunde. De ställde sig utanför, vid ett fönster å sjöng.
En berättelse om rövarna i Hogeryrs grotta
Ve Hogeryr i Råggärds socken där finns e grotta å där höll rövare till förr i tiden. I slutet på 1600-talet så bodde där sju rövare i grotta å di härja å röva i hela trakten. Ingen kunde komma åt dem, för di hade bösser å sköt folk. Så behöv- de di ett kvinnfolk, som skötte om grotta för dom, å då röva di te sej e flicka från Hogeryr. Ho va där hos dom i sju år å fick sju barn me rövarna. Å aldri slapp ho ur grotta, för när di andra va ute å röva, så va de allti en som va hemma å passa henne. Men så en kväll före jul, så va di hemma allihop å då tala di på att di hade allt di behövde för jula utom ett halmekärv å ha å lägga på golvet. Då sa flicka att de kunde ho skaffa. "Nej, du får inte gå för då upptäcker du oss", sa rövarna te'na. – "Ja lovar inför Gud å människer att ja inte ska tala ve nån människa", bedyra flicka. – "Ja, lovar du de, då får du gå", sa di å så gick flicka. / När flicka kom fram te Hogeryr, så gick ho fram te murn å ställde sej där. "Hör på mej, du mur", sa hon å klappa på murn. Å då lydde di som va inne, men ho tala inte till nån människa, som hon lovat. "Nu har ja varit hos rövare i sju år å ja har aldri varit ur grotta förrän nu. I kväll har ja fått gå hit för å få ett halmkärv. I natt är rövarna trötta efter jakten å sover tungt å ja ska hälla vatten i bösserna, så de inte kan skjuta. Nu ska ni samla er å överfalla dom i natt. Där ja tar å vägen, där lägger ja ett kors å långhalm å sedan ett längre fram. Samla er nu!" Sen gick flicka hem te grotta me halmkärvet. Ja, di samla sej så många di kunde å följde vägen, som flicka visat ut. När de kom te grotta, så låg alla rövarna å sov å en låg me huvet i fånget på flicka för å bli lusad. När folket kom in spratt di upp. "Jaså, du väntar på siste kyssen", sa di te den som legat me huvet i flickans fång. Å så slog di ihjäl dom allihop mesamma, å di kunde inte försvara sej, för bösserna hade flicka fördärvat. Denna grotta står kvar ännu, men nu har di byggt en källare oppepå, annars e ho som ho varit.
Julseder
Vid Lucia skulle tröskningen vara klar för året. Julgrisen slaktad och färdig för anrättning, ty då skulle den avsmakas. Dagen skulle firas med mat och dryck i likhet med juldagen. Den sista neken vid tröskningen skulle användas som sparvnek. Firning med väckning, ljus o dyl. torde icke ha förekommit. Thomas dagen, tre dagar före jul, var det alltid brukligt, att det skulle mjalas mjöl. Enligt en gammal tro ville man förhindra att Kallen i s.k. fjärkallskvarnen skulle stanna natten till denne dag. Det var därför brukligt, att mjölnaren denna natt kastade en eldbrand ner mot kallen i vattnet. Julafton försvann dendär Nissen, som ville ha kallen att stanna och all oro härför var över. Nu skulle intet väsentligt arbete förekomma annat att sparvneken skulle uppsättas, all nötkreatur skulle ha en bit var av julbrödet för att fria / dem från den s.k. krypargången, (detta var intet annan än att de voro för svaga att resa sig efter vinterns svaga utfodring.) Sedan skulle julhalmen inbäras och den skulle ligga från julafton till nyårs- afton, men fick ej ligga kvar vid det nya årets ingång Härefter skulle alla samlas i bastun, där någon av tjänarna ombesörjt varm vatten. Här skulle nu alla bada i rangordning efter: husfadern, husmodern, barnen och tjä- narna, de sistnämnda efter ålder anseende. Julbordet bestod av de tre julbröden, bränvinskaraffin, sylta, fläsk. De tre julbröden skulle ligga på bordet orörda till tjugondag Knut, sedan skulle de utbäras och förvaras på annat ställe till första vårandtisdagen x). Jul- bröden bestodo av: en vanlig vardagskaka av rågbröd, ovanpå denna en jullim- pa i samma storlek och form, men tjockare. Ovanpå denna julkorset. Allt ba- kat av samma deg, råg med stark vört. (överallt funnos inpå 80-talet humle- gårdar). Efter J.P. Edman, Hedemarken, Mon. f. 1849. Som E. var född i Dals- Ed socken torde en del av ovanst. härstamma därifrån. Förhållandena voro dock likn. här. x) då den skulle förtäras på åkern, som upplösts i varmt dricka. / Inom Töftedal och troligen på Dal iallmänhet hade man vid jul följande sed: Samtidigt med att julhalmen utbreddes på golvet i dagligstugan eller sovstugan förfärdigade man av en halmkärve en s.k. julbock, föreställande en docka eller bock. Tillverkningssättet obekant Sagesmannen kunde ej ange någon mening med denna figur, men han påminde sig, att bocken använts som leksak, varvid karlarna tävlade sinsemellan om vem som var vigast eller mju- ast. Härvid tillgick så att de tävlande en och en lade sig i halmen på gol- vet, julbocken placerades bakom den liggandes huvud i stående ställnig. Den tävlande skulle då liggande på rygg med fötterna gripa tag i bocken över hu- vudet. Om han detta kunde ansågs han vara både vig och duktig. Lyfte stubbar tillgick sålunda: En man satte sig på golvet med knäna uppdrag- na, under knäna trädda han sina båda händer, som han knäppte. En annan skul- le nu böja sig ner och träda sitt huvud under de knäppta händerna samt på detta sätt lyfta den sittande. Kunde denne kosten att "sitta" riktigt så var nära nog omöjligt att fullgöra provet. Marbolås: En av sällskapet lade sig på mage på golvet. En annan lade sig / ovanpå honom med magen på hans rygg, trädde sina armar under dennes axlar o knäppte sina händer över nacken på den under liggande. Den som låg inunder skulle nu försöka resa sig med den andre på ryggen. Detta var nästan en omöj- lighet. Kaska krokas förekom även. ------- Efter JP Edman Hedemarken Mon. f. 49.
Vinterhalvåret.
Peter Katt(22/2)kastade den heta stenen i sjön. Och när han har kastat den skall man sluta att färdas på isen. 40 martyrer 9/3. Sådant vädret är den dagen skall det bli i förtio dagar. Vårfrudagen ('Våffelhölja', 'vafferdan'). Då skulle man äta våfflor. På kvällen sprang de med tranbrev. De kläd- de ut sig till igenkännlighet och smäg sig till gårdarna. En gammal gumma tog i dörrnycklarna för att hon skulle få mycket mjölk 1 april Den dagen narrade man med varandra. Dräng- ar och pigor narrades mycket. Än ### till en gård och låna något uppdiktat föremål eller att uträt- ta något som grannen inte bett om. 1 maj.Det var denna dag som kallades valborgs- mässa. Då drack de märg i benen. Den dagen / skulle man dricka brännvin och äta ägg. Grannarna bru- kade besöka varandra och supa den dagen.Man var glad att sommaren var nära. Korsmässa (3/5) de brukade ställa kreaturen till kalv- ning den tiden. Den 12 maj var gökdagen då väntade man få höra göken. Den dagen skulle jäntan smyga sig under ett träd där göken satt och gol och fråga hur många år hon skul- le gå ogift Kristihimmelsfärdsdag skulle kreaturen utsläppas för för- sta gången och ungdjuren skulle ha namn. Sjusovaredagen 27/7 var det regn den dagen skulle det regna i sju veckor. Gick rötmånaden in torr så skulle han gå ut våt. d.v.s. att om han går in vackert skallhan sluta med regn och tvärtom. Olsmässan 29/7 Då skulle höet vara slaget och man skulle stå färdig att börja att skära rågen. De ville alltid ha höet bergat till dess att rågen skulle skördas. Mickelsmässan (29/9) inga eldar / ha tänts ute vid denna tid.Endast på spiselhällen. Skördekalas hölls vid Mickelsmäss. Anders var märke till julen. Det skulle bli motsatt väder till julen. Intet bestämt få kreaturen hemtagna om hösten. Höstslakten inföll i oktober och november.
Slakt
I min ungdom kunde det aldrig hitta på att hän- da, att de slaktade ett svin vid dagsljus utan det skulle ske i otta på morgonen. Då var de flera man till hands för att de skulle våga ta livet av ett svin. Innan svinet slaktades skulle de ha tagit fle- ra supar och när blodet hade runnit av det så skul- le det trakteras med brännvin igen. Onsdagen före lusse brukade en del slakta julgrisen, annars var det inte så noga. Det skulle vara färskt både till lusse å jul av den. Om det var gamla djur som skulle slaktas, så kunde det allt förekomma att en liksom tog adjö av dem och tackade dem för att de varit snälla. Det gick inta an att låta ett bås vara tomt utan ett vedträ eller en pinne lades dit, när man tog / bort djuret. Slaktkniven bars inte bar. Man hade papper eller en tra- sa omkring den. Det var för att ingen främmande skul- le få se på den. Den som hade ont i sinnet å on- da ögon skämde kniven. Det var inte brukligt att någon främling kom å ställ- de sig att se på det de slaktade. Om det kom främ- mande i närheten, så var det svårt att få livet av djuret. Barn fick heller inte komma i närheten av slaktplatsen. Man var rädd att de skulle bli mor- diska, om de fick stå å se på slakt. Så mycket man kunde få med sig med skyffel och sopkvast togs fort från slaktplatsen och bars till dyng- högen. Man kastade ut köttslamsor till skatorna. Om det fanns hund så fick han sådana där bitar som inte dugde till något. Alla degel skars av en so och kastades i ketten för att nästa so skulle få många degel och för att det skulle bli tur med grisar. "Villöra" skars bort av hjärtat. Lungorna togs inte / tillvara. Det var en del som trodde att en fick lungsot om en åt lungmos. Det var sjukdomen i lungorna. Bröstbrosken skars bort. Den kastades i taket. Så många gånger den kastades upp å in- te fastnade, så många år skulle en få gå ogift.
Trettonde dag jul
Ja är ente riktigt säker på men ja tror dä va' om trettnekväl ve bruka å klä ut oss å gå te stugene. Ve va' tre stycken. Två band ve ihop mä ryggane å sen hängde ve en skinnfäl över dom. Ja satte mej se'n skreffle över dem. I ena handen hade ja ett ljus i den andre ett stort veträ. Ve skulle vesst före- ställa en skogsdjävel.
När jag malte till enn av mina rote hållare till jul stomp (limpor)
I början av min tjenstetid – dät var strax före jul så skulle jag till kvarnen å få malt till bröd och även till korna något – fri kvarnhäst skulle jag ha på roten jag går till en av de största jord ägarna och bad om kvarnhäst Jag vet inte om dät kann va min tur – Ja jag vet ju inte vem som är i tur – Har du stort lass – Näj dä är cirka 4 tunnor 2 till sicktning & 2 till korna – Ja då får du väl få häst av mig – män då ska du ta mä e skäppa råg åt mäj, men då ska du säge mjörnan han sammaler den, dä ska va tä ä jul stomp – Ja dä skall jag jöra – Kommen till kvarnen, så frå gar mjölnarn efter vad sorts mäld jag hadde – När han fick reda på dät, så säger han – då kan du slå i kvarn kupan till samala dä som ska bli tell stomp åten för dä har malts råg för ut på den – Sagt å jort ja får brått mäd att få löst upp säck snöret – ja tyckte allt säcken var lätt när jag lyfte på den men så tänkte jag – dä ä du Agust som ä så stark – ja tömde den i kvarn kupan – kvarnen öka farten mjölnarn gav henne mera mäld, men dät halp inte i mera fart blev dät, Då tog han vattnet frå hänne så hon stanna till slut – Wa va för smörja du slog på – Jo dä ä stompvirket – dät var halmstubb och ax av råg något helt men de flästa va blott ändar av ax ta dät genast upp ur kupan – Nej snälla du hjelp mig igenom dät du kan få ta tullen för dät av mitt eget – för ja har låvat gubben mjöl av dät – Ja han lät beveka sig – så han gav kvarnen litet vatten å så fick vi hjelpas åt att stoppa ned i kvarn ögat dätta skråt – Å mjölet som blev av dät blev helt litet – så nu viste jag dät gubben fick stygga tankar / om mig men dät var inget att jöra vid – När jag kom hem från kvarnen så var långt på natten så då låg människorna och sov över allt – jag satte in hästen i stallet när jag kört kärran in på logen hos bonden – sedan gick jag fram och knac ka på fönstret och talte om att jag ställt in hästen i stallet och givit honom nattfoder, kärran är på logen och mjölet – Å nu får ni ha tack för hjelpen – – Någon vecka efter jul kommer jag till honom igen och bad honom vänligt om han ville va vän lig följa mäd mig till skogen och visa mig var jag skulle få hugga dän ved som jag skule ha av honom – i Knekte Kontracktet skulle Soldaten ha vedbränsle – Brukning – & Körslor – inget war fick jag på en stund – Men så börja språklådan – War tro du jor de av stompevärket som ja skäcka mä dej te kvarna – ha i in te fåttet säcken var i kärran när jag körde den in på logen Ja dä va allt min säck men dä som va in va nock änte määtt en liten dott å så dålägt såå änte grisen åtet – Ja dätta trodde ja ni tänker nog jag stulit eder mäld – Men så dålig är jag inte Ja hadde slått dät i kvarn kupan så fick ja se dä var halm stubb – tistel knopp å många andra slag – Mjölnarn höll på ryka i luven på mig – Men när ja hadde talt om för honom att dä skulle bli tä jule stomp till er så goan säj å maltet. Gubben ut som en raket, kila till spanmålsboden så fortt Kommer lika fort tillbaka – väl inkommen slår ut mäd händerna – Du Kajsa – du Kajsa vi har tat fel å sänt mä dä som va sopa åv rogkasta – Så slut på dätta A. Gillén – Torp Rölanda. – f.d. Soldat vid Wedbo kompani
Påsk
Under 'domlevecka' (dymmelveckan) fick man inte fö- ra något bullersamt arbete. Det skulle vara fred. Mor- mor var noga med det. Och spinnrocken flyttades bort, när den veckan inträdde, för det gick inte an att spin- na. Benämningar på dagarna i dymmelveckan: 'Köttsondag, kor- vemåndag, fläsketisdag, stomponsdag - då skulle man äta upp 'stompane', som förvarats från julen - kaketors- dag, ostefredag och smörlördag. Namn på dagarna under påsken: påskdagen, andagpåsk, trejedagpåsk. De brukade ta in kvistar av sälg och sätta i vatten. Blom- met på sälgen kallades palmer. Ville gärna ha fatt på sådana till 'palmsöndag'. På 'skärtorsdag' gick det inte an att hugga eller tälja, så att det blev 'kaser' på backarna. Om en ko trampa- de / på en sådan, så fick hon ont i klövarna och benen. Hon kun- de lätt bryta benen av sig, när hon släpptes ut på våren. 'Jag kan tro att hon trampat på en torsdagskas", kunde de säga, om hon gjorde sig illa på backarna. På långfredag skämtade de med varandra och gav varandra 'lång- fredagsris'. Det skulle påminna om Kristi pina. De som först kom ur sängen, piskad de andra med ris. De där 'risbastur- na' kunde bli ganska grundliga ibland, så att de rent av kom ovänskap och ont av. På påskafton for 'påskkäringarna' till Hin Onde. De stal en kalv, får eller ko hos någon och for iväg på. De smörj- de föremålet med något som de hade i ett horn. Det kallades 'påskesmörje'. Tjärkors smörjdes på fähusdörrarna för att inte kä- ringarna skulle ta sig in i fähuset. Det modet var bortlagt i min tid. Men morfar tala om det. Stål la- des över eller under dörren. Jag var med oc sköt 'påskesmäller'. På min tid har tron på 'påskekäringer' inte varit så stor, men vi hade för oss, att vi skulle skjuta upp i luften och / skrämma dem. Men det var bäst att skjuta löst å inte ladda med kula eller hagel, för det kunde hända att en käring träffades och då blev man olycklig. På påskkvällen tändes 'påskvarme' på höjderna, så att det skulle lysa långt. Många unga träffades vid elden. Så var det vanligt att vi ritade påskbrev och sprang och hängde upp på lagårdsdörrarna.
Slakt
"Nötslaktet" förekom vid den tid på året, då kreaturen sattes på bås. Det brukade ju bli så där i oktober må- nad. Vid samma tid eller något före slaktades fåren. Svin slaktades längre fram till jul. Jag tror visst att de helst slaktade på torsdag. Men om det var någon särskild tro på det kan jag inte minnas. Julgrisen slaktades vid lussetiden eller några dagar före lusse. För en del ville ju smaka på den redan på lussemorgonen. Varför de slaktade tidigt på morgonen var därför att de skulle ha det undangjort före dagen, så att de kom till att få göra något annat då. Så var det en gammal sed att de skulle "slakte i otte". När de skulle slakta svin gick de upp strax efter midnatt å satte på "skåll- vattnet" som de nu skulle skålla grisen. Det var myc- ket brukligt att de flådde svinen vid den tiden. / Så ville de inte slakta annat än vid nymåne för att fläsket skulle bli drygt. Fläsket av det svin som slaktades i nedan kröp i hop i grytan eller pannan, så det blev rakt ingenting kvar av det. Inte för att de bad en främmande som kom till slaktplat- sen, att han skulle avlägsna sig, men en tyckte rakt inte om att någon kom medan en höll på med slakt. Det var alltid något som "amplade" sig och blev avigt då. Bäst var det om du fick vara ensam och det fick en allt, för det mesta vara, för det var just ingen som vil- le gå åt ett ställe där de visste att slakt förekom. Djuret kunde ju bli skrämt om en främmande kom, å "då stätna blogen i djuret, å stätna blogen", så blev köttet eller fläsket dåligt. Djuret skulle dö så gott som fastande. Det fick nå- got likt ljummet vatten med salt i innan det slak- tades för att det skulle bli bättre att göra ren tarmar- na. På kvällen före slakten fick det ingenting. Bässar gavs brännvin innan de slaktades, för att det inte skulle "smaka bässe" av köttet. Något annat / vet jag inte att de gav dem. Det var alltid någon av husfolket som ledde ut djuret. Så hade den som ledde ut djuret en pinne med sig, som han kastade in i båset. Det var inte många som åt köttet samma dag djuret var slaktat. Fram i mars började de äta kött och fläsk i speke. De brukade ha det märket, att de ville höra kråkan på våren, innan de tog till det.
Vårarbete
Harvningen började inte förrän det började att vittna i plogtorvorna litet el. förrän "vårhäsa" var ur backen riktigt. Det var inte något bra att harva förrän en jämt skulle till med att så. Säsärlan var ju ett tecken till att en snart skulle få börja så, men ibland kom hon inte förrän en hade börjat att så, men "gulärlan" var säker, för hon kom precis de rät- ta sådagarna. En menade att det var ingen tid för- spilld så länge inte hon hade varit synlig på åkrarna. När en fick höra torndyveln, så kom våren på allvar. De gamle rättade sig mycket efter bondprakti- kan å där fick de lära vilka dagar de skulle så på å vilka det inte var bra att så på, men de dagarna minns jag inte. Linet såddes på / Beda-dagen. När vårarbetet börjades, så skulle det vara kalas på det brödet å den osten som hade legat på bordet medan jul. Denna mat fick de till sig ute på åkern. Både folk och dragare skulle äta där för att det skulle bli god årsväxt. Det var den in- billningen de hade. "Julhern" kallades det bröd som åts. Hästen fick stå och äta havre så myc- ket han ville. Det skulle bli mycken gödsel å gott för att växa. Det hölls inte för att vara otjänligt om det blåste "nolavind" under ploganden, för en kall väderlek medan en sådde skulle liksom tyda på att det skulle bli bra växt. Om en fick ha vantarna på, när en höll i harvstyret, så skulle det bli bra skörd. Men om en sådde ärter i nolann så blev de hårdkokta. Det var bäst om vinden kom från söder. Kan inte säga att det var någon annorlunda klädsel under såningstiden än eljest. Morfar tog långa steg / när han sådde, för då skulle säden bli lång. Ingen utstyrsel med sista gödsellasset. Det var som de andra. Men det skulle vara fullt lass. Det skul- le vara drygast av alla lass. Grannarna brukade hjälpa varandra att köra ut göd- seln. Något särskilt skämt förekom inte då, det jag kan minnas. Brukade inte vilja skrapa gödselstaden. En liten klick gödsel fick ligga kvar till nästa år. De ville inte ta drygseln ur gödselhögen. Om en fläck i åkern inte blev sådd, så skulle det bli dödsfall på gården.
Vattenväsen
"Näcken" kom i land härnere i Tydjeviken. Det stod som vit fradga omkring honom, när han kom utifrån sjön. Det var länge sedan så att det bara är sagor om honom. Men ända sedan jag minns, så var det räds- la för honom å "sjöråa" när en skulle bada. Då var det att spotta på en sten tre gånger å kas- ta utåt sjön, för då skulle han inte kunna ta sig längre än den stenen låg. Jag hörde en saga om "Näcken", att det var en som stod på en bro å titta ned i älven. Då kom Näcken upp med huvudet och armarna över vattnet. Å då hade han en harpa som han spelade på och sjöng till. Näcken grät. Den som stod på bron frågade varför han grät. Då talade han om att han grät för att han aldrig kunde bli / salig. Men han skulle få bli salig om det fanns en människa som ville byta med honom en liten stund. Mannen vågade inte till det, för han var rädd att han aldrig skulle bli människa mer. "Fôrsgobbe" fanns det en vid varje kvarn och såg. Fram emot julen var han som värst, när det kom mycket folk till kvarnen och folk hade som brådast. Det kunde bli "högstilt" i kvarnen, när det blev många, å det tålde han inte. Då slog han igen varshjulet så att kvarnen blev stående. "Fôrs- gôbben" bestämde hur länge hon skulle stå. När en hade riktigt brått å inte ville försinka något, så var det att ta av det en hade med i nes- tet å gå å lägga i underhuset. För det var där som gubben höll till. Men en skulle inte sä- ga något utan vara alldeles mol tyst. Det var att muta "Fôrsgôbben" så att han inte slog sig på tvären. Denne gubben skulle vara alldeles luden på kroppen. Han var inte mer än en / halv arm lång, men han var stark som en jät- te, för han kunde hålla igen hela kvar- nen så länge han ville. "Sjöråa" for ute i sjön med en halv båt. När hon väntade oväder, så kom hon upp å segla. Men hon hade inte annat än en granrisbuske att segla med. Men det var ingen som kunde segla i kapp med henne, för hur de bar sig åt, så var hon före dem. En gubbe från Släde- kärr hade sett henne högsta dagen. Hon satt å solade sig ute på en sten. Hon tvättade å kammade håret, så att det blänkte i det. "Källgôbben" bodde i källan. Det brukade sägas för att inte barnen skulle gå till källan. Om han fick se en, så drog han en ner i källan.