Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
Tomtar
Det var en gång en käring, som gick omkring och tiggde här på trakten. Ett stycke från Kasa finns ett ställe, som kallas 'Brännvinskleva'. Där satte käringen ned säcken för att vila. När hon sedan lyfte säcken på ryggen, kändes den tyngre. Och den blev tyngre och tyngre. När hon kom fram till Kasa, satte hon ned säc- ken och sade: 'Säcken ha blitt så tong, så ja' tror, att ja' fått rene fân i säcken'. Just i detsamma sprang en liten gubbe ut ur säcken och försvann åt husen till. Efter den dagen ha de haft 'tomte' i Kasa. De vo- ro goda och snälla mot honom och han trivdes bra och stannade. Husbondfolket hade ett litet barn, som låg i vaggan. Tom- ten var inne ibland och vaggade. Men han var mest osynlig. Han vaggade så häftigt ibland, så de trodde / att barnet skulle ramla ur vaggan. Om de satte in en sikt, så siktade han mjöl åt dem. Allt arbete de ville ha gjort, kunde han uträtta. Men den lille 'fanten' var så illa och trasigt klädd, så de tyck- te synd om honom och sydde nya kläder åt honom och la- de invid mjöltråget. När han hade fått kläderna på sig, sade han: 'No jonker lelle sekter inte mjöl mer." Efter den dagen var han försvunnen från gården.
Kloka och folkmedicin
Här bodde en gammal käring, som de kalla Fiken. Hon hade många konster för sig. Någon hade tjuvmjölkat kor för en bonde. Fiken sa till honom att han skulle bara gå till ett visst träd och från detta såg han tjuven. Hon kunde också sålla efter tjuvar. Då tog hon ett tomt såll och det höll de med fingertopparna. Sen räkna de upp namn på misstänkta och när det rätta namnet kom så rörde sig sållet. När kor fick rödsot ordinera hon alltid att den sjuka kon skulle svälja en levande ödla.
Sjörå och skogrå m.m. Tomtegubbar
Min morfar hade sett skogråa, oppå Vårviks socken i Nötevika. Då gick hon och band (= stickade strumpor) men hade mässingspeter. En gubbe (Öjden?) hade hört sjöråa ropa honom vid namn. Men de tordes aldrig svara henne. Skogråa var lik en annan människa men hade svans bak. Tomtegubbarna var i lagårdarna. De var rädd för tomten. Han skulle gå och sköta korna åt dem. Somliga satte mat åt tomten (i stallet l. lagårn): gröt med smör i. En gubbe i Laxarby blev ryckt av kärran av skogråa, och han var borte i åtta da'r.
Tomten
När jag var ung så tjäna jag dräng på Humule (Torp). Och så hade vi några fölongar, och det var på vintern. Men di hade gett se iväg så vi fick inte in dom. Di hade gett se ut på sjön, och till slut så jag ut med min pojk, han var bara några år gammal, och då fick vi in dom. Jag var arg så jag gräla och väsnades, och i detsamma som vi gick ut ur lagårn, så small det ett skott alldeles intill mig. Pojken han ble ju förlägen och fråga: -Vad var det? -Tyst, pojke, sa jag, och så gick vi in. Men vi räkna på att det var tomten, för han tyckte inte om att man väsnades och röt i lagårn.
Lyktgubbar
Lyktgubbarna voro också ett slags tomtar, men de voro för det mesta illvilliga mot människorna. Det var små gubbar, som buro små lyktor, och när man var ute i mörka kvällar, kunde man komma in i skenet från deras lyktor. Man såg då inte gubben och lyktan, bara ljuset av den, och man tyckte sig se, att man var på den rätta vägen, tills gubben med ett skratt släckte lyktan och man fann sig stå i kolsvart mörker. Det gällde då att treva sig fram försiktigt, ty oftast befann man sig vid ett bråddjup eller en sjökant, så att det blott var ett steg kvar till döden.
Tomtar
Det var en gång en käring, som gick omkring och tiggde här på trakten. Ett stycke från Kasa finns ett ställe, som kallas Brännvinskleva. Där satte käringen ner säcken för att vila. När hon sedan lyfte säcken på ryggen, kändes den tyngre, och den blev tyngre och tyngre. När hon kom fram till Kasa, satte hon ned säcken och sade: "Säcken ha blitt så tong, så ja tror, att ja fått rene fan i säcken". Just i detsamma sprang en liten gubbe ut ur säcken och försvann åt husen till. Efter den dagen hade de haft tomte i Kasa.
Tjuvmjölkning av andras kor
Det troddes att tomten drog bort mjölken. Han drog från den ene till den andre. Men det var en gumma i Lôbyn, som hölls för att hon hade mjölkhare. Hon hade alltid så mycket mjölk och smör. Det skulle vara som en hare, som hon hade under sängen. Det var som ett trasbylte. Om kvällen, när hon trodde att folk hade lagt sig, så ställde hon ut denna och så ställde hon mjölkbyttorna i farstun. Det var folk som hade sett att byttorna var fulla med mjölk på morgonen. Det var skam, som hjälp- te henne. En del fruntimmer trodde sig inte att bära mjölkflaskan ### från ladugården. Och när de kom in, så släpp- te de glödande kol i mjölken. Det var för att ingen skulle kunna trolla till sig mjölken.
Julnatten
De gamle höllo styvt på att olika slags andeväsen voro ute och färdades julnatten. Och ingen gick ut i onödan för att han skulle slippa se sådant. På många ställen släckte de inte ljuset. Det skulle brin- na hela julnatten. Hos en granne, där mormor bodde, var det så. Hon hade sett vita varelser en julnatt. Men det var åtskilliga ställen här som hade den seden ännu i min barndom. Ögården och Berg exempelvis. Ljuset ställdes på en tallrik, så att det inte var farligt för varmen. Julljuset fick rakt ingen röra. Det skulle stå på sin plats på julbordet. På julnatten kunde man få se tomten och den natten var han särskilt god av sig.
Det första och det sista
Den som var förts att så om våren och hösten, skulle få bästa grödan i byn - året därpå också. Och den som blev sist fick sämst. Den i byn som kom hem först från julottan, skul- le få skörda in först och bli först med skörden. Något skulle vara kvar i ladorna. Di fick inte vara all- deles tomma, om de ville ha något i dem igen. Så var det med sädesbingarna. Några korn skulle ligga kvar, eljest blev det magert i dem. Di bruka skämta och säga att råttorna skulle ha något. Sista neken och sista lasset skulle vara stort, för då fick en mycket i ladorna nästa år. En såg till, när det led mot slutet av slantarna, att en inte tog de sista. Det fick inte vara tomt.
Tomten.
Det var en gubbe som hette Peter Larsson i Lerryr. Där var två hemman och han arrendera båda. Så hade han en dräng och han skulle gå och ge hästen nattefoder. Men så var det en kväll drängen inte kom, och då gick gubben ut själv, tog e lökt och geck ut. Men hästen hade mat och sto och åt. Sen den betan så brydde han sig aldrig om om drängen ga hästen nån mat, för han visste ju att tomten gjorde't. En gång kom han hem sent en kväll och hade vart ute och kört. Och så gick hästen i galet spilt. Då to han och rappa på hästen. Men han fick en örefil så han ramla i golvet. Det var Peter Larsson i Älvsered, och han har berättat'et själv.
Övertro.
Bergväsen. Där vi bodde hemma i Järbo, kunde vi höra hur bergfolket släppte ut sin boskap om kvällarna, när solen gått ned. Det hördes alltid en smäll, när dörrarn slogs upp. Om man var riktigt tidigt uppe, kunde man också höra, när de slog igen dörrarna efter boskapen. Men det skulle vara tidigt innan solen gick upp, ty bergfolket tålde inte sol- ljuset. Boskapen hade bjällror, som ringe så vackert, mycket grannare än vanliga bjällror och så hade de alltid fiolspel när de var ute och vaktade sin boskap. Jag ville gå bort och se på det, men jag fick inte ta ett steg dit, för far och mor var rädda, att jag skulle bli bergtagen. En del hålingar, som varit ute på nätterna i skogarna, hade sett både boskapen och dem, som gick vall. Det var käringar, sade de, de såg mest ut som vanligt folk, fast de var bra mycket styggare att se på. De var inte så värst höga, men i stället breda och tjocka. Det var allt kus- / ligt, när de mötte dem, men hade de bara något av stål på sig, en kniv eller så, behövde man aldrig vara rädd. Tidigt om morgnarna, strax efter att solen gått upp, kunde man se spår i det daggiga gräset efter bergfolkets krea- tur. En del sade förstås, att det var vilda djur, men det var det nog inte. Skogsväsen. Karlfolk skulle akta sig, när de gick i skogen, så att de inte blev tagna av skogeråt, för hon var manfolksgalen. I min hemtrakt var det en ung, nygift karl, som blev borta i skogen. Efter tre veckor kom han tillbaka igen, men han blev aldrig till sig igen, utan var stygg i ögonen och elak mot sin hustru, för han tyckte väl den andra var bättre. Och vacker var skogeråt också, men hon hade en stygg märrsvans baktill, och därför var hon rädd att vända ryggen till. Men skogeråt kunde också vara snäll. Det var en fattig gumma, som bodde ensam i skogen med sina två små flickor inte långt hemifrån. Hon måste ofta lämna de små ensam- ma i stugan, för hon måste ut och sälja garn som hon spunnit. En gång, när hon varit borta, berättade småflickorna, att det kom- mit in en fin fru och givit dem så fint och gott bröd. Hon / hade varit fint klädd och haft svart sidenduk på huvudet. Men hon hade aldrig vänt ryggen åt dem, och hon hade gått ut baklänges genom dörren. Modern blev rädd, för hon förstod nog, vem som varit på besök, och barnen narrades inte, för de hade kvar av brödet. Detta hände flera gånger, när hon var borta, men skogeråt gjorde aldrig barnen något ont. Då var nog sjöråt värre. Hon brukade ro i en eka ute på sjön och ville locka folk till sig, helst barn. Ett par lekkamrater till mig hade en gång gått ner till sjöstran- den, och då fick de se sjöråt sitta därute på sjön och ro. "Kom hit till mig, du lilla", ropade hon till den minsta. Men de var rädda och svarade inte. "Vad heter du, lilla flicka", sade sjöråt. Men då blev de riktigt rädda och sprang hem, för de visste, att de skulle bli tagna av sjöråt, om de talade om sitt namn. En kolare fick aldrig vara ifred för skoge- råt. Om nätterna sprang hon kring kojan och hoade. En gång lade hon sig över rökfånget och tittade ner till kolaren. "Vad heter du?" frågade hon. Kolaren var klok och svarade: "Jag heter Själv". – "Har du sett större gapa?" sa skogeråt och spärrade upp mun- nen på vid gavel. – "Har du känt hetare smaka?" sa kolaren / och tog en bytta med kokhet tjära och kastade i halsen på henne. Då gav hon sig ner från taket och skrek: "Själv brände mig, Själv brände mig". – "Har du själv bränt dig, får du själv ha't", svarade det ur skogen och sedan fick kolaren vara ifred. I skogarna bodde det också löviskor. De bodde i träd och när man högg i skogen, hörde man också, hur de grät och skrek. Men de brukade aldrig göra något ont. Tomten skulle man hålla i ära och vara rädd för att göra emot. Det var en gubbe, som byggt sig en ny lagård Till slut var den alldeles färdig en kväll och han skulle leda in korna. Men då fick han se, att han glömt att slå i bultar att fästa kedjorna i. De sade till honom att han skulle låta bli, men han hörde inte på det örat, utan gick efter verktyg och satte dit bultarna. Men han fick ingen tur det året, varken med gröda eller boskap. Tomten skulle ha utav julmaten, men annars fick man inte ge honom något. På ett ställe tyckte de, att de skulle löna tomten på något sätt, och därför sydde de kläder åt honom. Men han blev ond och tog inte kläderna, utan gick ifrån gården. Han tyckte nog, att han hade sådant själv. / Min mor såg tomtegubben flera gånger. Hon tjänte länge på ett och samma ställe, och där var alltid välstånd. När de än kom in i rustekammaren, där de hade mjöl och annat till hushållet, stod där en liten gubbe och siktade mjöl. Han var inte mycket stor, men liknade annars en vanlig gammal gubbe. De skulle hälsa "goddag", när de kom in i kammaren, men sedan skulle de hålla tyst, annars gick tomten. Men han brukade komma igen om ett par dagar igen. En gång sydde de en grann grön rock åt tomten, men det blev han inte glad åt utan stod och tjurade i ett hörn Då frågade de honom, om han ville ha en rock till, och då sken tomten upp och fortsatte att sikta som vanligt. På ett ställe hade de en tomte och allt var så ordentligt och bra, och kreaturen voro feta och välskötta. Varje jul band de ett par vantar, som tomten skulle ha på julkvällen. De skulle ligga på huggkubben och grötfatet skulle stå bredvid. Men sonen där läste till präst och han tyckte detta var hedniskt bruk och vantro. Han tog vantarna och gömde undan dem i en låda. Efter den tiden började det bli förfall på gården, boskapen blev mager och ville inte trivas. Far och mor visste inte om, att / de gjort tomten emot på något vis och kunde inte förstå, vad det berodde på. Men så hittade de vantarna i en av sonens lådor och då frågade de honom varför han gjort så. "Dem skall jag ha, så att jag kan bevisa på yttersta dagen, vad tro I har haft", sa' prästen. Detta hörde tomten, och den natten brann ladu- gården upp. Förr i världen fanns det också lyktegubbar. Dessa var det svårare att få se. Man fick aldrig riktigt syn på dem, man kunde bara skymta dem som en skugga, men lyktan såg man tydligt och klart. En kväll, när jag var liten, gick jag på en skogsväg. Då fick jag se något lysa mellan träden på ena sidan Det var ett klart sken och jag såg skuggan från en liten gubbe. Rätt som det var, kom det liksom ett svart streck farandes över vägen och så fick jag se lyktskenet lysa mellan två granar på den andra sidan av vägen. Det var förstås en lyktgubbe. De höll ofta till på mossar. När det var dimmigt kunde man se lyktskenet irra hit och dit över mossen, men med ens stannade det och lyste klart en lång stund. Den del kallade det för "mosskärringen", men vi hemma kallade det alltid lyktegubbar. / Lyktegubbarna brukade vara i stallet och ryktade hästarna. Man fick aldrig säga något till dem eller störa dem på något sätt, för då gick det illa. Det var en gubbe uppe från Höghult, som skulle gå till sin son, som bodde nere i dalen. Det var på kvällen, och när gubben gick där uppe i Höghultsbacken fick han se en gubbe med en lykta. Han trodde det var en männi- ska och ropade: "Vänta lite, så får vi sällskap!" Men gubben svarade inget, och när Höghultsgubben kom ner för backen så fanns det ingen människa. Men nästa morgon låg sonens häst död i stallet, och det fanns inte ett märke på honom, så det var nog lyktegubben som blivit ond och tagit hämnd.
Tomtar
Nattvakten L. hade sett tomtar i staden flera gånger. En gång såg han dem vid gamla plantaget. De sprang runt den gamla kyrkan från knut till knut. Det såg ut som de skulle leka. Han tala om att han stod en god stund och såg på det. Till slut blev det som en virveldans nedåt sjön, och så vart de borta. -Flera gånger såg han en li- ten gubbe med röd toppluva gå mellan verkstaden och lokstallet. Han var svart i ansiktet han son verk- stadsarbetarna brukade vara. - Ibland satt han svarven och ibland på planskivan - mumlade och hade något för sig. Men det hördes inte, att han arbe- tade. -Han fick vänja sig vid, att folk började arbe- ta på kvällarna. Eljest hade man inte brukat det. Man höll upp med arbetet när det skymde och till dess att lampan tändes.