Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
"Näck, näck nålatjuv, far din var en stålatjuv, mor din var en frilla, som gick i gårdarna och gjorde illa".
Ler-krukan
En ung Riddare förvillade sig en gång under jagten, och han kom omsider i den stora skogen till en Trull-kärring, som bodde i ett stort slott med en sin egen dotter, som var ful och vanskaplig, och en stjufdotter, som var hjertegod och vacker som dagen. — Nå, Riddaren blef genast kär i Troll-Kärringens stjufdotter, och friade på fläcken. Men bara han rest bort körde Troll-Kärringen sin sköna stjufdotter från sig, långt bort i skogen, der han lät göra åt henne en ris-»kurra». Der satt nu den sköna Jungfrun, gret och sörjde öfver allt detta; men alldramäst öfver sin fästeman, som hon alldrig skulle få se mer. Men en afton kom en gammal Gubbe in till henne i ris-kojan, och bad om hus öfver natten. Hon sade: »Mycket gerna; men jag har ju ej hus sjelf!» Gubben var dock nöjd att få ligga der. Om morgonen tackade han, och gaf flickan en lerkruka med de orden: »Hvad du önskar i henne, så skall du få!» och dermed så gick han sin väg. Emellertid hade Riddaren kommit tillbaka till slottet för att gifta sig med sin trolofvade. Men trullkärringen, som i stället hängt på sin egen fula dotter alla möjliga klenoder och grannlåter, sade nu att hans fästmö vore död, och att han hellre skulle fria till hennes egen rika dotter; eljest skulle han alldrig med lifvet slippa ur hennes väld. Nå, Riddaren sörjde grufligt innom sig; men han var i Trullkärringens våld, och snart skulle bröllopet stå på slottet. Just dagen för denna högtid satt Riddarens sköna fästemö i sin ris-koja i slottet och visste om ingenting, och önskade sig med detsamma då hon såg på den gamla Lerkrukan, den hon tilltrodde ingen egenskap: »Den som ända hade sig litet öl från min stjufmoders granna slott!» — Straxt for ler-krukan af, kom in i slotts-bryggare-huset, der den genast blef förvandlad till en stor tunna. Pigorna skulle då just »fata» ölet, hälde det på den stora vackra tunnan; men bara de vändt sig om, var både tunna och dermed allt bröllops-ölet försvunnit: och ännu mer förundrad blef den stackars flickan i ris-kojan, då den stora öl-tunna[n] låg der i hennes koja. Sedan önskade hon sig på samma vis litet kaka från slottet; straxt för krukan af, kom på handkammaren, förvandlades till en ofantlig kista; pigorna lade allt bröllops-baket, kakor, bakelser, »socker-konfekt», m. m. dit. — — — försvann. Så önskade sig flickan — — och krukan for1 af, förvandlades till en grann kista, de lade brudklädningen och allt brud-smycket dit — — försvann! Slutligen sjelfva bröllops-dagen stod krukan i slottet, då man börjat misstänka henne för allt detta; kvarföre Brudgummen skulle sparka till henne; men just som han ville göra det, trillade krukan före, han sprang efter henne ända bort till ris-kurran, då han fann sin fästmö, såg Trullkärringens bedrägeri. — Der fans nu öl, kaka, brudklädning och Bruden sj elf — — och de höllo bröllop — — återvände sedan — — drefvo Trullkärringen och hennes dotter derifrån ut, och togo det i besittning. — Slut. And. Söderdal.
Ljus-stumpen
Det var engång en fattig gosse, som gick från sina fattiga föräldrar ut i vida verlden för att »söka sig». I skogen mötte han en gammal ful kärring; dock helsade han höfligt på henne: »God dag!» — Kärringen sade tack; men tillade derefter: »På vägen här bättre fram får du se en Gubbe med röd mössa som rörer i en gryta; kasta knifven i grytan, så får du skatten. Men der-ibland finner du en ljus-stump —, och det är det dyrbaraste !» Gossen tackade »för underrättelsen» och gick vidare. Snart fick han i skogen se en gammal gråklädd Gubbe med röd mössa som stod och rörde i en gryta; kastade genast knifven i grytan såsom kärringen sagt, då Gubben genast flydde till skogs och försvann. Gossen såg då att grytan var full af oräkneliga skatter af silfver och guld och deribland äfven en ljus-stump; det allt han nu tog med sig och vandrade vidare. Långt om länge kom han till en stor stad. På värdshuset försökte han att sätta eld på ljus-stumpen. Genast stod samma Gubbe, han tagit skatten af, inför honom, tog af hatten med vördnad och sade: »Hvad befaller Hans Majt?» »Jag är hungrig», sade Gossen. På ögonblicket kom Gubben igen med allehanda rar mat, vin och läckerheter och satte det på bordet. Gossen satte sig ned, åt och drack, hvarunder Gubben stod vid dörren och sade slutligen: »När Ers Majestät behöfver min tjenst, så tänd bara eld på ljuset, så är jag genast till reds!» Nå, sedan gick gossen ut att bese slottet. I ett af slottsträdgårdens lusthus hörde han, sjelf osedd, en ung hof-herre tala med en ung skön jungfru: de satte ut tid att mötas, och en viss dörr skulle stå olåst till jungfruns, dvs. Princessans kammare. När gossen hört detta, gick han hem och tände ljus-stumpen. Genast var Gubben der och sade: »Hvad befaller Hans Majestät.» »Skaffa mig genast en grann guldstickad kläddning.» På ögonblicket fick han det. I mörkningen gick han nu till slottet, lurade sig in genom den minsta dörren, stängde till den samma och trädde in till Princessan, hos hvilken han sade sig vara en ung Prins. De tyckte snart rätt mycket om hvarandra och hon bad Prinsen (gossen) bara snart fria hos gamle Konungen. Dagen derpå var det en stor högtid på slottet; den förklädde Prinsen infann sig, och blef bland de andra förnäma gästerna qvarbjuden till middagen. Han talade väl för sig, friade verkligen till unga Princessan, fick ja och innan kort stod bröllopet. När han då i brudstolen tog upp vigselringen, tappade han ljus-stumpen på golfvet, då Gubben med röda mössan genast var till hands, nappade till sig ljus-stumpen och försvann; och i och med det samma föllo de granna kläderna af den förmente Prinsen, och den fattige tiggaregossen stod der i brudstolen jemte den sköna Princessan inför Konungens och hela hofvets ögon i sina gamla tiggar-trasor. Det blef en förskräcklig bestörtning, Konungen blef både hvit och grön i ansigtet af vrede, och den fattige syndaren blef genast af vakten släpad i fängelse och med det samma dömd att halshuggas. När då hans sista stund kom och vakten förde honom ut till af-rättsplatsen, såg han en gammal gubbe, som gick och körde ett vedlass. Han bad då vakten att få tala några ord med den gamle mannen: det var hans sista önskan här i verlden. Man tillät honom det. Genast spärrade han ögonen i gubben, som nyligen varit hans tjenare, nu en forbonde, ryckte till sig ljus-stumpen och fick eld på den. I en blink var åter den rätta troll-gubben med röda mössan inför honom och sade: »Hvad befaller Hans Majestät?» »En grann guldstickad klädning»; — det han ock fick på ögonblicket. Vakten stod helt förbluffad och ansåg allt samman för en syn; ty den usle missdådaren var försvunnen och en ståtlig Prins stod der ibland dem. Prinsen var naturligtvis fri, gick raka vägen upp till slottet, förklarade allt för trolleri af ondskefulla människor och sade att han var den rätte Prinsen. Princessan instämde fullkomligt i Prinsens påstående, och gamle Konungen, som på gamla dagar snart kände sig trött af regeringen, blef häraf aldeles öfvertygad; så att alla blefvo nöjda och lyckliga. Bröllopet firades nu med många dagars gästabud, och efter gamle konungens dagar, blef Prinsen konung efter honom i många, många lyckliga år. And. Söderdal, Rute (Skollärare i Alskog).
»Lyckan.»
En rik Herre hade en torpare, som hade tre drängar: store Pehr, lille Pehr och Pelle. Denne sednares ordstäf var alltid: »engång kommer väl lyckan till mig ock!» — En natt, då alla de tre kamraterna såfvo i drängstugan, hörde man en röst utanföre ropa: »Pelle, kom ut, jag vill tala med dig!» När Pelle kom ut, stod der en ung qvinna. Pelle frågade då livad hon ville. »Jag är Lyckan, svarade hon: jag skulle först hjelpt en annan, men han har vändt sig ifrån mig; derför vill jag nu hjelpa dig!» Då den rike Husbonden nyligen var död, sade »lyckan» till Pelle vidare: »Kläd på dig de här granna kläderna och fria till din husbondes enka. När du då blir Herre skaffar jag dig allt; men, var god emot de fattiga!» Nå, allt gick lyckligt nu för den förr så fattige Pelle —, »lyckan» tillskyndade honom allt: han friade, den rika enkan sade genast ja till den ståtlige friaren, och han vardt snart gifter karl. Allt gick honom lyckligt: han fick mycket säd på sina åkrar, alla hans kräk trifdes och hans många fartyg gingo lyckligen öfver sjön. Men, efter så mycken framgång, blef han öfvermodig och stolt, och han glömde omsider allt hvad »Lyckan» sagt honom: han blef hård som en sten emot de fattiga; och så hård och elak var han i många år. En morgon kom en gammal kärring in på gården och sade till betjenten: »Bed din Herre komma ut, jag vill tala med honom.» Men den uppblåste Herren svarade, att han intet ville ha' att göra med några gamla »paltiga» kärringar. Då betjenten ordagrannt framfört detta svar till gumman, bad hon honom genast gå in igen och säga sin Herre: »Helsa Torpare-Pelle från Lyckan; hon vill tala med honom I» När den nyss så stormodige Pelle fick höra det, blef han helt förskräckt, men äfven förargad, och frågade mycket häftigt: »Hvad vill I nu mig?» Lyckan svarade med bestraffande värdighet: »Jag har haft mycket tålamod med dig, men nu skall du bli straffad och fattig igen; en annan skall jag nu hjelpa.» Men Pelle var ändock ej nedslagen: han tyckte att hans stora rikedomar väl skulle räcka för hans tid; men hans åkrar slogo felt, hans kreatur dogo alldeles ut, hans fartyg förgingos och hans hustru dog af sorg öfver all dessa olyckor. Pelle såg nu sin fullkomliga undergång för sig och fruktade flere pröfningar och att hans hus skulle brinna upp; hvarf ör han inlade alla sina »guld-dukater» i en stock, den han i hemlighet släpades långt bort, ned till sjö-kanten. När han derefter återkom hem, stod huset i ljusan låga och all hans öfriga egendom brann opp. Han återvände då till sitt sista hopp, penninge-stocken; men nedkommen till sjön, var stocken bortfluten med vågorna från stranden. Han fann en båt och rådde öfver till andra stranden, hvarest han gick att beklaga sig för en smed, som der bodde: för denne omtalte han nu hela sin olycka. Mellertid hade Lyckan, då hon öfvergaf Pelle, just vändt sig med sina håfvor till denne smed, som nu genast berättade att han hittat stocken med alla hans penningar och erbjöd sig ädelmodigt att straxt lemna honom hälften tillbaka. Men Pelle var nu så krossad af olyckan att han ej ville mottaga den ädelmodiga gåfvan; ty han var ledsen vid hela verlden. När han slutligen helt förtviflad gick från den hederlige smeden, öfvertalte ändtligen hans beskedliga hustru Pelle att mottaga tvenne bröd till resekost i hvilka hon inbakat en hop dukater. När Pelle gått ett stycke, blefvo bröden så ofantligt tunga. Han erbjöd dem då åt en Torpare vid vägen; men först med svårighet ville denne mottaga dem. Men Torparens hustru hade nyligen lånat bröd hos smeden; nu skickade hon dessa tillbaka med tack för lånet. När Smedens hustru då i bröden återfann dukaterna, då sade smeden till henne: »Nu ser du att lyckan riktigt är med oss!» Han var alltid »Lyckan» lydig, var god mot de fattiga, samt var och förblef lycklig. Men Pelle, som föraktat lyckan, blef slutligen åter så ut-fattig att han svalt ihjäl. And. Söderdal.
Tjenste-gossen och Trollet
Det var engång en gosse, som tjente hos en Bonde. Der i gården var en gammal Gubbe, »Farbror», som nyligen dödt; och derefter spökade det så förfärligt, i synnerhet i stallet. En morgon, när drängen kom dit ut, låg Bondens bästa häst död i båset. Morgonen derpå var det ej bättre: då var en annan häst död under natten. Man kunde nu veta att det var gamle farbror, som gick och spökade och gjorde sådan skada. Bonden, som fruktade samma öde på sina andra hästar, ville då ha' någon af sina drängar att om natten ligga och vakta i stallet; men det var ingen som tordes på det våg-spelet. Slutligen åtog sig den lille modige tjenste-gossen att vakta i stallet. Då han om aftonen gick dit, tog han blott med sig en duktig karbas. — Nå; vid tolfslaget på natt hörde han något »pussla»; och snart såg han spöket under golf-bräderna taga fram en kittel full med silfverpengar, dem han ifrigt satt och räknade. Gossen rusade då på trollet med Karbasen, ropade: »Jag skall hjelpa dig lätt ur stallet!» och började basa på trollet, som flydde med rop och ynkelig låt. Gossen tog alla pengarna och gömde dem under bås-bräderna. Då trollet härefter alldeles försvann i Bondens gård, blef Gossen beryktad för sitt mod; så att Presten i socken, som i sin kyrkan var mycket oroad af ett spöke, sände bud efter gossen, den han bad skulle hjelpa sig af med detta stygga spökeri; hvarföre Presten erbjöd honom 50 daler. Gossen antog modigt tillbudet. Med en kortlek och sin starka karbas under armen gick nu Gossen en qväll i kyrkan tillika med Presten och Klockaren. Man tände eld på altar-ljusen; och Presten ritade en ring på chorgolfvet, derinom Gossen skulle bärga sig mot »spökelset». Men han gick fritt omkring i hela kyrkan. Blefven ensam satte han sig vid ett bord, delade korten i hopar, liksom han spelat med någon, och såg sig omkring. Vid midnatt stack ett hufvud fram ur sakristi-dörren — det var spöket! Gossen sade då: »Kanst däu spelä kårrt, så kumm och spel med mi'!» Jo; spöket var genast färdigt till den saken. Gossen satte ut sina silfver-pengar, han nyligen vunnit, kanske just af samma troll; och vann gjorde han. Spöket ville i ifvern att vinna sitt tillbaka spela mera; men Gossen ville visst ej spela om intet. Nu måste spöket gå i sakristian efter mer pengar. Dem vann Gossen snart också. Trollet gick efter än mera pengar, dem Gossen alltjemt vann. Att det skulle vara rätt, skulle de hjälpas åt att räkna; och spöket kastade efter handen de tappade pengarna i Gossens hatt, som stod på altaret. Men när det nu började skymta af dagen, slutade Gossen spelet och ville nu räkna alla sina pengar: dessa befunnos nu vara — mull! Gossen blef då rasande och sade till spöket: »Ja så, funderar du på det viset», grep till karbasen och började »barga på» trollet: det före och Gossen efter många hvarf kring kyrkan, då det blef dager och klockaren kom att ringa och spöket flydde ut genom dörren, och syntes der alldrig mera till. Väl förlorade han alla sina pengar till Trollet, men fick sina 5o daler af Presten och allt större rykte om mod och förmåga mot spöket. Snart blef han nu af Kungen kallad till slottet, der det spökade förskräckligt hvarenda natt, och otaliga menniskor, som försökt att fördrifva det, blifvit dödade. Gossen kom med sin goda karbas upp till Kungen, och åtog sig för en stor summa penningar att fördrifva trollet ur slottet. Alla som förut hade försökt detta hade blifvit dödade. En qväll tog Gossen med sig nio musikanter, alla med olika »spel»; satte ljus på bordet, spelte kort och lät stämma upp med alla instrumenterna af alla krafter. Så lefdes der lustigt och gladt tills midnatten kom. Men nu föll den ene musikanten ned efter den andre och dog. När all musik således tystnat, fortfor gossen dock modigt att ensam sitta och spela. — Men, bäst det var, kommo tvenne svartklädda karlar in, på hvar sin sida om bordet; efter dem kommo fyra man, såsom en lik-procession, bärande en likkista mellan sig den de satte ned på golfvet och derifrån de aftogo locket. Liket, med krona på hufvudet, satte sig nu på ända i kistan och frågade Gossen: »Hvad vill du här?» Men Gossen svarade modigt: »Jag vaktar här, jag!» - Derefter sade den döde i likkistan: »Jag var förr konung här i riket, men man mördade mig och gräfde mig ned i en ör-backe: bed Konungen kristeligen begrafva mig.» Derefter lade sig liket åter stilla ned1 i kistan, bärarne satte kistlocket på; och allt försvann genom dörren. Sedan fortsatte gossen sitt spel ensam, liksom ingenting händt, och satt der vid bordet lifslefvande när Konungen om morgonen kom in med sin vakt; men alla musikanterna lågo döda öfver hvarandra på golfvet. — Den modige hjelten berättade nu allt för Konungen. Denne belönade hans mod kongligt (hvarefter han blef rik och mäktig) samt lät genast med stor prakt och ståt begrafva den mördade Herrskaren; hvarefter ock allt spökeri upphörde der i slottet. And. Söderdal.
Bjèren., m. def.
Onda menniskor kunna göra »bjeren» af särka- och skjorta-»falldar» (fållar), »kär'o-dokar» (disk-trasor), byxlinningar och knutar i början på väfven: och sedan svära de så styggt, att »bjeren» får lif och går hvart de behaga. — När man skär i smöret med en knif, som är magnet-stål uti, så ser man blodet rinna om knifven och smöret. L. O. K.
Skepps-gubben, »Rådet»
En gång strandade en galeas på Nårsholm. Folken voro på »skipabergning»; och då man körde upp seglen (sista lasset) till gården, gick en liten grå gosse efter lasset och gret: det var »skepps-gubben», (»rådet») som sörjde öfver fartygets ofärd. — Snart derefter blef det en ryslig storm; och galeasen, hvars skråf hittills stått temligen oskadadt på backen, slogs nu i tusende stycken: sedan hörde man ej mera af skepps-rået. L. O. K. Fartyget strandade på »Sallvo-rain». En liten gosse med stickmössa gick efter sista segellasset och gråt. När »Rådet» tar afsked af ett fartyg, är det slut med dess lycka. — När fartyget der sedan var repareradt, gick en liten gosse åter der på stranden och gret natten innan det skulle afsegla. Andra natten blef det en ryslig nordanstorm, som sönderslog fartyget. J. Kalström.
Den förtrollade »kuten»
En dag gick en gång en man på vägen, och det uppkom hastigt oväder på himlen med »syding» och storm, och snart kom en »vädurvidja» (väderhvirfvel) mot honom. För att fria sig från denna farlighet, tog han upp sin knif och kastade den in i hvirfveln, då himlen straxt blef klar igen och allt oväder försvann; och han hade dermed ingen nöd vidare af allt detta. — En lång tid derefter var han ute på sjön för att hugga »kut». Snart fick [han] då se en stor »bäding», och högg genast »käuta-järnet» i djuret. Men »kuten» var så stark att han med »esi» (tåget), hvilken karlen höll nog säkert uti, drog både båt och karl med sig till sjöss: och så bar det nu af milsväg; ty Jägaren ville ej släppa »esi» och sitt rof, troende sig en gång skola uttrötta »kuten». Men nu var »kuten» gången från »järnet»; men karlen såg nu mera ej land någonstädes. Han satte då upp segel och kom först efter flere dagar till ett land, som han ej kände. Han gick der upp i en gård och kom in i en stuga. Der låg en kärring sjuk i sängen och grät; men då hon fick se den främmande vid dörren, bad hon honom stiga fram till sängen. Hon visade honom då sitt sjuka lår, deri hans knif satt, och sade: »Tag nu ut knifven efter dig och tag på såret!» Karlen blef förskräckt öfver allt detta, men gjorde så, då låret genast blef »godt» igen. Kärringen sade då: »När du nu seglar härifrån, får du god vind, och då kommer du snart till ett annat land, och der får du se en hög lind stå på en backe. Detta träd skall du hugga ned, och straxt derefter vända dess rot dit som toppen faller; — res nu, och du skall få lyckan med dig i alla dina lifsdagar! — Karlen tackade och reste genast sin väg och lydde kärringens ord i allt; och han hade ock lycka i all sin tid och blef en rik man. Jens Jak:n Båta. Koncept till I: 975 i R 625: i, s. 169 (1849). Den förtrollade kuten — — skjuten — — drog t. sjöss m. bonden — — s. kom t. ett anat land — —
Pesten på Fårö
Då engång »Träskur» (bonden vid Träska) låg utanför »Hårne'» (Lutterhorn) och fiskade, kom en man till honom på lösa vatten och bad honom att bli förd i land. »Hvad är du för en man?» frågade honom Träskur. »Jag är utsänder med pesten», svarade denne. »Nå, slipper jag då sjukan om jag förer dig i land», frågade bonden vidare.1 »Du kan sjelf se på 'längdi' (den långa förteckningen på alla, som skulle dö): Du sjelf är den förste!» svarade pest-mannen, som dermed »försvanst». Men andra dagen var Träskur död i pesten, den första pestdöde på Fårö. Der han (pesten) gick fram med sin spade, der blef dock någon enda menniska skonad; men der hon gick fram med sin qvast, blef ej mors barn lefvande lemnadt. Två drängar gjorde Gud löfte att bara bära lik: de gjorde sig kuddar på axlarna för lik-bårens armar, och blefvo friska hela tiden. Somligstädes lefde blott qvar ett »vaggo-barn». Två tredje delar af folket på Fårö dogo bort. — När pesten var slut, lades alla döda i en graf. L. O:n K. Vid Friggards dogo de allesamman ut, så att ett litet barn, som lefde, måste tagas till Wärkars. J. Kalström. Fårö. Koncept till III: 134 i R 625: 3 (V), s. 27 (1854). Utan f. Hårne låg Träskur o. fiskade, kom en man på lösa vattnet. Bad att bli förd i land. Hvar f. en? utsänder m. Pest. — Slipper jag föra dig i land. — Jag kan se »längdi» (förteckning). Såg på längdi. »Du är den förste!» — försvanst. T. dog andra dagen. 4 drängar gjorde Gud löfte att bara bära lik; gjorde kuddar på axlarna. Friska hela tiden, — Han (pesten) gick ut m. spade (Hon) en qvast — blef ingen lefvande i huset. — När pesten var slut: dogo alla o. lades i en graf. — Somligt-städs blott ett litet barn. 2/3 dog på Fårö.
De Två Eldarna, m. pl.
Matmodren brukar ännu (1866) på Fårö, då hon står och lagar mat, ständigt kasta några korn sallt eller [en] doft mjöl, m. m. i elden, derföre att ej elden skall skada hus och gård. — Och sägnen derom är, att tvenne Eldar, ni. pl., en gång »taltes vidårr», att de skulle gå kring och söka sig näring. Nå, de gingo då åt hvart sitt håll. Då de sedan om en tid möttes, var den ene fet och frodig, men den andra var mager och utsvulten. — »God dag, Bror», sade den sednare till den förre, »jag ser, du är fet och frodig, du har visst fått hvad du behöfde?» — »Jo», svarade den fete Elden, »jag har fått rikligt och något af hvart; men hear har du varit som ser så mager och 'ut-faren' ut?» — »Jag», svarade den magre Elden, »jag har ej fått någonting der jag har varit inne, men jag skall taga i stället!» — Och snart derefter brunno de alla hus och gårdar upp, hvarest den magre Elden varit på besök och intet fått. — Och derföre är det som man i huset alltid låter elden få smaka litet av hvarje. And. Östman.
Takstainar och Lapp-finnen
Då Lapp-finnen i »Takstains-mori» (skogen) mötte Takstainar, räckte han honom run-kaflen och sade: »God dag, Du Svenske Broder, kom och tag mig i hand!» Hvarefter Takstainar första gången fastnade. — Om björn-huden, som Lappfinnen kastade öfver honom med de orden: »Ligg här lika många år som denna huden hafver hår», — sade Takstainar: »Skall jag ligga hjär ett ar »För hvart har, »Skall jag ända up mens verlde' star!» Edv. L:n Nordström, Fårö. Koncept till III: 232 i R 625: 3 (V), s. 90 (1854). Lappfinnen räckte run-kaflen till Takstainar o. sade: »god dag, Du Svenske Broder! kom o. tag mig i hand!» — då han (först) fastnade. Om björn-huden sade T. »Skall jag ligga hjär ett är »För hvart här »Skall jag ändå upp mens verlde stär!»
Gasamora-Rasmus
Vid Gasamora var en mycket elak och verlds-girig Bonde, som hette Rasmus. För att kunna vinna rätt mycket af denna verldens gods genom att arbeta natt och dag, söndag och hvardag, skulle han vänja sig af med att sofva: han härdade dermed verkligen ut halffjerde dygn, men så sof han också derefter tre dygn på rad. Han var så obarmhertig mot kräk, att, då hans hästar för lasset hade trampat öfver »silraipet» (drag-linan), tog han ej hästens ben inom det igen, utan låt kreaturet hela dagen draga så och skafva sönder sig ända in till bara benet. När Rasmus Gasamora dog, fick han alldrig heller någon ro i sin graf: han gick jemt och spökade. En natt tyckte hustrun att far åter var hemma och spökade: han låg tvärs öfver henne i sängen och suckade förfärligt. Hustrun frågade då: »Järst dä däu, Far?» — »Jå, jå», svarade spöket. — »Blaifst Tu Guds barn?» — »Naj, naj!» — »Hvart järst Tu da? frågade mor vidare; då spöket med rysliga suckar svarade: »Sväfvar, sväfvar!» och så »försvanst» det för den gången. (Han var liksom i skärs-elden, eller sväfvade fridlös liksom mellan himmel och jord.) L. O:n K.
Syner vid Eika-träsk på Fårö
I det aflägsna Eika-träsk på Fårö, der det vanligen är godt fiske, förete sig ofta underliga syner, såsom man tror med anledning af mörka händelser, som der fordom timat: derför är ock Eika-träsk ett beryktadt tillhåll för »Harfräui», gastar, spöken och allahanda syner. — Så såg man der engång spökelset af en Prest, med klart skinande krage, som gick vandrande fram öfver vattnet vid bron, hvilken går öfver den lilla ån, som flyter ur träsket. — En gång om våren vid Pingst-tiden var en Bonde ute och fiskade med sin hustru med sig i båten; och de fingo den gången ovanligt mycket med fisk. Men bäst det var, såg Bonden ingenstädes till sin hustru — hon var platt försvunnen ur båten: om en stund fick han se kärringen sitta helt vackert på »ördar» eller de i vattnet nedkastade ruskor i hvilka man fångar fisk. Jens Jak:n Båta. [I marg. är tillskrivet]: Der visade sig en Prest med hvit duk och krage, utan hufvud och med vingar på under-delen. L. 0. K. Konceptanteckning till I: 972 i R 625: i, s. 168 (1849). Sägn: Vid Aika-träsk fiskade b:n (vid Pingst) o. fick mkt fisk; men bäst det var, så var h:s hustru försvunnen —: hon satt på ördar!