Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten utför jordbruksarbeten och gårdssysslor.
En dräng, hade ätit upp julgröten och druckit ut brännvinet för tomten och lagt spillning i stället. Det sades, att tomten flyttade till granngården, där han bor på vinden. I den gården har folket stor nytta av honom, ty han spinner åt dem varje dag. Men om någon går upp på vinden för att se på honom, sätter han spinnrocken på sin plats, så att ingen kan se, att någon varit där och spunnit. Tomten själv försvinner också. Här måste folket också giva tomten julgröt och brännvin. Tomtar tycka i allmänhet om brännvin och julgröt. Den här tomten vistas väl på sin nuvarande plats, tills även här någon elak dräng kommer och gör honom illa, så att han måste flytta. Det säges, att i stugor, som blivit flyttade, inga tomtar trivas.
Spöket vid Skote
I Skote gård i Låjsta kunde folken alldrig få någon ro för en gast, tomt eller spöke, som jemt oroade dem. Man hade hört, att man kunde bli det qvitt, bara man kunde få det att tala och »säga från sig» huru gammalt det vore; men det ville alldrig lyckas att kunna förmå det dertill. Men slutligen fick gårds-folken det rådet att de skulle koka en katt. Nå de gjorde så. När gasten eller varelsen fick se detta, utropade han: »Mike har jag set och mike har ja' hårrt; men aldri' har jag set en pyls mä har pa!» och i detsamma frågade någon gasten: »Huru gammal är du då?» och gasten svarade genast: »Inte jär ja' väl just så gammal u inte jär ja' just så ung; men nuck har ja' set Skote-skogen tre gangar afhuggen u tre gangar uppvaxen igen!» Och dermed så »försvanst» spökelset och syntes alldrig mera till eller oroade någon i Skote gård. (Eget är, att, då man anför Spökens, gastars, »varelsers» och naturandars ord och tal, man då alltid begagnar det gamla Gotlands-språket, om man ock under den öfriga berättelsen talat ren svenska.) L. Niclasson, f. 1825.
Skatten på Marums-skogen
Sandström, som var inspektor hos »rike Lythberg» på Ungbåtels (Rosendal) i Follingbo, var en öfvergifven »skattgubbe», tog 8 man med sig för att en Lördags-natt gräfva skatt på Mar-rum å Marrums-skogen eller »stads-haiden» öster om Skrubbs tomt. Der var en stor »stain-kalm», i hvilken någon jätte väl låg begrafven. — Men innan man då vågade sig att gräfva, gaf sig Sandström ut omkring i skogen för att först »binda vården». Sedan han gjort sina »hyss» och återkommit till de andra, skulle de först börja gräfva, och han hade förut strängt tillsagt dem att ej röra något hvad de än fingo se; men smeden Lindgren hade ej kunnat hålla sig så länge: de hade redan börjat gräfva; (man hittade då först en dödskalle, den Lindgren tog mellan händerna och sade: »Hvad skall vi göra med dig», och slog den i en sten, och när han sedan derunder fick se en silfversked ligga der så blank och vacker nere mellan stenarne, kunde han ej styra sig för att ej räcka handen ner efter den. Men nu föllo stenarne till om Lindgrens hand; han skrek till och dermed sjönk skatten bort. När då Sandström sjelf återkom, såg han kamratens blodiga hand, fann att allt denna gången var förderfvat och bannade hårdt deras dumma otålighet. — Ja, nu var intet vidare att göra för den gången; utan Sandström gick nu åter ut om kring i skogen för att »lösa vården» igen, så att denne så länge fick sin skatt åter. O. Folström.
Bysen i Nyplings Myr
Vid Nyplings i Lokrumme är en liten myr: derstädes var en hop ungdom engång nere för att »tyna» (gärdsla) på myrbacken. Under arbetet skämtade drängarne flitigt öfver Nyplings-Bysen, hvilken man sade skulle uppehålla sig i myren derstädes; de sade att de gerna någon gång ville se honom, och mente på att de ej skulle vara rädda för honom om han visade [sig], för han kunde väl ej vara så farlig. Man koxade utåt myren, skrattade och skämtade ; men ingen Byse sågo de af. När de då hade ätit, stälde de upp störar kring elden, som de basade bandarna vid, för att der på torka sina sura »hanklar» (bälgvantar); och lade sig slutligen att »hvila-middag» vid brasan. — Men knapt hade de så legat en stund, förr än en af Drängarne fick se Nyplings-Bysen, (att se såsom en liten gråklädd gosse dock med gammalt och skrynkligt ansigte, och röd mössa på hufvudet) komma vandrandes öfver myran fram mot dem. Snart stod Bysen jemte dem vid elden, då modet öfvergaf de käcka drängarna, som än mera blefvo förskräckta då Bysen ropade till dem: »Tork' på Edra hanklar, Sårkar!» och dermed så bar det af med gnägg och haj och »försvanst» slutligen inne i en skogslunde. — När nu derefter drängarne vågade resa sig opp, fick man se att Nyplings-bysen häft störarna med »hanklarne» in i brasan, och att stöffle-»sniporna» jemväl voro brände och förderfvade på deras fötter. And. Söderdal. [I marg står]: »Byse», m. = troll, tomt; som en liten »gra-kledur sårk med stikk-myssa: grat allt i hop». L. O. K. »Byse», m. = troll, som »suri (svurit) jård til sig». L. Utbunge. Bysen är en menniska som försvurit sig. — (Geijer, I, pag. 114.)
Burma i Bunge, skatten der, m. m.
Uti Sydvest från Bunge kyrka har fordom legat en gård (eller tomt), som hetat Bunna, hvaraf ännu (1857) stora grundvalar synas. Der skall ha' bodt en mäktig herreman, några säga en sjö-röfvare. Under pesten dogo alla Bunna-folken ut; men, fruktande sjukdomen, hade egaren, den s.k. »Bunns-gubben», gräft ner allt sitt silfver och gods i en skogslund dervid, som ännu kallas »Bunns-tjåkki», n. En gubbe från Rute, som der gått i »lamb-skog» (= letat efter fåren) hade först fått öga på skatten, som stod nästan öfver jord i en kista, blott öfvertäckt af en tunn stenflis. Men, som han stod och betraktade kistan, för att taga väl märke på stället för en annan gång, fick han höra skällan af fåren tätt invid, dem han länge förgäfves sökt efter, då han genast skyndade dit åt; men inga får fick han se och — skatten var borta, ty han hittade ej ens stället åter! Men ett par år efter fick en hustru från Stainstu' ögonen på skatten; men hon var klokare, ty hon kastade genast sticksömmen öfver den och sprang hem efter hjelp. Men hon och hennes bonde hade ej makt att ta' skatten, förrän de fingo Valla-gubben i Rute till hjelps, som var en riktig trollkarl. Nå, då fick Stainstävven ändtligen den stora skatten, men han bergade dervid lifvet blott med knapp nöd och såg länge derefter ut som man skjutit honom med löst krut i ansigtet; men Valla-gubben han fick rent af sätta lifvet till på den skatt-sökningen. Och sedan delade Stainstu- och Änge-folken Bunna-jordarna; och ännu ha' de hvardera en äng, som kallas Bunns-ängi, n. — Till Annexen körer ock ett stycke skog, som heter Bunn, hvarom man t. ex. säger: att gå »på Bunn». Och ännu i sednare tider synes »Bunns-gubben» der, än såsom en gubbe med hvita vadmalskläder och röd mössa och än eljest skrämande kalkugnskarlarna vid Grubbens nya kalkugn, då han visar sig som en »sårk», den hunden far efter och skäller på. Gust. Kellström.
[Princessan, som gifte sig med den onde]3
En Princessa ville ej gifta sig om ej med en med guldhufvud och grönt skägg. Friaren kom, det var den Onde. Hon gaf honom ja; bröllop stod och så följde hon Den onde i vagnen; och det gick som mellan himmel och jord. »Kör ej så fort!» »Det blir väl fortare än!» Då de ändtligen stadnade och brudgummen gick in på ett ställe, kom en gammal Gubbe, som sade: »Du har varit högmodig och derför har du råkat i den ondes händer!» Han ritade en ring, ej går der ut förr än de togo de [!] i hand —; men ej om de det icke kunde; ej förr än han (Gubben komme sjelf). — Nu kom hennes gemål tillbaka, ville ha' henne med sig, men kunde ej ta' henne i hand. — fick resa sin väg ensam. Stod i ringen: åska och regn. Kom Gubben, bad henne följa sig; men kunde ej räcka han. — Sen kom en vagn med hennes föräldrar — men de kunde ej ta' henne i hand. Sent om morgonen kom gubben (sjelf), tog henne i hand och sade: »Nu är du fri, men du får ej säga ditt namn och alldrig gifta, ty då får den onde makt med dig igen. Nu skall du byta kläder med någon tiggar-flicka; en dylik mötte hon, men hon ville i början ej byta, ty hon kunde ej få allmosor i så granna kläder — »dem kan du sälja!» bytte kläder. Princessan kom till ett slott och blef kolare-flicka. Prinsen badade 2 gånger i veckan. Skaffade sig tillgång att alltid få bada efter prinsen. Badmästaren tittade genom nyckel-hålet, och såg att hon var hvit och skön, men kröp sedan i skorstenen. Detta sade Badmästaren för Prinsen, som nu såg hennes skönhet i badet. Prinsen ville veta hennes namn, men hon sade det ej (såsom Gubben sagt), men Prinsen gifte sig ändå med henne. Året derpå krig, då var Princessan hafvande — födde 3 prinsar på engång. Princessans mor skref till Prinsen om detta. Kuriren visade bref — — ändrade brefvet (den onde) 3 hundhvalpar. Prinsen skref med bedröfvelse — ändrades = skulle halshuggas, hugga ett finger med ringen på och hjertat ur det ena barnet. — Höggo verkligen fingret af, tog hjertat af ett lam, satte henne på en vagn och läto hästarne gå som de ville. Kom till en tomt slott — der de lefde ett år. Prinsen kom hem, var nu Konung — frågade efter hvalparna det förstod ingen, men de sade att de lydt Konungens bref. Konungen blef hjertängslig — — reste och letade och kom till ett slott, skickade in efter vatten att dricka. Princessans namn stod på bägaren, gick in möttes af 3 små gossar — — glädje och sällhet. A. Romdahl.
Hainum-Källingi (f. 5/8 1782, [död] 25/3 1874)
Då jag sednast (eller för tredje gången) den 22 augusti 1870 besökte Hainum-källingi, denna märkvärdiga gumma, som under en lång lifstid af allt folk haft så stort anseende såsom Boterska, var hon, som är född d. 5:te Februari 1782, af ålderdom sängliggande. Hon ser nu föga och är litet lomhörd; men är hon ännu vid full sinnes-redighet. Likväl har hon upphört med allt botande; ty, sade hon, »hon kan nu mera icke se och ej heller komma upp till sitt 'kantor pa lufte' (vinden), hvarest hon har sina kryddor och andra botsaker». Denna mor Gartrud Ahlgren är sedan länge gift med en nu 70 års gammal beskedlig arbetskarl, Ahlgren, men, som »der aldrig varit vagga på golfvet» och på det att ej hennes botekunskap måtte gå ut, hafva »gamlefålken tagit in» (adopterat) en piga, Maria Eljeri dotter Pettersson, som i 30 år tjenat hos dem, har den gamla Hainum-källingi lärt henne all sin vetenskap. Maja Pettersson är 51 år gammal och gift, men också barnlös.´ Emellertid lefva dessa fyra »fålk» ärligt och beskedligt af deras små bote-inkomster samt några jordbitar uti ett blygsamt välstånd der de bo på sin tomt (vid prestvägen ett stycke Ö. om Heinum kyrka) och som är bebyggd med tvenne stugor samt små ladugårdshus, m. m. Hainumma-mor talar gerna om sin mor och berättar oni henne, att hon lärt (sin konst) i Gothem samt isynnerhet — såsom hon alltid med tårar omtalade det — hos de »Sma undar jårdi», till hvilka hon var nedtagen samt vistades der i tre dygn, hvarefter de kastade henne upp igen; hon ville ej tala med dem: de sade om henne, att hon »visste mer än sitt Fader vår». Hon säger om sin botekonst: »Gud låter läkedomen växa på jorden och förnuftiga menniskor förakta det icke.» Också botar hon mest med örter, som hon plockade sjelf eller köpte af barn, såsom isynnerhet med »tarald», kärring-tänder och »gaste-gras» (= Thalictrum Kockii). Hon låter stundom den sjuke sitta inne i tre dygn. — »Min hand», säger hon »har varit god för alla menniskor; jag kan se sjukdomen på klädet, när de ta' det på sig bli de bra med Guds hjelp.» »De bli bättre när jag lägger mina händer på dem.» Hön sade sig »skiljt orm från groda»: derföre, »när barna-qvinna sätter sig i mitt knä, blir det skildt åt». — Visserligen kan gumman också »visa igen» stulet gods. Men det är märkligt, att en stygg granne, hon har närmast intill hennes stuga, en illa känd karl, verkligen skall, såsom hon sjelf sade, när hon en gång var från hemmet på sina bote-resor i landet, hafva gått in genom fönstret och stulit af henne mer än mo daler, som hon aldrig fått igen. Hainum-kärringen tager mossa af kyrkogårdsmuren, det hon kokar till bot. H. H:n Boters, f. 1781. [I marg. står talat om ett nytt besök hos Hainum-källingi 1873 och vidare:] »Doktorar», säger hon, »botar eftar nöit (nytt), men sjaukdomar järo eftar gammelt, jag botar efter gammelt, jag!»
»Mass» Änggarde i Rone
»Mass» Änggarde var en gammaldags stor-bonde i Rone på kung Carl XII: s tid. Han egde hela Änggarde eller 6/8 hemman och dertill 1/8 eller Träune tomt. Han var såsom en köpman der i socknen och handlade upp slipsten och bräder; fast då ingen brygga fanns på Ronehamn, utan bara en »bädd» att landa mot med båtar. — Han hade föga säd, (som den tiden köptes), men mycket »mjälk» och »smyr». Hans hushållning var klok och dugtig på allt vis: med så stort hemman, fyra »tjanstedrängar» och tre pigor, var han riker karl på både silfverpengar och stora silfver-pokaler. Han tillverkade ock mycket tjära, och kunde få sig 19 tunnor tjära i ett »såide». Men boskapsskötsel var dock hans hufvudsak, och han hade 24 kor; och han var så rädd om ängarne, att han gaf sitt slotterfolk den »bi-skedning» atticke slå marken »naugare än till ankålls», på det att kräken skull[e] få goda »'all-bajtår» och att ej »ladis-kulnen» (vår-kölden) och solvarmen skulle skada »ängs-anarki». — Godt om bin, honung och vax hade han ock; ty marken, ej så snålt och nära slagen, var fordom mycket blomster-rik. Då »Mass» en gång för en skeppare visade en stor silfverbägare, som var mycket oren och »unglig», tog denne oförmärkt (men på narri) klenoden med sig ombord, gjorde den ren och bjöd den sedan till salu åt egaren sjelf. Då handeln redan var uppgjord och Bonden redan ville ta' fram penningar att betala sin egen bägare med, sade skepparen ärligt förhållandet. En annan gång hade Änggarde-gubben tagit en mängd silfver-pengar ut till »sanden» (brunnen) att »vaskä» dem. När han det gjort, lade han penningarne att torkas dervid i solen och sig sjelf att sofva i gräset: då kom en »go'r vin» (god vän) och tog bort 16 Riksdaler; men gubben märkte ej förlusten förrän vännen kom med penningarne tilbaka och omtalade allt. Men under sednare åren af Kung Carl XII:s krig (om sommaren 1718) fick Rone socken tvenne påhelsningar af Ryssen, då gubben »Mass» Änggarde miste en hel mängd boskap. Men han blef deraf ej hvarken fattig eller nedslagen, ty söndagen derpå sade han på kyrkobacken: »Ryssen tok atten (18) kor; men här var lykkå hä träffte mig, för hade hä träfft nåken annen skejtare, hade di fange tjägä (fått tigga) i all sin täid!» Ännu hade han i behåll sex kor. Ryska flottan gick då (somliga säga 1714) till ankars öster om Rone-holmar å »Lä-grund» på lo famnar vatten. En Bonde från Getor i Rone var just då ute och fiskade och hade en gosse med sig i båten. Ryssarne kallade dem ombord för att få fisk. Ryska Chefen, som talade ren Svenska, sade då till Getaren: »Får jag behålla din gosse, skall jag göra karl af honom!» Men då bonden nekade, sade han: »Tacka du Gud om du slipper sjelf!» Begge behöllos om bord tills Ryssen haft sitt folk i land med båtar, plundrat och på »Strand-räum» tagit Änggarde Mattis's kor; hvarefter Getaren kom med sin gosse i land och Ryssen seglade bort. Thomas P:n Gullgarde, f. 1780, och P. P:n Ronander, f. 1791 (som voro bröder). Koncept till III: 236 i R 625: 3 (V) s. 97 (1859). Ryssen tog 1715 ell. 17 af Mass Änggårde i Rone 18 kor; då sade han på körk-backen söndagen der på: »Ryssen tog atten kor; men he var lykkå he träffte mi', för hadde hè träfft nåken annen »skejtare», hade han fat (fange) »tjägä» (tigga) i all sin tejd.» — Bonden hade in alles haft 24 kor. Egde hela Änggärde. Koncept till andra stycket finnes i R 625: 7, s. 61 (1855).
Den kloke Doctor Jägråld
Det var en gång en Skomakare, som hette Trast.1 Han arbetade som en slaf; men han hade många barn, och fattig var och blef han för jemnan. Som' han såg att ärlighet och arbetsam [het] ej lyckades2, så tänkte han en dag, att han, så väl som många andra lathundar och konstmakare, kanske [kunde] förtjena mera genom menniskors lätttrogenhet. Hvarföre han flyttade till en annan gata, spikade en skylt öfver dörren: »Här bor den kloke Doctor Jägråld», tog en grann nattrock och stickade silkestofflor på sig, och gick bara på golfvet och rökarfe sin pipa. Nu hade det just händt, att hos en stor Adelsman hade ett par utmerkta hästar blifvit bortstulna ur stallet. Kusken, som var ute kring staden och letade efter dem, fick se den trösterika skylten, gick in till den kloke doktor Jägråld och frågade sig till råds. Doctor Jägråld besinnade sig ej länge, utan sade: »Sådant hör visserligen ej till min tjenst; men för god betalning skall jag dock skaffa din Herres hästar igen»; gaf kusken ett rhabarberpulver, det han skulle slå i öl och utdricka, och genast ut och springa till hans finge hästarne igen. Kusken gaf Doctorn att börja med wo daler jemte löfte om mera, och gjorde så som Doctorn befallt. Hur länge nu kusken sprang, fick han rysliga magplågor; men sprang dock alltjemt och stönade och ropade grufligt. Folket skrattade åt honom; men då han kom i närheten af ett stall, kände hästarne, som voro der instängda igen drängens rop, och gnäggade, hvarpå kusken fick igen de stulna hästarna: adelsmannen blef hjertans glad, och den kloke Doctor Jägråld fick sig ytterligare sina 200 Daler i belöning, och ryktet om hans klokhet i allting spriddes alltmer, så att han nu kunde lefva som en herre. Allt detta gjorde att han af Fursten blef utnämnd till Lazarettsdoctor. Första gången han kom in på Lazarettet, sade han till sjukvaktaren så att alla de sjuka hörde på det: »Tag du i morgon bitti den uslaste du tycker af alla sjuka här, hugg honom sönder och koka så köttsoppa på honom för de sjuka, så bli de genast friska!» När de sjuka hörde det, gåfvo de sig alla af om natten, somliga krypande, andra linkande. När Doctor Jägråld kom om morgonen, var Lazarettet tomt, och sjukvaktarn sade, att alla under tiden blifvit friska. Icke vågade sig heller några flere sjuka dit: Doctor Jägråld blef således ej frestad i sina kunskaper, utan fick en stor belöning af Fursten. Men kort derefter fick den kloke Doktor Jägråld bud från Fursten att han förlorat ett skatull, fullt med mycket penningar; och Fursten befalte nu Doctor Jägråld att han vid lifvets förlust skulle skaffa det åter inom tre dagar. Emellertid skulle han bo i furstens slott; och han fick en betjent att uppassa sig för hvarje dag. Den kloke Doctor Jägråld blef nu ganska bedröfvad, och, när han om aftonen första dagen gick till sängs, suckade han till och sade så att betjenten hörde det: »Gud ske lof nu gick en!» Betjenten drog öronen åt sig och trodde att Doctorn mente honom, eller der gick en tjuf; men han hade inom sig blott menat: nu gick en dag. Betjenten talade om detta för sina andra två kamrater, hvilka tillsammans hade stulit skatullet. Andra dags aftonen suckade Doctorn på samma sätt för den andra betjenten: och dessa blefvo nu öfvertygade om att de voro upptäckta, och, när Doctorn på samma sätt suckade den tredje qvällen, kommo de i tysthet till Doctorn med skatullet och betalte honom hederligt till att han bara skulle tiga med alltsamman — och så fick han derjemte en grof summa af Fursten. Men denne ville ännu engång pröfva den kloke Doctor Jägråld: och vid ett stort kalas, då man hos Fursten ätit och druckit hederligen, inbars till slut ett fat med lock på, och nu frågade fursten honom: »Säg mig nu, Herr Doctor, hvad som är på detta fatet?» Den kloke Doctor Jägråld blef nu alldeles slagen och till den grad förlägen att han alldeles glömde bort sitt nya antagna stånd, och suckade för sig sjelf halfhögt: »Nå, du fattige Trast!» Men det var verkligen en stekt trast I och alla prisade den kloke Doctor Jägråld. — Slut. J. Wallin.
Sagan om Biskopen som reste till Påfven
En Biskop från fjerran land skulle helsa på Påfven. På vägen dit träffar Biskopen en man, gående med tunga blytackor, släpande efter hvardera foten. Biskopen stannar och frågar mannen, hvarför han gick och drog på sådane tyngder. »Jo», sa mannen, »ty eljest går jag för fort.» Biskopen tyckte det vore bra ha' en sådan betjent, och så blef han Biskopens betjent och följde med gående jemte vagnen och den ena tyngden lades i vagnen, den andra behölls på, för att ej komma i förväg. När Biskopen kört en stund, ser han en man, gående i ett tåg utan ända, som utgrenade sig åt två håll. Biskopen stannar och frågar hvad mannen gjorde. »Jag håller på draga kull denna skog», sa' mannen, och Biskopen hörde huru skogen brakade och föll långt borta. En sådan stark betjent kunde vara bra att ha tyckte Biskopen, och så blef han Biskopens andra betjent och följde med. Längre fram kom bonden till en slätt med många väderqvarnar, hvilka alla lupo såsom för storm ehuru vädret var alldeles stilla och så ser han en Man, stående vänd åt qvarnarne på långt afstånd, hållande pekfingret på ena »Näshålet». »Hvad gör du?» sa Biskopen. »Jag blåser dessa qvarnar att gå», sa mannen. »Hvarför håller du på ena näshålet», sa Biskopen. »Jo», sa' mannen, »ty om jag blåste med båda näshålen så skulle qvarnarne ränna sig sönder eller störta omkull.» En sådan betjent kunde vara bra att ha tänkte Biskopen, och så blef mannen Biskopens tredje betjent och följde med. Kommen till hafvet, då Biskopen skulle öfver, såg han en man, som sigtade och sköt en skott utåt hafvet, ehuru Biskopen ej såg något att skjuta på. »Hvad skjuter du efter», sa Biskopen. »Jo», sa mannen, »jag såg en katt, som ville plundra ett fågelbo i ett träd på landet andra sidan hafvet och så sköt jag ned katten.» En sådan man kunde vara bra att hafva mente Biskopen, och så blef han Biskopens fjerde betjent. Kommen till Påfven blef Biskopen väl mottagen. Men då Påfven ville skryta med sitt vin, att ingen i verlden hade så dyrt vin som han, ville Biskopen äfven skryta med sitt, och sade att han hade ännu dyrare vin. Påfven blef misstyckt och sedan Biskopen rådfrågat sin förste betjent ingicks ett vad mellan honom och Påfven, att om Biskopen kunde skaffa dit af sitt vin inom ¼ timma, skulle han af Påfven hafva så mycket guld och silfver en man kunde bära, i annat fall skulle Biskopen till Påfven lemna lika mycket. Betjenten No. 1 gaf sig åstad att hemta vinet och lofvade vara tillbaka inom en qvarts timme. När det led på sista 5 minuterna blef Biskopen orolig och frågade betjenten 4 om han ej såge den väntade. »Ja», sa betjenten — »han ligger på hitvägen under ett träd och har somnat; men jag skall väcka honom.» Han tog sin bössa och sköt i trädet så grenarne brakade och mannen vaknade samt var framme 2 minuter före tiden. Påfven lät bära fram en mansbörda silfver och guld. »Orkar du mera» — sa Biskopen till betjenten, som drog skogen ikull. Betjenten lyftade det med sitt lillfinger och Påfven måste lemna ut så mycket silfver och guld han egde och betjenten bar det ledigt ombord å fartyget. Men när Biskopen rest, tyckte Påfven det blifvit alltför tomt och fattigt för honom och lät genast afgå sina krigsskep med kriksfolk och vapen för att åter taga sina skatter. Dessa skepp varsnades först af Biskopens skytt, som sade att det var Påfvens kriksskepp med krigsfolk och vapen för att återtaga alla skatter och förderfva dem alla. Biskopen blef dödsblek af fruktan, men betjenten som blåste qvarnamne lugnade honom och lät skeppen komma på så nära håll, att soldaterna redan fattade luntorna och skulle allyra sina kanoner på Biskopens skepp. Men då ställer betjenten sig i aktern, blåser till med båda näshålen, och alla påfvens skepp föllo omkull och gingo till botten. Och så kom Biskopen lyckligt hem, blef den rikaste man i verlden och hade för all lycka på denna färd att tacka sina ovanliga betjenter. Troligen har under den gyllene katholska tiden folket sökt förklara tillkomsten af sin Biskops rikedom på detta underbara sätt. anm. af C. N. Carlson, Lärbro den 29 september 1879.
Barns-Ölet hos de Små under jorden
På en stor Herregård var en flicka, som för hennes förstånd i hushållningen »tjente för jungfru» der, och hade många pigor under sig att befalla. Allt gick lyckligt och stod väl till på Gården; ty man sade, att de »Små under jorden» der med trygghet och lycka fästat sin boning. Också brukade »Jungfrun sjelf» och efter henne alla pigorna alldrig slå ut något hett vatten på gräset med mindre de först sade sakta för sig: »Spring nu undan och akta Er, mina Små (Tomtar eller Gubbar), så att jag inte skållar opp Er!» Wattnet skulle dessutom rinna ner i fiskgrytan för de Små. — Alldrig tilläts det heller på Gården, att, då man under arbete i trädgården påträffade någon groda, ofreda den, utan man var engång för alla tillsagd med en viss betydelsemine af »Jungfrun»; att vackert taga dem på spaden eller skyffeln och så maka dem på sida in på gräsvallen eller i någon buske: ty somliga af dem voro 'förtrollade kungar eller princessor'!» En vacker dag, då Jungfrun satt ensam i kökskammaren, kom en liten Gubbe i grå rock intill henne, aftog den lilla hatten, bockade sig och bad Jungfrun vara så god och ej försmå hans inbjudning till barndop hos honom, för hans hustru hade fallit i barnsäng. Jungfrun blef härvid i början häpen, men tackade dock för bjudningen, och frågade hvad man skulle gå för väg till deras boning. Då sade den lilla Gubben: »Gå ut i stallet, och lyft upp ett bräde i ett af båsen, så finner I vägen till min boning!» Jungfrun tackade ytterligare och tillade att hon bara först af sin Fru skulle be sig lof — det hon också fick; dock med förmaning att icke äta något af den maten de Små kunde bjuda henne. Nå, när tiden kom, gick hon dit Gubben anvisat henne; och kom så ner till de Små under jorden, der det var stort kalas, många gäster bjudna, och i sängen låg den lilla barnsängshustru[n] med sitt lilla barn ijemte sig hvilket nu med många faddrar döptes. Der bjöds flitigt de bästa traktamenter; Jungfrun tog väl också deraf, men åt intet, för all mat såg i alla fall ut för hennes ögon såsom ormar, grodor och all otäckelse. När nu Jungfrun ändtligen bjöd farväl på den lilla barnsänghustrun samt de många gästerna och tackade för all välfägnad, så följde henne den lille Gubben sjelf vackert ut, och sade sig vilja visa henne sitt hus och bo. De kommo så i ett rum, och der stodo två pigor i bara linnet sofvande och malte på en cyan. Men när Jungfrun närmare såg på dem, så igenkände hon tydligen två af sina egna pigor, som stodo der och malte; och när hon deröfver yttrade sin förundran för Gubben, sade denne: »Jo, det är verkligen två af Era pigor, som stå här ock mala för mig; och det få de göra hvar natt, då de under sömnen lägga armarna under hufvudet! Om I tviflar derpå, så skär ett stycke ur deras särkar, så kan I i morgon bittid' få se att jag talar sant.» Jungfrun gjorde som Gubben sade, tackade för allt nöje och välfägnad; men då hon ändtligen ville gå, sade Gubben: »Mycket ha'n I ej tagit till bästa, men något skall I ändå hafva såsom bevis af min välvilja»; och der med så häf de han en hop hyfvelspån i hennes förkläde. Jungfrun förundrade sig mycket öfver gåfvan, men tackade dock för Gubbens välmenings skull; och kom så snart samma väg tillbaka till dagsljuset och Gården igen. — Snart stjelpte hon också hyfvelspånen såsom af intet värde ur förklät, gick in till sin Matmoder och berättade allt om sitt besök hos de Små. Men då hon med löje berättade om Vängåfvan af hyfvelspånen, som hon kastat ifrån sig, märkte hon att en stor ny silfversked hängde vid hennes förklädband! Då blef Jungfrun ej så litet ångerköpt; ty troligen kunde hon haft sig rätt dugtigt med silfverskedar, om hon varit klokare. — Sedan sporde hon pigorna, hvad de gjort i natt, svarade dessa, att de som vanligt sofvo i bordbänken hela natten; men Jungfrun påstod till deras förundran att de hela natten sofvande stått och malat nere hos de Små under jorden, derför att de somnat med händerna under hufvudet. Dessa ville visst inte tro det förr än Jungfrun visade dem det stycke hon klippt ur deras särkar. Alla vid Gården fortforo att vara aktsamma med de förståndiga och beskedliga »Små under jorden»; och allt gick ständigt lyckligt och bra för »Jungfrun» och hennes Husbondfolk. — Slut. Lovisa Säve, f. 1801.
Den Osynlige.1
Det var en gång 3 fattiga Bröder, som gingo utmed sj östranden. Den yngste fick i vattnet se en flytande mössa: han tog den opp, och då han satte den på hufvudet, blef han osynlig. Bröderna ropade efter honom, men de sågo honom intet. — Just i detsamma kom en Prins resande frågande vägen till det Guldskinande Slottet. Pojken med trollmössan, blottade då hufvudet, blef genast igen synlig och svarade Prinsen: »Det skall jag visa Herrn.» Fick så sitta opp i vagnen och följde med. Framkommen, befalte Prinsen gossen se efter sina saker, gick sjelf in, blef väl emottagen och trakterad. Snart friade han till Grefvens yngsta dotter, hvartill han fick ja. Under måltiden gick hon ut till sina andra två Systrar pojken med trollmössan på hufvudet smög sig efter. Grefvens döttrar beklaga då, att den unge och vackre Prinsen som nu friat till den yngsta af dem, skulle liksom alla deras föregående friare, bli mördad af deras Far; och den äldsta Fröknen öppnade härvid en lucka i golfvet der hennes friare, i går mördad, låg bland tjogtals andra hufvudlösa kroppar: de upptogo flera hufvuden och betraktade dem sorgsna. Sedan följde pojken osynlig sin Herre, Prinsen, till hans sofkammare, och sade hvad han hade sett och hört. Men, som han icke såg någon menniska hos sig, frågade han dubbelt bestört, hvem som talade till honom. »Det är jag, Ers Nåds betjent», svarade pojken, som glömt aftaga sin mössa; och då han nu gjorde det, blef han genast synlig. Prinsen försökte då pojkens troll-mössa, och den hade samma verkan på honom. Sedan bad Prinsen få tala med sin fästemö: och frågade henne om hon genast ville följa honom, som nu var underrättad om allt, och det ville hon ock, bara hon kunde få med sig Guldnyckeln till slottet; hvarförutan det var osynligt, och nyckeln hängde i hennes fars Sängkammare. Genast gick pojken osynlig och tog nyckeln. »Men hur», sade Prinsens fästmö, »skall Prinsen sjelf komma härifrån?» »Osynlig som nu pojken går der», svarade han; »och du kan göra dig ärende ner i trädgården förut.» Men Prinsens fästemö sade: »Ack, mina stackars Systrar skulle gerna vilja följa med oss härifrån!» Prinsen svarade henne: »Kanske mina två Bröder komma efter, så kunna de få åka med dem.» Men Prinsens fästemö sade vidare: »Min äldsta syster har en klingande guld-krona, som hon vill hafva med sig.» »Är det bara möjligt», sad' Prinsen, »att stämma kronans ljud, så att det ej röjer vår flygt?» »Jo», svarade Fröken, »under guldkronan sitter en skruf, och när den skrufvas rätt in, tystna alla stämmorna.» Den andra Systern sade då: »Jag ville gerna hafva mitt Guldtäcke med mig och min Faders käpp, som har alla slags stämmor till Regementets befallning; och slår man honom i sjön och säger: före Bro och efter Flod! så går man torrskodd igenom.» Prinsen frågade slutligen: »Hvar finnas dessa saker?» »I vår faders sängkammare», svarade de, och så skickade Prinsen pojken dit osynlig som hämtade ner Glas-ögonen och allt i trädgården. Prinsen förde då Fröknarna till vagnen, och då voro hans Bröder ock ankomna. Men pojken hade ej lyckligen kunnat bära allt; utan ena hörnet af täcket släpade, och det fick Grefven se, och slet så täcket från pojken. Prinsarne hade nu lyckligtvis rest förut; ty nu kom Grefven och ropade: »Har du stulit min käpp?» »Ja», svarade pojken. »Har du stulit min guldkrona?» »Ja!» »Har du stulit mina tre döttrar?» »Ja! dem hafva tre prinsar farit af med.» »Jag skall snart lära dig», röt Grefven, och lade sig nu på knä för att dricka hafvet tomt; men som han började dricka med förfärliga klunkar, ropade pojken åt honom: »Se der komma ju dina tre döttrar och ditt slott står i brand!» Då vände sig Grefven om; men sprack i detsamma! Då satte pojken glasögonen på sig och såg efter Prinsarne; men de voro nu ett bra stycke på vägen; och nu blåste han i käppen, då straxt en stor man kom fram och frågade: »Hvad befaller Ers Majestät! Jag ber om Nåd!» »Du har min nåd», svarade pojken, »bara du genast skaffar mig ett par hästar att jag fort får resa!» »Ja», svarade Betjenten, »här äro fem par: ett tar soo alnar i språnget, ett annat 300 o. s. v. »Tag hit det som springer bäst», sade pojken. Men i och med detsamma, såg han stora krigshärar, som skyldrade för honom på alla håll, och bara frågade »hvad Hans Majestät befaller?» »Jag befaller nu ingenting», svarade pojken, »utan varen till freds tills jag behöfver Er!» Och dermed så reste han fatt Prinsarne, och sade dem och deras fästemör att Gubben vore död: »Men guldtäcket är hemma, det fick jag ej, men alla andra saker äro här!» Då återvände de till slottet för att efterse sin Moder och få Guldtäcket. Då de kommo dit och uppläste slottet med nyckeln, som hade blifvit svart sedan Gubben dog, återfick det sin förra glans. Då Prinsarne gingo in med guldkronan, som uppstämde sitt spel, blåste pojken i sin käpp, och straxt stodo alla krigshärar der färdiga för honom och frågade hvad Hans Majestät befalde? »Jag befaller Er», sade pojken, »att genast taga lifvet af desse tre Prinsar och den gamla kärringen, och så göra slottet rent för döda kroppar!» hvilket ock genast skedde. Sedan gifte pojken sig med den yngsta Fröknen, och blef rådande Konung. — Slut. P. Stengård, genom N. Reinicke, lektor, 1839.
Skydds-Engeln.1
Det var engång en »möllare», som förr hade varit rik —, för han hade stulit kan man tänka —, men nu var han fattig med hustru och barn, och huset var tomt. Då man inte engång hade ved, måste på vinterdag han gå i skogen; men det var inte hans skog, utan han måste nu också stjäla ved. Mellertid gick detta allt honom så till sinnes att han föll ned på knä jemte kälken; gret och bad att Gud måtte förlåta honom den synden: nu började han samla ved till de sina. — Nu syntes hastigt jemte honom en stor grann herre, som frågade anledningen till hans sorg; och »möllaren» omtalade då sin nöd. »Ja», sade då den granne herren, som väl var den Onde sjelf, »nog skall du få så mycket du behöfver för din tid och mat så att loftet skall svigta, bara du lofvar mig det som står bakom qvarnen.» Möllaren, han lofvade, han, ty han tänkte härvid bara på sin stora nöd och sitt äple-träd som stod bakom qvarnen, helst det då var vinter och trädet stod utan löf och frukt. — När då Möllaren om qvällen kom hem dragandes med ved-kälken, allt under många tankar, kom hustrun mot honom i gat-grinden och ropte till honom, att, sedan han gått bort, bröd kommit på hyllan, mat i grytan och att det var ett slik[t] dån, dunkande och sqval på loftet som tunnor, kistor och skåp fylldes, öl och dricka häldes på de tomma kärlen, så att huset var så fullt af all Guds välsignelse så att dame svigtade ner i stugan. »Ja», sade Möllaren, »det ha' vi då för mina böner till Gud i skogen»; men då han slutligen omnämnde det löfte, han gjort till den okände herren, anade hustrun någon faslig olycka, och utropade förtviflad: »Hvad har du gjort, Far? Gud har inte hört oss, arme syndare, utan du har säkert till den onde lofvat vår dotter, som just gick och sopade ute bak' qvarnen.» Nå, det kunde nu ej hjelpas; och snart inföll den förfärliga dag, då den onde kom för att afhemta deras dotter. Men denna hade natten förut i en dröm fått uppenbarelser af sin Skydds-Engel, att hon, inom en beskrifven krets, tecknad med Jesu namn, skulle tvätta sig, och derinom skulle ej den onde ha' makt med henne. Den onde kom och frestade flickan obarmhertigt, men han vann ingenting för det heliga namnets skull: han önskade bara få ett finger af henne eller några droppar af hennes blod; ty då vore hon hans. Men den dagen fick han intet. Andra dagen kom den onde åter, frestade barnet ännu hårdare, men kunde ingenting vinna. Tredje dagen kom han igen, och sade då till flickan, att antingen skulle han hafva hennes faders lif eller hennes begge händer. För att då frelsa faderns lif, räckte hon frivilligt sina begge händer utom den signade kretsen att afhuggas, hvilket ock straxt skedde; men då var hon ock dermed löst och fri från den onde. Dottren ville nu ej längre vara hemma sina föräldrar till sorg och tunga, enär hon intet arbete kunde uträtta, ej heller ville hon vara ett ape-spel för alla nyfikna der hemma; utan hon bad modren att binda armstumparna upp på hennes rygg, att ingen skulle styggas dervid, och så ville hon ge sig ut i verlden att bland barmhertiga menniskor be' om sitt bröd: det hon ock gjorde. Långt om länge, sen hon vandrat öfver många berg, skog och mark, kom hon till ett2 slott. Det lyste ur de höga fönstren och det rökte ur de många skorstenarne, men hon kunde ej komma dit in, ty en djup vatten-graf omgaf slottet med alla dess byggnader och trädgårdar, och vind-bryggan var uppdragen. Då syntes hastigt bredvid den öfvergifna och hungriga en hvitklädd man —, det var hennes skyddsengel —; han fällde ned bryggan (öfver »sluttsen») och vinkade henne in i trädgården. Der var oändligt skönt och härligt med sköna träd och allehanda frukter, men hon letade förgäfves efter en menniska som kunde gifva henne en bit mat. Hon kunde ej heller komma ur trädgården, och hon var då tvungen att med munnen taga 3 äplen af ett träd och stilla sin hunger; hvarefter hon sof om natten i en löfsal. Om andra morgonen märkte unga Konungen genast att 3ne äplen fattades på hans mäst värderade träd, hvars frukter han noga räknade. Trädgårdsmästaren vågade knapt nämna för Konungen, att han om natten märkt tvenne varelser i trädgården; men då den ena varit alldeles hvit och den andra tydligen saknade händer, trodde han det var något spökelse. Mellertid voro nu 3 äplen borttagna; men skaften efter dem suto besynnerligt nog qvar, hvarf ör Konungen sjelf började if rigt leta i trädgården efter den förmodade tjufven. Snart träffade Konungen den olyckliga flickan i en löfsal: han blef genast förvånad öfver hennes skönhet och ärbarhet, ryste öfver hennes stympade tillstånd och frågade snart med godhet hvem hon var. Hon talade då om sina rysliga olyckor, och att hon var en ande, öfvergifven af alla menniskor, men icke af Gud, som räddat henne ur den Ondes klor och sändt henne sin skydds-engel. Då utropade Konungen: »Jag vill ej heller nånsin öfvergifva dig!» Konungen tog henne upp i slottet, gjorde henne händer af silfver och tog henne till sin drottning. Efter ett år, då unga drottningen var hafvande, reste Konungen i krig, och genom Konungens Mor, som alltid var mycket god mot sin sköna, ädelsinnade och olyckliga sonhustru, skulle alla underrättelser gå till Konungen huru det stod till hemma och framför allt med unga drottningen, den Konungen älskade obeskrifligt. Då hon omsider födt en ung vacker prins, af sände gamla Drottningen redeligen genast bref med glädjebudet till Konungen. Men löparen (»kurreren»), som förde brefvet, tog in på ett värdshus under vägen att hvila och förfriska sig, då den onde passade på under hans sömn, tog brefvet och skref deri i stället att drottningen födt en hundhvalp. När Konungen fick brefvet, blef han grufligen bedröfvad, men skref lika ömt till sin Mor att vårda sig hans olyckliga sköna gemål. Men äfven detta bref förändrade den onde eller att Konungen der i befallte att unga Drottningen skulle halshuggas och hennes hjerta skickas till Konungen såsom en bevis. Gamla Drottningen blef rysligt bedröfvad vid allt detta, skulle visserligen lyda Konungens befallning, men kunde nu dock ej ha' hjerta dertill, utan ville rädda unga drottningen. Derföre tog hon hjertat ur ett lam, sände det till Konungen, band barnet på unga drottningens rygg och lät henne så gå ut i villa skogen. Der fann hon långt om länge ett hus, der hon fick härberge för sig och sin lille prins, som hette Benjamin, ty hennes skydds-engel uppenbarade sig åter här och på huset stod: »Här bor hvar och en fritt!» Första natten hon sof deri huset, lågo hennes silfverhänder lösa jemte henne på nattbordet och hennes naturliga händer voro åter utvuxna. Efter sju års krig kom Konungen ändtligen hem, lika sorgebunden öfver sin förlorade sköna drottning, och ville till en ryslig tröst se hundhvalpen. Men i slottet förstod man ej hvad Konungen talade om, och snart upplyste gamla drottningen bäfvande och under tårar att hon brutit Konungens befallning och ej dödat hans olyckliga gemål, utan sändt henne med barnet ut i villande skog. Konungen blef nu ändå gladare [än] han varit på 7 långa år, nemligen i hoppet att få återse sin älskade gemål i lifvet; hvarf öre han genast skyndade ut att leta efter henne i vida verlden. Och hur han red och gick i ängsliga tankar och varma böner styrde Gud hans steg till just samma hus i skogen på hvilket stod: »Här bor hvar och en fritt!» Dit inkommen lade sig Konungen att hvila en stund och bredde då sin näsduk öfver ansigtet. Derunder förde Skydds-Engeln drottningen med Benjamin in i samma rum der Konungen låg. Då näsduken föll af Konungens ansigte, kände Drottningen igen sin herre och man och sade till lille Prinsen: »Min Benjamin, gå och tag upp näsduken och bred den öfver din käre Faders ansigte!» Men Barnet bara såg på modren; och då hon upprepade befallningen, sade Benjamin: »Min kära Moder, du har ju lärt mig bedja Fader Vår, som äst i himlom, och på jorden har jag ju ingen fader.» Ändtligen gjorde barnet det. Emellertid hade Konungen vaknat, såg mellan fingrarne barnen och qvinnan, som han tyckte var lik hans döda gemål, men hon hade ju riktiga händer, och han kände ej henne igen. — Nu inkom Skydds-Engeln och sade till Konungen: »Statt upp och tag 'ditt' gemål i famn!» — Då svarade Konungen: »Väl är denna qvinna mycket lik min förlorade gemål, den jag evigt sörjer, men hon hade ju silfver-händer!» Skydds-Engeln tog då fram de lösa silfver-händerna, visade dem och sade nu hur Gud och hennes Skydds-engel bevarat hans gemål förunderligen och återgifvit henne hennes lemmar — och försvann. Konungen utom sig af glädje, tog då sin sköna och pröfvade gemål och sin unga son i famnen och kysste dem, och återvände hem till sitt slott med största glädje, och lefde lycklig i många år. B. Timgren.