Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
festeldar
Det var bara om påsk de eldade. Jag har hört talas om att de eldade om midsommar, men det var före min tid.
Påsk.
Man får inte bära ut soporna under dymmelveckan. Om det blir aldrig så många, så få de ligga i 'sopevråa', tills den veckan är slut.
Påsken
På vardagen i påskveckan, "dömmel- onsdag", skulle alla spinnrockar ut. Intet arbete fick sedan utföras med verk- tyg eller redskap, som gingo runt. Orsaken härtill hade ej berättaren sig känt. Ett ordstäv var: "Om "dömla" är våt, så må hela världen gråta." Meningen härmed skulle vara, att det blev ett vått år och bärgningen av säden försvårad.
Gamla märken angående väderlek m.m.
Sådant som nyårsnyet var sådant skulle 3 ny bliva. Blev nyårsnyet kallt med mycken snö blev det 2 likadana till. Blir julen mild och regenväder betydde det kall påsk, ett ord- språk "julasommar Påskavinter". Om man ej hade foder till kreaturen korsmässe- veckan kvittade vad de fått hela året. Korsmässe veckan var från den 3 maj en vecka framåt. Ofta kan den veckan bliva kall om kreaturen då ej få foder utan måste gå ute förstörar det dem så att de blir magra och utsvultna. Sjusovaredagen den 27/7. Om den dagen blev regnig skulle det bli regn i sju veckor framåt men Olov dagen "Olsmässa" den 29/7 om den blev strålande vacker borttog den vad sjusovaredagen förstört / Om både Olssmäse och sjusovaredagen blevo regniga då blev årets gröda förstörd ty 7 veckor framåt är just skördetiden. "Olsmässokrok" är svår att taga an, den gamla rågen är slut den gamla potatisen lika, de nya ej färdiga matförrådet litet. Därför sa- des Olof är en svär kar (karl), det betydde den gamla tidens Olov den 27 juli. Bartolomeus den 24 augusti. Blev ofta ### kallades Bartolomeus "tröskekarlar". Rötmånadens början den 23 juli, slut den 24 augusti. Weckoräkningen i våren börjar den 12 april sedan räknas först tolvte veckan så elfte veckan så tionde veckan så nionde veckan o.s.v. Linet skulle sås den 17 o 18 maj, i sjunde veckan eftter veckoräkningen. Vårrågen skulle sås den 28 o den 29 april i tionde veckan eftter veckoräkning- en. Kornet skulle sås i skette veckan, i åttonde veckan skulle ej nogot sås eller läggas i jorden. / Mickelsmässanafton skulle folket i gårdarna skynda på att få in kreaturen så tidigt som möjligt den som blev först där med fick först in sin gröda.
"Ett särskilt öl till påsk, det så kallade enbärsölet"
I en uppteckning från Slöinge socken i Halland berättar J S Lundskog om enbärsöl. Uppteckningen gjordes år 1971.
Påsk (Kringgärning)
All spinning var strängt förbjuden i dymmel- veckan. Alla spinnrockar måste ut. Men samma förbud gällde varenda lördag året runt efter kl. 12 på dagen.
Jul, påsk.
Den som kom först hem från kyrkan på juldagen blev först gift eller först färdig med arbetet. Och då husbonden kom hem från julottan, så skulle drängen stå beredd att slå upp en sup åt honom. Under julen fick inte spinnrocken stå inne, men knutadan började de spinna igen. Det var ju bara fruntimmer, som spann, och den förste karl, som kom på besök den dagen, blev "spinne- karl" åt det fruntimret, som satt vid spinn- rocken. De gick inte gärna bort den dagen, för det var ingen ung pojk, som ville höra, att han var spinnekarl åt ett gammalt fruntim- mer. Den dagen hade de mycket upptåg för sig. De / klädde ut knutagubbar och bar omkring och ställde vid dörrarna. Pojkarna hade också den seden att de gjorde i ordning en liten påse, som det stack fram sopa och raka ur, och i den påsen fanns det mycket "uselt", och den hängde de i hemlighet på ryggen på flickor- na vid påskeldarna, och så stack de hål på påsen och så rann det ut på hennes klä- der. J-a, Idala och Gällinge hade rykte om sig att vara en led bygd. Alla var knivskurna, och det hände, att de fick välja fjärdingeman från annat håll, för det gick ju inte att ta en med ärr.
Intervju med Karl Olsson (f. 1887)
Intervju med Karl Olsson, född 1887. Karl bodde i Klockaregården hela sitt liv. Han och hans hustru hade 5 barn. Göran Hallberg intervjuar Karl om hans arbete som rallare, men de pratar också om kraftverksadammen och Klockaregården.
Linberedning
Hören (linet) skulle alltid sås på Rebecka (17 maj). När man kom från Larsmässemark- nad var det riktigt lagom att röska hören. När den är torr tar man in den och rebar den, d.v.s. man drar den genom en kam, så att man får knebelen (fröhusen) för sig själv. Sén skulle hören rötas. Förr i världen söckte de hören. Då la´ de ner den i en damm, tills den genom- ruttnad. Det finns många hål ute i markerna, som de kalla "söcker". Senare börja de bre ut hören på åkrarna / och röta på så vis. När den var alldeles rutten, så att den knastra, tog man in den och brua den. Man tog ett handsmål till varje brua eller knippe. Det bröts av så att rotänden blev något längre, och så virá man om några strån. Tjugofyra bruer band man ihop till en limme. Sén skulle hören torkas i en basta i en fyra fem dar. Många torkade förr i sina ugnar, men det blev förbjudet, när de börja försäkra. När hören var torr hade man klöftegille, eller köftegille som somliga sade. Det började vid 3 - 4 tiden på morgonen, och då kunde man vara ett tjugotal klöftare ibland. Karlarna "bröt" och kvinnfolket finklöfta. Det var alltid ett väldigt liv på dessa gillen, mycken mat och fylla. / Efter klöftningen var det att börja häckla, så att man fick blår och hör var för sig. Allt detta skulle göras på hösten, emellanåt man spann ullen. Efter Knut tog man in rocken och man ville gärna ha ifrån sig spinningen före påsk, ja, det var bra att ha pyntat före påsk.Det var inte bra att spinna i dömmlevecka, då fick man inte tur med hören. Pappa tala om att de hade rockastugor förr. Då gick de några från vart ställe till en stuga och tog rockarna med sig. Då hade de mycket roligt. Det var vanligt att karlarna spann förr, pappa hade spunnit mycket. Men när de unga töserna skulle sitta ensamma hemma och spinna, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, då hade de nog / fog för ordspråket: Rocken är ett sorgeträ, dä sätter jag för mina knä. Sén var det att få in väven, så att läret var blekt och färdigt till Larsmässemarknad. De sa´ att det var bra lin härifrån, lika bra som från Hälsingland. De hade olika bredd på väv- naderna, upp till 21 bund. Blaggarn användes till blaggarnebyxor. När vävnaderna var färdiga skulle de ut på blegebacken. Då fick ungdomen gå ihop och vakta för tjuvar och då var det ett liv på blegebacken. Strax före jul gjorde de av slidvävningen (vävning till huset) och i jula- hälgdar sydde de till huset.
Präster
Kyrkoherde Wallberg var en pengagud; han var girig. Han hade en gård, Acklaberg i Värö. Han var enda mans son i Acklaberg, för- äldrarna hade bara den kelen. Fadern såg inte på slutet. Han hade pengarna i en kista. Wallberg var där och han hade kammat te en mängd papperslappar och tagit sedelbuntarna i kistan och lagt papperslappar i stället. Fadern märkte det och blev så ledsen, så han grät. Sonen hade ju fått allihop pengarna, om han gett sej till tåls. Han var bara pojke då men hade börjat gå i skolan. Han blev inte omtyckt i Frillesås. Han ville ha nya kyr- kan på Korsberg, men folket vill ha henne längre ut i sockna utanför som den gamla stod. Den gamla kyrkan var murad av sten. Prosten Heyl tyckte tornet var för kort. Han hade dem till att mura på det tolv alnar, men det blev för tungt och tornet och kyrkan skred isär. Så de måste bygga ny kyrka. / Far talte om, att Wallberg sa: "De rev ner sten på mej." Det var när de byggde kyrkan. Wallberg stod nedanför och det var en karl, som ville ha slut på honom, och han släppte en sten, som föll ner alldeles intill Wallberg, så det var nära att han blev krossad. Wallberg var inte dum. Byggmästaren byggde Frillesås och Veddige kyrkor samtidigt. Wallberg lät honom få betalt all- eftersom det gick uppåt med bygget och Frillesås fick sin kyr- ka färdig. I Veddige hade han fått mycket i förskott. Så gjorde byggmästaren konkurs, och då var inte deras kyrka mer än halvfärdig. Jag gick och läste för Santesson, som var nådårspräst då Wallberg var död. Han var en bra lärare till att lära barna. Men vi hade börjat för Friedlicius på Hallagärde. Vi gick 14 gånger för honom. Sen kom Santesson och vi gick 30 gånger för honom. Han var så bra med grund och sånt! Wallberg ville gärna ha ål. Han brukade ha "lammamöde" - uppbörd - i Hoffors om hösten bara för att han skulle få ål. Han kunde äta ål för några stycken. Han kallade till sej min / bror, då han gick och läste, och frågade, om han inte kunde skaffa ål åt honom. Ja, min bror hade med sej några ålar åt prästen. Vi offrade ett helt eller halvt tjog ägg till prästen, när vi sluppit fram. Om påsk gav vi honom påskägg. Men det var så sparsamt med höns på den tiden.
Julafton
Julhalm hade vi hemma, tills jag var femton eller sexton år. Det var far som kom med den, när vi skulle dricka kaffe i mörk- ninga (mörkningen) eller när vi skulle äta om kvällen. Han hade med sej två stuver, som vi strödde. Jag hörde talas om att somliga la ett kors av halm innanför dörren i stugan. F.ö. ingen ceremoni. Kreaturen skulle ha god foring - hö. Och far gav dem en gök på hö´t, stänkte lite brännvin på´t. Han sa inget. De skulle ha en mycket tjock rund brödkaka utan hål i, som skulle ligga på en hylla och gömmas till påska; då fick de äta den. Om man tappade t.ex. en kniv, när man satt och åt på jul- aftons kväll, fick man inte ta upp den, för då skulle någon i fa- miljen dö under året. De skulle hamma till fyrn (klappa till askan i spisen), när jul- / brasan var nedbränd, och sen skulle de titta i den nästa morgon. Var det så att en människa skulle bli död, var det en grav i as- kan. Var det ett djur, som skulle dö, så var det sprallat i askan. På ett ställe i Stråvalla hittade de ett ljus på morron, när de skulle upp och fara till julottan. Det låg på tröskeln och brände, och det var ingen som visste, var det var kommet från. Men mo- ra där i gården har det ljuset i sin kistelädika än i dag. Ett ljus skulle brinna hela julnatten; det stod på bordet i en ljusstake. Slocknade det, så var det ett dåligt tecken. Halmbanden, som varit kring julhalmsstuverna, skulle läg- gas i kors vid dörrtröskeln; det skulle bety, att Frälsarn skulle komma in till oss. Julklappar, det är en gammal sed. De, som hade råd till det brukade ge varandra julklappar. Det har ej varit sed här att gud- modern ger de barn, hon burit till dopet, s.k. gudmorskakor ( såsom i det närbelägna Marks härad i Västergötland) Konterfej hade vi på väggarna. Jag minns särskilt de fåntske / jungfrur på ett stort plakat. Julakors av halmpipor kan jag göra, antingen till ett stort, trint el- ler ett med nio små i. Så var det granna ullvippor med åtta halmstrån, som var kluvna. De hängde julakorset i taket var som helst, där de inte behövde stöta huvudet emot det. Julgran hade de i min barndom, antingen en stor, som stod på golvet fram i kriga, eller en liten, som stod på ett bord. Männen brukade städa ikring i husen, hacka granris och strö bå- de inomhus och utomhus. Julhalmen ökte vi på om nyår, och den fick ligga, tills julen var slut. Den blev la strö. En julabock låg de på ryggen och tog med benen. Det var bara så att de virade ihop halm, men det var inte välgjort, så den var inte lik nån bock. Julanega till fåglarna, hon skulle hänga uppe så länge. De ville inte använda henne ens till strö under kreaturen, för de trodde, att det hade kommit något gift i henne.
Vårhalvåret, påsk, lucia
Det var bra om "Parvlarna rusta". Gun- nel, det var Paulus´piga. De satte liar i sädesdråsarna på loftet i dymmelveckan. De fick inte spinna den tiden. De sa, att det inte gick att mala lusse malt, det var någon, som kom och höll kvarnen då.
Påskkäringar. Häxor. Påsk
För att fördriva påskakäringarna förbi skorstenen, kastade husmodern en koklöv eller annat av hornämne i den heta askan innan spjället stängdes, medan hon halvt sjungande sade: "Upp och far te Hälsingeland! Allestan mot men ingenstans, fram tess du kommer te Hälsingelann!" Man skulle hava ugnsträden inne dymmelveckan, så att ej Påskakäring- ar red av med dem, det troddes nemlingen de red på ett av ugnsträden till Blåkulla.