Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Fredrik Svensson
Mantorps trollkäring, mera prat om trolldom, gamla ord och uttryck, ordstäv. Fattigdom, jakt, trolldom, klockor, div. historier, ordstäv o. talesätt, gamla ord o. ordformer m.m. Olika fångstmetoder, sax, grop osv.
Läkekonst
Benbrott. De åt järnfilspån. Det skulle gå dit och läka ihopét. Benröta. De brukade lägga på läkeblad. Det gjorde de för rosa i bena också. Sura ben, dä va rosa dä. Blåsa på tungan Då skulle man säga: "Jag har en blåsa på tungan". Och en annan skulle svara: "Spott ut ´a!" Det skulle talas så tre gånger. Den ska inte spotta i spisen; då får en munsår. Bägången - de finge sånt förfärligt vre. En dräng i gårdstöva kom flyttande dit frisk på lördan, och på söndan blev han så sjuk, så han kröp på golvet och dog samma dag. De hade hällt i honom brännvin med starkpeppar i, men det hjälpte inte. Bölder - de kalla´t för pigga. De tog var och borrade och satte in i träd. Om någon träffar på det träd, så får han dem. / Äkta kulor - Oskars mor har såna stora kulor i huvet. Oxla obekant (måste vara samma sak som äkta kulor). Bältros - känner namnet, vet inget medel däremot. Rännskita -äta ett hart (hårdkokt) ägg och dricka en gök. Frossa och kålla hade de förr mycket, då skôlve de så mär- keligt - de skulle dricka gökar och ligga nerbäddade varmt. Orm i magen - de skulle röka bra, det skulle ormen inte tåla. Och dricka varm, söt mjölk. Då kom han upp. En hade benekamarken i sej. De värmde vatten och slog i ett kärl och han fick sitta över det och dra i sej den varma däm- men (=imman); då kom benekamarken upp. Longesot - dä ä inte gärna nån rår mä longesot , det fanns ingen hjälp. Hade man fått frost i en tå, skulle man lägga ut en potata, så hon frös, och göra ett hål i potata och sticka henne på tån, så hjalp det. Galla ha de och smörjat med för frost. Gastakramm fick de, om de kom i vägen för såna döda, som gick igen. Var det illa, kunde de vara sjuka i två, tre dar, men för det mesta gick det över på en natt. / Huvudvärk - om en sätter i guldringar i öronen, så ska de dra ut värken; det har jag haft i snart sexti år. Gulsot. Jag vet inte nån bot för det. Halshoggna tär - de ska binda en ulltrå om sprocka; men den skall vara sketen. Han i vattnet okänd benämning. Vätta likaså. Husket - ta brännevin som de glögga´ i en kopp på spisen. Tän- de eld med en svavelsticka och släckte lågan med detsamma. Hicka - det skall vara en mask kring hjärtat, som rör sej. Eller någon pratar om en. Då skall man lyva på den, som hickar, så han blir harm; då går det över. En ung karl i Idala hická, tills han dö. Hjärnen var nerfallen. Min mamma hade det. En gammal karl i gårdstöva virade hår om fingret rätt över hjärnen och ryckte till; det gjorde ett smällande, och därmed var hjärnen uppe. Kôvet = hosta; de drack brännvin. Hudlöshet hos småbarn - de använde petätemjöl. Jag har ock letat upp maskamjöl under bark på bjälkar på rännet och använt för det. / Hundbett - de la´ hår av hunden på. Håll - dricka varmt t.ex. en gök. Kikhosta - mjölk av en märr. Kistenaglar - om mora när hon var med barnet satte sej på en kista, som gick i lås, och hon gjorde ett rysane, fick bar- net kistenaglar. Då skulle hon sätta barnet på kistelocket och trycka igen locket. Lite rost av spikhuvena i kistan har de lagt i vatten och tvättat barnet med. Mot litet av varje har de tagit in sådant de samlat ihop i kyrkan om natten; lite skrap från kyrkklockan, lite mull från kyrkogården, lite skrap av funten och lite granna som de tog här och var i kyrkan, det behövdes inte mer än en fjärdedels tesked. Klåe. Grävlingesmörja var bra att stryka på. Kräfta - mull från kyrkogården har de använt. Då skulle man be att få låna mull och säga: "I får igen ´et när jag blir död". Liktornar. Jag hade fått en liktorn mellan stortån och den and- re tån, när jag var tjugo år. Jag och en tös till satt under ett träd. Då började det ringa i kyrkan, för en som var död. Då sá den andra tösen: "Nu ringer det för Anna Kristinas liktorn" och / bara några dar därefter var den svart och gick bort som om en ville stryka bort den. Jag hade inte vågat säga så själv, för jag trodde det var stor synd. Matalaja - de skulle ge dem huvudlöss i ett förlorat ägg. Magavärda blev små barn. Jag hade en liten bror, som blev magavärd. En gammal karl värde om ´en på en schal på gol- vet tre gånger. Han blev bra. Han hade la vridit sej galet. Munsår - de skulle kyssa spisen. Stolsteg hade jag, när jag vaxte upp. De tog en potta och satte tredje benet mot ögat och vred ikring tre gånger a- vigt. De trodde stolsteget kom av att man såg något, som hade tre ben, t.ex. en trebent gryta välvd med benen upp, och inte spottade. Man skulle också spotta tre gånger, när man fick se en hunnatumla eller hästatumla, annars fick man ont i benen eller ryggen. Näsblod - de skulle knyta en tråd om ena lillfingret och ösa kallt vatten i nacken på den, som blödde. Älvablåsen - det finns ett slags kräk, som sitter i gärdsgårds- höla; om det blåser på en, blir folk "blåsta" på kroppen. Då / är det bäst att röka dem med midsommarkvasten. Onna bettet är en farlig värk i ett finger. Om man får det, skall man lägga på sju klutar, var annan av linne, var annan av ylle, med salt emellan. Det blir en förfärlig värme av det. Jag har botat en med det. - De veta inte, var onna bettet var kommet från. Rörmarka - en, som inte har sett det förr, skall rita en femudd över det och sen rita en femudd i spisen. Eller ta en sorts mös med korta utgrenade blad /Drosera rotundifo- lia) och stryka på. Ryggskott - om man vill lyfta på en lada, som är flytt, och säga: "Jag lyttar sej som fötter ä, du lisar mäk som trötter ä!" så gick det över. Eller lägga till de sjuke över ryggen med en sopel (sopkvast), så han väcker till. Trödet - när de förmött sej. Jag har en trötkula här (i högra handleden), som jag fick , när vi tog upp petäter. Skabb ä la detsamma som klåe. Skorv i huvet. Min mor visste om en ### i Hoffors, som hade skorvhätta, bekhätta. Han fick stå på en stol med bekhät- / tan fastbunden i taket. När de slog undan stolen och karlen datt ner, blev hätta, hår och skorv kvar i taket. Grand i ögat - Det var någon, som hade en sorts liten sten, som han släppte in i ögat; den skulle ta med sej det. Annars kun- de någon slicka ut det med tungan. Skar någon sej, var det bra att tvätta på med urin. Svullnad . de höll kallt stål på den fläcken. Om de har vårtor, knyter de en knut för var vårta på en tråd och lägger tråden under en sten, där det är väsket (vått). När den har ruttnat är vårtorna borta. Tungspenen var nerfallen - det hade jag ofta, när jag vaxte upp. Den blev så tjock och svullen, så det var omöjligt att svälja. Jag var hos en gammal käring som mol sönder socker och hade på ett skedskaft och lyfte upp spenen. Vred - det drog de i rätte igen, och de smörjade på med märgen ur en svinakäke. Örsting - de skulle be en kvinna, som gav di, att hon mjöl- kade i örat. Fallandesjuka. då jag gick i skola, var det en karl i Röstorp, / som fick ett anfall den dan han var brudgum. Han hade sagt: "Nu är jag fyrti år, och nu är jag glad, för jag slipper få fal- landesjuka:" Men han datt i mark och blev illa pyntater. Hans mor hade sett ett djur ligga och sparka och dö. De skar av honom alla kläderna och brände upp dem, och han fick ald- rig något anfall sen. De har ock gett in blod av far och mor. Skiver - en käring sönner i Vege skar hål i högra sidan på barnet och tog blod på en sockerbit och narrade i barnet. Lången på Gällinge skog hade slagit ihjäl en karl. Det var bra att få blod av honom och ge sådana, som hade skiver. Skiver berodde på att någon otuktig människa sett barnen bara under fötterna.
Läkekonst.
Matlea: huvudlöss skulle tas in, eller man skulle äta främmande bröd. Römärke. Jag väter på pekfingret och skriver en fem- udd på römärket tre gånger, och sedan gör jag likadant på spismuren. Hicka - någon skäller på en. Man ska tänka efter, vem det kan vara. Gissar man rätt, slutar hickan. Eller också skall man förarga eller skrämma den som hickar. Heshet (ej orsakad av räv eller hare). Man skall ha smör på en klut och lägga närmast halsen och binda en strumpa om. Stolsteg - Om man tar katterumpen och stryker åt hö- ger - med sola, går det bort. Eller ta en stol och vrida runt tre gånger och spotta en gång, sedan doppa med fingret / på de med stolsbenet, som man stött stolen på, då man snur- rade den runt, och så drag fingret tre gånger kring ögat. Piggar - det är bäst att lägga såpa och ett tobaksblad på - det drar ut. En del satte bort dem i träd. Den, som högg det trädet, fick piggar. Ryggskott - de skulle slå till honom med en sopekvast. Jo- hannes fick så olyckelia ont i ryggen. Brita Lena gick och sopade. Hon lägger till Johannes över ryggen med sopelen. Han blev så arger, så hon måste släppa sopelen och springa undan. Men blon kom i rörelse, och Johannes brev bra. "Dä gjorde la falia ont, men dä gick bort", sa han. Nedsättning okänt begrepp. Men var en karl härifrån som gick upp till Sträng i Idala, och han trollade Brita Lena i Backa, så hon fick ligga i tjugo år. Hon fyllde nitti år i förgår. När den gubben, som hade varit uppe hos Sträng, dog för några år sen, blev Brita Lena bra och har varit uppe se´n . Kistenaglar. Modern hade suttit på en kista, när hon var med barnet, och den hade gått i lås. De skrapade målfärg av samma kista och rost av spikhuvudena på kistan och lade i / i vatten och tvättade på "kistenaglarna". Trösken - barnet skulle ha starkt kaffe i mun; det skulle vara svalat. De kokade också bark av tröskebusken och tvättade i mun på barnet med det vattnet. Klåe - kvicksilver ältade de ihop med smult och strök på. Marbönnera hade så mycke klåe (skabb.) Tandvärk satte de bort i träd. En del gick till en surapel och tog jord under den efter det solen var gladd och lade på. Se´n skulle de bära hem jorden, innan solen gick upp. På "bögder" - stora värkar - har de lagt jord, som de tagit under en surapel efter att solen var gladd. Förstoppning - då drack de sirupsvatten. Rännesketa - de kokade ägg hårda och åt. Orma bettet - kom inte genom bett av mask e.d. Vet ej bot. Sår - var det ett djupt sår, skar de fläck och lade på. Näsablo´ - om man blör i en näsduk och gräver upp en torva och lägger näsduken under och sen trampar till tor- van, så stannar näsbloden ögonflask. Kålla - det riste dem. Då skulle de ha så mycke värme som / möjligt. Det kom av förkylning! Ormbett - det var bäst att skära ut biten. En torpare i Grankul- la skar ut biten, och den blev så stor och tjocker. Kon en före ormen till vatten och höll foten i (om man var biten i foten), så fick man inte ont av det. Band man ett kläde om benet ovanför bettet, så gick inte gifter upp i kroppen. Pinka under sej - (väta i sängen) - då skulle van dra upp en tjuderstake, som hade stått i jorden över vintern, och pinka i det hålet, så gick det över. (Har ej hört, att man skulle låta sitt vatten i en öppen grav). Hudlösa barn - di döste dom mä potatismjöl eller maskamjöl. Årlåtare var far till gamle Johannes på Gällinge skog. Han gick en tid på hösten, innan vattnen tätna te (=isbelades) och en gång om våren. när vattnen blivit öppna. Man skulle aldrig låta sej åre om vintern, medan isen låg kvar. Ceders Bengt öppna´ åder på mej, när jag hade hjärninflam- mation; annars hade jag då dött av det. Annars var det mest för värk. I Ramsjö fanns gott om iler (iglar); det var såna, som tog upp iler i sjön och gick och sålde. / Stämma blod kunde en gammal skräddare på Klosten. Han sa´: "Jag stämmer tie årer i din kropp. Åre statt som Nole (!) ström!" Han nyttjade inte något Gusord till det. Nattvardsvin var de brukat hämta till sådana, som var svårt sjuka. Håll - det är stickningar i brystet. Det bakade de bort med en varm sandpåse. Hundbett - hår av den hunden, som bet, skulle läggas på. Skorv. Bark av oxel skall man koka oh tvätta med - då går det bort som en ville vända en hand. Det var en karl i Gällinge, som hade mördat, han hade sla- git ihjäl ringarn på Skadehallen. Först reste han till Ameri- ka, men han kom hem efter två eller tre år och erkände. Till honom gick flera personer och fick blod av honom till bote- medel för barn, som hade skiver. Lånat jord på föräldrar eller släktingars gravar har de gjort för värkar. Har man jorden på värken i tre nätter, / så blir man bra. Men de skall bära tillbaka den. Jag hade tandvärk. Jag blev lärd att ta nio pinnar ur en so- pel och få lite blod ur tanden på var pinne och kasta dem i en nordrinnande bäck. När jag hade gjort det, sprack tanden i fyra bitar, och jag blev bra. Vårtor - en tar en tvinnetråd och gör en knut fär var vår- ta och lägger den under en sten. Så snart trån har ruttnat, är vårtorna borte. Jag har försökt det med mina liktornar, men det har inte hjälpt. Spelmans Sofi kom till vårt, när min pappa var dör. Hon hade ryslig tandvärk. Hon tog hans hand och drog den över käken men sa´ inget. Ja, sannerligen hjälpte det.
Läkekonst.
Fallandesjuka - man skulle sprätta upp kläderna på den sjuke på samma sätt som de göra, när de flår ett kreatur, och kasta dem på elden och bränna upp dem. Men det skall vara vid första anfallet, om det skall bli till någon nytta. Halsfall - då skulle man lyfta upp halsspinnelen med ett skeaskaft med salt på. Hjässen var nerfallen - det var vanlig huvudvärk - de tog några hår på hjässan och flängde upp. Näsblod - knyta en tråd om lillefingern. Tröt i handlederna har jag haft, man skall ta ett par solv och knyta om. Aldrig tal om att lyfta i flyttat hus. Knarr var en sorts tröt - då knarrade det i lederna. Benskott - jag har kokat en smörja av horseblom (= hela plantan, stelken mä i) och härpå kokar tills det blir brunt. / Bältros - går det neråt magen och går ihop, så ä dä slut. Bägången - det är vre å pine i magen. Det hade min mamma några gånger; då krälade hon på golvet. Vi gav henne bränn- vin med starkpeppar i, och det gick över. Örasting - en kvinna , som ger di, ska mjölka i örat. Liktorn- man skall ta vatten på en tornhall vid kyrkan och ta på. Skiver fanns nio slag. (Känner ej till några särskilda be- nämningar på något av dessa slag). Man skulle låna mule på släktens grav och låta dem sova på. Krammad blev jag så svårt en gång jag varit i Takulla. Det tog mej på brystet och armarna. Jag kom inte ur fläcken. Då jag kom hem, så kräktes jag alldeles förskräckligt. Nej, det blev inga märken. Jag hade gått emot en, som var död. Det var på kvällen, men det kan ske på dagen också, och det lär vara ännu farligare. Om man hade svavelstickor på sej, skul- le man inte bli krammad.
Läkekonst.
August på Holma hade en pojk på fem, sex år, som var skämder i var led av skiver. Jag visste, att skiver- benet vid örat i svinhuvudet är ett bra botemedel. Jag sa till Anna, Augusts mor: "Här får du två stycken skiver- ben; lägg dem på spisen så de blir bruna och mortla sönd- der dem sen och ge pojken!" När han hade fått i sej dem, blev han snart bra. Det är små hål i de benen.
Svartkonst.
Begravt ett djur levande på en annans mark, det har jag gjort med en katt. Vi miste den ene halvvuxne killingen efter den andre. "Gack på en annans mark och gräv ner en källing levande, så ska du se att det ändrar sej!" sa´ någon till mej. Det gjorde jag och det ändrade sej, så vi fick dem att leva. Det är väl tretti å sedan.
Svartkonst.
Det var en gubbe från Finland inne på ett ställe. Bonden gav sej för att där var så mycket råttor. "Dä blir la väl mä sä", sa finnen. Sen sa´ han åt dem, att de skulle öppna alla dörrar, och då kom råttorna ut i stor mängd, riktigt som en fåravakt (få- rahjord). Finnen kommenderade dem åt ån, och där hoppade de i och dränkte sej. Stämma möte med en orm, det gjorde min morfar. Han såg en orm och kom inte vid att få slagit den. Då satte han sin slid- kniv i marken och sa: "Möt mej här när det blir lidet en tim- me!" Om en timme låg ormen där, oh då slog han ihjäl den.
Svartkonst. Spökeri.
Hade de ett ben från kyrkogården och förvarade ihop med pengarna, skulle ingen kunna ta pengarna ifrån dem. Det var en som hade lånat ett ben på en grav. Han hade lånat det för sin livstid. När han skulle dö, sa´ han ifrån att de skulle bära tillbaka det med detsamma, men de glöm- de bort det. Men den döde, som benet hade tillhört, kom och pockade på dörren om nätterna, tills de hade lagt benet på hans grav. För giktvärk har de lånat ett ben på kyrkogården och haft det fastbundet intill värken.
Kloka.
Farfar till Kalle på Kullen skulle kunna trolla. En de kalla- de Tutte hade stulit ved från honom en gång, men när han började elda med den veden, tog det till att smälla och leva, så han trodde hela hyttan gick. Då gick han och talte om´et för Gårdshornen - så kallades gubben. "Ja, du skulle låtit min ved ligga," sa´ han. I Öxabäck bodde Träsko-Kristina (Prekebogumman). Det var stu- let i Kärrakulla. Mostera gick upp till Öxabäck och kom fram om kvällen. Kristina sa: "Du kan inte bli här i natt; du blir förskräckt". Men hon blev där likaväl. På natten blev det ett buller och hon hörde, att Kristina var ute och talade vid någon. Det var nog Sträng i Idala - han tala om för henne allt sånt där. Sen på morron talte Kristina om, vilka de var som hade stulit. Det / var Toppen och Renen på Gällinge skog. De hade kommit bort garn i Mônekulla. De hade varit nå- gonstans och fått reda på, vem som tagit det. Och när en av pojkarna från Mônekulla var ute och körde, kom Bernt på Grankulla och slängde hela garnbördan på vägen framför ho- nom, och det var mitt på dagen.
Kloka.
Här var på ett ställe det kom bort en plånbok med 500 kronor i. Det var en pojk, som var släkt med folket där, som hade tatt plånboken och gömt den i en buske, för han tordes inte ta hem´a. Gubben gick till Öxabäckskäringa. Hon talte la med "det som ont är", och se´n beskrev hon, hur han skulle gå för att komma till den busken, där plånboken låg. Hon sa´: "Jag skall säja er precis var plånboka ligger, men lova att I inte slår pojken!" En ifrån Förlanda blev blind på ena ögat. Han hade stulit från en bonde, och den hade varit när Sträng i Idala och bett honom sticka ut ögat.
Kloka.
Det var en man, Päar i Lia, som var fars kusin. Han gicck till "den upplyste", som bodde uppaför Borås; det var sju mil dit (alltså troligen Anders i Alahagen c.m. B-d). När Bengt var hemkommen, skulle min far gå till honom tidigt på morron, men när han kom en bit från husen i Lia, fick han se något vitt, som for runt kring en sten. Far trodde, att det var ett spöke, så han vände om hem och talt inte om det den dan. Dan därpå gick han till Bengt. Då frågade Bengt: "Varför kom du inte i går som lovat var?" "Nej, jag fick se ett spöke." - "Jaså, hurudant var det?" "Det var vitt och sprang runt ikring en sten", sa´ far. Då talte Bengt om, att det var han, som hade varit ute och sprungit på det viset, för "den upplyste" hade sagt, att han skulle springa i bara skjortan några varv medsols och några motsols kring den / jordfasta sten, som låg närmast lagården, så skulle oturen på kreaturen försvinna. En klok var Sträng i Istorpa Dala. De blev förskräckta för ho- nom, för han svor så illa. Han gjorde vissa konster, innan han fick lov att ställa fram bilden av tjuven i vatten. ? Far gick till en klok gubbe i Horred och skulle få se en, som hade stulit från honom. "Ja ska ställa fram, så du kan se per- son", sa´ han. Men far såg inget.
Kloka.
Kyrkoherde Torbjörnsson ställde till ett fasligt väsen i Veddige kyrka. Han hade sökt gället, men en som hette Johansson fick det. När installationen var, tog det till att dåna, så allt folket blev ört och sprang ut. Prosten Heil i Frillesås slog med sin käpp i altarringen: "Lugna er, det är inte farligt", sa han. Och när präster- na skulle dricka den nye kyrkoherdens skål vid middagen, släpp- te allihop utom prosten Heil sina glas. Heil sa´ till Johansson: "Du måtte vara en besynnerlig man, när sådant har hänt på din hedersdag".
Kloka.
Jag bodde jämte en i Amerika, som var från Tiveden. Vi satt tre stycken vid ett bord, och en frågade honom, om han kunde få se sin hustru, som var kvar Sverige. Ja, han (den från Tiveden) satte ett glas vatten i mitt på bordet, och sen tog han kortleken och mixtra´ med den undan för undan. "Se, nu kommer hon snart, men du får inte säga ett ord12 sa han. Söderman, som skulle se sin hustru, fick se att det började bubbla i vattnet. Det var själve den onde, som var framme, na- turligtvis. Då sjönk Söderman tillbaka i stolen och var nära att dö. När han sen kom till sej igen, tog han kortleken och kastade den på elden. Det kom en dansk till honom och ville han skulle se i hans hand, vad han hade farit över. Han följde de små strec- ken undan för undan. "I har ett barn i Danmark", sa han / först. Lite därefter sa han: "Och här är så mycket, som jag skäms för att säga." Den karlen var son till en gubbe på Tiveden, som kunde bota alla kreaturssjukdomar. Han hade lånat ett ben från kyrkogården på livstid. Med det kunde han bota till och med dödsdömda kreatur. Fick han vara ensam med kon en stund, kom han ut se´ n och sa: "Nu ä koa uppe."