Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trollen
Förr i världen fanns troll, vilka bodde i bergen. Trollen ha emellertid blivit ihjälslagna av åskan, så att det numera icke finns några troll kvar. I Ljungbyberg i Ljungby socken, finns en gång in i berget, som ingen människa vågat gå in i. Häri skola en del troll ha haft sin bostad.
Födelse och dop
Havande kvinna - om en kvist slog till henne i ansiktet, bara hon då inte strök sej i ansiktet, så gjorde det inget. De tog vara på kalvsmage till yste och hängde upp. När jag var li- ten, fick jag en blåsa på ena kinden som tira ! Det var en som sa: "Dä ser ut som du fått en löbsdroppe där". Mamma hade en sån mage hängande. Jag strök på den och sedan på blåsan, och det dröj- de inte länge förrän den var borte. Ingenting i barnets första badvattten eller i lindan. Men när de döpte barnet, hängde de på det guld- och silverringar, spännen och silverlöv, så manteln knappt syntes ibland. Skulle pojk och tös döpas samtidigt, skulle pojken alltid tas först. Har inte hört att pojken "skäggade ner" vattnet för tösen. De skulle köra fort med barnet när det skulle till dopet; då skulle det bli fortfärdigt. / De nistade - hustrurna i grannskapet kom med mat till barnaföder- skan. Det är bortlagt nu. De kallade upp förfäderna - gav barnet namn som började med sam- ma bokstav som dens, som de ville kalla upp, t.ex. Bengt för Börje. Faddrar: två gifta par och tre ogifta par. Bland de senare skulle vara en ung vacker pojk och en ung, vacker tös - då skulle barnet bli vackert - de kallade dem rumpefaddrar. Lösfaddrar - det var de ogifta. Alla gav fadderpengar på barnsölet. Bärmora - vid återkomsten gav hon fadern barnet och sa´ vad det hette.
Födelse och dop
Min farmor talade om, att förr skulle de alltid lägga ett okokt ägg i vattnet, när de badade ett barn förste gången, men jag frågade inte, vad de hade för mening med det. Var det en pojk, tog fadern det och satte det på ryggen på en häst så fort det var i ordning; det var för att han skulle bli säker till att rida och djärver på hästar. Hade barnet fått ta på en hund, innan det tog på en katt, så hade det gott kött att läka. När barnet skulle döpas, skulle det ha ett "bokablad" i lindan, så fick det gott för att läsa. Nej, aldrig någon peng. "Gummora" fick aldrig ha annat än sina egna kläder, när hon bar ett barn till dopet - hade hon lånat något plagg, skulle barnet bli svårt till att låna och vilja ha det som andra ägde; det skulle t.o.m. kunna bli tjuvaktigt. / När hon kom hem med barnet, skulle hon lämna det till fadern och säga: "Jag lämnar dej en kristen i stället för en hedning !" sedan skulle barnet sova i den vackra svepningen. Döptes en pojk och en flicka i samma vatten och de sedan inte blev gifta med varandra, så blev en av dem ogift. Uttrycket "skägga ner vattnet" är känt, men man var inte noga med om pojken döptes före flckan eller tvärtom. De sa till mej, att jag var hittad i Nissebäck på Balgö. Jag gick vid den bäcken och letade efter småbarn, när jag var liten. Att barn blev rödhåriga skulle bero på att modern hade tittat i eld mycket. Ett blått märke i ansiktet kallades lungemärke. Det fanns en pojke i Derome, som hade ett lungmärke på käken. Hans mor hade varit med och gjort vid inälver, och hennes man hade kas- tat lungan på henne, och pojken fick den på käken. Bara hon inte hade tagit på sej, så hade de inte behövt hända. Hade de en sprucken träsko unders sängen, skulle det bli en tös. Barn som var födda "när böckera va öppna" - under gudstjänsttid - skulle bli i syne och kunna se spöge. / Håjen var kvinnan, innan hon gått i kyrke. Gick hon ut, skulle hon ha stål och brännesten på sej. När prästen kom till kyrkan, hälsade han på alla men inte på henne. Han skulle inte ta henne i hand, förr- än när han tog henne i körke. Hon hade med sej nelliker, socker och karameller och bjöd alla i samma stol. Gå dit och nista brukade de göra - de hade med sej sockerkaka och småkakor till barnaföderskan och hennes familj. Kom en karl in på ett ställe, där de hade ett nyfött barn, "miste han hatten." Då skulle han betala en femtiöring till barnet för att få igen den. Förr hade somliga många par faddrar - alla faddrarna gav barnet faddergåva. Var det ett fruntimmer son var i lag med karlar och det inte blev något barn, så skulle de slå till henne med en käpp, som de hade dödat en orm med, så blev hon med barn näste gång. Båda bäragumman och faddrarna skulle läsa efter vartenda ord som prästen läst, så skulle barnet få gott för att läsa och få tur med allt. Segerhuva, det var lyckligt att vara född med en sådan. Den togs till vara. Min mormor hade vare på sin segerhuva och hade i en / dose i sin kisteläddika på vinden. En skall tvätta barnet så väl så att det mistar allt håret. Det skul- le inte vara gohälligt för barnet om det fick behålla "håjnahåret" (hedningahåret). Det var en mor i Ösra Derome som räddade en höna, som höken hade huggit sina klör i. Hon var havande då och och utav det blev tö- sen felaktig så hon har ingen styrsel i sina fingrar; de är mest som klör (klor). Missfall - de skulle försöka få ta prästen i hand. Småpojkar fick ha klänning för tills de var tre år; då fick de byxor. Det var att de skulle var lättare att hålla dem rena. De skrämde barnen för brunnskäringa - aldrig att någon äldre trodde att det fanns någon sådan. Gamla farmor var noga meda att vi inte fick röra vaggan, när hon var var tom.
Födelse och dop
Schiller var präst här. Han fick ett barn om vintern, och innan det skulle lindas, tog han med sej lindan ut ett tag och sa: "Det skall härdas". Han var en sträng "schärtare". Hon som bar barnet brukade lägga en krona i barnets linda för att barnet skulle bli rikt. Gunmora kallades hon. Var det en tös och en pojk, som skulle döpas på samma gång, skulle gunmora skynda sej så tösen blev döpt först för annars skulle tösa få skägg. Gunmora skulle åka fort både till och från kyrkan, så blev barnet fortfärdigt. Faddrar - det kunde vara rader så långa, ofta fem par. Rum- pefaddrar. Den som bar och hennes man, ett gift par till och tre ogifta par och så en kvinnofadder till, om en pojk skulle döpas, eller om karlfadder, om det var en tös, som skulle / döpas. Koden kallades rumpefadder. "Meste hätta" gjorde de, om de kom in där de hade ett spätt barn. De fick ge barnet något för att få den tillbaka. De hade hittat barnen " i gropa. "Grobakäringa kommer och tar dej, sa´ mamma till, när jag ville gå till grann- stället och leka. "Gropa" är detsamma som kanalen. Nista - de bakade sockerkakor eller stora ugnspanne- kakor och fina kakor - skålekakor och äggaringar - och bar till den som fött ett barn. "Gå å nista" kallades det.
Frieri och bröllop
Här var en skatt förr de fick lägga, om de fick barn för tidigt. Den kallades rumpeskatt. Här var en gammal pappas bekant som ha- de varit gift två gånger och lagt den skatten bägge gångerna. Han tyckte det var roligt, sa´ han. Det var inte mer än 3 riksdaler. "Försvart" på bröllop - det var två gifta par. (Vet intet om deras uppgift, men de skulle sitta nära brudparet.) "Bonden på golvet" skul- le placera gästerna vid långborden; förr skulle de "beas" mycket, innan det tog plats vid borden De hade två "brudgummens drängar" och två brudpigor. Andre dan när bröllopsfolket låg på ställena, gick brudparet och dessa fyra omkring på morgonen och bjöd allt gillesfolket på brännvin och bröd. Då skulle de skydas (skjutas), då de kom. T.o.m. att bröllop varte en hålj (hel) vecka förr. När prästen läste en viss bön, skulle pellen hållas över brudparet, som / knäböjde då. Två pelladrängar och två pellapigor höll pellen. Men präs- ten läste inte den bönen, om bruden var i grocess.
Frieri och bröllop
"Gå fästemö" okänt. Det har heller inte förekommit, att fästman- nen fått gå omkring och upphämta utsäde e.d. "Min dotter vill mannas" - den dialogen är känd men sådan sed har aldrig förekommit. Brudgumsskjortan skulle bruden ha gjort. Den skulle gömmas och tas till "döareskjorta". Begåvning köpte de strax innan de gifte sej. Fästmön och hennes systrar fick var sin schalett för det mesta. "Bonnen på golvet", så kallades värden. De hade en särskild som for över allestäds och var "bonnen på golvet". Han hette Hans i Para- dis. Det skulle vara en passelig som kunde språka bra. T.ex. när brud- gummens förriddare kom fram och anmälde att brudgummen och hans stass kom, så skulle han svara, att den väntade de inte och försöka uppehålla dem så mycket som möjligt med sitt prat. / Äreportar förekom aldrig här förr, inte heller träd vid portar och dörrar. Men stugan var invändigt klädd med vita dukar både på väggarna och i taket. Var det bröllop, hade de granna band på de vita dukar- na, men var det begravning, hade de svarta band. Pappa sa´ att i hans barndom fanns det stugor, som var klädda med vita dukar året om. Över den platsen vid bordet där brudparet satt hade de fäst en grann silkeduk. Kyrkbröllop hade de sällan förr, det är mer nu. Det skulle rida två förriddare framför brudgummens stass. De skulle spränga fram till bröllopsgårn och tala med folket, och då skulle de skänkas i gamla silverstopar En behöll de ibland och red tillbaka till den yttersta vagnen i brudgummens stass och sedan fram och på sin plats igen i täten. Så hade de en spelman med sig, och en spelman var kommen förut till bröl- lopsgården. Farfar och far till Elias Kärrby var spelemän. Två pelladrängar och två pellapigor höll pellen över brudparet och fick passa så att ingen av dem blev pellabränd - om pellen rörde vid någon av dem; det skulle inte vara bra. Pellen var en grann sikleschal, som de hade själva på gården. / Pengar i skorna skulle både brudgummen och bruden ha. Vet inte var- för. Brudgummens drängar skulle hjälpa brudgummen av med klä- derna och fick dela de pengar, som han hade i sina stövlar. Brud- pigorna fick dela dem bruden hade i sina skor. Det var inte samma personer, som var "pellafolk" och brudparets tjänare. Gömma bruden eller tävla om brud och brudgum har ej förekom- mit. Men på kvällen, när bruden hade gått och lagt sig, skulle två karlar som kallades "försvaret" försöka hindra brudgum- men att stiga upp från bordet. Förningar; de som hade nära väg kom med dem kvällen innan. Det var flere brödkakor, ett smörfat, ett bra köttstycke, vete- bröd och sockerkaka. Brynost hade de inte mycket här, men i Värö. Äggost har de inte nyttjat här. Brännvin och cognac var ofta med i förningarna. Mat till första dagens middag: 1) ost, smör, bröd, 2) potatis, kött, korv och fläsk. "Bonen på golvet" satte fram det stora kött- fatet och skar köttet o.s.v. i bitar och delade till var och en. 3) Fruktsoppa. 4) Sockerkaka med vin till. De har inte brukat samla ihop pengar till bruddparet. Men / de samlade pengar på en tallrik andre dan, kockapengar och spel- manspengar. Det var två gifta karlar som var "försvar", och de stod för insamlingen och delade pengarne mellan "kocken" och spelmä- nen. De har inte brukat ge bruden dansepengar. Men alla manliga skulle dansa med henne. Brurskåla - det var när de drack brudens skål strax hon var vigd. Källaresven okänt begrepp. Värdinna var det ingen som kallades. Klädde bruden gjorde två gifta kvinnor, ofta i en av granngårdarna. Vet inte att någon "brudledare" lett bruden upp till bröllopsgården. Förr har de haft bröllop i åtta dar, och då var de först i brudens hem några dar och sedan i brudgummens några dar. Men jag minns inte att de har hållit på mer än in på tredje dagen. Andra dagens morgon kom bruden och brudgummen med bränn- vin och brännvinsbröd och hade med sej brudgummen drängar och brudpigorna (två av var sort) till alla gäster, som legat över natten på grannställena, och trakterade dem och bad dem vara välkomna tillbaka. / Andra dagen på eftermiddan begav sig allt bröllopsfolket till skogen efter kockabrännet. De hade med sej en karl som var utklädd till skogvaktare och skulle visa vilket träd de skulle ta. Se´n la folket trädet på en vagn och drog det fram till bröllopsgårdens köksdörr. Då kom kokerskan ut med "flipp" åt karlarna; det var brännvin i den. Men fruntimmena fick svagdricka som hon hade vispat råa ägg i. Skogvaktarn var räligt utklädd och sme- tad. Han skulle åka på trädet och köra. Nej, bruden skulle inte åka. Sköt gjorde de både på bröllopet och när de flyttade. Det kallade de äreskott. När de flytte, skulle en karl springa framför dem och bestå alla som de mötte - brännvin och bröd. Har inte hört att de släppte någon katt framför sej, då de kommit till den nya hemmet.
Frieri och bröllop
Möter de en med sopor på ett ställe, blir man inte gift det året. Förr köpte fästfolket gåvor till svärföräldrar och svågrar och svä- gerskor, men nu är de tvärtom, nu skall ha istället. De har sag att att de som det lyst för har hoppat urför predik- stolen. Det kunde förekomma, att ovänner kom och satte kryckor utan- för deras hem den dagen på kvällen. Brudgumsskjortan skulle bruden ha sytt. Den fick slitas ut. Pelladrängar och pellapigor var utav de närmaste i släkten. Brudgummens drängar och brudpigorna skulle vakta så att inget blev snattat ifrån brudparet - gästerna försökte ta t.ex. en sko eller handske från dem, när de klädde av sej på kvällen. Brud- parets tjänare var med dem i deras rum tills de hade fått av sej skorna och ytterkläderna. Ett par gift folk kallades "försvar". Hon var brudkvinna och satt / jämte bruden. Nej, hon la´ inte för bruden, men hon skiftade ut sin sockerkaka först till allt folket. - Hon hade klätt bruden. Hennes man och klockaren skulle skära det som var på "sö- madsfatet"; det var skinka och bringa mittt på fatet och korv och fötter av djur runt utefter kanten. I Värö var de 25 år efter sin tid. Där brukade hustrurna ha med sej gröt till bröllopet och sprang och delade ut gröt. "I ska la sma- ka min gröd !" sa de. Förridare red alltid före brudgummens stass i min mors barn- dom. De skulle rida iförväg fram till bröllopsgården och be att få se bruden. "Bonnen på golvet" skulle ut på trappan och prata med dem. Han skickade ut den ena gamla gumman efter den andra, men de sa att de ville se en ung brud med "skålahätta å lin". Till slut fick de då se henne. Detta gjordes för att uppehålla dem, så att de inte skulle hinna tillbaka till stassen. Spelmannen - det kom ofta en med brudgummens stass och en annan hade kommit först till bröllopshuset. De betalades på så vis, att "bonnen på golvet" satte sej vid ett bord och sen fick alla läggga kockapengar och spelmanspengar på en tallrik, och / sen delade han pengarna rättvist. Andre dan skulle brudparet och deras betjäning "ut å skänka" - ge alla gästerna lite förtäring så sängen. Då fick brudparet igen vad gästerna kunde ha snattat ifrån dem. "Forn" bestod av ägg, smör, brödkakor, sockerkaka. Tredje dagen flyttade de nygifta ofta, och då följde allt bröllops- folket med till deras hem och fick vara med om flyttegille. Då var det många som lossade äreskott utmed vägen. Mat första bröllopsdagens middag: 1. Bröd, smör, ost och brännvin. De hade stora brännvinsglas, som de skickade sins emellan, och "bonden på golvet" gick och fyllde på dem. 2. Grönkål eller ärter (inte fläsk till) 3. Kött, fläsk, korv, potatis, pepparrot och sås. 4. Stek och krösemos och potatis. 5. Risgrynspannekaka med mycket ägg och "rusiner" i och då skif- tade hustrurna ut sina sockerkakor. Bruden hade inte krona men en krans med långa silkeband i. De hängde ner på ryggen tsill nedanför midjan. De betalte "rumpeskatt" många år före min tid. / Förr gick de aldrig till kyrkan någon av de söndagarna de lystes för dem. Brudgummen och svärföräldrarna gick omkring och bjöd till bröllopet. Har ej hört talas om sporröl eller mökväll. "Mjölkabäreser" gick med mjölk till bröllopsgården första dagens kväll och fick vara med natten och dansa. Ej tal om "hästapojkar". Har aldrig hört uttrycket "pellabränd" - men det skulle bli otur för den, som pellen rörde vid.
Död och begravning
Sådana som försvurit sej skulle ingen skugga ha. Vård - korna kunde skråla, när en människa kom. Det trodde det berodde på att den personen hade en ful vård, som gick före honom. Dog en havande kvinna, skulle hon ha barnakläder med sej. Hördes kyrkklockorna långt när det ringdes för de en död, trodde de att han var väl bortkommen. Uttrycket feg okänt. I gamla tiden sa de, att en skulle inte ligga på hönsefjär, för då skulle en inte orka att dö. Om det var någon som kom ofta, kunde han säga: "Du får la strö linfrö efter mej ". "Nu åt han sin resekost" - en del kommer sej mot döden och vill ha mat.
Död och begravning
Min mamma var född 1834 på Balgö, och hon flyttade hit 1854. Hon hade varit med på en begravning på Balgö dessförinnan. Det var en tjänsteflicka från Värö som begrovs, och hennes föräldrar var med på begravningen; de var från Värö. Hennes far hade med sig kolet linfrö som han strödde runt ikring graven för att inte tösen skulle kunna gå igen. Jag har en syster i Valinge. Jag har varit där ett par gånger på begravning, för hon har mist ett par av sina barn. Där har de den seden, att de strör ut enegaddar vid varje avtagsväg för att inte den döde skall komma till dem. Han kommer barfotad, och han skul- le sticka sej på enegaddarna, mente de. Den seden har de aldrig haft här. Jag har gravet för vådligt många lik, men jag har aldrig hit- tat nånting på kyrkogården.
Husbygge
Ryggåsastuga hade vi på mitt hem. Habbart var det stora rum- met framanför storstugan; de var lika stora bägge. På ett ställle i byn hade de en hedda i en krig intill köket - det var ett litet rum att ha spinnrockar och skräp i, men sådant hade inte vi; vi börom upp våra rockar på vinden. Ovanför spisen var tarren - där fick sådana ligga, som var otåliga för köld; för det mesta lät de barn ligga på tarren. De hade bara ett stort fönster och det var i taket. Om vintern när det snöade fick de ofta gå upp på taket och sopa fönstret rent. I "gamla habbart" bakom köket eller framanför köket hade de ett litet, litet fönster. De hade alltid havstång på taket, de tog lång, grön tång till det. De började längst ner, när det täckte, och gick uppåt. De mönte ju ryggåsen, de hade en pell, som skulle binda tången. De borra- / de hål i pellen - genom alla pellparen - och drog täckekäppen igenom. Spjäll had de ett väldigt stort - det öppnades och stängdes inifrån.
Julafton
Det var en bonde som kom in med mögegreba (måkegrepen) och skyffel och la under bordet, när de skulle äta julafton på kvällen. Hans hustru - han var nygift - frågade, vad det var för arier. "Det ska du inte bry dej om", sa han. Men det var för att han skulle få behålla lyckan, han hade, antar jag. Julafton skulle aldrig julosten tas av bordet - det andra var det inte noga med. De har brukat gömma en julakaka eller som de sa vårkaka från jul till första maj - då skulle både folket och kreaturen ta av henne. Nej, hon hade inte legat på julbordet.
Julafton
Jag har aldrig hört talas om Luciafiring förrän de senare åra ! Tummesmässe, när ä dä ? Julafton. Julhalm hade vi till för 40 år se´n. Det kvittade vem som bar in den. Den breddes så pass tjockt, att den täckt gol- vet väl. Det skulle vara uppgjord halm, som var repad förut i en repa och var finer. Råghalm. De lade på ny nu "affera". Dagen efter Trottonde var Knudadan; då togs halmen ut. Den blev strö. Julgran hade de aldrig här innan halmen kom bort. Min mor talte om, att i Lidhult i Småland, där hon var född, hade de hackat granris på golvet, men ingen halm. Och hen- nes far hade målat på hemmavävt tyg Bröllopet i Kana och tre töser som inte blev gifta, som drog en tjur uppför ett glasberg. Och dan innan julafton slog de upp dessa målningarna på väggarna och på bjälkarna i taket satte de handklä långs.
Annandag jul
De red Staffanske här tredjedag jul. Jag kommer ihåg mycket av deras visa: Nu ä julen kommen fram, nu ä glädje för var man, allt för den ljusa stjärnan. Finns här någon flicka fin, så öppnar hon sitt äpplaskin. Nästa år vi kommer igen, så står det en vagga vid doterens säng.