Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Häxor och trollkarlar
Det var en mjölnare vid Svartå, som de kalla "lille Kalle". En i Nysund som blivit av med en väv var hos honom för att han skulle hjälpa henne att få väven tillbaka. Men hon sa sen att "de får ta så mycke väver ja har." Hon fick se Skam komma o dra den i håret som tagit väven, o så var det små, som små dockor, som kom o rulla fram o höll opp väven. Det var en i Gisselnäs i Nysund som hörde en tjäder / spela flera mornar. Han sköt på honom, men han vippa på stjärten o flög. Till slut sköt han honom dock, då var det en liten gubbe som kom ner o var död. Då gick han till prästen här i Rudskoga o tala om det, för gården där hörde hit till prästgården. Men prästen sa: "Gräv ner 'en, den som ger säj ut för skott får dö av 'et." De sa' att lapparna där nol tar fåglar till sådant. Men jag vet ej, vad han la' i bössan, när han sköt honom.
Läkekonst
Borta i Guttbol här i Rudskoga var en gran eller tall som bölder å sådant var insatt i. Ingen ville hugga ner den, men så sa' de till en: "Vill du hogg' a så får du' a", Men han blev så eländig sen över hele kroppen, så han höll på å dö. Man skulle rita med bröd i "solormer", tre brödbitar skulle det vara, å sen skulle dessa kastas på ett tak så att skatorna fick äta opp dem. Men jag kan inte komma ihåg hur de skulle rita. / Det var en som blev ormhuggen vid Skagersholm i Finnerödja. Då tog de honom till en käring som kunde bota, hon bodde då vid Hova station, men hon kom norr ifrån. Han var uppsvullen i ansiktet, å de sa: "Han dör allt!" "Han gör så faen heller!" sa hon å då börja det sjunka undan, å de såg ögonen på honom, å han blev bättre, men ingen såg att hon gjorde något. "Ni kan se efter om ni ser ormen på hem- vägen", sa hon. Ormen reste också opp sig vid vägkanten, han var så hög å lång, men så föll han genast ner å dog. Doktorn i Hova bjöd / henne 800 kr. för att hon skulle lära honom, men hon vägra. Sen lärde hon en skogvaktare gratis. När de offra för sjuka har jag hört att de tog någon penning också med i det som de offra.
Svartkonst
Att "stämma blod" skall vara det värsta i hela trolldomen, de ska bruka "Fadern o Sonen o den Helige ande 'te' (dessutom)." Den, som kan det, behöver bara veta vem det är som blöder, så kan han "stämme."
Naturföremål
På Stormoen inom Visnums sn. på vägen till Kristinehamn är det "bål" på två ställen, där de, som farit vägen fram, kastat riskvistar o småsten. På det ena stället sköt de en som hade posten till Krontorp i Visnum. Han dog ej med samma utan kröp till ett ställe i närheten, till en kvarn där. Han red, o när han inte kom fram, for de ut för att leta efter honom. Det var två under Krontorp som mördat honom, o de följde med dem / som leta. De fann honom andra dagen på stället dit han kommit, o då var mördar- na så säkra, att de följde med in i rummet där han låg. Men då reste han sig upp o peka på dem, o så föll han ner o dog. På så sätt kom det i dagen vilka som gjort det. Och på stället där kasta de sedan ris o sten på platsen där han skjutits. Och på ett annat ställe där var det två bröder som slog ihjäl varann, o där blev ett bål också. Folk var rädda för att fara över Stormoen förr, det var så mycket tjuvar o elände där.
Husdjur
Det var en i Guttbol här som tala om, att oppe i Närke, där de bott förut, kom det bort en fåra, o de fick inte tag i den. Men då låg det en tiggergubbe där. "Ja ska skaffe igen den," sa han. Han körde en kniv eller om det var en yxa i lagårds- väggen. "Titt där," sa han sen. Då stod fåran där. Ett nyinköpt djur skulle de leda motsols kring en sten, jordfast, tre gånger, då skulle inte djuret "less," vantrivas, sedan.
Slakt
När de slaktar svinen, ska de ta deras rumpor o kasta in där de tagit dem. Det var en i Nysund som stack en gris på ett ställe, men han dog inte. Sen fick en sticka den som aldrig slak- tat före. En, som var ovän med den som slaktade, åstad- kom detta.
Julafton
De ska ha några kakor på bordet under julnatten, o dem ska korna ha på morron sen. Då skall det ej fattas bröd i huset sedan.
Påsk
Påskdagen om morron skall man "bränna hönsen", bränna dem lite grand i fjädrarna, då skall inte höken ta dem sen om sommaren. I en stor grop vid Lide- torp i Nysund hitta de en massa trävärjer efter påsk- käringar som de slagits med om påsk. De kom till en kvarn en gång o slogos, o då sa de: "I da sår, i ***môra (morron) helt!" Men då börja mjölnaren hugga dem o sa: "I da sår o aldri helt!" Men jag vet inte, / var den kvarnen var. Det var en stöt i Nysund, Stöt-Erland, han kunde så mycket så påskkäringarna inte fick gå ut rätta vägen ur kyrkan på påskdagen. Han strödde linfrö där, o då måste de gå ut åt manfolkedörra.
Skogsväsen
Det var en bonde som gick för att söka en kreatursbotare för en tjur, som var sjuk. Då mötte han Stulmossafrun, som sa: Ge tjuren kalmersrot, så får han bot! De som gick över skogen vid Stulmossen, blev alltid förvil- lade av Stulmossefrun. Detta hörde jag i min barndom av en spelman, som hette Lars Petter, som hade varit mycket i skogen och kolat.
Tomtar
En bonde hade en tomte, som drog säd till honom från andra. Men tomten blev arg på bonden, för att bonden var lat, och en gång sa' han: Den som strävar och knogar han ska ha fulla logar, men den som är slarvig och lat, han ska ha tomma fat. Sedan flyttade tomten därifrån och till en av grannarna. Men då började bonden arbeta bättre och sköta sitt jordbruk riktigt. Och en tid därefter fick han se sin tomte och blev glad, när han märkte, att tomten var på väg till hans gård med sin börda.
Knekta Historier
Det var en gång en knekt från Bäcktorp i Nysunds socken som hette Bäck, en gång när han var ute på roten för att hämta sin julkost som knektarna gjorde den tiden, så vankades det väl många supar i stugorna så Back blev liggande bredvid sin kälke, när folk tog reda på honom så sade han "om en nånsin slipper å må väl men si aldrig"! Bäcks hustru var honom otrogen när han var ute på mötena på Lanna-hed, en gång när han kom hem från ett möte, så tog han en annan knekt, som hette Vår med sig hem. Vår gömde sig utanför stugan tills käringen gick åt lagårln ock mjölkade kon, då smet Vår sej in , ock tog på sej ett par ludna hanskar ock kröp under sängen, / Så när Bäck ock hans hustru väl hadde lagt sig, så frågade Bäck sin äkta hälft, om hon har haft någon annan karl hos sig medan han har varit borta. Men käringen bedyrar att hon ingen har haft, då frågade Bäck om hon tordes sticka foten utanför sängbrädet o be Hin-Håle ta i, om du är oskyldig så tar han inte i, men är du skyldig så tar han tag. Käringen viste förstås inte att det fans någon Hin-Håle under sängen, så hon var inte rädd för att sticka ut foten över sängkanten, men gamle Vår var påpasslig, han grabbadde tag i foten på käringen ock hon till att skrika! Och bekänner han har varit här en gång "bekän bekän" sa Bäck han släpper inte förr, han har varit här bå en å två å tre gånger bekände käringen. E.N.
Folkmedicin
Trollpåsar va' bra för nästan allting. Vi ha- de en dräng, som hade sruckit ur en källa. Vattnet var dåligt o drängen svor över det otäcka vattnet. Men så fort han kom hem blev han sjuk. Då gick dom till en trollkäring, o hon gjorde i ordning en troll- påse med lite naglar o hår av honom o gick till källan o offrade den. Hon muttrade något också för- stås, annars hade det nog inte hjälpt. Men drängen blev bra igen. Om kloka. Den trollkäringa, hon gjorde ont för folk, som hon blev ovän med. Hon gjorde så mycket, så kritte- ra dogo bortikring. Folk vågade inte gå med krittera åt det håll hon bodde till slut. Vår dräng ville inte heller göra det, men far så: "Gå du, ja ska allt se efter, så att hon inte gör dig något." Poj- / ken gick o far efter. Då kom hon fram, trollkäringa o ville klå pojken. Men far var inte rädd, utan gick fram o klådde upp henne istället. Sedan kom de underfund med att i klockfodralet där hade hon gömt trollpåsar, som hon gav kritte- ra, så att de dogo. (Skogvaktare Karlsson, 1847, Tysslinge skn.)