Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken trodde de absolut på. Och det är de som gör än. Här är en som spelar fiol och han sa: "Ja, jag har suttist vid forsen och hört Näcken spela." Om man gick dit med fiolen och satte sig och spela, så kom Näcken och lärde en. Men kanveta, det var farligt, när Näcken spela. Om de tog aldrig så lite taktsteg efter hans musik, blev de så hänförda, så de dansa tills de dog. Det var en gubbe ute vid Ekänga (Gunnarp) Han kom och gick förbi forsen en kväll. då satt Näcken mitt i ån och spela. Så skulle inte gubben låta förstå, att han var betagen i musiken – han spela så förskräckligt väl. Han sa till Näcken: "Du behöver inte spela och vara så glad, för du blir inte salig. "Då hoppa Näcken ner i vattnet och sluta och spela och blev så bedrövad. Men så sa han, att det är inte omöjligt ändå, att han kan bli salig, han såväl som en människa. "Jo", sa gubben, "kan du bli salig, så ska min käpp grönskas." Så gick gubben; när han hade gått ett stycke fick han se, hur där börja skjuta ut gröna skott på käppen. Då blev han ångerfull och häpen, och han gick tillbaka till forsen igen och ropa till Näcken: "Min käpp grönskas, du blir salig du med." Då flög Näcken upp och satte sig på vattnet kanveta och spela och spela så alldeles förskräckligt. Då blev han glad igen. De såg väl Näcken med. Det var en liten gubbe, han skulle ha grönt skägg. Han var inte dejlig, det var han inte.
Näcken
Mi mor tala om att hon och andra barn var ute och bada (det var i Vattskåla, nordöst om Kristinehamn.). Då ropa de: "Näcken, kom å ta mäj! Näcken, kom å ta mäj!" Å då kom dä opp en som såg ut som en liten barnunge, å mor sa' att han bara genmötte henne.
Naturväsen
Bergfolk har det funnits mycket i bergen här förr. Det var många som såg och hörde dem. Ja såg dem var det inte många som gjorde men hörde dem det gjorde de ofta. De hade kreatur och dem drev de till skogen om kvällen och kom hem med dem på morgonen och det började de med tidigt på våren innan snön hade gått av marken ibland. Stundom dröjde bergkorna sig kvar på morgonen och blandade sig med riktiga kor. De hade särskilda stora vallhundar med ett mycket grant läte. Bergfolken bodde inne i bergen och det var sällan de blandade sig ihop med människor. Säljeberget är högt och tvärbrant och därinni bodde det många och de har kunnat se stora kittlar med pengar där. En gång kom det en bergkäring fram till en gård i Sälje och ville låna sylt i en kittel utav en bondgumma. Men då kom det en annan bergkäring och skrek: ”Kom igen, kom igen för Rangel ligger i elden”. Det var någon utav dem som hade blivit bränd då så att bergkäringen fick lov att slänga ifrån sig kitteln och springa. Kitteln tog de vara på den gården och behöll den. En annan gång så var det en gubbe i Sälje som höll på och skar havre och han hann inte med att skära allt på kvällen och det var han bekymrad för så han sa att om han kunde få gärdet skuret och bundet till dagen därpå så skulle han ge bort en ko. På morgonen när han kom ut så var hela gärdet skuret och bundet men den bästa kon var bota och de hörde att bergfolket var i skogen och lockade. ”Kom kossa, kom kossa, bonden får själv snesa”. Skogsrå var släkt med bergfolket för vi vet utav skriften att när de blev utkastade ifrån himlen så föll en del i vattnet och de blev sjörår och en del fick bo i bergen och det blev bergfolk och jättar och skogsrår och så var det en del som kom inunder jorden och det blev tomtegubbarna. Skogråa hon brukade gå ensam och hon längtade efter manfolk och dem försökte hon tjusa och förvilla på alla möjliga sätt. När jag var pojk fanns det en bättre karl här som hette Vetterstrand. Han var ute och jagade i skogen ovanför Tönnet och då kom skogsråa men hundarna gav sig åt henne. Då sjön hon: ”Du Vetterstrand, du Vetterstrand, far hem och koppla dina hundar. För ja ska ut å valle må getter å må stut, men kom igen till nästa torsdagskväll, ska du få se på fullfeta och granna”. Se hon ville ha honom till sig och förtrolla honom. Det var väl allt något mer hon sjöng också men det minns jag inte hur det var. Sjörået och näcken det var egentligen detsamma, fastän näcken träffade man bara i vatten som rann åt norr. Där spelade han och han kunde allt lära folk att spela också men då fick de allt bära sig år på något särskilt sätt. Det var en urmakare här som hette Tinglöf och de påstod att han kunde mer än annat folk och de trodde att han hade lärt sig utav näcken att spela fiol. Men själva sjöråa bodde i sjöar och tjärnar och hon kunde förvandla sig till stockar och fiskar och sådant där. Det är inte fritt än jag har sett henne. Det var vid en tjärn vid Edebäck. Där hände det mig två gånger att jag såg ett kvinnfolk vid stranden men när jag tittade på henne en stund så försvann hon. Hon rådde över fisken och därför offrade de något när de skulle fiska. De tog utav vad de hade till hands det var väl inte så noga. De lästa nog någon slags böner också men det vet jag inte hur de lät för det har jag aldrig brytt mig om. Det var en gång på Nasjön i Gustava (Nainsjön i Gustaf Adolf) som det var ett flottarlag ute med pråmen och det blåste motväder så att de höll på att inte ta sig fram. Då var det en som sa att de skulle offra för bättre väder och så tog han en tolvskilling och kastade i sjön och då blev det lugnt med detsamma. Inga troll kunde göra en något om de inte visste namnet på en. Så därför skulle en låta bli att ropa namnen på varandra när en var i skogen.
Vattenväsen
Bror min såg "e sjörå". Han var vid Näck- sjön en kväll å skull fesk. Han tog metspöet å skull met. Så hade han en båt vid ena landet. Så fick han se en fin jänta komma. Hon var så grant klädd. Hon hade som en fin schal över axlarna. Det lyste alldeles krit vitt av den som det skulle vara silver. Hon sköv ut båten å gjorde sig i ordning å skull fâr. Men så ropt han: "Du får int ta båten min". Då svarade hon: "Ja' ska ro'n över". Vem hon skul- le ro över, vet jag inte. Men hon blev borta. Å när bror min kom till båten, så stod han på samma ställe där han hade ställt ho- nom. Här nol vid Näckån var det en såg. Där fanns / näcken. Det var en som kom en kväll å skulle på dans. När han kom på bron, så fick han höra musik. Det var en polska han lärde. Det var näcken som spelade för honom. Han sjöng den ibland. Å då brukade han säga: Den- na polsk har jag lärt av näcken. "Fôrsgubben" satt i bäckarna å spel, han åg. Men hönt dä va, vet jag inte. Sjöråa bodde på sjöbotten. Om hon fick något grant tyg, så fick de mycken fisk av henne.
Naturföremål.
Dä ligger en sten tre fjälingsväg sör ut frå Grums körke. Om den sten ha di berätta, att en jätte kasta ifrå Skaddersehöjda i Grums. Dä va meningen att han skulle träffa torne på Grums körke, men åk- te förbi å blev liggenes, där han ligger nu. Den sten ha vänt sej, när körke- klockera geck. Strax uttaför Rasta (=Rasten) ligger dä en hög, sôm di kasta på, när di geck förbi. Dä va te tockere sôm va avrätta där sôm di skulle ôffre. Di kalla dôm ôffervål. Högen ligger alldeles i rå imella Bro å E' socken. Dä va en pôjk, när ja' växte ôpp, sôm bodde här i närheten. Denne hade en prôm å rodde i sjön mä. När pôjken hade komme en bete ut i sjön, så kom näcken å la haka över bakstammen på båten. Senna försvann Dä hände här nere i sjön i E' socken.
näcken och "strömgôbben"
Näcken ha fônnes i Borgviksfalla. Di gamle berätta att di hade sett denne. Han hade långt hår å långt skägg. Han spela sômme kväller. Men han spela aldri före än ät- ter dä smera hade sluta å arbete om kvällera, men då kunne han spele så vackert, så vackert. Å den som geck natt- vakt på bruke kunne få höre hônôm om nättera. Ve Torserud i en bäck, sa de gamle att strömgôbben skul- le ha hôllt te. I den bäcken ska dä för länge senna ha fönnes såg, kvarn å bränneri ve dä s.k. 'Falrestret.' Dä skulle ha vôre en liten gôbbe, som va mä över allt där å såg ätter så att allt gick skecklit te väga. Dä skul- le inte vare lönt te å göre hônôm nô emot för dä kunne han vesst stanne både kvarna å såga. Han kunne hôlle i vasshjule, så att di inte feck dä å fläcken.
Vattenväsen
Ola Halvarsson i Värnäs hade sett "sjöråa". Det var ett stort "sjöodjur". Hälften var som en fisk å hälften som en människa. Nedre delen liknade en fisk. Hela sjön var upprörd av henne. Hon hade en stor å oformlig kropp. Men kroppen var vit så att det glänste av den. Om de ville ha god vänskap med Näcken, så skulle en katt offras. Den skulle vara svart å inte ha ett enda vitt strå på kroppen. Om en vil- le lära sig spela, så skulle en gå å sätta sig på en sten mitt i en fors. Lejsmi-Per var en förstklassig spelman på fiol. Gubben bodde på Lejsmitorp. Den gubben kunde spela "fans polska" som ingen annan. När han satte stråken till fiolen, så blev han som från- -varande / från världen. Han hade lärt att spela av Näcken. I tre torsdagskvällar i rad hade han suttit på en sten mitt i en fors. Tredje torsdagskvällen kom Näcken el. Fôrsgôbben å lärde honom spela. Men så fick han offra en svart katt, som inte ägde ett enda vitt hårstrå. Om en skulle bada i sjön å en var rädd att Näcken fanns där så skulle en kasta en stålbit utåt sjön å skrika. Då kom han inte närmare än vad ropet hördes.
Vattenväsen
12. "Näcken" var det tal om att han kunde spela så bra. Om han lärde någon människa att spela, vet jag in- te. Men det skulle vara grant att höra honom, sade de gamle, som hade hört honom. Han höll till i Fryken, men han kunde komma upp i bäckarna också om kväl- larna. Han skulle spela harpa, sades det. Nog hörde jag sägas att han inte var säker utan kunde ta folk till sig, som kom förnära. 13. Om en kastade stenar ut i vattnet innan en bada- de, så var det inte farligt att han kom. Han blev rädd då. 14. Intet att anteckna. 15. "Fôrsgôbben" höll till där det var stritt vatten som vid kvarnarna. Det skulle vara en liten gubbe. Han stan- nade kvarnarna, när han tyckte att han ville ha fred. 16. "Sjöråa" el. "råa". 17. Somliga trodde att "skogsråa" / höll till i sjön också. "Sjöråa" skulle vara så grann. Hon var klädd i vitt och hade långt hår på huvudet. Håret hade hon inte uppsatt utan det hang ned på ryg- gen. Men kammat och grant skulle det vara. Hon var lik ett fruntimmer. Jag vet inte annat än som mor och andra gamla talade om från sin tid. Hon bodde i sjön. På kvällarna var hon uppe å sprang utefter sjön. Om in- te den som fiskade var god vän med henne, så fick de ingen fisk. 20, 21. Intet att anteckna. 22. Ej känt.
Vattenväsen
’Näcken’ var bra till att spela. Han höll sig i bäckar och floder. Om de kunde komma i närheten av honom, så fick de lära sig att spela. Han var liten. En skulle inte få se mer än huvudet och händerna av honom, den andra kroppsdelen höll han under vattnet. Men när han spelade, så höll han instrumentet över vattnet. ’Strömkarlen’ eller ’fôrsgôbben’, de kallade, höll sig i stri- da strömmar. Han kunde sitta i den strida strömmen. Han ville hålla sig vid kvarnar och smedjor. Vid Kopp- oms kvarn fanns han för i världen. För där hade kvarn- gubbera både sett å hört honom. I ’Påterebäcken’ fanns det också ’vasskvarn’. Där ställde han till med att låta vasshjulet få så stor fart att det höll på att ta eld i kvarnen. Mjölnaren gick ensam å ta- lade väl vid honom, annars hade han fördärvat hela / kvarnen. ’Fôrsgôbben’ var luden. För så sa’ de gamle, som jag tala om efter. ’Sjöråa’ hade stort välde. Den var farlig att komma ut för. Hon tog fisken ur näten för dem hon inte tyckte om. Men var det någon som hon hade fått tycke för, så fick han så mycket fisk som han kunde ro med sig i båten. Hon hade gulaktigt hår p skulle vara så vacker. Men fick hon höra namnet på en karlperson, så lät hon inte den vara i fred, för hon ville ha manfolk till sig, om hon kunde få. - ’skogsråa’ å ’sjöråa’ var allt mycket detsamma.
Bergfolk Per Englund
Bergfolk Per Englund De voro av samma mystiska väsen som tomtarna. Men de voro större och liknade mera vanligt folk. På deras sed, sätt och språk kunde man dock skilja dem från annat folk. De hava namn efter olika vistelseort: Bergfolk, skogsrå och sjörå, men de senare avika dock mera från likheten med vanligt folk. Bergfolket idkar boskaps- skötsel. Deras kor äro vita. Om man får se en sådan skall man kasta en kniv över henne så får man den i sitt våld. Då en valljänta gick ensam i skogen fick hon höra ett väldigt skrål av bjällor (=skällor) och i det- samma fick hon se en hel hjord av alla slags husdjur men så med ens voro de borta som en syn. Men bjällorna hör- des en lång stund efteråt. En säterkulla fick besök av en bergkvinna, som ville låna fjôckerdôcka hennes (=kärn käppen). Hon visste inte vad ordet betydde men bergkvinnan fick ta själv vad hon behövde. När bergkvinnan lämnade till / baka kärnkäppen var det smör på klon. En ko kom bort i en gård. Man letade efter hen- ne en hel månad utan att lyckas. Till slut kom hon hem själv och var alldeles sjövåt av svett. Hon hade varit hos bergfolket. Berghunden skällde tre ggr efter varann likt en hund men den tredje skällningen var bara halv – – -. Kolare hava ofta sett bergtrollen De som hade deras gunst hade mycken nytta därav. Åt en kolare passade de milan och väckte honom gm tillrop. En gång började det brinna vid foten av milan då gick bergfolket in i kojan och ropade: Opp Per, opp Per, mila brinner opp mila brinner opp. Men han var så trött och tänkte det är väl inte så brått nu. När de ropat tre ggr utan att han rört på sig fattades* han av en osynlig hand i kragen och en där rocken slutar och kastades ut ur kojan. I sista stund lyckades han rädda milan. Ifrågavarande person hade mycket sällskap av bergfolket de voro med när han kokte köttet och vände på köttbitarna / Bergfolk (forts.) Per Englund En bonde hörde hur bergfolket ropade: "Ko byt, ko byt, sex getter och en sprônn (=bock) sex getter och en sprônn!" Då han inte fick någon fred för dem sade han till slut: "Tag då! Nästa morgon var den bästa kon borta. En bergkvinna ropade i skogen åt en jägare Vetterstrand: Du Vetterstrand (uttalas med stark dragning åt å) du Vetterstrand, om du vänder dig om, ska du skjuta haren på språng Bergkvinnan älskade V. och ville gifta sig med honom "men det gick naturligtvis inte ann" och han lät sig ej förledas. Skogsråa Per Englund Ett par personer från Utterbyn i Fryksände voro en höst ute på fjärranjakt (tjäder-) och gingo vilse i skogen de måste alltså övernatta i det fria och gjorde upp en eld och redde sig en granrisbädd. När de legat en stund kom ett grant fröken ur skogen. Hon ställde sig vid el- den och värmde sig och de hörde tydligt hur hon huttrade av köld. Hon såg mycket bra ut men då hon vände sig om för / att gå stack en svans fram under kjolen. "Jag har aldrig trott på nått skrock men jag måste tro, då jag själv sett. Tänk vilken väderlek det blev sedan, det snö- ade och slakade så jag har aldrig sett på värre." Näcken Allmän föreställning Näcken lever i vattnet och för honom måste de som bada* och färdas på sjöar och floder taga sig i akt. När man badade stack man en kniv i stranden och ro- pade: "Ho haggla, ho haggla!" Så långt som ropet hördes hade näcken ingen makt. Att "binda näcken" tillgår så att man kastar en sten högt i luften så att den lod- rät faller ner och träffar vattenytan utan att det plum- sar. En till Eda inflyttad småländska har berättat mig att i hennes hembygd lever tron på bäckahästar, d.v.s. näcken kan förvandla sig till en häst. "Två småpojkar fingo se en stor vacker vit häst. Den äldre satte sig upp på hans rygg för att rida och ville att den yngre skulle sitta upp men den lille svarade: "Ja näcker inte." (räcker ej) Då försvann näcken.
vattenväsen.
"Sjöråa", "sjöjungfrun" seglade i en halv båt. Hon kom på Kattfjorden. Hon hade en liten klut att segla med, så att det drog den halva båten. Hon hade långt hår, så att det rack ända ned till knävecken. När hon kammade det, så sprakade det som gnistor. Skeppare brukade vara utsat- ta för elakheter från henne. Om de kastade eld eller varmt vatten i sjön, så kunde hon ställa till så att, de kunde förlora båten och allt. När hon var uppe och seglade, så var det inte långt till förrän det blev ovä- der. Det var ingen än de hade henne i tankarna, när de var ute på sjön, och det var aldrig farligt för nå- gon, om de inte tog sig för att skoja med henne. Det var "e sjörå" som bodde i Lambergstjärnet vid Karlstad. Den såg de rätt som det var på gatorna där. Hon kallades för "Lambergsfrua." Hon lärde "Hebe- läjen" hur han skulle bygga kvarnen. och så fick / han lära sig att flyga av henne. "Hebelajen" hade gjort henne en tjänst en gång, och det fick han lön för. När de hade talats vid och han fått veta hur kvarnen skulle byggas, så såg han inte till henne mer. Hon liknande ett fruntimmer, men hon hade en lång rumpa, som släpade efter henne. Mormor sade att hon hade fått den rompan för att hon inte skulle få vara lik folk. Näcken lärde en spelman att spela fiol.Det var en pojk som gick och önskade att han skulle kunna spela. En kväll gick pojken vid ån och då fick han höra att näcken satt vid strömmen vid en liten kvarn och spelade. När näcken fick se pojken, så kom han upp och lär- de honom. Och han fick förstånd att ta efter allt som han hörde spelas.
Underjordiska och troll
"Tômten" bor under fjuset, under en sten eller i jorden." Han hade sin bostad i backen. När di sa det, så mena di att det bodde en "nisse" på den platsen. Han hörde till de "underjor- diska. Men "skogsråa" vet jag inte om hon bodde där. Det hörde en aldrig talas om. Hon var i "skogen." Vid vindfällen och stora stub- bar var det inte säkert än en kunde få se henne. "Trôlla" bodde inne i bergen och vid stora ste- nar. Di hörde till de underjordiska. I ber- gen vid Djupedalen fanns det troll. /Se uppt. härom. Uppt./. Trôlla var styggare än di andra väsendena. Di var många ihop, och så kunde di förhäxa folk. Di var som stora, styg- ge "klôsser." / Sägnen om stallet som måste flyttas känna sa- gesmännen till och trollen som skar säden åt bonden. Uppt. anm./. Här har di trott på, att det funnits underjor- diska väsen. Det trodde närapå alla gamla och det gick inte att få dem till otro i detta. Di skul- le ha sina påståenden fram. En och annan här tror det ännu i dag. Nu vill ju ingen direkt påstå detta, men di har sin tro inom sig. "Di unnerjordiske" kunde bo var som helst under jorden och stora stenar eller i bergen. Om någon någon gång hade kommit ut för något besynner- ligt eller tyckt sig se något konstigt på en be- stämd plats, så kunde den platsen sedan få ett bestämt tillhåll för "di unnerjoliske." Det behövdes inte så mycket förrän det kunde bli tal om den och den platsen som tillhåll för underjordiska. En ingång i berget, lyse på en viss plats i berget visa att det var underjor- diska där. Mindre stenar under en stor sten / var också ett marke /sic/. Eller om det var hål ned- åt backen under stenen. Eller att stenen hade någon konstig form. "Vitterbo el. trollkiste" kän- ner jag inte till men "tomtebo, nissebo, trôll- hôl. "Nissen," levde ensam, "trôlla" var flera ihop. Det var både käringar, gubbar och ungar. Jättarna hade käring och ungar. Di levde som människorna. Folk hade rädsla för alla dessa väsen. Folk trodde, att di kunde bli skadade av dem. "sjöråa, Näcken, fôrskatt" var underjordiska Di hade kreatur. Kallades för "bergkor" Di underjordiska hade särskilda vägar, för om kolaren satte milan eller kojan i dess väg, så fick han inte fred för dem. Di skulle den vägen fram. Di förstod sig inte på, att di kunde ta någon annan väg än den de var vana att gå. Di hade "si strecke" att gå. Di gamle tala om, att det kunde vara farligt för både folk och kreatur att komma för långt / in i skogen. En kunde bli "bergtogen." Di under- jordiska var inte säkra, än di ville ta både folk och kreatur till sig. Det finns "jättegrytor" vid sjön. Jätten hade kokat där. Det minns jag, att en skulle låta bli att slå ut hett vatten på backen. En kunde få sjukdom i kroppen. Det vattnet kunde rinna på de underjordiska. Jordfasta stenar skulle en inte bry sig om. Där ha- de en inget att göra. Benämning på virvelvinden /värverud, värjering/. Det var "onde ander i den å troll." En sådan skul- le en hålla sig ur vägen för. Benämningar på dessa underjordiska väsen /trôll, bergtroll, bergjättar, jättar, sjörå, näck, fôrskatt, unnderjoliske, ###, nissar, älver/.
Tomtar Näcken
Tomtar är onda andar som blivit nedstörtade från himmelen. Tomtar kallas i Eda för jordtôsser. På ett ställe i Helgeboda kom en liten man och ville att matmodern skulle följa med honom, ty hans hustru skulle föda barn. Hon följde med och fick krypa under sin egen ladugård. Allt gick väl. Innan matmodern gick bad tôssemora henne att flytta en ko i ladugården för när de kastade sitt vatten kom det på tôssarnas matbord. Hon bad henne också att hon inte ksulle bli rädd om hennes man kastade ngt efter hen- ne. (Tomtar vilja göra ont efter människor som de efter dem) Som ett bevis för att det finnes tomtar anförs att då en ko kalvat på natten låg på många ställen kalven i kätten, då man kom till ladugården på morgonen, och "kalven kunde inte ha lyftat dit sig själv." - Vid Forsbron i Helgeboda tog "forsnäcken" en kvinna och höll henne ut över broräcket. Detsamma har hänt flera där. Ibland kunde man få se en vit häst vid forsen.