Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Vattenväsen.
Farfar tala om att han hade hört "Näcken" spe- la i vasshjulet. Han spela fiol så vackert. Det minns jag farfar tala om så många gånger. Det var mest i skymningen. Farfar hade sett honom. Det var en vanlig människa med långt skägg, men han hade som horn i skallen. Det hade han fått för att han inte skulle få vara bland folk. Far- far /f. 1806/ hade stor respekt för Näcken. Han varnade oss, så att vi skulle ligga från vattendragen. Skulle vi bada, så skulle vi ta med oss en kniv o. kasta ut i vattnet först eller vi skulle ta den med oss i handen, så var det inte farligt. El- jest kunde han komma och dra oss ned till botten, och då kunde vi inte komma upp mer. Så varna han oss, att vi skulle vara snälla. Och / om vi var snälla, så kunde vi få höra honom spe- la. Och det skulle allt vara stort att få höra Näc- ken spela. Det hörde inte till det dagliga. "Sjöråa" hörde jag talas om. Hon bodde i Stora Lee. Den hade de sett på sjön ibland. Hon var i en båt som inte var mer än halv. Hon hade som en fiskstjärt i ändan. Anns var hon som ett fruntimmer. Om någon hade fått mycken fick, så sa en: "Han ha nok träffa sjöråa no." Hon bestämde i sjön.
Vattenväsen
Lejsme-Per hade lärt sig spela av Näcken. Han hade lärt sig både poska och valser, som han spelade vid dans. Det skulle gå lättare att dan- sa efter den musiken som Näcken hade lärt ut. Det påstod mor.
Vattenväsen
Petter i Röstegen fick lära sig spela av näcken Han satt vid en bäck som heter Oxbäcken. Där lär han ha suttit kväll efter kväll och lyssnat till spelet i vattnet. Och det spelet smittade på flera.
Näcken - Det avgnagda köttbenet
Det var en dräng på Strandås, som hette Krok-Markus. Denna var så förtjust i musik, men han kunde inte spela alls. Men nu hade han hört, att om man tog ett köttben och gick till en bäck som rann norrut och släppte benet i bäcken, skulle man lära sej spela av näcken. Han fick sej ett köttben, men det var nästan avgnagt, och gick till en nordrinnande bäck en torsdagskväll. Nästa torsdagskväll gick han tillbaka för då skulle han få lära sej, men då sa näcken: "Du ga' mej ett ben med ingenting på. Du lärer dej stämm' men aldrig stryk på." Och det blev så. Han kunde stämma vilket instrument som helst men aldrig spela en ton.
Om gammal tro
Det var alltid riskabelt att bada i flod eller sjö, utan man först kastade en sten i vattnet, och som man sade: bant näcken. Om någon fick kramp i vattnet då de voro i och badade, så trodde man att det kom an på näcken.
Vattenväsen
Näcken såg de mycket, det var en gammal gubbe som mette en gång i kvällningen, och då såg han en halv båt på vatt- net, det skulle föreställa näcken. En gång var det som ett fruntimmer, hon var oppe till midjan å kom å far på vattnet. Hon var fint klädd o vacker åg. De körde järn från Lenungs- hammar över Järnsjön i Sillerud. Det var sju kärror med järnlass, när de kom ut på sjön, så ”basa” det ner med allesamman. / De ”sockna” (draggade) efter dem, men de fann ingenting, sista aftonen skrek det: ”mät längna, så vet I djupna!” Då gav de sig också. Den sjön skall vara så djup.
Vattenväsen
Di som bodde vid sjön, hade allt sett "sjö- frua". Det var en tullsnok i Sandviken som var ute på sjön. Han skulle se efter smuglare. Han fick se en båt utåt sjön. Han satte efter och trodde att det var smuglare. Men hur fort han kom fram, så var det samma avstånd mellan båtarna. Till slut så ledsnade han och vände om. När han vände, så vände den andra båten också. När han kom inemot Sandviken, så stod hela sjön som ett skum. Och när han kom att se efter, så var det inte mer än en halv båt, så satt ett fruntimmer i båten. Hon var alldeles krit vit. Näcken fanns i forsen vid Lennartsfors. Han hade spelat, så att de gamle hade hört det, / men det skulle vara månljust och grant, när han skulle spela. Di sa att Näcken hade ett långt grönt skägg, och håret var grönt och långt, så att det hängde ner över ansiktet. Han hade inga kläder. Han spela på en har- pa. Farmor tala om att det var en dräng som fick höra Näcken spela. Drängen gick närmare och närmare, för det var så vackert, så han kunde inte komma från musiken. När han kom till sjökanten, så tystna Näcken med spelet. Det var som att en sträng hade gått av. Så fråga han drängen, om inte han ville låna harpan och lära sig spela. "Så ont slag vill jag inte ge mig i lag med," svarade drängen. Då försvann Näc- ken. Drängen hörde, att det kom som gråt från strängarna. Men den drängen blev konstig efter den dagen. Ibland skratta han och ibland grät han.
en sägen om Näcken.
I Det berättas, att de sett Näcken vid den där lilla bäcken, som slingrar sig här strax nedanför mitt hem. där spelade han om kvällarna sittande på stranden, då det var vackert väder. Han spelade fiol, och mången ung pojke hade honom att tacka för sin konst att kunna spela - Ty de hade lärt sig av Näcken. Å de kunde spela de, som lärt sej av honom. II Berättat av Anders Johansson, Rosenborg - född år 1842 i Eskilsäter Vid Åkershus går en bäck. Där har Näcken hållit till i forna da'r. Sägnen berättar, att en spelman, som hette Karlsson brukade som barn leka vid bäcken. Ingen människa visste hur han lärt sig spela. Vid 8 år var han utlärd spelman. Det underliga var att ingen fiol fanns i hans hem. En dag kom en av traktens spelmän till hans hem eller till Ekenäs och hade fiolen med. Pojken fick fatt i den och spelade låtar som ingen annan någonsin förr hört så vackra voro de. När de frågade var han lärt spela, sade han att han fått lära av den gamle vitskäggige gubben vid bäcken. Han blev en mönsterspelman.
Vattenväsen
"Näcken" höll till ute i Nyckelängsviken. Det skulle inte gå an att bada där om en inte kastade litet stål i vattnet och sade att du skulle vara så långt härifrån som detta rop höres. Det var att skrika till i detsamma som stålet kastades. Det var de som gjorde så för de tyckte det var roligt.
Näcken
När de skulle bada så kastade de kniven i vattnet först för att inte näcken skulle ha någon makt över dem. Om de ville lära sig spela utav näcken så skulle de gå till en bäck som rinner åt norr tre torsdagsnätter i rad och så skulle de ha en svart katt med sig. De fick se och höra någonting hemskt alla tre kvällarna och allra värst skulle det bli den tredje. Men om de inte blev rädda och var alldeles tysta så var provet över då och så fick de lära sig. Det var två pojkar uppe i Tönnet som talade om för mig att de hade försökt men de ljög väl kan jag tro. Första kvällen hade de en svart katt med sig och den fick de lämna ifrån sig. Den andra kvällen gick de också men då orkade de inte längre för så hemskt blev det men vad de såg talade de aldrig om.
badning och Näcken
Badade man ofta i forna tider? "Mä badinga ble dä inte möcke be- vänt förr i vala (världen) åtminstones inte för ôss tôrperer. Vi hade nok mä rekå ändå. Kom en te å få tvätte sej var söndasmôra va´ dä stort. Sômme kanske inte tvätta sej mer än ett par gånger ôm åre´ å sômme allri. Dä va´ inte så kinkit (noga) mä renliheta för, när sômme tôrpere bodde i jorkuler (jordkulor). Fruktade man kanske vattnet? "Ja dä va´ inte utan, för i vattne va´ dä mö ont, sôm dä inte va´ så gôtt te klar´ sej ifrå. Dä kunne lätt hänne att dä kom ont över en, å varst va´ dä för ongera. I sjöera å tjärna va´ Näcken te pass´ på. Ja ha hört säjanes, att di kunne binne hônôm, ôm di sa´ sôm di gamle: 'Näck, näck, näck stål har ja´ i hanna (handen) för du va´ en ståltjuv, å mor di va´ e´ nålulv! Men så långt ska´ du hôlle dej härifrå´ , sôm denne skrikinga hörs. Å så skrek´ di så mö di ôrka (förmådde): H. hagle"! - Näcken hade inte makt att komma inanför det område, över vilket detta rop trängt.
vattenväsen
Ortens benämningar på manliga vatten- väsen vid hav, sjö el. flod: "näcken", "bäckhästen", "forsgubben," "strömgubben". Det var ett och samma väsen under olika be- nämningar. - Förr i världen fanns s.k. bäck-kvarnar eller skvaltkvarnar. De vo- ro bygda vid forsar och vattenfall. Vid sådana kvarnar uppehöll sig "ström- gubben" eller "forsgubben." Om det blev något i olag med vattenhjulet eller i kvar- nen, så fick han skulden. Han stoppa- de kvarnen när han ville. Om de svor eller bråkade i kvarnen på kvällen så stoppade han vattenhjulet och ingen mänsk- lig makt kunde få det i gång förr än / han ville. Det kunde hända, att han in- te satte i gång kvarnen förr än efter ett par dagar. - Han kunde spela. När han var vid gott humör så lät han folk höra fina låtar. Men det var blott en enda liten stund som han lät höra sig. Har inte hört talas om, att man sett någon. Hithörande talesätt: "ta mäj näckingen," "Dä ska´ näcken göra," "näcken må ta honom," "dä kan du ge däj näcken på," "gå dit näcken ä," "nej så ta mäj näc- ken jag det gör," "dä ska näcken veta," "om inte näcken är framme", så skall det eller det gå, "dä va´ allt rene grö- ne näcken," "dä va´ näcken", har du kunnat göra det och det, sablar i den näc- ken!" Ortens benämningar på kvinnliga vat- tenväsen: "sjöråa". Har inte hört att / man talat om annat sjöråa. Hon bod- de i sjön. Skulle man träffa henne så var det på sjön. Hon kunde råda över vind och fiske. När hon ville kunde hon ställa till med storm. Men det var aldrig farligt förr än hon visade sig i en halv båt. Har aldrig hört talas om att hon hade en hel båt, ständigt en halv. Inte riktiga segel utan "gran- segel", d. v.s. en granbuske. Den bus- ken hade hon i båten och satt och höll i den. Hon seglade alltid fort. Det vil- le till att någon skulle kunna kapp- segla med henne. Om de satte till med alla klutarna, så lyckades de in- te komma undan ändå. Hörde aldrig talas om annat än hon var ensam. Ibland traktade hon efter att få folk ned till sig i djupet. Uttryck som förekommit i samband / med detta väsen: "sjöråa tog honom," "sjö- råa drog honom till sig," "sjöråa fick makt med honom." Om någon drunknade ville de allt bra gärna ha det dit hän att sjö- jungfrun varit framme och tagit sitt byte. Man skrämde barnen för sjöjungfrun, "akta dig så att inte sjöråa tar dej." Men man brukade också skrämma barnen för "källbu- sen". Man menade att det skulle finnas något slags väsen i brunnarna. De voro farliga emedan de ville draga människor till sig. Särskilt var det farligt om man gick till källan efter det solen gått ned. "Källstyggen" kallade man också detta väsen. Samma väsen fanns också i dammar och andre mindre vattensamlingar. Det var även tal om "källråa." Hon fanns i källor och dammar. Hörde inte annat ta- las om henne än att man skrämde bar- nen för henne. / Det skulle inte vara bra att peka ned i brunnen. Min far berättade en historia om en sjörå som klätt sig fin som en fröken och gick fram och tillbaka på torget i stan och köpte säd av bönderna. När hon hade köpt all den säd bönderna hade gick hon till en skeppare och bad honom lasta säden på sin skuta. Skep- paren som hade legat länge i hamn å ingen last fått blev glad åt detta. Han fraktade den ena säcken efter den andra ombord. Och han fick full last. När allt var klart kom den fina damen ombord och bad att hon skulle få följa med. Det fick hon. Det blev god vind och allt gick bra. Men när han kom mitt uti sjön med sku- tan så befallde hon att han skulle stanna. Skepparen menade att det inte var lämplig plats att stanna på. Jo me- nade hon, om han inte stannade där / skulle han få vind att både skutan och skepparn skulle bli liggande på sjöbotten. Han förstod nu vems ärende han gick. Och det blev att göra som hon befallt. Han kastade säden i sjön och sjöråa tog emot. När han hade kas- tat ned all säd, så fick han sin be- talning och god vind att fara vidare. Det var en gång en bonde som skulle fa- ra sjöledes till kyrkan. När han kom ett stycke från stranden fick han se ett halft segel och en halv båt. Det gick med en sådan fart att ingen människa kunde segla så. Rätt som det var for hon förbi, ty det var sjörån som var ute, så att skummet stod omkring henne. Och när hon kommit förbi så skrattade hon. Men då blev det bonden som fick brått. Han tog till årorna och rodde till / stranden så fort han orkade. Och jämt som han hade dragit upp båten så kom stormen så att vattnet "yrade" kring båten. Se sjörån, när hon blev synlig, det var ett säkert tecken till att det blev storm och oväder. Hon ha- de det efter sig.