Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomte, det var allt många som hade förr. De, som hade svartkonstboka, hade tomte. Det var en i skoggårla' i Hålan- da, som hade en tomte. Han drog till honom pengar; nej, inte spannemål. Jag vet inte, om någon hade sett tomten.
Tomtar
Det var en bonde på ett ställe, som ställde ut lite mat åt tomtarna om kväl- larna på logen. Han var ute med det en kväll, o då kom en tomte bärande på ett ax o gjorde ett pustande. "Ja, det var något att pusta för," sa' bonden. "Ja, drar ja ifrån däj så mycket, som ja dragit hit, så får du se," sa' tomten. Och sedan gick det ut för den bonden.
Tomtar
Min morfar hade sett en tomte. Det var en liten gubbe med röd luva på huvudet. Men det var som ett skott, så var tomten försvunnen. Det fanns tomte i en kvarn här. Han gick vid mjölksäckarna. Så att det fanns fjät efter honom i mjölet. Det var en vattenkvarn. När han inte ville att kvarnen skulle gå så stoppade han den. Det var inte alla kvarngubbar han tyckte om. Kom det då någon, som han inte likade, så stannade han kvarnen. Och då kunde inte mjölnaren få igång kvarnen förrän den kvarngubben hade lämnat kvarnen.
Tomtar
I Lilltorpsgärdet (Visnums-Kil) var det tomtar en natt som höll på och skar havre. Då ropa en av tomtarna till en annan liten tomte: "Binn' å gör bånn, du lelle ***gôrvåm, så gärde' blir ***ôpskôre (uppskuret) te i ***môra (morron)!" När de byggde stall i Ränta (Visnums-Kil) så ropa dä åt ägarn att han skulle flytta det 3 alner längre i sö'r "för annars kommer de att stalla på mitt bord."
Tomtar.
Det var en som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomatarna, och den lil- le bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycket av´et, när du inte kommer med mer än ett ax !" Men då sa den gamle tomtem: " En kan inte begära mer av den som inte är mer än nattagammel." Det var en tomte som de skulle ge gröt med sirup på julafton. Så var det en gång de hade lagt siropen på bot- ten och gröten över. Tomten blev arg och slog ihjäl en stor ko, så harm blev han. Men så fick han se sirupen i botten på fatet. Då gick han till en annan gård och tog en likadan ko och bar hem.
Tomtens älskog.
En tomte fanns på en herrgård. Så sade flickorna, att han skulle mala, så skulle han få pillu till belöning till julen. Tomten malde och sade — han var finsk: » Jauha, jauha, jaurasta sa pillu jouluksi» (mala mala, för malandet får man p. till julen). När han hade malit, fångade flickorna ett möss och lade i asken åt honom och sade: »Ni ska icke öppna asken, förrän ni kommer hem.» Där hade inte tomten tålamod utan öppnade asken redan på vägen. Så reste mösset till skogs och tomten sprang bakefter och ropade: »Huks pillu aski, huks pillu aski!».
Tomten sköter om husdjuren.
På Snickars gård i N.-Vallgrund säges en tomte fordom vistats. Han skötte om gårdens häst: ryktade den och gav den föda. Husbonden bytte emellertid bort den, och den nya gillade inte tomten. Han brydde sig aldrig om att giva den föda, men om husbonden råkade glömma sin skyldighet i detta avseende, »regulerade» (bullrade) tomten för att påminna honom härom. En gång glömde husbonden att till natten ställa in en mjölsäck, som han köpt. Sedan folket gått till vila, började tomten föra oljud på vinden. Husbonden kom då ihåg sin försummelse och bar in säcken.
Tomten sköter om husdjuren.
I Klärkas, en gård i Rökiö by i Vörå, grasserade tomten i stallet. Han tyckte inte om hästar, som hade glosögon. Han ryckte höet undan dem, skällde och sade: »Vitfot, vitfot! Glosöga, glosöga!» Sedan då de flyttade gård och stall och togo bort sista stocken från stenfoten, satt tomten på en sten och grät. »Vad sitter du där och gråter, kom på!» sade karlen, som körde. Tomten satte sig på, men med detsamma blev lasset så tungt, att hästen hade göra att draga. »Lätta nu lite», sade karlen. Tomten gjorde som karlen bad, och lasset vart lättare.
Tomtar.
Farmor stod vid spisen å värmde sig på kvällen, å då kom det en tomtegubbe fram till henne å ställ- de sig vid spisen å gjorde som hon. Vissa högtider sattes det ut gröt åt tomtarna. Det blev bättre tur i gården då. Farmor skulle fägna dem på julkvällen, för då skulle de ha som andra. I de gårdarna där det fanns tomtar, stod folk sej gott. De drog till gården, så att kreaturen höll sej tjoc- ka å feta. Om en hade fått tomtar så skulle en hålla sig väl med dem. Det gick bra om en inte nämnde dem vid namn. Så skulle en hål- la stilla en stund strax efter det solen gått ned på kvällen. Både farmor å farfar var så säker på att det fanns tomtgubbar. I sätrarna fanns det tomtar å det kunde jag höra talas om att / de hjälpte jäntorna med att se efter korna å hjäl- pa till med att hålla mjölkkärlen rena. Det är en bro över Mangsleälven på skogen mel- lan Högåsen och Flatåsen. Farmor kom en kväll å gick över där. Då fick hon se tre små gubbar som satt å metade. Hon trodde det var pojkar från Högåsen, så hon frågade, om de fick någon fisk. Då blev gubbarna tvärt borta. Det var farligt att visa bort tomtar. Om en gjorde det så kunde de komma å dra ifrån en det en hade å då tog de flera tomtar med sig. I kvarnarna fanns det tomtar. Spåren var som ef- ter ett barn som har strumporna på sig. Om tom- tarna fick något av dem som var i kvarnen så blev de belåtna, å de ställde så att det blev mjöl i rappet.
Tomtar
Det finns ett ställe i socknen som heter Ekmossen. På det stället var det så "kvällvart," så det gick inte an att ramla eller vara högljud på kvällen. För om det inte var tyst om kvällen så blev allting i husen upp- å nerpåvänt om natten. På det stället skulle de bygga en ladu- gård. Men de kom aldrig längre än att de första stoc- karna blev lagda. Allt som blev byggt på dagen, revs ned om natten av de osynliga. En kväll kom en tomte in i stugan och talade om, att där ladugården skulle byg- gas, bodde tomtarna. Tomten bad att bonden skulle bygga ladugården på ett annat ställe, så att inte tomtarna behövde få orent på bordet. Bonden var med- görlig, så när han fick veta att han gick tomtarna i vägen, så började han att bygga ladugården på ett annat ställe. Och det dröjde inte länge förrän han / hade ladugården uppsatt. Tomtarna hjälpte till att slä- pa dit stockar. Och det var ingen tyngd i stockarna när de lyftes upp på bygget, för tomtarna var med och lyf- te - fast ingen kunde se dem. Det blev tur med ladu- gården. Kreaturen höll sig granna, och det fattades aldrig foder till dem. Så var det en annan gång som han fick tomten med sig på släden till julottan. Och den gången blev han först hem från kyrkan. Tomten manade på hästen, så att det gick i "ryk-sken".
Tomtar
Den gamla garvargumman från Kroksberg hade hört tom- tar i garveriet. De var uppe å slog i väggarna på natten, så inte människa fick fred att sova. Ibland på kvällarna hade de 'dryckeslag' i garveriet - för på den tiden var det bränvins- bränneri i Kroken. När de hade slutat att dricka, så blev det oväsen i garveriet. Redskapen blev kastade huller om buller. Det var tomtarna. De tyckte inte om att någon satt å svor å 'domdera' i garveriet. En gång så fick garvarge- sällen en så stor örfil av tomten att han inte hörde på flera dagar efter. Gamle Bergman på Backen råkade ut för tomtar flera gånger. För det skulle vara många tomtar i de gamla hu- sen på gården. På den tiden gick de upp i otta på morgonen å tröskade. När de skulle kasta fram ne- kerna ur ladan, så hade de en liten lykta med sig med / ett talgljus i. Han talade om att tomten släckt ljuset flera gånger för honom. Men om han var riktigt tyst å försiktig, så gick det bra. På samma vis var det i stallet om kvällarna. Det skulle vara riktigt tyst om de inte skulle få en riktig örfil. 'Tomten' tålde inte buller. Det var 'huslig lycka' att ha tomte. Tomtarna var små gubbar med långt skägg. De voro klädda i knäbyxor och röd jacka. På huvudet en röd 'piggluva'!
tomten
(De som hade tomtar blev rika. Tomten tog från andra. Om julen satte man ut mat åt honom, gröt, smör och nysilad mjölk. Tomten var liten. Han hade röd luva, röda strumpor och små tofflor. (Adolf Andersson, Hjelmared) Tomten den skulle di ge mjölk och gröt julafta. Det skulle vara smör i gröten. Det var på ett ställe härute där di hade en tomte. Den blev satte till gröt julafta. Men när han kom var där inget smör. Smöret låg under gröten, men det såg inte tomten. Han blev så rasande, så han gick ut i lagårn och slog ihjäl den bästa kon di hade. När han hade slagit ihjäl kon, åt han upp gröten och fick se smöret och blev alldeles ifrån sig. Men han visste att i Skårby hade di en kom som var precis likadan. Där fick han ett schå julafta. Han tog den döa kon och släpa av till Skårby och drog hem den levande. Och det blev ju bra med det. Men så om sommarn, när det blev varmt / så vet en ju alla att kräka keser. Då ville den här kon över åa och kesa hem till Skårby. Men då måste tomten stå i åa och yra vatten så det stod i himlens sky, så inte koa skulle kesa till Skårby. (Alla som det gick framåt för hade tomtar. Di tog från de fattiga och bar där di var hemma. (N.J. Berntson)
Tomten alarmerar sjöfarande, fiskare.
Det var en Östersjöskeppare, som hade tomten med sig på fartyget. En gång voro de i Sverige och lastade i Pitå i Västerbotten. Där voro två skonare och lastade tillika och foro ut till havs och fingo ligga där sedan alla fyra till ankars. Sedan hade tomten en natt kommit och väckt upp Strandberg, så hette skepparn, — och han upp och tänkte: »Vi ha bra vind nu», men när han kom upp, så blåste det lika som förut, och så han ner tillbaka igen och sova. Efter en tid kom tomten åter och gav åt honom två duktiga örfilar, så att det blixtrade för ögonen. Strandberg upp och ropade åt karlarna, att de skulle upp och hiva, men det blåste allt motvind, och karlarna tänkte, att han hade fått fel på vettet. Under tiden så hivade tomten, så att seglen hade smullit, och som de hade hivat, hade vinden sprungit om, och de att segla ner till Lybeck, och när de kommo dit, var vinden slut. När Strandberg kom tillbaka till Pitå, lågo de andra två där ännu, så att han lastade ny last, och så följdes de åt. Så länge tomten var med honom, hade han god tur. Tomten bodde om vintern med honom på Norrstrand. Men så hade han förargat tomten, så att han for ifrån honom, och innan han for, sade han: »Du gör ett stort haveri nu», och så gjorde han, och miste sin skonert, som hade kostat mer än tvåtusen riksdaler, och sedan hade han ingen tur mera på sjön.