Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trebandskvasten
Det var en som måste springa undan skogsrå. Till slut kom han in på ett ställe i Brattbäcken. Då rev skogsråa på dörren där, så att hon höll på att ha sönder den, men den gick inte upp. Sen ropa hon: "Treband kvast, kom och öppna!" Men det fanns ingen kvast där med tre band om, bara med två, så han gick fri.
Skogsrå
Sådana var vanliga förr på nordberget det fanns knappast någon av de gamle utan de hade haft med dem att göra. De kunde omskapa sig på många sätt, i sitt naturliga tillstånd voro de gamla och skrumpna ihåliga bak som en upprest svinaho och brösten hängde så långt ner så de var bäst av med dem när de hade slängt dem över axlarna. Men var där någon karl de ville åt kunde de skapa sig fagra och granna. De förvillade folk som var på berget och ej hade något gudord på fickan, den som hade en flint- flisa som likna en pilspets på sig kunde gå säker. De kunde och skapa sig som bekväma stubbar i skogen och den som vilade på den sådan stubbe var olycklig för hela sitt liv, han blev fästman / Larsson Lerdala Skogsrå 2 åt Rået, och en skogsvela som aldrig blev någon ordentlig arbetare. De som jagade på berget borde hålla sig väl med henne för hon hade makt att ställa vilt framför bössan. Den som kunde få ett loöra kunde höra var hon befann sig och vad hon hade i görningen, om man hade ont av skogsråt så var enda sättet att skjuta henne med en vigd kula, det var en kula av metall från kyrkan och till förladdning skulle tagas ett psalmboksblad. När bönderna for till kvarnen i Karlsfors tjuvåkte hon med det kunde de förstå av att hästarna blev löddriga i utförsbacken, men de kunde inte se vad det var förrän de gjorde en ögla av draglinan och såg genom. I Björna backen bodde en gubbe som en gång skulle ner till kvarn, han fick ett sådant rå på en gång som han såg genom draglinan, hon for emeller- tid tills skogs när det kom en främmande karl / Larsson Lerdala Skogsrå 3 emot skjutsen. Och den främmande for efter, om en stund kom han tillbaka och satte sig på skjutsen, bonden hade under tiden de voro borta hört ett hiske- ligt brak i skogen, det gnydde och brakade så att den värst storm inte dånade värre. Bonden förstod att karlen var skogsfolk också. Främlingen sade när han satte sig på skjutsen "piskade jag inte henne bra du", jo det gjorde du men piska henne mer du, sa bonde "kanske det" sa främlingen och for iväg. Och bonden körde för brinnande livet sin väg
skogsväsen.
”Skogsråa” såg di när di var i skogen. Här väst i skogen, sjöng hon om kvällarna så det gav eko. Då var det inte roligt att vara i skogen, för då kunde en gå vilse. När di hade miler där så var hon framme, å tog neste från dem. Min morbror hade varit ute för det. Det var en kväll som han var vid milan, å maten hade han i ku- ja. När han gick från milan, så hörde han att det braka te i buskarna invid där. Då fick han se ett kvinnfolk som skymta. Hon hade som grön mossa på ryggen. På huvudet hade hon ett vitt kläde. När han kom in i kujan, så fick han se att maten var borta. Men efter den dagen så tog han å sådde frö runt kujan. Vad det var för frö vet jag inte. Sen kom hon inte mer. / Men mor tala om, att det var en som fick onger med en ”skogsrå”. Det gick så långt att hon ha- de fått makt över honom. Han höll på att kola i samma skog i flera år, å det blev den ena ungen efter den andra. Men till slut så tyckte han allt att det var konstigt. Då bad han, att han skulle få gå hem, en gång å häl- sa på. Det skulle han få, men när han kom tillbaka så skulle han packa tre gånger i en tall, innan han gick fram till milan. När han kom till tallen så bryde han sig in- te om detta utan han gick. Då fick han se ett kvinnfolk, som hade så lång näsa, så hon begagna den till krok. Rompa skvätta hon vatten med å släckte kolen, å händer- na hade hon till hacka. Då blev han rädd. Men så fort hon fick se honom, så blev hon som förut. Han undra över hur han skulle bli av med henne. Så träffa han en klok gubbe, å då fråga han denne valles han skulle / bära sig åt, så att han skulle komma från denne skogråa. Då blev han lärd att han skulle spänna hästen för en kolryss så skul- le han fara ut på en sjö med dem. Det gjorde han. När han kom ut på sjön så kom det en skock med varger. Då var han kvick att spänna från hästen å så satte han sig på ryggen på den å red. Vargarna tog då skogråa å ongarne å rev sönder å åt upp. Om en gick vilse, så hade en ”skogråa” med sig. Det var inte många som fick se henne.
Skogsväsen
Ortens namn på skogsrået: skogsrå, skogs- jungfru. Hon skulle vara så grann. Det var ett kvinnfolk med grant hår. Men hon hade rompe mellan benen. Det var en inspektor på Adolfsfors bruk som var så grön att vilja jaga. En lördag gick han åt skogen för att jaga. Han kom inte den dagen och inte dagen därpå, men när det led på måndag, så kom han. Han ha- de fått upp hare. Den fick han följe till Rånaberget. När han kom på det berget träf- fa han ett grant fruntimmer. Hon ville att han skulle ha henne. Då skulle han få skjuta så många harer han ville. Hon släppte honom inte förrän på måndag. / Innan hon släppte honom, så fick han en kyss på käken av henne. Det blev ett sår på käken. Det ville inte gro på länge. Han var velig länge efteråt. Om en kom att komma henne för nära el. om hon fick veta namnet, så fick hon makt över en. Hon gjorde djur och skicka ut. Om en råka att skjuta ett sådant så var det inte annat än fållen, när en kom att se efter. Om en gick vilse, så skulle en vränga ett plagg en hade på sig, för då hade hon inte makt med en.
Odens jakt
Odens jakt har vi både hört och sett. Det var en prins som red ikring en kyrka med två kamrater under gudstjänsten. Prästen kom ut och förebrådde honom för att han gjorde en så stor synd. "Du ska få jaga i all din tid, tills du har fått jagat ut alla troll", sa prästen till honom. Oskar Jonsson på Karlsberg hade varit ute en kväll och när han kom hem, var han dödsblek. Mora sa: "Vad går det åt dej?" Han svarade: "Det skall du få veta i morron." Och dagen därefter talte han om, att han hade mött ett fruntimmer — det var ett skogsrå eller skogstroll — som kom springande och de långa brösten slängde. Så kom två hundar och jagade och sen en ryttare. Nästan vid stranden (av Vättern) sköt han henne. En stund efteråt kom han tillbaka och hade trollet hängande framför sej på hästen. "Sess du, jag strök'a lell, du", sa han.
Häxeri och kloka
Förr, när barna vart sjuka, så trodde di, att de va någe rå, som hadde skadat dom. Å då för te ta reda på, om de va skogsrå, sjörå eller tomterå, som hadde gjort de, så skulle di ta tre olika långa trästicker å lägga i en bunke mä vatten. Å den längsta sticka, de va skogsråt, den därnäst va sjöråt, å den minsta va tomteråt. Så skulle di ställa den där skålen unner sängen. Å på natta så skulle di få höra en smäll, å sen på morron så skulle e utå stickera ha sjunki te botten på skålen. Å den va de då, som hadde gjort barnet sjukt. Om di då gick å offrade te de där råt, en slant eller någe, så skulle barnet bli bra igen.
Gustav Wester
Berättar om sin tid som slaktare i bygden, jaktminnen, fjolårets älgjakt. Forts. om fjolårets jakt. Forts. om fjolårets älgjakt, gevär, tillgången på vilt. Forts. om tillgången på vilt, resonemang om den tillkommande älgjakten, morkull- och duvjakt. G.W:s goda syn. Om fågeljakter, hans goda vigör, att sitta på pass. Att sitta på pass, älgjakt, jaktmarker, episoder från älgjakter. Forts. om älgjakt. Forts. om älgjakt, rävjakt, harjakt, rapphönsjakt. Om G.W:s hund, om en älgjakt. Forts. om en älgjakt, avsättningen av viltet, resonemang om skrock, skogsrå bjuder gubbe på snus, tillgången på vilt förr, jakter på andra jaktmarker, skickliga skyttar och deras bedrifter. Skickliga skyttar och deras bedrifter, G.W:s fader - byslaktare, G.W:s broder i samma yrke, uppköpning av slaktdjur, resonemangom G.W:s hundar. Forts. om G.W:s hundar. Om rapphöns och rapphönsjakt; när G.W. började jaga, gamla jaktkamrater, skötseln av jakthunden.
Skogsväsen
Mormor berättade, att di bruka fälle grove trä i skogen på våren, sen klöv di disse i sex klôf- ter. Dette när dä va brist på slan. För dä meste va di allti två, när di klöv, men så va dä en gôbbe som skulle vare mer modi än di andre så han geck ensam. Han svor på att han inte va rädd. Räss som han stog där så trädde skog- råa fram å ba' att ho skulle få hjälpe honom. Han va inte vidare trakterad å dette, men han vå- ga inte heller neke. Dä geck mä liv å lust. Ba- re dä ble e litta spräcke, så tog ho mä bäg- ge hännera å drog isär stockera. Men te slute så ble ho närgånga. Då fann han på å fällde e tämligen grov slan å gjorde en grov kil å slog i den lite framom. När ho hade stôcke den ene hanna i sprôcka så passa han på / å slog ur kil, så att hennas han ble set- tane i stocken. Sen sprang han sin väg. Dä ä en skog som ligger mella Kättelsbyn å No- rane. Där hade di en rackare te skogsrå som förde dom vilse. Kom di vilse där om kväll så kom di alldri lôss förr än sola hade gått ôpp på môran. Dä va like för både folk å fä. Kom in- te kora hem te kväl, så kom di inte te re- da förr än sola hade gått ôpp. Dä va alldri lönt å lete ätter dom. Ingen våga heller gå. Den siste som skogråa gjorde ve på den sko- gen va mellan 1892-94. Di va flere i sällskap å va te Ökne i Gillberga ätter julbrännvin. På hemvägen lånbytte di häster. Men så geck fim- merstånga ur för den ene. Den bonden tog hästen för en annan å körde hem. Dette va ve Kättilsbyn, där di hade vôre inne å fått en halv. I alle fall så ble denne karn ätter där å han kom å vägen å in i skogen. Där ble han gående och fick stanna där. Han skrek, å folk hörde honom, å / han va tvången te å höre dom, för dä va allde- les i närheta te folk. Han hade rulla sej på backen. När folk kom te stäss så sa di: "Se va skogsråa ha hantera honom". Dä va inte nô ane än skogsråa, som hade gjort å mä honom. Så trodde å tänkte folk. Skogsråa va vacker, sjöng grannt, änne 'lilla' som di gamle sa. "Ho lilla så vackert." Olika benämningar på henne: "Skogsrået", "skogs- frun", "skogs-Kari".
Skogsväsen
"Skogsråa" var inte lik sig jämt. Ibland kunde hon skapa sig till björn. Om en sköt på den björ- nen så bet inte kulan. Men hon ville helst hålla sig som ett fruntimmer. Om hon vände ryggen till, så var hon inte grann, för hon ha- de rompa som en ko. En lång, smal rompa hade hon. - Far låg i skogen på fågellek. Han låg å väntade i en säterstuga. Han hade ställt bössan utanför. Han hade somnat. Men han vaknade, för det slog på dörren. När han kom ut, så fick han se att det var fullt med fågel runt om stugan. Han tog bössan å skul- le skjuta. Men han fick inte skottet att smäl- la. Han försökte, men det gick inte. Till slut så kom det så mycken fågel, så / han blev rädd. De kom alldeles inpå honom. Så var det en stor svart fågel som satt i ett träd. Far höll på att inte komma in i stugan, men när han hade kommit in, så läste han Fader vår baklänges, men då blev det alldeles borta. - Om en gick vilse, så skulle en ta av sig något av kläderna å vränga.
Skogsråa jagas, skogsväsen
Jag hörde ofta berätte om nô kônstit ätter vägen som går över den store skogen mella Borgvik å Högsäter i Gill- berga. Å de va på den tia när di börja å skjusse möcke den vägen. Månge hörde e slags skall, som iblan kunne följe dôm flere kilometer utan att di såg nô kônstit. Men iblan kunne di få se två svarte hunner komme drivene mä e förfärli fart å alldeles som di skulle drive nônting. Di såg allri ôt den som körde utan bare drev. Di hade dä för sej disse gamle, som hade vore ut för skalla, att de va nôn som jaga skogsråa. Men ja hörde allri, att di hade nô särskelt namn på dette.
Skogsväsen.
Det talade far om så många gånger att skogråa var med, när de kolade. Då kom hon och knacka- de på kujdörren ibland om nätterna. Var det något fel med milan så kom hon och knackade. Det var en som höll på att kola. Han blev sams med skogråa, så att han kom att gifta sig med henne. Hon var när honom i skogen och hjälpte honom med milan. När han gick hem från skogen och skulle gå tillbaka, så skulle han gå förbi en stor tall. Den skulle han slå tre slag i, innan han gick förbi. Det ha- de han lovat henne. Det gick länge. Men så tyckte han att det var konstigt att han skulle slå i denna tallen för var gång. En gång gick han förbi och bryde sig inte om att slå i tallen. När han kom fram till milan, så fick han se en anskrämligt stygg käring som / hade vatten i en gryta och höll på att släcka mi- lan. Hon hade rompa. Den doppade och i vattnet och stänkte över milan. Då fick han se att det var själ- vaste skogsråa, som han hade varit i lag med. Det var farligt att gå ensam i skogen, för hon kunde förvilla en så att en fick gå där.
Sägen.
En skogsrås jordafärd Det var en bonde som kom ridande från Karlstad. Han var från Bryngelserud och måste på hemvägen rida över den dystra Sörmonskogen. När han kom till ett ställe som kallas ******* kom det en fin dam och sprang bredvid hästen och ropade: Jag vill! Jag vill! Men bonden anade oråd så han svarade inte utan betraktade henne noga. Då han fick se att hon hade en lång hästsvans sköd han på henne, så att hon föll ihop och tog henne med sig hem. Geväred hade varid laddat med mässingkula. När så mannen kom hem utan att yttra ett enda ord blev hustrun mycket förvånad hon fick i vanliga fall alltid / gåt ut för att taga emot hästen, men var den redan osadlad och insadd i stallet. Hon gick då ut för att se efter vad det kunde vara och hittade då något som liknande ett skinn med ben som skramlade inuti. Följande dag inbjöd bonden alla sina grannar och de ställde till begravning varvid förekom driks*** i massor. Skogsråa begavdes en bit från gården i Mellerudsbergen.
Skogsrået.
I min ungdom vårdade jag en gammal "mor" X) på hennes ålderdom. Hon berättade en gång en historia som hade hänt hennes mormor. En gång, innan mormodern hade läst för prästen skulle hon gå på marken och mjölka. Det var långt fast på ett ställe som hette "Horsäng". På vägen dit drog det upp till åskväder. När hon kom fram fick hon se ett vackert fruntimmer sitta på ett högt berg och kamma sitt hår vilket var så långt att det räckte nedanför kjortelfållen. Fruntimret kallade på flickan och sade "Kom in" samt visade på berget. Men just som hon tog ett steg mot kullen skrällde åskan till och slog till rået. Då förvandlade det sig till ett nystan som rullade bort till flickan och hoppade upp i kjolen som hon hade dragit över huvudet. Då hörde hon en röst från himmelen som sade / "Släpp ner ficken" ! Hon släppte då ner kjolen och nystanet rullade bort till ett träd där det blev ihjälslaget av åskan. Men sen den tiden har aldrig något skogsrå blivit sett mer där på orten.