Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mästerskytt
Blåsman å Palin kunde trolla villebrådet dit de ville ha det. De kunde stå hemma på backen å skjuta både fågel å annat vilt. Men det gick med trolldom. De hade skjutit på oblat.
Hemmet ("slaugbänk", bröllop, onda ögon samt tjuvar)
I de gamla bondehemmen kan man ännu få se delar af den gamla rums möbleringen och deribland en slags soffa eller bänk, som kallas "slaugbänk" - på folkmålet heter ryggstödet slaug - Slauget roterar i stolpar som sitter i midten af gaflarna. Slår man slauget utför eller på yttersidan af bänken tjenstgör den som bädd, vänder man slauget mot väggen blef den sittbänk. Slaugbänken förskrifver sig säkerligen från 1600 talet. De svarfvade delarna tyder derpå samt att i bouppteckningen efter Tomas Dyre på Sundsby af år 1652 förekommer bland inventarierna en "slaugbänk". I våra landskyrkor har funnets sådana slaug- bänkar som hade sin plats längst framme i kyrkan (i Spekeröds kyrka finnes ännu en dylik) och dessa kal- lades då derför "brurebänk" (brudbänk) och der hade brudparet sin plats vid de s.k. kyrkbröloppen. / Vid ingången i kyrkan hade bruden en slöja för an- siktet och brudgumen slog ögonen i golfvet till skydd för närgågna blickar från de i kyrkan församlade och brudparet satte sig derefter i brudbänken med slauget vänd utåt då brudparet var vända mot väggen. Efter vigseln vändes bänkslauget inåt och brudparet satt då vända mot folket och bruden slog nu slöjan tillbaka ty nu hade trolldom ingen makt öfver dem ej heller kunde ingen förvända sinnet eller "förgöra" hvarken brud eller brudgum med onda eller stygga ögon. Det nu anförda är hufvudsakligen från Inland. Å Tjörn nämnes intet onda ögon men uttrycket stygga ögon har varet och är ännu rätt allmänt. Vid slakt ville icke gerna slaktaren att någon obehörig såg på då djuret stax ned. I denna mening förekommer ännu ordet på skämt såsom då man har något arbete för sig och det går galet säges ofta till en närstående "jag tror du har stygga ögon" merendels åtföljd af skratt. Tron på det onda ögat är möjligt detsamma fastän i annan form. (se fortsättningen) / I anslutning med tron på onda ögon kan anföras en sägen från Tjörn som inlämnats till arkivet. Under 1720-1750 lefde en prestson å Tjörn som mycket elak och det heter om honom i domböckerna. "Denne man är ute på allt ondt." och bland hans mång odygder var äfven tjufaktighet. Det hade stulets från en bonde en linväf som låg ute på blekning. Bonden gick till en klok gubbe och bad honom visa hvem tjufven var och tjufvens visdes nu vatten och prestsonen igenkändes då han stod och "hänkade" = drog in väfven. Nå sade den kloke "vill du jag skall märka honom jag kan ju sticka ut ett öga på honom." Det tyckte bonden blef för hårdt straff men märk honom på annat sätt. Om en stund sade den kloke jag får ju inte se honom annat än på ryggen när han står framstupa öfver linväfven och "då jag inte får se honom i ögonen kan jag inte göra något vid honom."
Kvitormen (Visormen)
Den kvite ormen.
På ein plass i Seljord budde for lenge sidan ei kjering, som var kunnig i alslags trolldom. Og gode læremeistrar hadde ho. Alle finnefenter som kom til bygdi, tok inn hjå henne og låg der vikuvis. Ho fødde dei nok ikkje for ingenting, den megga.
Ei gong hadde ho funne ein kvitorm. Det er bare eit vingel å koma yvi slike ormar, og dei hev kraft i seg til å lækje alle sjukdomar. Når ein kokar den kvite ormen, kjem det 3 stjernur på søet. Den eine bli ein vis av, den andre synsk av, men den tridje bli ein galen av, og den sviv rundt som eit hjul.
Plassekjeringi koka ormen på vanleg vis, gjekk so ned i fjoset for å stulle krøturi. Dotteri Margit gjekk stuka aleine i stogo. Ho såg gryta stod der, og barn som ho var, trudde ho det var spa. Ho tok ein braudmole, duppa i gryta og fekk so fatt i den stjerna ein bli synsk av. Då ho hadde ete upp braudet, kunde ho sjå gjennom tykke veggen. So gjekk ho ned i fjoset til mori og ropa glad: "No veit eg hoss kalven er lita, den Gullros fær." "Å bære meg for deg, bån, du hev vel ikkje vore på gryta," skreik mori. Ho visste korleis Margit vilde lide av den synske evna. Og Margit fekk lide. Alt det vonde som hende i bygdane omkring, såg ho. Soleids drukna ein mann med Sinnesodden, og Margit såg det. Ho var næsten frå seg av redske, skreik og auda seg at dei skulde avstad å hjelpe mannen. Ho fekk ikkje svevn på augo nott eller dag av alt det ho såg, og tilslut heldt ho på miste vitet. Men til all lukke kom ei finnefente til plassen. Då ho fekk vita kva fela jenta, tok ho det av henne og kasta det ut i "væ og vind". Margit kjende ikkje meir til den synske evna etter den dagen.
Byttingen
Bytingar.
Det var mykje tale um bytingar i gamle dagar. Var småborn
jamt sjuklege, trudde folk det var trolldom med i spelet. Serleg
tussane var leide til å byta til seg menneskeborn og leggja tus-
seborn i staden. Slike "bytingar" vaks fælt lite. Berre hovudet
vaks og vart til eit stort og stygt gamalmannshovud. Men
kroppen vaks ikkje.
Det var idiotane dei kalla bytingar. Um ein slik byting had-
de det vorte sagt: " stakkar han er jordsmetta og,
han." Dei skar hol i ei tuve og smetta barnet igjenom. Denne
jordsmettinga var ei råd som dei prøvde med born som såg ut
til å vera bytingar.
Det var so merkeleg. Ein gong såg dei ein byting som leika
seg. Han snakka og prata som um dei var mange i lag, og han
tedde seg slik at det såg ut som han hadde ein heil flokk leike-
sysken kring seg. Men dei som såg på, kunde ikkje sjå andre
enn han åleine.
Dei kunde elles sjå etter, um eit barn var ein byting eller
ikkje; men då måtte dei laga til noko "einsert" som bytingen
aldri hadde set fyrr. Når so alle var ute, og bytingen var inne
åleine, skulde det visa seg um det verkeleg var ein byting.
Ein stad hadde dei kokt i eit eggeskal og brukt ein humle-
stengel til turu. Då so alle gjekk ut, vann ikkje bytingen halda
seg lenger. Han laut burtåt og sjå. So sa han: "Æ e gammel som
virota. Æ hi set Tydalsskojen sju gong rynny og tri gong
brynny; men aller hi æ set so liten 'n kok åt so stor 'n hop."
Ein annan stad var det ei kjerring som skulde sjå etter um
barnet hennar var ein byting. Julkvelden sette ho på og skulde
koka graut i eit eggeskal. Då høyrde ho det snakka, og ho tykte
plent det kom frå vogga: "Æ e gammel som måsså på rot. Men
aller hi æ set so liten 'n kok åt so stor 'n følkhop."
Dei trudde venteleg at når dei fekk bytingen til å tala slik,
og han med det viste kva kar han var, skulde dei bli kvitt han og
få att rette barnet.
Folktro å övertro m m.
När de började att lägga in det första av säden på hösten, så fick de ej säga något, medan de "lôdde" (lada) in den första flon i bottnen av "stöe" (staen, staden) Om de inte talade något medan de lade första flon av kärvar så tog sig ej råttorna in i staen, men yttrade eller sade de något så kom råttorna in i säden, det var finnar som lärde dem detta. Stål, silverring, en silversked, en stoppnål med iträdd tråd (för att taga nålen tillbaka ifall kon fick nålen i munnen) samt en bit bröd skulle ligga i drickat som gavs kon efter det hon kalvat, allt för att förta trolldom m.m. Marelöck (av maran) av tallkvistar som knutit sig "markvistar" togs å sattes i taket i ladugården framom och över kreaturen, så var ej farligt att "maran" fick någon makt med korna. Hade man köpt en häst så, leddes den in i stugan, å fram till spisen, om de lyckades att få hästen att sätta framfötterna upp på spis- hällen, å se upp genom "ommen" så var det säkert att han trivdes bra på det nya stället. I husbehovsbränningens tid, bjöds nästan alla som kom in, på en sup. I högra handen hölls supen å i den vänstra / en brödbit som framräktes att "bita i". Något av denna "bit" gömdes och släpptes vid halsen innom linnet så den föll ner efter kroppen, det skulle vara bra mot smittsamma sjukdomar, men det gjorde ingen verkan om ej supen å brödet hölls i rätt hand. Om klockan stannar kl: 12 på Ny- årsnatten, dör der någon i huset med det första. Vid Töcksfors var en som hade byggt sig ett hus, han hade mycket brått innan han fick det försäkratt. Kl: 12 på Nyårsnatten hade klockan stannat, i huset som han byggt. dagen efter gick han på kontoret för att få påskrivet försäringspapperen, det var jemt mitt på dagen, han satte sig i en länstol och dog. När lusen kunde tala, så sa han, Ja vill hellre gå genom sju bykker än genom en bastudörr. Någon hade stulit dukar, man fick en klok gumma att söka ta reda på den (skaffa tillrätta). Hon tog ett såll, lade en vigselring, en salm- bok, å en nyckel som gått i arv i sållet. Den som hade blivit bestulen skulle hålla i sållet vilket började gå av sig sjelv, så skulle det stulna komma tillrätta å tjuven blev upptäckt. Gumman blev stämd till tinget, skulle ni ha Gudsord mor också sa domarn! Å ja, jag ä så gammal sa gumman. Ja dä är ju gammalt ni for med ock sa domarn. För barn som blivit "##gstöpta" ordinerade en norsk trollkäring att de skulle draga barnet genom tre "jôler" (tunnband) av rönn, tre torsdagskvällar efter varandra.
Trolldom (sådd, skörd m.m.) (skrock)
Skulle allti läsa över första såskäppa om vårn när de börja å så.
Svartkonst. Övertro, å trolldom, av samma berättare.
Dä va e här väst i gårn som va trollkäring. Om mesammarnatta gick ho på grannens åker å "drog dagg" mä två lakan som ho hadd ätter sä, nä ho kom hem så vre ho daggen tur lakanet å "sörpa" som ho gav koa sena. Di trodd att di tok all nötta tur åkern för hele året. Så va dä en som geck å mette i sjön här nol men allri feck han noen fesk, så en gang tala han om detta för en person, du går om "troll-Bärets" stûge, ja, gå in å gi à nô nä du går å meter, han ga à litt caffe i en strut, den gangen fick han möen fisk. De släppte en häst på en vall där de hade "drôge dagg e messammarnatt strax stöp hästen å vart ligganas som döer, di lät få motjâr älles ha han dött. / Om isen "rôttne" bort av sjön om vårn "(om den låg i mange vecker, mä "ej mängn" mä små öppningar emellan men ända "inte gjorde sä rein) så skulle dä bli dåligt bergningsväder i slått- anna å möe rôte hö. Ett "olstöl" (ordstev) var att "ätter Larsmäss mognar ingen råg, å ätter Mickelsmess (Mika- eli mognar ingen havre" Om det vid vår- frutid var en mängd långa ispiggar på takens nederkant, då betydde det att skörden växte hög och frodig under kommande sommar. Då sa att finnan (finnarna) tok var på en "dalk" (stump) av juljuset som brann unner julnatta, vid " dä löte" nä Kristus föddes, mä den smord di plogjernet nä di sätt plogen i jola först gangen om vårn
Bondens år
Bondens år. Vårarbete. (Rågen skulle sås under tiden 12-16 aug., ty då var bästa tiden att så. (Det var frågan om höstråg, förstås.) Efter Urbanus gick inte att så. "Den, som sår efter mi' ti' får ax men inte nå' i," skulle Urbanus liksom säja.) Om det var kallt i veckan vid Korsmässa, blev det ett gott år och varm sommar. På Peregrinus skulle de springa runt sko- gen, där fåren skulle vara, och så skrek de: "Peregrinus, Peregrinus, vakt mine' får!" Beda-dagen, den 27 maj, såddes linet. När den gulaktige sä'särla kom fram, var det rätte plogansdagarne. Då blev det brått att så havern. Och var det då grann knopp på alen, blev havern grann. Om dä' var solvä'r på Mathias, (d. 24 febr.) betydde det gott bärgningsvä'r för skörden. Snö på skogen i arvänta (advent) och rim- frost på skogen nyårsdagen betydde ett gott år. Blev det grönt på backen, strax när snön gått bort på våren, blev det dålig skörd. Så var det på sextioåtta. / Regn på trefaldighetssöndan' var ett gott märke. Faller det snö i lövet på hösten, blir det hård vinter. Om åskan går, innan havren är sådd på våren, är det inte bra. Om isen ligger länge, innan den går opp (när den är tunn och svag) blir det ruttet hö. När de sådde, var det bäst, om det var kallt. "Den som sår mä' päls a tröje, får skörde mä' lust a' gläjje" var ett allmänt talesätt härom. Om de mötte ett kvinnfolk, när de gick och skulle börja så, var det inte bra. Då vände de och gick hem igen och vänta till nästa dag. När de börja vårsådden, skulle hästarna ha utå' den kaka, som bakades till jul. Linet såddes ofta av kvinnorna. Först hade de varit på körgåln (kyrkogården) och hämtat lite' jord och strött ut, för att linet skulle bli bra. Om de fick se sä's- ärla första gången på taket, blev det långt, vackert lin. Om de fick se henne på backen, blev inte linet längre "än bena på säsärla". Rågen skulle sås så pass tjockt, att sju sä'skorn fick plats under ha'nna (handen). Att ta' bort jordfasta stenar i åkern ansågs farligt, ty det kunde vara någon sjuk- / dom nergrävd i jorden under stenen. (Tandvärk var ju en mycket vanlig åkomma förr. I Klässbol slog de in spikar, som de petat tänderna med vid tandvärk, i en tall. Men den tallen fick inte röras, och den lär ha stått kvar till senare tid full med islagna spikar. Ett annat medel mot tandvärk – något kusligare – var, att när det regna, skulle de gå till en grinn', där de burit ett lik och ha några regndroppar på tanden, så hjälpte det.) Slåtter och skörd. Slåttern började senare förr än nu. Ängen skulle vara utblommad. Löktskår var den siste skåra, som mejades. Och löktekanna var en sup brännvin, som hörde till då. När de sista stråna skars, gjordes ett hojtande. De skrek, så att det skulle höras, att det var färdigt. De "sköt har'n", hette det. Om de fick ont i ryggen eller armarna under arbetet, sa' de, att de fick lepekken. "Nåde oss, om det regnar på Petri Fäng," – då blev det långvarigt regn och besvärligt med skörden. På Lars-dagen skulle rågen vara inbärgad, och den da'n skulle det malas av den nya skörden. När all grödan var inbärgad, blev det skårgås-kalas. / Vid tröskningen ville man inte hålla på om kvällarna, ty då kom tomtarna fram och ofredade och härmade dem som tröskade. På mor'ron kunde arbetet börjas redan vid 2-tiden. På logen lades in en stor hall (berghäll) och här lades några vedträ'n och törrestecker på och gjordes upp eld, som tjänade som lyse. Men, på kvällen gick det inte an att tröska. Till jul skulle all tröskning vara färdig. ― Under jakten hände det, att bössan blev skämd. Så berättas att i Tasebu' (Stavnäs) en man råkade vådaskjuta en kamrat. När mannen kom hem, skulle hans hustru ha sagt, att "dä' va' värst skada mä' börsa". Den var då skämd och gick inte att använda mer. Det var också mycket noga, att ingen annan än skytten tog i bössan, när han skulle ut på jakt. Ty om någon rörde vid den, kunde den bli skämd. För fisket hette dä', att Kristi Himmels- färdsdag var förste metereda'n. / Lucia. På lussemo'rron gick man opp kl. 3 à 4 på morron, och då bjöds på rikligt med mat. Svinslakten och stor-slak- ten f.ö. skulle vara gjord till Lusse, så var det magert kosthåll annars under året, var det i stället så mycket mera mat vid Lusse. Kött och fläsk och korv, potatis och rot. och annan kraftig mat sattes fram och därtill rikligt med brännvin. Då åts och då dracks så mycket de förmådde. På herrgårdarna skulle torparna och arbetsfolket fram till herrgål'n att undfägnas, så något arbete förekom inte då. Ofta var det någon spele- man, som hade fela med sig och spelade. Djuren skulle också ha extra för- plägnad tidigt på lussemor'ron. Till korna bar man havreneker, och när de åt upp dessa, skulle det säjas: "Ät väl, a' trivs väl, dä ä' lusse-otte i otte." Bruket med lussebrud, som ju är mycket gammalt, förekom här inte på bonebygda men möjligen på herrgårdarna. Husdjuren. Så mycken trolldom som förekom, gällde det att skydda husdjuren. / På la'gårsdörren gjordes tjärkors; särskilt på påskkvällen var det ju farligt. Då for påskkäringarna till Blåkulla, så "det surra som spinnrockshjul i luften". Det fanns de, som hade medhjälpare. Djuren var där så välmående, och det blev välstånd på gården. Puke, dragdokke, mjölk- hare kallades dessa medhjälpare, som drog tur till gården, men som skaffade otur på andra ställen. Det gällde att stå väl med dessa. Tomtar och småfolk fick man heller inte stöta sig med. Skjutvapen voro en god hjälp till skydd mot trolldom o. dyl. Det hände ibland, att fåren, när de släppts ut på våren, blevo som förvildade. Då skulle det skjutas under buken på fåren för att få makt med trolldomen. I östra Värmskog var det en gumma, som tände på trasor och la' på tröskeln, så fåren fick hoppa över, när de släpptes ut på bete första gången på våren. En vår hade en pojke släppt ut fåren, innan gumman hann göra dessa skyddsåtgärder. Hon blev då alldeles "översejgiva" Ty det gick inte bra att försumma sådant, som måste göras, för att skydda män- niskor och djur. Värmskog den 19 mars 1942. Anna Löfstrand. / Till Karlsbads-Tidningen. Härmed ett litet bidrag till pristävlingen Bondens år – från Värmskog. Intresserad av gamla seder och bruk har jg. roat mig med att uppteckna vad ett par gamla värmskogsbor – grannar här i Ekebol – haft att berätta i samband med bondens år under gångna tider. Stoffet är samvets- grannt återgivet. Med största högaktning Anna Löfstrand. Värmskog den 19 mars 1942.
Bondens år
Vårarbete: Frågor 1. Sådden borde ske mellan 12 å 18 maj. ”Den som sår efter Urbani ti (25 maj) han får ax men intnô i”. Linet borde sås på Eriksdagen (18 maj.) 2. Då den gula sädesärlan kom, var tiden inne att så. Den kallades också ”körfuggeln”. Hon ropade ”kör kör! 4. Februari månad visade hur väderleken skulle bli under sommaren. Om feb. var torr, blev sommaren torr, och tvärt om. Från det håll det blåste då sjön gick upp, från det hållet skulle braxen komma då den lekte. Om grågåsen kom tidigt blev det tidig vår. 5. Man lämnade alltid litet gössel kvar, ”till frö” sade man. 6. Det var ett gott tecken om det var kallt och blåste ifrån norr. ”Den som sår i päls å tröje han får skörde mä nöje”. Sådde man i skjortärmarna dålig skörd. 7. Bäst att börja sådden en måndag, och på morgonen. 9. Bäst att så i ny. 13. Linet skulle kvinnorna så, eftersom det var de som arbetade med det. Rengöring, spinning, vävning. 18. Om man glömde att beså en fläck, så sade folk att man man lämnade en ”grav” efter sig. 21. Om något stort brott hadde begåtts på något ställe på åkern där växte ingenting efter. / Slåtter och skörd. frågor. 27 Hälst började man slåtten på en måndag. Och då klövern var i full blomning. 28. Karlarna voro klädda i blaggarnsbyxor och kvinnorna i blaggarnssärkar, och en underkjol. 38. Om man fick en ”uddanek” sades man fick en horunge. 42. Om någon fick ont i ryggen under arbetet, sade man han eller hon hadde fästmö eller fästman. 45. Potatisen borde vara upptagen till Meckersmäss å marten. Ävenså havren Rovorna litet senare. 47. Då skörden var inbärgad fick man Skårgås, = Sandostsmörgås. Tröskning. 48. Lovisa kallades då man tog slagan och klämde över nacken över någon nybörjare, så att han skrek. ”Ja ska läre dig sjonge lovisa”, sade man. 51. Man tröskade ej på kvällarna för att ej oroa tomtarna. 52. Tröskningen skulle vara avslutad i god tid före jul. 55. Om Lussotta skulle man börja tröska kl. 3, å då fick man sup, ost å limpa. Jakt. 57. Bössan blev skämd tre år om man sköt en kattuggla. även att skjuta på ”fläck” (på en vägg) var ej bra. 58. Om man hadde en levande orm i bösspipan och sköt ut den. 59. Omtog ”brödet” då man gick till nattvarden, och sköt på det sedan. 61. ”Gasten” kunde man icke skjuta utom med silver i pipan. / Fiske. 62. Om man tog en ”dopping” (lom) eller rutten fisk och lade framför ingången på en ryssja eller mjärde, så gick ingen fisk in i ryssjan. 63 Man skulle spotta på masken då man metade. 64. Man fick ej svärja då man fiskade. Om man mötte ett fruntimmer då man gick på fisketur, så betydde det, olycka, så framt hon ej hadde haft tre oäkta barn. Man skulle spotta tre gånger efter fruntimmersmöte. 65. Första metardagen var kristihimelsfärdsdag, och då allöven voro stora som små råttöron. Mörten och braxen lekte då enbuskarna blommade. Husdjuren. 72. För att skydda husdjuren mot trolldom borrade man in ett ormhuvud i tröskeln på ladugården och gjorde tjärkors över dörren. På Urbanusdagen gingo byns ungdom på alla höga berg, och blåste i lurar och bockhorn och ropade ”Urbanus tag in dina hundar för nu är korna i vall” Urbani hundar = vargarna) Olof Hagberg Årnäs Brunsberg
Svartkonst
All svartkonst å trolldom har kommit från Tyskland. Det skulle vara från en "trollskola" i Wittenberg. Det trodde de gamle på. Svartkonstbok fanns hos trollkarlen Blås- man. Men den boken var han så rädd om. Vart den har tagit vägen vet jag inte. Det påstods att "horngubben" kom å tog den tillbaka, när Blåsman var död. Oblat begagnades, när de ville lära sig fälla allt vilt som kom ivägen. Då skulle en ta en oblat å kyssa den å sätta upp honom å skjuta sönder honom. Blåsman, Palin å flera till kunde sälta ned människan bara de fick hår av dem. Då lades det i vatten, där någon hade drunknat. / Palin gjorde så med tre stycken. De blev av med förståndet. Växligtheten gick att skämma. Det skulle va- ra om midsommarnatten. Då skulle en ta lakanet som en låg på och gå till en annan mark, å kasta det här å där så att det blev fullt i dagg. Då blev det dåligt på de markerna. En medel som begagnades att väcka upp kärlek med var, att en skulle sticka sig i "namn- lösen" (ringfingret) med en nål, å ta tre dop- par blod å ge i brännvin åt den en ville ha. Eller och skulle en ta en levande svala i han- den å rycka ut tungan på henne medan hon var levande. Så skulle en ta den å läg- ga under sin egen tunga å ge den som en ville ha en ordentlig kyss. Då skulle en få henne. Ville en stifta oenighet mellan ett par älskan- de, så skulle en ta hår av en hund och / folkhår och ställa så att en fick det mellan de älskande eller om en tog jord från kyrkogår- den å släppte mellan dem - då blev de oe- niga. Om det blev oenighet, å en ville att det skul- le bli vänskap igen så skulle den ene få litet av den andre - ett klädesplagg el. dyl. - och sova på i tre nätter. Kärleken kom tillbaka. Kvicksilver användes som skyddmedel. Jag vet det fanns de som borrade hål i hornen på djuren å stöpte in kvicksilver, för att de skul- le vara skyddade för ont å sjukdom. Stämma blod var många som kunde. Det kunde min far också. Han behövde bara stryka med handen över såret, så stannade blodet. Och det fanns flera som kunde stanna det å inte behövde se på den som skadat sig. Ba- ra de fick veta det så stannade blodet ge- nast. Om en bröt av en täljkniv, synål eller vad / som helst, så kallades detta "ångerstål". Om en plockade ihop sådant avbrutet å smidde ihop en kniv av det, så hade den verkande kraft vid trolldom. Trollpåsar. Man tog tillvara av klippta nag- lar och håret som klipptes av. Det lades ihop och så syddes det eller knöts in i en påse. Den påsen skulle vara av ens egna kläder. Den användes när man skulle ha ut kreaturen om våren. Man skulle lägga den under huvu- det å sova på den i tre torsdagsnätter. Mel- lan den sista torsdagsnatten och följande tors- dag skulle kreaturen ut. Den dagen de släpp- tes ut lades påsen i bjällan jämte salt å mjöl, så skulle alla kreaturen utom bjäll- kon slicka ur bjällan. Sen sattes bjällan på bjällkon å då fick hon "sleke" särskilt. Så skulle trollpåsen hängas i ladugården. Stämma möte med orm gick bra. Det kunde vem som helst. Om en träffade en orm, / som en inte orkade slå ihjäl, så stämde en möte med honom. En sa till honom att han skulle komma en bestämd dag å på sa- ma stund om en träffade ormen. Han kom, men då kunde han resa sig på ända.
Födelse och dop
Att kvinnfolken hade svårt för att föda berodde på att di var för trånga. Så bara di hade fått ett barn så gick det bättre. - Skulle bli svårt om gubben slog på yxskaftet in- ne i stugan. Havande kvinna skulle akta sig för att hon inte fick se vådeld, en skjuten hare med huvudet kvar, Hon skulle akta sig för att bli hastigt rädd eller att se på en ful män- niska. Det gick att flytta plågorna på annan per- son. Det var ren trolldom. Det hade hänt, vet jag att di tala om. Badvattnet slogs inte ut samma dag som barnet badades, inte förrän dagen därpå. Då / slogs det under stugan. Det var för att inte något ont skulle komma på barnet. Navelsträngen brändes upp. Men somliga tog den tillvara. Den torkades och pulvriserades. Så fick hästen av det pulvret, när han fick kvarka. Småtvätt fick inte hänga ute efter solen gått ned. Det var di så kvicka att ta in. Sjuk- dom och skit kunde fastna på kläderna. Silverring eller stål lades i det första bad- vattnet. Barnet skulle få framgång. Havande kvinna brukade inte bära barnet till dopet. Det var ett par andra som vidtalades. Strax före innan barnet fördes till dopet, tog mo- dern eller gudmodern tre eldbränder och for omkring barnet med. Då kom ingen trolldom åt barnet. I änden på lindan syddes en tolvskilling eller en ända av en vigselring och så fästes ett sil- verspänne under halsen på barnet. Det var / för att intet ont skulle kunna stjäla bort det el. komma och byta det till sig. Om pojke och flicka döptes samtidigt så döp- tes flickan först. Det var två - man och hustru - som for el. gick till dopet med barnet. De kallades "fadd- rar." Det fick inte vara något lyte på denna kvinna. Så fick hon hålla sig från att kas- ta vatten tills hon hade kommit hem och släppt barnet. Faddrarna hade som ett ansvar för barnet. Det fanns allt de som neka att bli fadder. Och det kunde ingen pocka dem. Vid barnsöl så skramla gästerna ihop peng- ar åt barnet. Barnet fick små gåvor Förfäderna uppkallades. Men inte efter sådan som burit sig något illa åt. Efterbörden brändes upp. Den fick inte kom- ma utom dörren. Kunde bli ont för kvinnan av det. / Ingen fick ta någon i hand förrän han hade varit vid spisen först och tagit i varmen. En gjorde ett tjåvande med händerna i spi- sen. Det var ifall att en hade något ont med sig. Kom en främling in togs mössan från honom, om han inte hade något att lösa igen hen- ne med. Om barnet var skrikigt kunde de hitta på att byta namn på det, för att di skulle förvilla ifall det var något ont väsen som inte ville ligga från det. Det mins jag nog på fle- ra ställen. De första tänderna som barnet fällde kastades på omen. Då sade man så här: "Mus, mus ge mig en bentand i stället för en guldtand." Om barnet diade över tre fastor så fick det ont för att lära sig läsa och fick svårt för att lära sig kunskap av alla slag. / Söndagsbarn blir ett lyckligt barn. Vi gamla sa denna ramsa, Och den är från de gamla. - "Måndagsbarn får fagert skinn, tisdagsbarn är glad i sin', onsdagsbarn är fött till ve, torsdagsbarn får mycket se, fredagsbarn är fött till kärlek och lycka, lördagsbarn skall mödorna trycka, söndagsbarn till stor kärlek och lycka." Innan hustrun hade "gått i körke", så fick hon inte gå från hemmet. Hon var oren. När hon var framme vid altaret fick hon inte vän- da sig mot vänster. Hon skulle vända sig åt höger - åt karlarna till. Vände hon sig åt vänster åt kvinnfolken till, så blev det olyc- ka för henne. Barnen fick till svar att de kommit från sko- gen, luften eller bergen.
Svartkonst
All svartkonst å trolldom har kommit från Tyskland. Det skulle vara från en ”trollskola” i Wittenberg. Det trodde de gamle på. Svartkonstbok fanns hos trollkarlen Blåsman. Men den boken var han så rädd om. Vart den har tagit vägen vet jag inte. Det påstods att ”horngubben” kom å tog den tillbaka, när Blåsman var död. Oblat begagnades när de ville lära sig fälla allt vilt som kom ivägen. Då skulle en ta en oblat å kyssa den å sätta upp honom å skjuta sönder honom. Blåsman, Palin å flera till kunde sätta ned människor bara de fick hår av dem. Då lades det i vatten, där någon hade drunknat. Palin gjorde så med tre stycken. De blev av med förståndet. Växtligheten gick att skämma. Det skulle vara om midsommarnatten. Då skulle en ta lakanet som en låg på å gå till en annans mark å kasta det här å där så att det blev fullt i dagg. Då blev det dåligt på de markerna. Ett medel som begagnades att väcka upp kärlek med var att en skulle slicka sig i "namnlösen” med en nål å ta tre droppar blod å ge i brännvin åt den en ville ha. Eller ock skulle en ta en levande svala i handen å rycka ut tungan på henne medan hon var levande. Så skulle en ta den å lägga under sin egen tunga å ge den som en ville ha en ordentlig kyss. Då skulle en få henne. Ville en stifta oenighet mellan ett par älskande, så skulle en ta hår av en hund och folkhår och ställa så att en fick det mellan de älskande eller om en tog jord från kyrkogården å släppte mellan dem – då blev de oeniga. Om det blev oenighet, å en ville att det skulle bli vänskap igen så skulle den ene få litet av den andre – ett klädesplagg el. dyl. – och sova på i tre nätter. Kärleken kom tillbaka. Kvicksilver användes som skyddsmedel. Jag vet det fanns de som borrade hål i hornen på djuren å stöpte in kvicksilver för att de skulle vara skyddade för ont å sjukdom. Stämma blod var många som kunde. Det kunde min far också. Han behövde bara stryka med handen över såret, så stannade blodet. Och det fanns flera som kunde stanna det å inte behövde se på den som skadat sig. Bara de fick veta det så stannade blodet genast. Om en bröt av en täljkniv, synål eller vad som helst, så kallades detta ”ångerstål”. Om en plockade ihop sådant avbrutet å smidde ihop en kniv av det, så hade den verkande kraft vid trolldom. Trollpåsar. Man tog tillvara avklippta naglar och håret som klipptes av. Det lades ihop och så syddes det eller knöts in i en påse. Den påsen skulle vara av ens egna kläder. Den användes när man skulle ha ut kreaturen om våren. Man skulle lägga den under huvudet å sova på den i tre torsdagsnätter. Mellan den sista torsdagsnatten och följande torsdag skulle kreaturen ut. Den dagen de släpptes ut lades påsen i bjällan jämte salt å mjöl, så skulle alla kreaturen utom bjällkon slicka ur bjällan. Se’n sattes bjällan på bjällkon å då fick hon ”sleke” särskilt. Så skulle trollpåsen hängas i ladugården. Stämma möte med orm gick bra. Det kunde vem som helst. Om en träffade en orm som en inte orkade slå ihjäl, så stämde en möte med honom. En sa till honom att han skulle komma en bestämd dag å på samma stund som en träffade ormen. Han kom, men då kunde han resa sig på ända.
Saga
Det var en gång en konung som hade tre döttrar, dessa sleto ut skorna varje natt. Varje dag måste kungen köpa dem nya skor, men på morgonen voro de utslitna. Han lät gå ut över riket att den som kunde lista ut på hur vis det tillgick, att dom slet ut skorna, den skulle få yngsta prinsessan och mycket guld och silver. Ty kungen låste själv in prinsessorna på deras rum varge kväll, och han kunde ej förstå hur dom bar sig åt med skorna. Men att det var troll- dom med i spelet det förstod han ju. En fattig torparson fick höra talas om kungens påbud. Han gick till en trollkäring och omtalade att han ämnade ge sig iväg till kungen och utröna prinsessornas / hemlighet. Då gav gumman honom en kappa, och en käpp med en stor knap på. "När du tar på däj denne kappa blir du usynli, å allt sôm du tar om mä käppe- knapen dä fôlger mä!" sade trollkäringen. Gossen gick till kungen och omtalade sitt beslut, och kungen bad honom försöka. Strax innan prinsessan skulle gå och lägga sig, tog gossen på sig kappan och smög sig före till deras rum, och nu var han osyn- lig för dem. Strax kommo prinsessorna och kungen var med och låste dörren efter dem. Genast kungen gått kröpo de under den yngsta prinsessans säng och slog tre slag i golvet. Då öppnade sig ett hål i golvet och där kröpo prinsessorna ned, pojken gick efter. De gingo nu utför en bred trappa, vid änden av den var en häck av buskar som buro silverlöv. Då tog gossen ett löv och stoppade i fickan. / Sedan gingo de genom en trädgård, där var frukten av "gull", där tog gossen ett "gulläpple" och stoppade i fickan. Sen kommo de till en sjö, vid stranden låg en "gullbåt", denna stego prinsessorna ned i, gossen satte sig på stäven. Nu slog äldsta prins- sesan, med handen tre slag i vattnet och båten börgade genast gå av sig själv, till andra stranden. Komna iland där, kom det tre bergjättar dem tillmötes, dessa togo nu prinsessorna med sig på ett stort berg, där satt det en ful jättkäring och "lilla" på en slags melodi. Nu börgade bergjättarna dansa med var sin prinsessa, de dansade hela natten. Framemot morg- onen gick prinsessorna, men strax därförut kysste de jättekäringen alla tre. När prins- essorna gick, gick pojken också, men istället för att kyssa jättkäringen, lade han knapen på käppen, om huvudet på / henne, och detta följde med, han stoppade det innanför kappan. Hemfärden gick på samma vis, över sjön, genom trädgården och "selverbuskhäcken", uppför trappan in i prinsessornas rum. Nu slogo de tre slag i golvet och hålet täpptes, och golvet var som förut. Ingen av prinsessorna hade märkt pojkens närvaro en enda gång. På morgonen kom kungen och öpp- nade dörren, och fick då se att skorna voro urslitna igen, han frågade dem var de varit, hemma och sovit svarade de. Men då lade pojken av sig kappan, och blev synlig. Han talade nu om för kungen vad han upplevat. Du ljuger! sade prinsessorna, men då tog pojken fram silverbladet, och gulläpplet och "jättekärgehuve" och då kunde de inte neka. Kungen gav nu gossen yngsta prinsessan, och en hel säck med guld och silver. Sedan detta gingo aldrig prinsessorna och dansade ut skorna mera.