Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Gömda Skatter.
På ett ställe i Frillesås hade sedan flera mansåldrar tillbaks i tiden en finnsläkt bott. Av grannarna ansågs det folket både kunna göra och se saker, som hörde till det övernatur- liga. En kväll då en av finnarna var ute och gick mötte han en person, som bar huvudet under ena armen och en kruka full av mynt under den andra. Gasten bad finnkarlen mottaga krukan med innehåll som en gåva, men han vågade ej mottaga den. En tid efteråt gick han till prästen i försam- lingen och omtalade händelsen för denne Han frågade även prästen om det varit far- ligt eller orätt om han mottagit gåvan. / Prästen svarade att det ej varit någon synd att mottaga pänningkrukan som han blivit tillbjuden, och rådde karlen att ej vägra om han skulle möta gasten en annan gång och får samma anbud. Men mannen fick alldrig mera se den huvud- lösa personen mera.
Gasten
Gasten det är döda, som ge rop tidtals. Det är en flicka, som själv talat om, hur hon hörde dem. Hon var förlovad och de hade suttit och pratat länge. Han hade sin hemväg över en kyrkogård och hon brukade följa honom, för han var rörd. Det gjorde hon nu också. Det var månsken och fint men inte frost. När hon följt honom en bit, skiljdes de åt och han gick till sitt och hon till sitt. När hon kommit en bit nere för kyrkoporten, blev det rop utöver till Mollösund. Hon hade aldrig varit mörkrädd förr, för det var en stabil människa. Hon gick sakta. Ropet hördes först högt, högt, se- dan blev det lågt. Flickan kunde inte tiga still utan talte om det. Och då sa hennes far: "Det är klar måne nu du kan tänka, vi får en hård vinter." Det hade varit Årholme- Lars, som ropat. Han hade frusit ihjäl på Mollön. Han fick ligga utan hjälp. De stygge rop får en kalla för Gastar. Jag har aldrig hört dem.
Hoajakten
Man kunde gott säga förr om jag till exempel stod och ropade gränslöst: hon står och hoar och ropar. Hoajakten det var något, som flög i luften. Man sade också, när man dröjt länge kvar på ett ställe: Nu har vi varit så länge, så nu få vi sätta av som Hoajak- ten. Det var i skiftena; alla bönder ville ha den bästa jorden; de fles- ta ville också ligga still. Lantmätaren skulle vara opartisk. Men det var en lantmätare, som tagit mutor och sedan efter allt detta kunde han inte få ro utan måste flyga omkring med sin lantmätarkedja. Det var han, som flög i luften. Det lät som ett stort villebråd, som flög och slog med vingarna. Jag vet inte om, att man trodde, att det bådade något särskilt; det var bara ett ordstäv. – Om en annan lantmätare sade man också, att han flög omkring och sa- de: "Jola är djup och dryg". Det var en osalig ande. Man kunde höra den gasten när som helst. Det var också en, som tagit mutor.
Stor grå so
I närheten av hemmet var det en "väse", som han var ille ute för men hade han psalmbok och nya testamentet i fickorna brukade han klara sig för denne men när han gått ett stycke till en viss backe brukad en stor grå so komma rusande mellan hans knän varvid han flög högt i luften tills han ramlade ned på sjelve "gasten". Denne var som att trampa på en "skrotlis", d.v.s. en is som bildats över en [...] vars vatten sedan [...] in. Han hade sedan stor möda att lösa sig från denne och fick sedan gå både länge och väl innan han kom på rätt stig och då var det vanligen närmare hemmet än där han slängdes av vägen. Kom han så långt som till kyrkan så brukade där gå två karlar som var högre än grantopparne som tog honom i sina långa armar och slängde honom i vädret varefter han fick traska sig på rätt väg igen.
Gastar och myringar
Bara en liten bit härifrån hade en karl, som de kallade Staten, dött ute i marken. Det blev ett troll utav honom, och det var inte många, som ville gå den vägen fram. Påskafton i år var det ena, som dog hos gårdbons. Hennes far blev hystad ur vägen av det trollet en gång. Han hade varit på dagsverke och skulle gå hem. De varnade honom och sa: "Du kan möta Staten, om du går den vägen." Men han svarade: "Det vore roligt att få se'n." Jaha, när han gått en liten bit, kom den häre farande och hystade honom ur vägen och strax därefter blev han borte vid en gärdsgård. Staten var klädd i sina vanliga kläder och såg ut precis som när han levde. Men han, som blev hystad, blev dålig utav det, fast det gick snart över. Han hade blivit gastkramad. Jag hörde en gast en gång, men när jag fick reda på't, var det stenulven.
Gastkramning.
Patron Färnvall på Skya herrgård hade en stor käpp med en klump i ändan, som han kalla- de Granlund, denna käpp hade han med sig var han gick, han brukade även piska tjänstfolk och torpare med den, ingen kunde rå på honom när han hade käppen i sin hand. Ville patron hava pengar, kunde han även få sådana så många han ville, av käppen. Ett stycke ifrån herrgården låg en väderkvarn som patron var ägare av, han sade sig tycka bättre om kvarnen än om sin hustru, han tillbringade också mycket av sin tid i kvarnen. I denna kvarn bodde gastar, vilka huserade där alldeles förfärligt på nätterna, många morgnar funnos kvarn- vingarna kringkastade långt ut på fälten. En kväll patron varit i kvarnen, hade han blivit omfamnad och kramad av en vit skepnad så att han låg sjuk / länge och aldrig blev han riktigt kry igen. Efter den dagen var icke patron så förtjust i sin kvarn längre.
Spökeri.
Bara en liten bit härifrån hade en karl, som de kallade Sta'ten, dött ute i marken. Det blev ett troll (sic!) utav honom, och det var inte många, som ville gå den vägen fram. Påskafta i år var det ena, som dog hos gålbons. Hennes far blev hystater ur vägen av det trollet en gång. Han hade varit på dagsverke och skulle gå hem. De varnade honom och sa: "Du kan möta Staten, om du går den vägen." Men han svarade: "Det vore roligt att få se'n." Jaha, när han gått en liten bete, kom den häre farande och hystade honom ur vägen och strax däref- ter blev han borte vid en gärdsgård. Staten var klädd i sina vanliga kläder och såg ut precis som när han levde. Men han som blev hystater, blev dålig utav det, fast det gick snart över. Han hade blivit gastakrammad. - Jag hörde en gaste en gång, men när jag fick reda på´t, var det stenulven.
Spöken
Här tala vi aldrig om gastar. Spöken kan man få höra talas om, men oftast heter det blott att den eller den "går igen." Spöken göra aldrig något ont. Men det är ju så, att folk bli rädda för dem. Det fanns för en tid sen två gampojkar (gammal ungkarl) i Arnäs. De voro goda vänner och kommo överens om, att vilken av dem, som avlede först, skulle uppenbara sig för den efterlevande, såvida det var honom möjligt. Så dog en av dem. Han höll att och visade sig för kamraten. Men denne blev så förskrämd, att han inte vågade tilltala spöket. Den döde kom igen gång på gång. SLutligen gick den efterlevande till prästen för att möjligen få veta hur han skulle bära sig åt för att få fred. Prästen rådde honom att fråga den döde, hur denne hade det, där han nu var. När han äntligen tog mod till sig och framställde frågan, svarade den döde: "Dä ä klent, dä." sen for han av i ett eldsken, och kom inte igen.
Vattenväsen
En person drunknade för många år sen vid Sund- sandvik, Högås, en röst från sjön berättades ha ro- pat hans namn först. Gastar voro drunknade män- niskors andar, emot oväder kunde man höra gasten ropa från sjön, han ropade så som den drunk- nade ropat. En plats vid Eriksberg kallas Mausegas- tet, där hörde man det ropa ibland. Näcken och bäckhästen vanliga benäm- ningar i Bokenäs. Näcken spelade så grant på fiol, lockade till sig fruntimmer med sitt spel. Lyktgubbar sprang vid sidan om vägen bredvid kärran och lyste folk fel. Havsfrun eller sjöjungfrun har alltid om- talats, hon hade fiskstjärt, annars var hon en vacker kvinna, ville åt sjömän, lurade dem till sig genom sitt utseende och sin sång. Hon satt / på vattnet och sjöng. Hade långt vackert hår som hon satt och kammade. Hon var antagli- gen naken, visade bara överkroppen. Då man skulle ut och segla, skul- le man vända skjortan för att få god vind.
Forna förhållanden.
Jag är född i Kyrkebyn. Porten hette vårt ställe. Gödesgården var närmaste grannstället. Kyrkan låg emellan de bägge gårdarna. Vi ginge till handelsboden i Enekulla i Stuv. Hällekullen låg på vänster hand av vägen, när man går dit. Det var flera gårdar i Stuvs by, men jag kände inte folket på något enda ställe där. Vi hade en halv mil till Stuv. Jo, vi ginge till havet och badade ibland. Det bodde ett par torpare hitom stranden, men på den tiden fanns inte ett enda ställe nere vid stranden. En farbror hade jag, som drunknade i havet. Han bodde i Kyrkebyn och skulle någonstans med säd. Båten välte och de blev i sjön. Det skedde när jag var liten. De var ute och rodde, och det blev blåst. Vid Snogge bro i Frillesås var det två flickor, som badade i / ån. Som de hölls där, kom en körare, och då sprang de under bron. Den ena ställde sej på axlarna på den andra, och den sjönk och kom aldrig upp. Nej, jag hörde inte att de talte om, att det blev någon gast efter henne. Sånt lappristyg ska ing- en sätta sej efter.
Kapare, rövare och tjuvar
Vallby, en av Veddiges största byar, hade en vallgosse. Han begav sig om sommarmorgnarna ut med matpåse, hund och näverlur, samlade byns får och förde dem upp på de kringliggande bergen. En dag när han gick där med sin hjord, kommo tolv rövare framrusande ur skogen. De ville taga hans får. Han försökte försvara sig, men då hotade de att hänga honom. Han bad dem då, att han skulle få blåsa en bit i sin näverlur innan. Det lovade de. Han var mycket skicklig att blåsa, och det gjorde han nu, så att det hördes ner till byn, och de förstod då, att det var fara å färde. Så här blåste han: I Björkebergs håla i svarta skåra, där ligger tolv rövare. Mig vilja de hänga, min hund vilja de bränna, mina får slakta de. I hast samlades bönderna och de begav sig upp till bergen, där de funno rövarna. De slogo ihjäl dem och begravde dem på skilda platser. Än i dag kan man se, var de ligga begravda, ty ett stenrös ligger över var och en av dem. I ruskiga nätter hörs det jämmer och vilda tjut därifrån. Ortsbefolkningen kallar detta för gastarna i Hemringsdal.
Vägrydsgasten. 1.
På vägen mellan Grimmared-Sällstorp finns en lid mitt för /gdn/ Vägryd (väry) som kallas därför Vägryds lid. Så var det tal om Vägrydsgast, och den hade uppkom- mit på setta sätt. En gubbe gick vid sidan om liden och grävde, odlade förstås Så kom där en karl på vägen. Han raglade till och från och höll väsen, för han de varit i "Vinhålan", en lönnkrog i Grimmared, och supit sig full. Det är en 50-60 år sen nu. Han språkade an gubben och huru det var, antingen det nu var något gammalt agg eller inte, så blevo de i alla fall osams, och togo till att träta. Till slut ryckte fylle- hunden spaden ifrån gubben, och klövde med den skallen på honom, så han dog som en fluga. I långeliga tider blev där sedan en gast, som var besvärlig för vägafolk, som behövde färdas där sen kvällen kom. Körar na fingo inte hästarna till att gå, de stannte, stegrade sig / och gnäggade förskräckligt och då körkarlen gick och titta de i huvudlaget syntes den stackars gubben fram om hästen en bit med sin klyvda skalle. Då var det att be honom dra åt helsike, annars fick en vända.