Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Tomte, skratte bestraffar en försummelse mot honom.
En julmorgon, då det skulle bära i väg till kyrkan, var det omöjligt att få hästarna att gå ett steg framåt, om man piskade dem eller talade vackert med dem. De bara stegrade sig och svettades, beteende sig alldeles som om de varit galna. Det var ett förskräckligt oväsen, och man funderade hit och dit, vad i all världen man skulle taga sig till. Men plötsligt kom någon att tänka på, om man möjligen hade glömt ått sätta fram brännvinssupen och pannkakan åt hustomten. Och mycket riktigt, det var detta man glömt att göra. Var det då underligt, att hästarna inte kunde förmås att röra sig, då man kunnat tillåta sig ett så oerhört slarv, att lämna tomten ensam hemma och inte ens ha bestått honom en hederlig julfrukost. Men tomten var ädelmodig. Knappt hade han fått vad honom tillkom, förrän man fick en härlig åkfärd till julottan.
Tomte, skratte bestraffar en försummelse mot honom.
I en gård hade man på nyårskvällen glömt bort gårdsgubben, när man stöpte de sedvanliga nyårsstöpen. Gubben vart förargad häröver och dånade och brakade hela natten på skullen, så att man inte fick fred och ro, förrän man hade stöpt åt honom också. I en annan gård hände det en gång, att tomten satt och firade skymning på spiselhälln. Några druckna resande kommo in och störde honom i hans funderingar. En av de resande gav eller tänkte åtminstone ge honom en duktig örfil. Han trodde nämligen, att det var en människa. Men det hände inte bättre, än att karlen slog sin hand på en krok i spiseln, så att handen vart sårad. Då de andra började väsnas häröver i stugan, kastade tomten ut dem allesammans.
Tomtar
I min fars verkstad var det inte säkert för tom- tar. Gesällerna kunde tala om ibland att de hade sett tomtar i verkstaden. Om det var för att skrämma oss hem eller om de verkligen trodde det, vet jag inte. Men nog minns jag, att det var en gesäll, som skröt av att han hade tagit mössan av tomten. När han hade gjort det, så kom han inte ihåg mer, för han fick en smäll, så att han blev liggande en lång stund. Det var på en kopparslagareverkstad här i staden, som det skulle vara tomtar. De arbetade hela nätter- na. Den ene hjälpte den andre. De började aldrig förrän mäster och gesällerna hade gått. Se'n höll de på precis som gesällerna hade arbetat om dagen. Men om det blev något riktigt arbete gjort, vet jag in- te. Det var sådant folk trodde. Gesällerna voro / duktiga att smida ihop historier. Kom en sådan historia ut, så var det en hoper folk, som genast var färdig att tro den. Men att inte far var riktigt säker att det fanns sådana, det förstod jag, för han ville inte att det skulle vara stim och bråk på verkstaden om kvällen. Borta i mörka hörn och gator fanns tomten. Det var många, särskilt kvinnfolk, som tyckte att de hade sett sådana små gubbar i något hörn el. gata. Det var inte så upplyst då i staden som nu. Så det var mera ödsligt och fantastiskt på gator- na om nätterna.
Tomtar m.m.
Västerut ut från Kasa ligger 'Sigrids dy'. Det berättas, att en tiggargumma föll omkull med påsen flera gånger på den plat- sen och sedan blev påsen så tung. När hon kom fram till Ka- sa, satte hon ned påsen och sade: 'Jag tror att jag fått skam i påsen.' Då hoppade en liten gubbe ur påsen och skuttade och sprang åt husen vid Kasa. Om man kastade ett vedträ i fähusväggen på kvällen, så kom det tillbaka med ännu större fart. Far såg 'tomten'. Han hade röd mössa; var mycket liten, men huvudet var stort. Det var inte alla som fick se tom- tar. Han gjorde sig inte osynlig, men det var vi som inte kunde se honom. Vid Krokfors var på sin tid en gammal sågare, som inte våga såga mellan kl. 12-1 natten. Han hade sett en liten gubbe under sågen. Om han sågade, gick det något / sönder i sågen. Eller den stoppade och då kunde han inte få den i gång förrän solen gick upp. Det gick bra att fösa bort gubben, om man lade ett glödgat järn vid vattenhjulet. Men han ville inte reta gubben med det. Gick inte an att 'banka' på logen om kvällen. Tomten ban- ka långt inpå natten då. Men värst skulle det vara mel- lan tolv och ett på natten.
(hus- och gårds)tomten
'Tomten', 'lellefar' visade sig som en människa. De som hade sett honom, beskrev honom som en liten gubbe med stort huvud, stora väldiga nävar och stora fötter. Tomten kom in i Kasa varje julafton, och om de då inte voro nog kvicka att fylla hans skål med gröt eller att han fick grötfatet nog fort, så banka han och slog i väggarna och förde ett förfärligt väsen. En julafton kom han in och vaggade barnet så häftigt, att det föll ur vaggan. Men det var ingen som vågade säga något till honom för det. Han var inte mer än en aln lång. Det hördes inte till att det var annat än manliga tomtar. Han hade grå vadmalskolt och röd mössa. Mössan var lång, så att den hang ned på ryggen, så var det en tovs i ändan på den. Det var inte alla som kunde se honom. Han var osynlig för de flesta. Tomten var i uthusen. Där trivdes / han. Och i Kasa var han längst, för där är husen så gamla, så de äro ett par hundra år. Han kom inte in i stugan mer än varje julafton och inte då heller om de inte försum- made maten hans. Han höll sig mest i stallet och la- gården. När det kom ny husbonde dit, så flyttade han bort. Om det var någon han inte tyckte om, kastade han ut på gödselhögen. Många var det som fick örfilar av honom för att de hade väsnats i uthusen.
Tomtar
Förr i världen vet jag att det skulle vara så farligt att uträtta något arbete efter solen gått ned. Det var som far- ligast i skymningen å en stund därefter. Det vart inte fred på hela natten. Det var 'jolfôlke', som en skul- le vara rädd för. I Tomta i Bårtane hade de 'tomter' el. 'jolfôlk'. Be- nämningar: 'Tomte', 'jolgôbbe', 'jolfôlk'. Det skulle vara små grå gubbar. När gumman i Bårtane var i ladan en kväll å 'nåppade' fram hö åt kreaturen, så stod det en grå gubbe bredvid henne å hjälpte till att ta fram hö. I Bårtane skulle det hända en gång, att gubben hade en stor haveråker oskuren. Han höll sig illa, när han gick hem om kvällen å önskade att han skulle ha den åkern skuren till morgonen. På natten var det / ett förfärligt väsen på åkern. Det var fullt med små grå gubbar. Så hördes det att någon skrek: 'Bind å gör band, du lelle gôrvam.' På morgonen var den likerste kon borta ur lagården. Den hade de tage som byte. Men säden var bunden å stod i skylar på morgonen. 'Jolfôlk' fanns det litet över allt. De var osynliga för det mesta.
Tomten
På ett ställe uppe i Ellekulla skn, jag kan inte håga var – hade de en sådan där tomtabese. Han drog och släpade till stället, så att de voro smått förmögna där. Härför fingo de muta den lille gubben. De satte ut gröt och mjölk till honom om kvällarna. Men, så en gång drogo de in maten för de hade märkt att tomtabesen varit lat på den sista tiden. Då blev tomten arg och slog ryggen av den likaste kon och flyttade bums till ett annat ställe. Där fick han ingen gröt när kvällen kom igen, och då blev han / arg igen för tomtarna voro snar-"tukna" (snarstuckna) av sig, så där var inte "tjockt skinn att sticka i". Så kom han att tänka på, att han haft det bra på det första stället, det var hans eget fel med födan, det erkände han, och nu ångrade han sitt fula hyss och visste inte huru han skulle ställa det tillrätta där och på samma gång hämnas på det nya stället. Jo så hittade han på råd. I den sista gården hade de en likadan ko, som den döda. Nu i natten gick han och grävde upp henne i marken och släpade hen- ne åt fähuset på det sista stället, sedan han lett den le- vande till det andra stället. Då bonden såg att han fått igen kon så trodde han att tomten trollat och sen satte de ut gröt och mjölk till honom var kväll.
Tomtar
Om en inte ville ha tomten så skulle en ställa så att han fick något som han tyck- te om. Han skulle ha något nytt så blev han borta. Min mor hade hört talas om att det skulle gå. Det var på ett ställe som tom- ten löste ut kräken ibland, så att de gick ut om natten. Han var också i "bua" å sik- tade mjöl. De tyckte det var bra att ha honom för den hjälpen de fick. Men en gång kom de å fick se honom i "bua". Han var trasig å ha- de inte något stort på kroppen. Då vävde kä- ringen tyg å sydde kläder åt honom. De fick han jämt på julafton. De lades i bua. När de kom till bua å skulle hämta mjöl sedan, så var det inte något mjöl siktat. / Men tomten visade sig å sa: "grann gut sekter int mjöl mer". Om en ville ha fred om natten så skulle en hålla fred själv om kvällen. Han ville inte hö- ra att en gjorde något i mörkningen. Slam- ra å packa fick en int gär. Från det solen gick ned till dess det var nedmörkt fick en hål- la fred. - Det var bara skarpsynta som kunde få se honom. - Han var till hjälp med att ge kreaturen foder. De blev skinande feta, där han höll till. - Det var en gammal tro att tomten kom ur jorden å att han bodde där.
Tomtar
Svärmor tala om tomtgubbar, när hon tjänte i Lungstorp här o var till kvarnen, så gick tomt- gubbarna på ena sidan vagnen o hon på den andra. Vid Bjurbäcken här i Lungsund var tomtar. En smed där tog en slägga o slog en tomte i skallen. "Dä kommer store dropper ibland," sa tomten. Tomtgubbar fanns vid kol- milor, o var det fel med milorna, så väckte de kolarna. Om inte kolarna vakna, så kunde tom- tarna dra ut dem på huggkubben / utanför kojan. Men de hade inte makt att göra mer med dem. Det skall vara tyst om kväl- larna vid milorna efter en viss tid. Särskilt farligt är det i solned- gången där. Och fint måste de alltid ha det vid milorna. Jag låg en natt på en kolbotten här i närheten hos den som kola. Då bulta det i kojdörren, men jag brydde mig inte om det. Då bulta det en gång till, o då gick jag ut, o då var det hål på milan. Kolarn själv sov hela tiden. Det var tomtgubbar som väckte. Min gumma såg en tomt- gubbe en gång när hon skulle ge korna hö. Hon skulle "vonne" ihop det o ge dem det i båsen. Då fick / hon se en i ladan, o hon trodde först, att det var en pojke. Men så fick hon se den röda tofs- mössan. Sen vonna hon aldrig mer om kvällen.
Tomten sköter om husdjuren.
Det var en stalldräng, som hade tomten med sig i följe. Så skötte han allt och drängen låg bara inne i kammaren. Så tyckte herrn åt drängen: »Du är lat, som inte passar på din syssla». »Ja, var gör det, när jag har allt väl i stånd», tyckte drängen. »Ja, inte gör du något vara här, när du är lat, jag kör bort dig», sade herrn. Sedan så for han åt en fattig herre till stalldräng. Den nya herrn hans hade så dåliga hästar. Så sade drängen åt tomten: »Nu ska du sköta de här hästarna riktigt väl, som äro så usla, så får jag ligga och vila mig i kammarn. Men alltefter som arstu drängen (drängen i andra stugan) giver hö åt sina hästar, så ska du draga det undan dem och kasta ut det. Och han gjorde så. Och när han gav havre, så tog han och hivade havren undan hästarna, så att de inte fingo äta. Och de blevo så magra, att de måste lyftas upp, och en del dog, som de måste taga livet av. Så blev den rika herrn arg på sin dräng och sade: »Nå, hinner inte ni två sköta hästarna så bra som han ensam? Och han höll dem feta och snygga». Så fick den fattiga herrn så feta och snygga hästar han, som hade tomten till att sköta om dem, men den rika herrns hästar blevo så skrala och usla.
Tomten låter endast husbonden elda rian.
Det var på ett ställe, där inte tomten lät någon annan elda rian bara husbonden. Så hände det sig en gång, att husbonden hade varit till staden och var mycket trött om aftonen, när han kom hem, och för den skull bad han drängen gå och elda rian. Nå, han gick också och satte ved i ugnen. Ett trä fick han sätta, men när det kom två trän, räcktes alltid en hand fram, som tog bort det andra träet. Så gick drängen in tillbaka till husbonden och berättade, hur det var. Husbonden blev arg och gick till rian och sade: »Nu var du ändå bra stygg, som inte lät drängen elda rian, fast du visste, att jag är så trött. Om du nu helst skulle kasta in ved i rian». Ved kom också in. När husbonden fått elden att brinna, gick han ut, och tomten sade med samma: »Den här gången kunde jag nu göra, vad du bad mig, men en annan gång ska du inte be mig». Se, tomten ville inte vara liksom någon dräng heller, utan en hjälpare. Han var också alltid god vän med husbonden och satt med honom vid spiseln. De sutto båda och rökte med en kort pipa i mun.
Tomtar
Tomtar har det funnits sedan länge tillbaka. En gång kom jag att sitta å prata om kvällen å glömde bort att ge hästarna nattfoder i rätt tid. När jag kom in i stallet, så fick jag en smäll med flata handen så det spel för öronen. "Jag skall nog ställa så att hästarna får mat", sade jag, "så du skall inte bry dig om detta." I stallet var det slika tomtgubbar. Häs- tarna trivdes så bra. De var tjocka å feta, å det let aldrig någon nöd på dem. Men så hittade de på att vilja ha stalldörren öppen på en glänt om natten. Detta tyckte jag inte om. Jag knöt fast dörren, men på morgonen var den uppe som vanligt. Nästa kväll knöt jag igen säkert med många knutar, men / om morgonen, när jag kom dit, så stod dörren öp- pen. Då hittade jag på att ställa henne på en glänt om kvällen, men då var hon stängd på morgonen. Vi hade långt timotejhö till hästarna. Jag gick å lade tre stenar på höet, så att inte hästar- na skulle dra ned höet under benen på sig. Men på morgonen var stenarna ur krubban. De låg i en hög ijämter krubban. Det var ing- en annan än tomten, som hade tagit dem ur krubban. Jag fick aldrig se honom, men det var många av de gamle, som hade sett honom. Han var li- ten å gammal. Klädd var han som en männi- ska med grå kläder, kolt å knäbyxor å en röd luva på huvudet. Han hade stora hän- der å fötter. Huvudet var stort som på en gammal människa. Hår å skägg växte vilt. Om en ville ha nytta av honom, så fick en inte väsnas med honom. Om en skulle vara / i husen så fick en hålla sig tyst. Om en sköt över stallet, så flyttade han. Det tålde han inte. Men tomten ville allt folk ha, om de såg att de hade honom. De drog till det stäl- le där de var. Jag vet inte om en kunde skaf- fa tomtar till nybyggen, det var nog så att en råkade att bygga där de bodde, å se'n ha- de en dem för all tid, om en ville. Om julkvällen skulle tomten ha av julmaten. På Brattmon hade de tomtgubbar. Den ene häs- ten var så fet att det sken av den, men den andre var skran å utfallen. Han gav den ena hästen å inte den andra.