Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Vattenväsen
Min farfar hade sett näcken i kvarnen i Sågevika vid Röksberg många gånger. Det var en liten gubbe med röd toppluva. Ibland började kvarnen gå oredigt, och då brukade den som mol springa ner i unnerkvarna; då satt näcken och höll vattenhjulet. Om man då kastade till honom en tvåöring, då gick kvarnen se'n så för stööet (stolligt). Näcken kunde lära folk att spela. Då skulle man gå till honom och ha sin fiol med sej och be att få lära sej spela. Näcken svarade, att han skulle lämna ifrån sej fiolen och komma igen efter viss tid. När han redan kom igen, så höll näcken fram två alldeles lika fioler, och om han då inte hade tagit sin egen fiol, så hade han inte fått lära sej. Men han hade lagt ett litet hagel i sin fiol, och han lyfte på fiolen och kände, att haglet var där, och så tog han den. Han behövde inte lära sej, för han kunde spela med detsamma lika bra som näcken. Men det var ett stycke, som han inte fick spela, för då skulle han inte rå med att sluta.
Näckens polska
Men du ha lä hört tars om ett musikstycke, som heter "Näckens polska". Dä ä för all del inte dä där nymodige stycket, sâm heter på dä där viset, utan ätter di gamle berättelser, ä dä ett stycke, sâm en bare kan läre sej utå näcken. Si ja ha hört, att den sâm ville läre sej, måste gå te en ström tre torsdagsnätter i ra å skrike: "Ja vill lära mig spela!" så den tredje natten kom näcken, å så börje undervisninga. Polska hade sju särdeles avdelninger, å den sjunde kunne di bare läre sej mä näckens egen strâke, men den sâm lärde sej den mä, hade sålt sej. Te lön för si undervisning skulle sän näcken ha en svarter bok, sâm dä inte fick finns ett enda vitt hår på.
Näckens polska
Näckens polska efter Carl Aron Hakberg
Näckens vals efter Karl Olsson, Grolanda
Näckens vals efter Karl Olsson, Grolanda
Vattenväsen
Jag mins att de gamla smederna vid Letafors talade om "Näcken". Han spelt för dem om nät- terna. Det var en smed som kastade ett järn- stycke i älven, när han fick höra spelet. Då fick han höra att Näcken blev tyst, men han hörde att det snyftade och suckade i vattnet. "Sjörå" finns allt också. Men jag hörde inte mycket om henne.
Vattenväsen
Jag minns två gamla som alltid ta- lade mycket om ”näcken”. Jag mötte den ene av gubbarna en gång. Han frågade mig om jag sett ”näcken”. Det hade jag inte. ”Jo", sa- de han, ”jag mötte honom en gång som han kom öst över sjön (Billingen) och hade en nä- verpacka i munnen - han skulle till Långsta och byte häst."
Vattenväsen
Näcken. (Andersson berättade samma historia om näcken i Väggarp, som först hade förtäljts av Karl Johansson i Eskilstorp). Näcken kunde också se ut som en människa. Då bru- kade han spela fiol. Det var en karl här, som hette Lars Hedenberg, han talade om, att han hade hört näcken spela. Det var vackert. Men han sa, att han vågade inte stanna och höra på. För näckens spel var sådant, att det lockade en att dansa, och hade en väl börjat att dansa, så kunde en inte sluta upp, förrän en hade dansat ihjäl sig. Näckeb brukade också stämma fiolen åt andra, som ville lära sig spela fiol. Och hade näcken stämt en fiol, så blev den, som rådde om fiolen, en styv fiolspelare. / Det var ingen konst. Det var bara att lägga fiolen vid någon fors, där näcken bodde, en torsdagskväll och låta den ligga där över natten och hämta den på morgonen. Sen blev man en mästare.
Vattenväsen
Enligt vad de gamla berättat bodde i åar och vatten- fall och i synnerhet i kvarnfall ett övernaturligt väsen, som kallades näcken. Min far har berättat, att han av personer, som sett honom, beskrevs som en liten gubbe, omkring en halv aln lång och med en liten fi- ol under armen. Han var klädd i grå eller grön kolt. Många skickliga fiolspelare sades ha lärt sin konst av näcken. Det tillgick på så sätt, att man tog fiolen med sig och satte sig vid åstranden och började spela. Oftast fick man sitta och vänta förgäves, men många gingo därifrån som de skickligaste spelemän. Den man, som lärt sig spela av näcken, var gamle Kvarnhultarn. Han kunde spela "näckens polska", och när han började spela den, var det omöjligt att sitta / stilla. Enligt sägnen skall den som får höra näcken spe- la och som då börjar dansa, ej kunna sluta därmed förrän solen går upp. Vid den s.k. Prästkvarnen i Gällstad (enligt andra be- rättare i Möllebo av samma socken) skulle det funnits en mjölnare som stod på förtrolig fot med näcken. På den tiden var det vanligt, att man fick vara vid kvarnen över natten, och många gånger hade näcken kommit in i kvarnkammaren med sin fiol och en lykta och börjat spela. En gammal sagoförtäljare, Jo- han på Högen (död 1931, 82 år gammal) berättar, att en gång när näcken kom in och spelade i ovan-- nämnda kvarn, var det en bonde som började dan- sa, då näcken spelade. Men det skulle han inte ha gjort, för han kunde inte sluta med dansen förrän när det började dagas, och då var sulorna på hans stövlar, strumporna och delvis även fötterna utslitna. En gång blev emellertid mjölnaren osams med näcken, som blev så ond att han gick till kvarn- / hjulet och drog detta baklänges. Mjölnaren hade då intet annat att göra än att slänga en eldbrand i vattnet, vil- ket förtog näcken hans makt. Man trodde även att näcken ville locka till sig barn, när dessa badade, varför alltid någon äldre person var med dem och kas- tade glödande kol eller ett stycke stål i vatt- net, innan barnen gingo i vattnet. Dessutom skulle man inte glömma att spotta i vattnet både före och efter badet. Att näcken ibland visat sig i skepnad av en häst, har min far talat om. På ett ställe skulle han upprepade gånger visat sig som en mycket stor och ståtlig häst. En bonde försökte fånga honom men misslyckades alltid. Alltid hoppade hästen ned i ån och försvann. Då beslöt bonden fara till en klok gumma och fråga om hon inte kunde hjälpa ho- nom. Den kloka sade, att han skulle skaffa sig en galgaspik (en spik som suttit i en galge). Av denne skulle han göra ett betsel, och när han sedan med / detta gick emot hästen, skulle denne låta fånga sig. Bonden gjorde som den kloka rått honom och lyckades fånga hästen. När han så "ärjat" med honom hela nat- ten och påföljande dag tänkte han att det inte skulle vara farligt att ta av honom betslet och låta honom äta ordentligt. Just som han tog av betslet, sprang hästen ned i ån och försvann. Innan man vattnade hästar i åar eller bäckar, skulle man alltid spotta tre gånger, annars kunde näcken ta "mot" (modet, styrkan) från hästen.
Vattenväsen
"Skulle nôn läre sä å spele fiol så skulle han att sette ve en bäck å höre på när Näcken spela. Di spelmänna som hade lärt sä å spele rektit, di hade fått läre så tå näcken. Ja vet ingen särskilt som hade lärt sä tå hônôm, men dä va allmänt sagt att ingen kun- ne läre som Näcken. Å dä di feck läre tå hônôm kunne di inte läre bort te nôn án".
Vattenväsen
När de hade lekstuga och fått tag i en obekant speleman, skulle de titta under armbågen på en mödom, om det var näc- ken kunde de då se det. Hade de fått honom till speleman och han stämde upp Näc- kens polska, så kunde de inte stanna, förrän blodet trängde fram ur fötterna. De kunde ock stanna om de skar av strän- garna på fiolen så han filade på bara träet. Min farfar trodde på Näcken. Var vår vid gäddeleken offrade han en silverslant i sjön, där näcken sades bo i vaken. När han slaktade får offrade han tarmarna i samma holj. Det var en som hette Brobackarn, som hade strand- rätt, den var så brant, att de andra, som också hade strand- rätt med nöd och näppe kunde få hästen att dra plogen, men Brobackarns häst sprang upp och ned med plogen efter / G Ek Ekby Vattenväsen 2 sig i fårorna. Men bara om torsdagarna plöjde han, och hästen han hade var vitbrokig. Näcken kunde komma som en stor häst och då satt det en svart en på ryggen på honom, som elden lyste ur halsen på. Ibland kunde Näcken komma upp i dammen och leka med gäddorna. Om Lusse var Näcken med och malde, men ingen fick mala mer än en halv tunna. Försökte någon fuska, ram- lade lapparna ur kvarnhjulet. I Tidan hade en bonde stor fiskelycka och den hade han fått för det han förärade sjöfrun ett par vantar vart år i islossningen.
Vattenväsen
Näcken visade sig ibland i skepnad av en häst. Det var mest invid bäckar och åar. Några pojkar såg honom en gång och ville rida på honom; men alla fick ej rum på hästryggen. Då blev hästen längre och längre och till slut fick alla pojkar plats. Det var Näcken, som ville göra dem till viljes.
Vattenväsen
Jag mins att de gamla smederna vid Letafors talade om ”Näcken”. Han spelt för dem om nätterna. Det var en smed som kastade ett järnstycke i älven, när han fick höra spelet. Då fick han höra att Näcken blev tyst, men han hörde att det snyftade och suckade i vattnet. ”Sjörå” fanns allt också. Men jag hörde inte mycket om henne.