Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsk. Festeldar
Påskveckans dagar benämndes: svarte månd., vite tisd. dömle onsd. skär torsd. lång fred. påske lörd. Om påsk och Valborg tändes eldar ute.
Påsk. ULMA M 122
a. Om påskaftonen brukade man förr tända eld ute i det fria. Då brände man ris och tjär- tunnor. b. Benämning på elden: Påskeld. c. Di gamle tala om, att en skulle tända sådana eldar för att en skulle skrämma påskkäring- arna. I min tid hade man den skrämseln som ett skämt. Men elden gjordes av gammal vana. d. Den elden hade våra fäder här varit med om. Så långt jag minns tillbaka har detta bruk fun- nits. e. Korna släpptes ut så fort det blev något grönt, ljung etc. Men inte i samband med denna sed.
Lucia. Jul.
Om Lucia skulle korna ha foder i själva ottan, den s.k. lusse- beten. Var det någon som var snål och inte hade råd att ge fåglar- na julkärven, så fick de inte bra skörd till nästa år. Man strödde julhalmen under kreaturen, när den var använd. Julklappar förekom inte. Den som kom först hem efter julotta, skul- le få först bärgat. Det var de gamle så noga med. De körde kapp med sina slädar. Om den förste, som kommer in i kyrkan vid julottan tar med handen på sätet, så finner han sand. Den har de döda dra- git in, för de har haft otta i kyrkan tidigare på natten. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Juldagens morgon betraktade man noga askan efter jul- brasan. Då skulle man kunna läsa ut, om man skulle få många lamm eller killingar under året. Det skulle synas / spår efter dem. De såg noga skillnaden på fåraspår och geta- spår. Johan Börjesson, Bönhult x 1873. Mellan jul och nyår roade man sig med upptåg. På ett ställe klädde de ut en karl till halmkärve. Topparna knöts ihop över huvudet på honom. Så ledde några pojkar fram honom till en granngård. Där var det bröllop, och de kom som åskådare. De stod utanför och tittade genom fönstret och en i sällskapet sjöng: Nu äro vi äntligen komna på balen. att se vilken grannlåt som glimmar i salen och se vilken flicka, som möter mig där. Då kom husets folk ut och bad att sällskapet skulle komma in och ta sig en `pilleknarkare`. Anders Börjesson, Vilg x 1845. I lussenatten kom lussegubben på besök i stugorna. Det var pojkar, som var klädda i stora pälsar. De skulle ta husets folk på sängen. Meningen var dessa skulle spendera på besökarna. Aug. Öjersson, Törestorp x 1848 / Här stod man förr upp mycket tidigt juldagens morgon för att begiva sig till julottan. De som gick, hade stora bloss i händerna. Torrt tjärbränsle anskaffades långt före jul. Blossen kastades vid framkomsten till kyrkan så, att bål bildades för varje by. Det ansågs hedersamt för byn att ha ett stort bål. Vart stolalag skul- le ha ljus med sig till julotta. I somliga stolar stodo 10 - 12 långa hemmastöpta ljus. Många hade för sig förr, att de skulle ut julnatten och höra, hur gräset växte och se, när de döda gick hem. Alfred Andersson, Klockaregården x 1867 Julaven skulle ligga för grannlåt i gruvan, bakugnen, från jul till påsk. I mitten låg en avbarkad trinning. Denna var klu- ven i ena ändan, men vedstyckena hängde ihop i den andra. Den var inte någon bra husmor, som behövde använda bakugnen före påsk. Den som kom först hem från ottesången, hade utsikt att bli kyrkovärd. Alfred Andersson, Klockaregården, x 1867 Den som satte upp fågelneken först om julafton skulle / få först skördat. Petter Vinkvist, Höga x 1853 Familjen samlades förr vid fyraiden i lusseottan kring bor- det. På detta stod ett halvstop brännvin, ur vilket alla skulle dricka. Man tog den s.k. lussesupen. - Man slaktade vid den- na tiden, men grisen skulle ej nödvändigt stickas i lusseottan. Man bryggade särskilt stark dricka till jul. Den var tre gånger så kraftig som den vanliga. Då den var färdig, slogs den i en ektunna med en sveck i. Drickan tappades sedan upp i björkskålar. Julaftons kväll åt man gröten sittande på pallar i en ring runt grytan, som stod på golvet. För de andra målen togs bordet i bruk om julen. Detta var täckt med julduken, en drällduk. Vardagsspisen åts vid tavlor, mycket låga bord. Ett par julakakor gömdes alltid att användas till bränn- vinsbröd under året. För att de inte skulle mögla, stoppades de i såbingarna. Halmen skulle bredas ut före klockan 2 om julafton. Då skulle också bordet vara dukat. Den skulle bredas så väl, / att ingen blom syntes. - Många smet upp, innan dagen grytt, och satte upp ju- lanek. De trodde, att de därigenom skulle få först skördat. Anders Börjesson, Höga x 1871
Präster och kyrkväsen.
Först var det en kyrkoherde, som aldrig var gift, och den som kom efter honom, var änkeman, då han kom dit. Sen kom Sörman och efter honom Wannberg. Alla torparna i pastoratet skulle göra ett dagsverke på prästgården om året. Det var hos kyrkoherden; komminis- tern fick ingen hjälp. Han lyste på i kyrkan, vilken dag vi skulle komma. Vi var ofta 20-30 man i slåttern och skör- den. Vi fick hålla oss med maten. För alla förrättningar skulle kyrkoherden ha betalt, men en tredjedel fick komministern.(?) Komministern hade fyra offerdagar, vid jul, påsk, mikelsmäss (och?). Han ställde sej vid altaret, och de gick runt om i en rad och la peng- ar på altaret. Han fick mycket med offer. Han läste upp en gång, att Tegneby gett mest, men det var ju större än / Stala och Röra ihop. Den som varit komminister förut hette Wetterkvist; han blev kyrkoherde på Nordlandet. Den gav de inte mycket, för han var så sträng. De första åren fick den nye - Sörensen - inte mycket heller. Han blev där så länge han levde. Han dog, då han fick bud om att hans dotter dött, men då var han le över 70 år. Bänkarna i den gamla kyrkan var indelade till bönder- na, så att varje gård hade sin bänk; de bytte aldrig. Tor- parna fick sitta i bänkarna längst ner, de som blitt över. I den nya kyrkan fick bönder och torpare sitta ihop. De började i den främre raden, och den attersta bänken fick bli den främste, när ett nytt år gick in. Men i attre äen var tre eller fyra bänkar, som inte var utdelade. Främ- mande satte sej längst ner i kyrkan. I den gamla kyrkan var ingen orgel. Det var ingen skillnad på bönder och torpare i den nya kyrkan, alla hade lika gott av den. I koret var ett par bänkar på var sida för prästerskapets familjer. Det var bara en kyrkvärd; han fick sitta i sin gårdbänk. Han passade / upp prästen med vinet vid nattvardsgångarna. Klockarn hjälpte prästen; han bar upp lysesedlarna på pre- dikstolen; de fick betala honom för det. Men sen fick han lön, och då föll sådana avgifter bort. Klockaren i Stala hette Jonsson. Han bodde på Fjället, som var hans egendom. Han fick extra för förrättningar och hade of- ferdagar, likadant som prästen. På vänstra sidan offrade de till klockarn och på högra till prästen. De offrade först till prästen och sen till klockarn, la' pengarna på en näsduk på altaret. Var och en hade i höger hand pengarna till prästen och i vänster hand till klockarn. Klockarn fick ju mindre än prästen. Prästen och klockarn gjorde ett bockande för var- je gåva. De tyckte bra om klockarn. "När det regnar på prästen, så dryper det på klockarn", sa de. - Klockarn skulle bara sjunga i kyrkan och vara med vid mantalsskrivning- en, och på husförhören. Han hade sin stol i kyrkan, som han stod och sjöng i. Det var frivilligt för alla att offra till präst och klocka- re. De som inte offrade, gick upp på läktarn och satte / sej. En del offrade ibland men inte var gång. Mitt emot predikstolen hade kronofogden sin stol. Predik- stolen var på sydsidan. Det var en trappa till att gå upp på. Där satt folket från herrgårn, gubben och hans sällskap. Un- der den stolen var bänkar, och på dem satt sådana, som inte hörde så bra. De hade prästen mitt emot sej. Alla präster hade en näsduk hängande. En stor, vit näsduk tulla' prästen med den ene snippen om högra handens pekfinger. Kyrkoherde Sörman hade förbrutit sig vid nattvardsgång i kyrkan en gång. Han fick sen all- tid ha näsduken om vänstra handens pekfinger. (Han hade varit drucken och bara gett dem bröd, inget vin. De anmälde't. Han fick inget annat straff än att de flytte näs- duken.) Vid begravningar mötte klockarn vid kyrkomuren och gick före liket till graven. Vita handkläden hade de att bära i, likadant för alla. Vigsel i kyrkan såg jag aldrig hemma. Inget fruntimmer hade visat sig med hatt i kyrkan / ännu 1885, när jag flytte till Göteborg. De hade duk alla. På 1880-talet var det inte många i kyrkorna i Göteborg, som hade hatt. Men än i dag är det ju många gamla här, som har duk. Det ser snyggt ut. En duk är ofta dyrare än en hatt. Svart silkeduk har de till nattvards. De gamle hade alltid svarta schaletter. De unga hade ljusare utom på hög- tidsdagarna. Små barn hade hattar, när de blev större, hade de huvudduk tills de gått och läst. Småflickorna hade hatt av tyg. På vintern hade de varma mössor.
Torre, Horred. den 510 1924.
Torre, Horred. den 5/10 1924. Herr David Arill, Torrby. Här nedan följer ytterligare några anteckningar om klädsel och seder vid bröllopp i vår ort. m.m. Rummen på brölloppsgården fingo till att börja med genomgå en grundlig rengöring, bestående däri att väggar, och tak skurades i vatten och sand, att golvet även fick genomgå samma procedur är ju en självklar sak. Härefter vitkläddes väggarna och användes därvid alltid lakan, större dukar, samt servietter på sådant sätt, att lankan och större dukar användes till att täcka över hela väggytan, för att få den helt vit. Därefter fästades vid taklisten ett s.k. handklä de, (ett för detta ändamål särskilt tillverkat tyg c:a 30 cm, bredt försett med 3 eller 4 hålränder och oknuten frans i nedre kanten och så långt att det räkte rundt hela rummet) samt på dörrar grenar och stjärnor av kulört papper. På de större väggytorna mellan fönster och dörrar m.m. anbringades ovanpå den vita klädnaden, granna kulörta dukar, med hörnen mot tak och golv o.s.v. samt på den plats som ansågo mäst passande härför, anbringades först en / större kulört duk, därpå en något mindre vit duk; på sådant sätt att den kulörta duken gorde ram om- kring den vita, eller också hörnen på den kulörta duken kom att utgöra avgräns de taggar vid kanten av den mindre vita dukeen, på denna senare anbringades sedan brudparets namn, klippt ur kulör papper samt omgivet av en krans eller lknande deko ration, även dänna klipt ur nämna papper. På golvet ströddes finklippt granris eller ännu bättre en i skogarna här i orten växande slingerväxt kallad klipp om sådant kunde anskaffas. I storstugan var dukat långbord, å dätta var uppstälde de förningsbrickan som där kunda rymmas, jämte tårtan och sockerkakor. Klockaren i socknen var alltid själskriven gäst vid dylika högtidligheter och det ålåg honom där vid att dela alla förningskakorna till gästerna, han hade därför fått sin plats vid framändan av långbordet och utrus- tats med en lämplig kniv för delningen av kakorna, En förning bestod mästadels av 4 st. tjocka stora bröd- kakor, 1 st oxbringa, 1 st. stor kopp smör, en gammal stor fet ost, 1 st sockerkaka eller smörtårta, samt en bricka med kringlor och annat småbröd. Ej underligt, om man bränner vilka mängder av annat som således samlades vid ett sådant tillfälle, att då även brölloppet kom att vara ibland nästan en hel vecka, den myckna maten måste ätas upp innan högtidlig- heten kunde avslutas. / Om brudparet låtit viga sig i Kyrkn eller Präst- gården var det sed att två personer, passade på och mötte vid det ställe där brölloppsfästen sedan skull äga rum (vanligtvis var dätta i brudens hem), och hindra de dem från att stiga in, innan de nöjaktigt fått besvarat en del frågor, om till ex. var de vore för några o:s:v:. Till slut kan jag nämna, att avslutningen på brölloppet var liksom början, "förningen", sedan gästerna avtågat skulle så fort dätta medhavs de korgar och brickor som avänts för förningen återvändas, de räster av de- samma som då fanns kvar skulle därvid delas lika till alla och gick under benämningen bakförningen, Denna bakförning mottogs alltid med synnerligen stort inträsse av husmödrarna, Den utgorde ett gynsamt tillfälle för dem att få studera och jäm föra sina med systrars skicklighet och förmåga i den högs värderade bakningskonsten. Jag har med dässa enkla rader velat om möjligt bidra ga till bevarande av minnet för gamla seder som nu håller på att glömmas. Skall senare återkomma med en liten anteckning om firandet av påsk, pingst, midsommar m.m. så snart tiden detta medgiver och tecknar till däss Högaktningsfullt A. W. Johansson
Väderleksmärken
Då svanar och grågäss om våren draga till norden har de våren och sommaren i rumpan. När samma fåglar om hösten flyger mot söder är vintern helt nära. April våt. Maj kall, fyller bondens lada all. Måndagen krank. (ruskväder) blir hela veckan blank. När lommen låter höra sig i kvällningen (aftonen) När tunna moln synes på himlavalvet, liksom små vågor. Då bygger Noak sin ark När myrhonorna svärma en vacker solskensdag, Då röken från skorstenen slår i backen. Äfter alla dessa märken är regnet i annalkande. När måsarna lemna sjöarna och flyger på land, blir det storm. Göktytan som hitkommer i början av Maj mån. kallades i T-m.. för sävippan.(såvippan). När hon kom, var tiden inne för havresådd. Derav namnet. Om det visar sig bublor då det rägnar i åar ell. sjöar blir rägnet långsamt. Blir det mycket rönbär befaras en sträng vinter. Går åskan sent på hösten, blir det en blid vinter, åtminstone före jul. Om månskäran strax äfter nytändningen, visar sig skarp ell. vass, betyder det sträng vinter vintertid. Om huskatten ser sömnig och frusen ut och tyr sig till eldstaden, blir det oväder. Om myggen dansar en vårkväll, blir det solsken dagen äfter. Likaså när mycket spindelnät är synligt på träd och buskar om morgonen. När den vanliga husflugan sticker så det svider, blir det snart rägn. Om solen skiner på västan moln, om morgonen, blir det rägn inom tre dygn. Vid nymåne och fullmåne kan ofta bli väderskifte. När blasten på potatis och grönsaker hänger slaka och vissna på dagen blir det snart rägn. Om stubben har hatt – snö på stubben -- Andersmässe-natt Ligger han till vafre natt (vårfrudag) När mårtens gås kaklar på isen. Dansar julbocken i skiten. När svalorna flyger lågt blir det snart rägn. När det synes eldglöd i spisen om morgonen äfter kvällsbrasan, blir det snart nederbörd. Likaså när en massa gnistor tändes och slocknar om vart annat på eldstadens sidor. När Tunhems kyrkklockor hördes till socknens norra del blev det snart töväder. Likaså när strömmarna i trollhättefallen hördes. Man hade inget gott väder att vänta innan korsmesse veckorna voro slut. d,v.s medio av maj. Första veckan inföll den 3 maj, andra, v. veckan derpå enligt gamla tidräkningen. Om göken gol på bar kvist blir det ett dåligt skördeår. Om äldre granar fälde sitt barr, hade endast hälvten snön fallit den vintern. Om det hördes en stark susning i telegraf o telefontrådar blev det snart nederbörd. Röda moln på himlen före solens uppgång betyder nederbörd. Röda moln vid solned-gången betyder vackert väder, men storm. Kan även bli nederbörd. Stor ring omkring månen varslar litet oväder, liten ring stort oväder. Att drömma om kända avlidna personer betyder. snart oväder. Om man ser likasom en eldpelare i närheten av solen – de gamle kalla den för solulv – blir en lång torkperiod. Då luften under isen på sjöar prässar sig upp med ett väldigt dån (slår råk) betyder det omslag i vädret. När talgoxar och mesar komma fram till husen vintertid, blir det snart snö. Nyårsny kallas det ny, som tändes äfter trettondedagen. Sådan väderleken är detta ny blir den i två ny till, ell. till påsk. Blåser det nordlig vind påskdagens morgon. blir det kallt till pingst. Dymmel- veckan fruntimmers-- o frihetsveckan den 24 okt. är det mer ell. mindre ruskväder. Om 2 korpar syntes flyga vid Hunneberg blev det snart snö. Sågas de vid Halleberg blev det tö, detta vintertiden.
[saknas}
2 På kall mossjord skulle man ej så förr än den gula sädesärlan var synlig. 7 Den som sår efter Urbani torde få stora pipor men litet i. 10 Då skulle husmor själv ut på åkern till arbetarna, medförande gömd Jullimpa, samt förvarat Julöl, vilket hon då skulle bjuda alla, sädeshavren och skärskilt tunt bröd skulle hästarna hava. / 14 sådden skulle vara så tjock att om man lade ner handen sprikande skulle 5 korn ligga derunder. 18 glömde man beså en fläck kallades denna gravplats. 33 med löktskår menades den sista skåren då allt var färdigt. 47 Skördekalas, då lagades mat av allt man skördat under året, så då hadde man riktigt kalas, och mycket brännvin då dansades och lektes till långt på natten. / 48 Då man tröskade med slaga och någon komm in på logen, så brukade man fråga om de kunde lovisa, svarades det nej, då brukade den som tröskade ta slagan om halsen och klämma till, det kallas lovisa. 51. På kvällen fick man ej tröska sen det blivit mörkt, då störde man tomtar och sådant och då kunde det hända att man fick höra tröskslag hela, natten. Förresten fick man vara väldigt noga med allting i uthusen Min Far berättade efter min Farfar, Farfar höll på att tröska med slaga på logen. Klockan tolv hadde han / middag då brukade han vara inne, en bra stund, men så en middag gick han till logen förr än han brukade, sin gamla väst hade han hängandes på lobalken, när han kom in på logen låg västen i ett hörn och på denna låg en liten tomte och sov. Tyst gick Farfar därifrån och in en stund när han sedan kom tillbaka hängde västen på sin vanliga plats och den lilla tomten syntes ej till. / 51 Min Far tjändde dräng på ett bondställe, allt gick sin gilla gång men så en kväll, kom några grannpojkar till min far han hadde en liten kammare i ett av uthusen dä blev prat och skratt till långt fram på natten, då pojkarna gått skulle min far gå och lägga sig, när han hadde lagt sig och skulle somna rycktes täcket hastigt av honom han tog och bredde täcket på sig igen detta upprepades flera gånger han bet i täcket men inget hjälpte täcket rycktes ändå av honom, men ingen / mänsklig varelse syntes, det började dundra omkring honom, men då tog han täcket och gick in i stugan och omtalade vad som hänt, då sade gumman, ja ni skulle inte ha fört sådant väsen i natt, de visste ja att du inte skulle få någon fred lägg dej nu soffan där i stället han sov i köket resten av året. Om hästen inte fick sitt nattfoder kl 8 på kvällen. Kom min far efter den tiden hadde hästen alltid sin mat. / 52 Tröskningen skulle senast vara färdig före påsk, i veckan före påsk, som kallas dimelveckan fick ingen tröskning höras då skulle allt vara tyst. 67 Luciamorgon skulle man slakta Julgrisen, redan vid 3 tiden skulle husmor samt pigan å drängen upp, Kaffe och mat samt först och främst brännvin, grisen brukade man ta in i köket, förr det var dåligt ställt med belysningen många gånger glömde man slakta grisen eller sprang hon från dem, för gubbarna blevo så fulla / tröska brukades även på luciamorgonen på en del ställen, men brännvin brukades för mycket, så det blev ej mycket tröskat. Om Folkets tro på allting, kan jag berätta. Detta hände på en bondgård, förresten (i Östra Takene) om en ko blev sjuk, trodde man att någon ovän eller elak människa, hade satt detta på kon, Nu var det så att en ko på nämnda gård blivit sjuk, moran höll just på att baka storbak den dagen, nu skall vi snart se vem som satt sjukdomen på kon, sade hon till pigan, därmed tog hon en bit deg och gjorde några bullar samt läsande något, bullarna lade hon sedan / in i ugnen, nu skall du få se kommer snart den som har gjort det, och det dröjde inte heller så värst länge förrän en grannkvinna kommer inrusande går bort till ugnen utan att varken hälsa eller yttra ett enda ord går hon bort till ugnen öppnar ungsluckan och med handen tar hon bullarna ur ugnen och släpper dem i sitt förkläde, så går hon fort ut igen nu så vet ni vem det var sade moran kon blev ju snart bra. 57 bössan blev skämd om man sköt på en katt. / 63 skulle man gå att fiska och mötte en gumma först kunde man lika gärna vända tillbaka mest tur hade man om man mötte häst å vagn. Fru Hildur Tobiasson Tvärhult Hammarö
Husdjuren
Nötkreatur och getter mjölkades. Getter höll vi oss med mer förr än nu. De var så lättfödda. Stomjölk begagnades inte till hushållet, men om en fick hosta eller kikhosta så var det bra att ta in sådan mjölk. När kon hade kalvat å mor skulle mjölka henne, så hade hon en vidja färdig att ha i flaskan. Hon vred den vidjan motsols till en ring. Hon lade den i flaskan för att inte någon ond makt skulle kunne skrämma. Det var sällan någon mjölk blev såld. Men om en sålde någon skvätt, så fick en inte lämna bort den utan att en hade haft varme i den. Man tog eld på en sticka å doppade den i mjölken. Nöthår användes till spånad. Fruntimren spann ihop håret till garn å vävde klänningar av det. När hästen skoddes, så tog en hammaren eller tången å slog ett kors under hoven. Om midsommarnatten så kunde en gå å ta nyttan från andra så att en fick den åt sina egna djur. Men det var ont att göra så. Om hästen gnäggade så var det inte bra som det skulle vara. Men detta om midsommarnatten skulle en göra i smyg. En skulle ta med sig det lakan som man låg på, så skulle en gå till den granne som en inte ville nô galt å dra detta lakanet i gräset kring hans hus: Den daggen som en fick i lakanet vred en ur i ett kärl som en hade med sig. På midsommardagen så delades daggen mellan kräken. Sen fick en grannens ”nytta” i de egna ”kräka”. De blev feta å mjölkade både för sig å grannens kor. Det var inte bra, om en kom å gick över där hästen hade vältrat sig. En skulle kunna få utslag på kroppen. Fåren å getterna klipptes på försommaren å hösten. När de släpptes ut om våren fick de behålla ullen på, för att de inte skulle frysa. En ull-lock lämnades kvar såpass att en inte hade varit närsöken å tagit allt. Getmjölken användes att ysta av. Så drack man getmjölk som man dricker annan mjölk. Den hölls för att vara fetare å hälsosam. Smör gjordes också av getmjölk, men det var mest ost. Det var kvinnfolken som hölls med dessa smådjur. De trivdes bäst om kvinnfolken skötte dem. Det var mest vildbin som en fick reda på. De höll till i gamla träd. Det var att fälla ned det trädet å röka ihjäl bina å ta honungen. En och annan hade kupa med tambi. Om de svärmade, så skulle en passa på med en vattenbytta å slänga vatten på dem, så att de inte skulle flyga åt skogen. Om en slog med ett skynke, så blev de förvillade å satte sig snart. Visen var själva anföraren. Fick de inte visen med sig ut så blev det ingen svärmning. Honungen hade en mest till att bota sig med. Om en fick bröstvark, så var det att kleta ut tunt med honung på ett skynke å lägga på bröstet å ylle däröver. Fick en ont i halsen, så var det bra att ta in honung el. att lägga omslag med honung om halsen. I gamla ladugårdar fanns det ett hål i tröskeln, för det skulle vara något i tröskeln som skyddade kreaturen. Det kunde vara ett ormhuvud, stål el. ”merkulje”. Om en hittade en död skata, så hängdes den över dörren till ”fuggeshuset” el. stallet. Hästsko förekom också. Om påsk gjordes ett kors på ladugårdsdörren. Det brukade de ta tjära å stryka på. Bara det blev ett kors, så var det bra. Det skulle mota för ont som kunde komma in i ladugården om påsk. Det var ingen främmande som släpptes in i fähuset. Det var så farligt att få främmande människor in där, för de kunde skämma i ladugården. Djuren släpptes ut vid den tiden på året, när en såg att de kunde få något att äta så att de bärgade sig tå den mat de fick ute. Det blev mest så där under första hälften av maj. När ”kräka” släpptes ut första gången om våren så fick de ”schlek”. Det var mjöl å salt. Det lades i skällan, å så fick var å en ko slicka ur den. Men innan man hade detta i skällan så hade man henne i elden. Det var för att en skulle få bort det som var ont ur henne. Denna ”schlek” fick de för att de skulle hålla sig med bjällkon å inte gå från henne. Småkräk fick krypa mellan benen på husmor. Hon ställde sig i dörren, å så föstes en å en mellan benen på henne. Så var det med får, kalver å getter. Sen skulle det inte lita något på dem. De släpptes ut fram på förmiddagen. Men första dagen släpptes de in före kvällen. Om inte kon ville bli tidig, så tog en henne i hornen å ledde henne runt en jordfast sten. Det var motsols. När en kom hem med en ko eller häst som en hade köpt så skulle en fram till stugdörren med den först. Hon fick bröd å annat smått som en kunde ha. Hon skulle trivas då.
(Tron på fan, gastar, spöken, m.m.) Påsk
De gamle ansågo att fan och hans anhang voro särskilt svåra att husera på påskafton.
Påsk: Drängen som for till Blåkullen. Häxor och trollkarlar
Det var en dräng som tjänte på ett ställe. Så frampå natten när käringen trodde han sov så to hon fram sopa eller raka och smörjehornet. Men han sov inte utan han lå och lydde på va hon skulle säga. Så när hon hade smörjt färdigt, så skulle hon ge sig iväg. Och han hörde, men han hörde fel. För hon sa så här: Härupp och härut te helvetes knut! Å då sto de iväg mä henne. Å när hon hade foret, så ste han upp och smorde och gjorde i ordning och han to raka eller sopa eller vilket det var hon hade lämnat. Och han skulle fara han med. Och han sa: Härupp och härner! Och det ble allt galet, för han for, det bar upp och ner i skorstenen så so- tet rök. Men så håga han på det rätta. Och han kom te Blåkullen, och där var fullt kalas, och han var med och åt och spisa, och han så käringen och talte mä'na, men hon ble ju för- lägen och ba han inte skulle säga nåt. För hon velle inte låta kärn sin veta att hon va ute på såna äventyr.
Per Åsbrink, Lars Larsson, Per Larsson och Lars Pant
Odlingsarbete i Säljan, ägonamn m.m. Skogskörningar och skogsarbete. Fäbodar och fäbodväsen, husen på vallen m.m. Fäbodar forts., kärning m.m. Kreatursskrock, "hångka" hästar, djurmedicin, hästskojare. Skojare forts., skolgång, folkmedicin, smälta tenn m.m. Kloka gummor, modstulna hästar, klövja till fäbodar, gå skall, de sista vargarna, beväpning vid vallgång m.m. Vallgång, spela på lur, eldsvådor i bygden, åskslag, oknytt i vissa gårdar m.m. Forts. trollhundar m.m. Folktro. Div. skrock. Gamla böcker, äldre personer i orten m.m. Forts. på gubbarnas samspråk. Brännvinsbränning, brygd. Brygd forts. Naturalöner, fattigvård. Fattigvård forts. Ungdomsliv. Julfirande, nyår, trettondag, påsk. Valborgsmäss, trefaldighet, midsommar, "slinkvecka", Helga mäss. Helgomässfirande forts. Anekdoter om en länsman.
När fru B. var ett barn, kom en gubbe, som
När fru B. var ett barn, kom en gubbe, som kallades ”Svengubben” till hennes hem. Han talade om, att han varit till Kanisberget (beläget 3 km från Älvsbyn) för att hugga ämnesved. Veden skulle använ- das till sparkar, yxskaft m.m. Bäst han högg veden, fick han se, att det hängde guld och silverklimpar i träd- grenarna runt omkring, där han stod. Han tog några guldklimpar och stoppade dem i sina handskar. Nu skulle han gå hem. Han gick 3 olika gånger, men alla gångerna kom han till samma ställe, där han huggit ämnesveden. Han hade gått vill. Han trodde, att det var därför, att han tagit guldklimparna, som han inte kunde hitta hem. Han tömde genast ut guldklimparna från hand- skarna och började gå hem igen. Bäst han gick, fick han höra, att någon ropade på honom. När han vände sig om, fick han se en liten kvinna i röd klänning komma springande efter honom. Hon ropade, att han skulle ge igen guldet, som han hade tagit. Men ”Sven-gubben” hade inget guld. / Han hade ju tömt ut det ur handskarna. När han sade åt kvinnan, att han inte hade något guld, försvann hon. Men när han kom hem och tog av sig handskarna, hade han en liten guldklimp mellan vant- och handsk- tummen. Guldklimpen förvarades mycket väl, men efter nå- gon tid försvann den, utan att någon visste vart den tagit vägen. Troligtvis hade gumman återhamtat sitt guld. ”Svengubben” var sedan flera gånger till Kanisberget och högg ämnesved, men aldrig mera fick han se någ- ra guldklimpar i trädgrenarna. En vår, tredjedag påsk, skidrade ”Svengubben” från Älvsbyn till Luleå. Han hade ett ärende till kansliet. När han kom till en stor myr vid Sjuls- mark, fick han se en stor hop kor beta på myren. Till färgen voro korna röda och alla hade stora skällor på sig. En liten kvinna, som var rödklädd / gick och vaktade dem. Hon hade en lång ”slya” (ett långt ris) i handen. Det var ännu snö på marken, men här och där stack en grastuva upp ur snön. Det var mycket kallt, men korna sågo ändå så feta och välmående ut. ”Svengubben” blev nu mycket rädd. Han sade ingenting åt kvinnan utan skidrade därifrån det fortaste han orkade. Han trodde, att han träffat självaste trollkäringen, som var ute och getad (vak- tade) sina kor. En 13 årig pojke vaktade korna åt en bonde i Älvsbyn. Pojken kallades ”Stabor-Kalle”. Korna fingo gå och beta i närheten av Kanisberget. En dag då han vallade korna vid Kanisberget, fick han höra ett förfärligt buller som när man kör med en vagn. Han såg nu flera främmande människor. De liknade / lappar men voro klädda i röda kjolar. De hade med sig många kor och flera hundar, som skällde. I flera dagar såg han samma folk vid Kanisberget, men deras tal förstod han inte. Pojken talade om detta för sitt husbondfolk och bad, att han skulle få slippa att valla korna vid Kanisberget, därför att han var så rädd. Men husbonden blev vred och nekade honom det. Pojken var säker på, att folket, som han så var trollen, som bodde i Kanisberget. Men efter en tid upp- hörde han att se dem. Han undrade många gånger vad detta betydde, men han kunde inte finna någon förklaring på det. När ”Stabor-Kalle” blivit fullvuxen flyttade han till en by 8 mil från Älvsbyn. Byn heter Kittajauri. En dag var ”Stabor-Kalle” opp på ett berg, som heter Tjaravara och högg ved. Bäst han högg veden, fick han höra samma oväsen, som han förut hört / i Kanisberget. Nu så han samma folk, kor och hundar, som han sett, när han vallade korna i Kanisberget ”Stabor-Kalle” förstod nu, att trollfolket flyttat från från Kanisberget i Älvsbyn till Tjaravara i Jockmock och lämnat sitt guldberg att bearbetas av människor- na. – Nu har man börjat att bearbeta Kanisberget, men ännu har man inte funnit något guld eller silver åtminstone inte i nämndvärd grad. Brytningen pågår alltjämt, och folk tror, att det finns guld och silver i Kanisberget, och att det en gång skall komma människor- na till godo. En annan gubbe var en gång på Kanisberget och högg ved. Bäst han stod där och högg veden, fick han se en stor villa. Från villan kom en fin fru fram till gubben och bad honom komma in och / dricka en kopp kaffe. Gubben tyckte, att det skulle smaka bra och följde med frua. När han kom in i villan, såg han flera rum, som voro vackert möblerade. I ett av rummen stod ett färdigdukat kaffebord. Gubben såg flera vackra människor där. Nu började gubben bli rädd. Han förstod, att det inte stod rätt till. Han hade ju flera gånger förut varit till Kanisberget och huggit ved, men aldrig förr hade han sett nå- gon villa där. Gubben visste inte, huru han skulle bära sig åt för att komma därifrån. Men så kom han ihåg, att han hade hört, att det skulle vara bra om man läste någon psalmvers. Han började genast läsa en psalm, då försvann villan, och gubben stod ensam i skogen. Gubben förklarade händelsen så, att en en gång skall gårdar byggas där, och folk skall bosätta sig på Kanisberget.
Frillesås Hall.
Frillesås Hall. A. Andersson (Obs. Han heter numera Sandklef!) Folkminnesanteckningar i anslutning till av Folkminnesföreningen i Lund uppställt "Frågeformulär III" Folkseder m.m. från vårhalvåret. 2. Om bönorna sades det, att "gamla Korsmässe- da, ska bönera ha tre bla." Man ansåg, att bönorna skulle bättre reda sig, om de såddes i så pass god tid. 4. Efter "Petter Katt" är det farligt att köra på is, "för Petter Katt" lägger varma staina i åner å sjöa". "Om bia leva över Ture å Tyke, så klara de seg sen". 6. Det vill synas, som om man räknat de s.k. "vegera" något olika. Somliga påstå, att vecko- räkningen börjar den 12 april med 12:e veckan och sedan fortsätter med 11:e, 10:e, o. s.v. tills "vegera ä slutt". Andra gamla påstå, att "vegera börja 12 april å ä slutt om messommar." Emellertid sådde man linet Karolinada- gen, kornet i 5:e veckan eller "når aine- busken ryger". 7. Någon "oppsittekväll är inte känd, om man undantager, att det stundom bru- kades att vaka över julnatten. Detta vakande utfördes dock vanligen av en familjemedlem, medan de andra fingo sova. 8. Påskafton firades med eldar, och så är fallet än i dag. Detta torde vara en av de få seder från fordom, som bibehållit sig ända in i vår tid. Ändamålet med påsk- eldarna är dock försvunnet ur folkets minne; man tänder dem av gammal vana, och så synes ha varit fallet så långt någon kan minnas tillbaka / 19. Första maj har firats genom att "drecka märg i baina", vilket vill säga det samma som ett omåttligt ätande och supande. 22. Vid midsommar restes midsommarstång, som skulle prydas med "svidapiger". Fastlag, påsk och pingst m.m. dylikt. 2. Dagarna i Dymmelveckan kallades: "svarta manda, svida tissda, dömmle onsda, skärtorsda, langafreda å påska-afta". Stående maträtter okända. 7. Häxorna stego upp under natten (påskafton) togo en "sobel" och redo på den till Blåkulla. Om någon fick se dem, innan de kunno bege sig av, kunde denne få dem att stanna hemma. Hade resan begynt, kunde ingen hindra dem att fortsätta till bestämmelse- orten. 8. Som skyddsmedel mot häxorna avfyrades påskafton en massa skarpa skott upp mot luften. Detta skyddade för häxorna tills nästa påskafton. 9. Kristi himmelsfärdsdag på morgonen innan solen gått upp, skulle man gå ut och dricka vatten ur bäck eller rännil, som rann mot norr, så blev man frisk, ifall man hade lidit av någon bröståkomma, lik- giltigt vilken. --------------------------------------- Det mesta av ovanstående har jag hört min far (nu 60 år) berätta efter en gammal gumma, som hette Petronella, och som i hans barndom berättade dylikt. Min farfar (född 1825, död 1903) kunde någon gång berätta sådana historier, som härrörde / från Petronella och andra. Men som vare sig min far eller min farfar sjölva trodde på skrocket, så lade de heller inte så noga på minnet, vad de hörde. Undertecknad är emellertid bekant med personer, som än i dag tro på slikt, och när jag får tid att ordentligt "pumpa" dem, skall nog materialet bli rikhaltigare. Jag tänker nu särskilt på en gammal sjöman, som nu är omkr. 70 år, och vilken jag stundom hört berätta historier om sjöormen och annat. Som jag inte är fullt säker på hans historier, då det är rätt längesedan jag hörde dem, vill jag först utfråga honom, innan jag insänder dem. Beträffande "Frågeformulär II" skall jag nog också bli i tillfälle lämna upplysningar, när jag hinner. Kan i detta sammanhang omtala, att den vitt- bekanta, nu avlidna "Kungsbackagumman" just lärt sin konst av en gubbe i Idala, som är beläget ett par km. från mitt hem. I detta sammanhang kan jag inte under- låta att omtala,att en liten halvsyster till mig hade två födelsemärken, ett å halsen och ett intill högra ögat. Läkare söktes och försökte taga bort märkena, vilket lyckades något så när med mär- ket å halsen; det vid ögat satt dock kvar. Så fick en äldre gumma se flickan och sade då: "Ah,dä där ä kistenawla, dä kan inte doktorn ta bort." Nå, min styvmor omtala- de detta för en äldre kvinna, som lever ännu för resten, och fick då i all hemlig- het veta ett medel, som sades verka ofelbart. / Det användes och nu kan man inte upp- täcka minsta spår av märket i fråga. Jag bör kanske tillägga att läkaren icke behand-lat märket vid ögat, emedan det låg så nära ögat, att han sade sig behöva vidtaga någon särskild åtgärd som skydd för ögat under behand- lingen. En gubbe, som dog för ett tiotal år sedan, var ett verkligt orakel beträffande väderlek. För att ta ett ex. förutsade han under våren 1907, då det ännu var synnerligen torr väderlek, att den komman- de sommaren skulle bli ovanligt rik på nederbörd. Jag skall bland gubbens än- nu levande vänner och bekanta försöka få reda på hans "märken". Gubben var mycket vidskeplig och en stor del av hans "märken" torde tillhöra det vidskep- ligas område, medan åter annat torde varit naturiakttagelser. Anm. Där jag vid direkt anförda ord ur ortsdialekten begagnat "rv" avses ett ljud som i det när- maste överensstämmer med engelskt "rv". Sandklef, Frillesås d. 4/3 - 1920 Albert Andersson