Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
"Näck, näck nålatjuv, far din var en stålatjuv, mor din var en frilla, som gick i gårdarna och gjorde illa".
Sångpolska efter morfar
Våra pojkar små som till smedjan gå är inte rädda för Näcken
Vattenväsen
Tilda, svägerskan min, hörde att Näcken spelade i en fors uppe i skogsmarkerna. Det lät som när en knäpper på en luta. Vid Lovtjärnet hade hon hört musiken en kväll. Men hon hade varit så rädd för att tala om det för då hade Näcken kunnat få makt med henne. De var rädd för att säga hans namn. Han fick makt då.
Näcken
Johannes i Änghagen hade sett näcken i Dettern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och tittade på det en stund och tordes inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej självt alltihop.
Näcken
Näcken satt och spelade under en bro. Då kom en man och gick över bron. När han kom mitt över bron, så stannade han och sade: "Förr grönskar den stav som i handen jag bär, än att du skall till himmelen komma." När mannen hade gått ett stycke, så grönskade staven. Då vände han om och bad näcken om förlåtelse för att han hade sagt så.
Vattenväsen
Det är en sägen om, att Näcken gjorde sig till en häst. Det var vid Barnasjö. Där var det en hoper barn, som klev upp på ryggen på den och den blev så lång, att alla fick rum. Den siste, som klev upp sa: ’Kors i Jesu namn’; då blev näcken rädd och kasta sig i och barnen blev dränkta utom den siste. Sedan heter sjön Barnasjön.
Vattenväsen
Om de lärde att spela av Näcken, blev de alldeles förskräckligt skickliga till att spela. Det var gamla polskor, som gick lätt och fort, det sa de var Näckens. Men det var farligt att dansa efter sån musik. Om inte det var någon som skar av strängarna på fiolen när de spela Näckens stycke, så spela de så folk dansa tills de dog. Det var ute i Halland på ett ställe, som hette Bolen. Det var en som spela och de tog till och dansa, och det hade blivit dön å't. Men där satt en tös på samma soffa som spelemannen, och hon tog upp en kniv och skar å strängarna på fiolen. Och då sluta de och dansa. Det var Näckens stycke han spela. Det hade blivit dön annars. Sen gjorde den som spela en visa om den tösen, men jag kan inte den visan. "Det var en dans uppå Bolen, en flicka skar å stränga på fiolen", så börjar det, men jag kan ingenting mer.
Näck och strömkarl
Ortens benämning på Näcken: Näck, näcke- gôbbe. Näck i växtnamn / näckros, näckblad/. Di gamle trodde att näcken fanns. Men de skräm- de barnen för honom också. Näcken tala farmor om, och hon var född i bör- jan på 1800-talet. Näcken finns både i lugnt och rinnande vatten. Men "fôrsgôbben" finns inte annat än i hjul- bäckarna. Näcken var ett väsen som många av de gamla, som jag mins, fullt och fast trodde på. Men under min uppväxttid blev det mer och mer så att en skrämde barnen, för att de skulle hålla sig från vattnet. / "Näckebete" var farligt. Det var en smed här som blev "näckebeten" i ett finger en kväll som han var nere vid Vrångsälven och skulle fiska. Det blev en lång reva på fingret. När en var och badade, så kastade men en sten uti vattnet först och skrek: "Näck, näck nåltjuv, mor din var en hora och far din var en ståltjuv. Se'n skrek en "ho, hoj hagla". Detta var att binda näcken, så att han inte kom åt en. Smeden, som sade, att han skulle döda näcken, för att han hade bitit honom, sade, att han 'ôff- ra" åt näcken. Det är på kvällarna som han kan visa sig, och om våren, sommaren och hösten. Men mitt på dagen var det inte något sådant som kunde visa sig. När solen stod som högst var allt så- dant borta. / "Näcken" var den som spelade och kunde lära att spela. Fôrsgôbben höll till i hjulbackarna vid kvar- nar och smedjor. Han stannade hjulen och hammaren, när han blev ond. Näcken skulle finnas i Vrångsälven. Det var som en virvel på vattnet där han var. Han var som en människa. Skägget var långt. "Fôrsgôbben" var liten som en tomte. Han ha- de långt hår över ansiktet. Det blev små fjät efter honom i mjölet. Han ropa mjölnaren i namn om denne sov och kvarnen kom i olag. Här var det en av de gamla smederna på bruket /Charlottenberg/ som hade lärt sig spe- la av näcken. Han kunde spela "grömt". Han gick till en bäck och satte sig tre torsdags nätter i rad. Första gången han gick, så tog han en torr fårebog med sig till nacken. Den natten fick han inte lära något. Tredje nat- ten tog han en stor kobog med sig. Då spela näcken hela natten för honom. Han / fick lära låtar som han aldrig hade hört förr. Jag mins en annan gubbe som sade: Om en skall lära att spela av näcken skall en ta en svart katt med sig och sätta sig under en bro en torsdagskväll. Det skall vara vid en fors. Då kommer näcken och spelar. Näcken hade fiol. Och han spela alla slags låtar.
Vattenväsen – (Näcken.)
Det var en gång en spelman, som inte ville göra annat än spela och han tyckte aldrig att han fick nog fina me- lodier. Han gick och grubblade och om nätterna brukade han gå till forsen. Så fick han höra Näcken spela. Glömsk av det vackra spelet, skyndade han närmare och närmare När han kom fram dit där Näcken var, så kunde han inte vända och Näcken räckte honom en fiol och bad honom spela. Så vackra låtar hade han aldrig hört, som det blev ur den fiolen Och han bad Näcken att han skulle få behålla fiolen. "Du skall få den," sade Näcken, "men när du börjar känna att du inte vill sluta att spela, så skall du lägga honom från Dig." Det sades, att spelmannen kunde spela så att han dog, om han inte slutade i tid. Men om någon klippte av strängarna, så kunde han komma till / livet igen. Men så kunde man inte få ljud ur en så- dan fiol mer. Näcken skall aldrig kunna få förlåtelse utan han får vara näck i evighet. Näcken finns i sjöar och bäckar. De gamle hade sett honom. Han hade lång svart man på huvudet som en häst.
Vattenväsen
I Kåsjön sa di att näcken var. Så var det en tjärn som hette Åstebo tjärn, där var sjöråa, så dit skulle en inte gå. De äldre skrämde en för det. Det var inte så ofta de badade, men om man gjorde det, så skulle man kasta en pinne eller en sten i vattnet för att inte näcken skulle ta en. Näcken skulle se ut som en gammal gubbe eftersom de gamla tala om. Han var så gammal så det hade växt grönt hår och grönt skägg på honom. Det var en som hade blivit fördömd och fick leva som en näck. Men han hade fått ett instrument med sig, så att han kunde spela, när han ville. Det var fiol. Och ibland spelade han harpa. Mamma brukade tala om, att när näcken spelade, så grät hon. Han kunde aldrig bli salig. Om han fick någon att byta med sig, så kunde han bli salig. Spelmän brukade tala om att näcken kunde lära bort konsten sin. Men då skulle han ha ett helt fåralår. Och så skulle man gå och sätta sig under en bro. Sjöråa var ett fruntimmer. Hon bodde i sjöarna och tjärnen. Så var de gamlas tro här på trakten. Det var ett tjärn, som heter Björndammen och där hade mer än en sett henne när hon var uppe och sprang vid tjärnet. Hon skulle ha kor också. Di påstod att de hade sett dessa också vid tjärnet. Jag vet inte hur det var, för de gamla hade så mycket konstigt att tala om.
Vattenväsen
På flera ställen i älven här har vattnet snurrat runt. På sådana ställen har de påstått att ”Näcken” har varit. Jag har sett det på flera ställen. Vatt- net snurrar alldeles runt i virvel. Näcken kunde spela, å han lärde andra att spela, men jag minns ingen bestämd person att nämna. Men en var inte litet rädd för honom.
Vattenväsen
Näcken o. strömkarlen äro ungefär samma personer, fast de vistas på olika platser. Näcken tycker bäst om lugnare vattensamlingar, under det att strömkarlen brukar sitta på en sten i ett vattenfall eller i en strid fors. Bägge spela de på fiol. Stråken ser ut som en pilbåge. Människorna bruka vara rädda för dem vid badning, ty de vilja draga ned dem i djupet eller ock locka dem i fördärvet genom sin fagra och trolska musik. För att skydda sig mot näcken vid badning brukade kvinnorna ta och binda några hår- strån om ett säv- eller vasstrå.
Vattenväsen
Jag vet inte annat om detta än vad de gamle bruka- de sitta å tala om. De talade om, att det fanns 'strömgôb- be, som var vid kvarnarna, å 'näck' som var i sjön. Näc- ken skulle bo på sjöbotten. Han skulle aldrig kunna ha en glad stund. Men han hade en harpa som han spelade på. Han stack upp huvud å armar över vattnet. Han skulle inte ville visa den nedre delen, för den skulle va- ra så stygg. När jag var barn så var jag skrämd för Näcken. Han fanns i Nysockensjön, å gick vi dit ensamma så skulle han ta oss. 'Strömgôbben' skulle vara som tomten, men han skulle inte ha skor på fötterna sades det. Han höll till där det var forsar å vattendrag. Han ville allt vara som herre över dem, å var det så att inte det gick ordentligt tillväga i kvarnen, så stannade han den. Fick han tobak, knappar / eller sådant, så var han snäll å då gick kvarnen bra. Han väckte mjölnaren om det blev något fel med kvarnen. Förde de oljud i kvarnkammarn, så var han inte god. Talesätt som hör hit: 'å näcken heller', 'ïnte näcken ska du gå dit, dä skulle näcken gäre, 'så ta mäj näcken ja' dä gär, dä va då rene näcken'. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöråa'. Har inte hört så mycket talas om henne, men hon var till växten som en människa. När hon kom upp ur vattnet så blev det oväder. Hon bodde ensam på sjöbotten. Det hör- de jag de gamle tala på.