Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skrock och vidskepelse
Maten skulle stå framme hela jula, å alla som kom så skulle di äta, annars »gick di ut mä jula», sa di.
Vattenväsen
Vid Nygård var det en vattenkvarn. Folk brukade fa- ra dit och mala, en tid före jul brukade det vara en mjöl- kvarngubbar där. De kanske fick stanna kvar ett par da- gar, om de skulle få mälden med sig. På nätterna kunde det bli kortspel och stoj. En del ställde att de hade brännvin med sig. Så var det en gång som de höll på att stoja och väsnas. Kvarnen tvär- stannade. Det var omöjligt att få den i gång. Då var det en av kvarngubbarna som kom att gå ner i underhuset och titta. Då fick han se att en liten gubbe stod och höll i vasshjulet med båda hän- derna. När kvarngubben kom upp i kvarnen, så talade han om detta för mjölnaren. Då bad han dem att de skulle lägga sig och hålla fred. Det var inte lönt att tänka på att mala mer den natten. På / morgonen gick kvarnen som ingenting skulle ha hänt. Det var forsgubben som höll i hjulet. Han tyckte inte om när de väsnades i kvarnen om kvällen. Gubben gav honom tobak ibland. När han fick det, så gick kvarnen så bra. Sjöråa fanns i Vänern. När det skulle bli storm, så seglade hon i en halv båt. Hon hade inte van- ligt segel utan en gran. Det gick med en förskräck- lig fart. När hon visade sig, så var det bäst att de sökte sig i hamn med fartygen. Det blev storm.
Annandag jul
Hästarna vattnades tidigt på morgonen. Då red de från damm till damm å tog kraften av vattnet. Den morgonen var det som fett på vattnet, å det var detta som var så brått med. Den som fick det mesta av det åt hästen fick den likersta hästen för året. Det var drängar å bondpojkar som for med hästarna. När de kom till gårdarna, så for de intill trampen å väckte folk. De stämde upp å sjöng det de kunde. Staffansvisan brukade de kunna. "Staffan var en stalledräng, han vattna sina fålar fem allt för den ljusa stjärna. Ingen dager synes än. Stjärnorna på himmelen de blänka." Då kom de upp i stugan å kom ut med ljus i / handen, brännvinsflaskan och glaset. Det skulle vara till tack för sången. Folk tyckte det var roligt att få påhälsning och få höra sång den morgonen. Som- liga ungdomar gick i följe till stugorna. Vid 3- och 4-tiden gick de för att det skulle få väcka folk medan de sov. De sjöng också julvisor och blev trak- terade dit de kom. Annandagen var som en riktig firdag, å då gick folk till varanra å fick traktering. Denna dag börja- de julkalasen, som sedan höll på hela julen.
Djävulen
Det var en präst, som hade tingat på en skomakare. Det var strax före jul och skomakaren syntes inte till att komma När det led så det var dagen före julafton, så kom han. "Vad ska du här att göra nu?" sa prästen. "Jo, här ska göras skor", svarade skomakaren. Han bad, att han skulle få sitta i ett ensamt rum. Han skulle arbeta på natten. Prästen bad sin dräng, att han skulle gå och se i nyckelhålet. Det gjorde drängen. Därinne satt skomakaren och hade fullt med små svarta djävlar omkring sig. Den ene satt och sydde, den andre pliggade, en tredje nåtlade och de andra hade var sitt arbete, de också. De arbetade så att värmen' stod omkring dem. Men rätt som det var slutade en av de små gubbarna upp att sy. "Sy å stick!" skrek skomakaren. "Jag kan inte få in borsten, för det är för många hål", svarade gubben. "Stick ut!" skrek skomakaren. Då gjorde gubben en släng med sylen, och den kom mitt i drängens ena öga, så efter den dagen var han enögd. Men på morgonen var alla skorna färdiga. Han kunde läsa fram svarta gubbar ur sin svartkonstbok. När han var färdig med arbetet, läste han bort dem. Farfar talade om den historian.
Julseder i sagesm:s hemtrakt under hans barndom
När julen nalkades eller i början av december voro de första tecknen därtill att höra slagorna på logen oftast redan så tidigt som kl. 4 på morgonen, ty tröskningen skulle vara undanstökad före Lucia. På denna dag, Luciadagen, började preludierna till julfirandet. Då skulle det på morgonen serveras kokt fläsk, ärter eller bönor samt brännvin, ty då var tröskan gjord, och detta utgjorde dess avslutningsfest. Denna dag eller följande skulle all- tid julmaltet vara grott och färdigt till torkning, som vanligen skedde i s.k. tjörna, men oftast i bakugnen, samt sedan "fällas" (krossas) i handkvarnen. Brygden / av juldrickat skulle ske före bakningen av julbrödet, eme- dan första avkoket av maltet togs undan och kallades "vörter". Detta skulle utgöra "knöspad" till det traditionella vörtbrödet, vilket kryddades med pomeransskal, skuret i smala strimlor. Af vörterdegen bakades s.k. stompar eller vad vi nu kalla limpor. Så skulle av denna deg göras en stor kaka samt ett julekors av denna modell ### och så en liten rund tjock kaka, vilka tillsammans skulle placeras på varandra: först den stora kakan, sedan julkorset och till sist den lilla kakan. Detta bildade den på julbordet vanliga julhögen. Dessutom bakades vetebröd i form av kakor, "stompar" och kringlor samt syrupsbröd i form av stompar och så en hel del rågbröd i form av kakor samt till sist "tönnkaka", som torkades på käppar uppe under taket. Julen ansågs allmänt börja med julafton. Tidigt var man uppe och rustade. Korna, hästarna och övriga husdjur skulle ha bättre mat denna morgon. En stor gryta sattes på spisen, innehållande rikligt med / vatten, fläsk och kött, som skulle kokas, och vid 8-9- tiden doppades i grytan. Därvid tillgick så, att alla samlades runt den stora ringspisen och grytan med var sin kaka under armen ("tönnkaka"), vilken sönder- bröts, doppades och förtärdes på stående fot. Sedan till- verkades julgransfoten, och julgranen blev därvid fäst, bars in och kläddes med papper i rött och vitt m.fl. färger, oftast klippt i stjärnor, ovaler, cirkelrunda styc- ken, remsor o.s.v., samt ljus och äpplen. Vid mid- dagstiden skulle julkärven, "speckeneka", sättas upp, och då skulle alla ha en sup brännvin. Sedan bars julveden in och staplades upp, dels i bakugnen, dels i någon vrå vid spisen, ty veden skulle räcka över juldagarna. Efter julvedens inbärande kom julhalmen som ströddes ut på golvet. Härtill användes mest råg- halm. Denna bädd av halm blev sedan en tum- melplats för de ofta talrika barnen, under det mor i huset kokade julgröten, lutfisken samt dukade jul- bordet. Julgröten kokades av mjölk och risgryn. Jul- fisken bestod av lutad "torrfisk" (gråsej), som var / klipptorkad och alltid av norsk härkomst. Den stuvades för det mesta med potatis och avreddes med vetemjöl. Gröten östes oftast upp i ett stort stenfat eller ett trä- fat av väldiga dimensioner, beströddes med socker och kanel samt hugnades med en stor smörhåla i mitten. Sen detta var gjort fick barnen sluta sin lek och husfadern tog fram psalmboken och läste och sjöng (om han kunde) en del julpsalmer, under det husmodern dukade julbordet, vilket gick till så här. Först dukades bordet med ett vitt lakan eller dylikt. Sedan skulle julhögen läggas. Så kom julosten, smörtefatet, brännvinsflaskan och tumlaren av skinande koppar, därpå en hög till varje barn, bestående av småkaka och stomp samt en kringla, som såg ut så här ###. Fanns tjänare, så skulle dessa ha lika som barnen. Så kom det stora fatet med risgröt samt fiskstuv- ningen, kött och fläsk samt pannkaka. Därpå tändes julljusen, vanligen 2 st., samt julgransljusen, och så satte man sig till bords. Mor talte då om att det fanns en böna i gröten, och den, som fick den, skulle det / hända något lustigt innan nästa jul. Älsta barnet skulle börja läsa till maten, sen skulle de andra barnen i tur och ordning fortsätta. Far, mor och tjänare hörde på, tills det var slut, då far yttrade: "I Jesu namn så äter vi då". Först skulle man ha en sup brännvin, och så lutfisk, smör, bröd och ost, sedan högg man in på julgröten var och en på sin kant. Efter detta smörgås med kött och fläsk på, varunder en träskål, kallad drickesbolle, med juldricka kom fram och gick laget runt. Oftast användes brännvinsflaskan som mellan- rätt mera flitigt, beroende på husfaderns aptit för varan. Sedan skulle barnen läsa efter maten, och så var måltiden slut, varefter man vanligen gick till vila för att nästa morgon bittida stiga upp och fara till julottan. Under juldagen fick aldrig någon utan yttersta nöd- fall gå till grannarna och störa "julefren". Under hela julhelgen intill "tjugonde Knut" gällde som regel att kom en främmande in, fick han ej gå utan att bli trak- terad, hur mycket man än skulle krusa, bjuda honom. / Vidare fick ingen under julhelgen hugga ved eller tröska på logen, ty "julfren" skulle inte störas, "det var syndigt". Annandag jul på morgonen vid 4-tiden skulle "ridas Staffan". De bästa hästarna försågos med sadel och ynglingarna samlades sedan och redo från hus till hus i den tidiga morgonväkten, stannade utanför bostaden helst vid ett fönster till det rum, där innevånarna sovo, och sjöngo: "Staffan var en stalledräng, det tackom vi så gärna. Han vattnar sina fålar fem allt vid den ljusa stjärna. Dagen synes inte än, men stjärnorna på himmelen de blänka. – Och kära far i huset, två redelige män, giv oss en tår av kruset. Det dagas inte än, men stjärnorna på himmelen de blänka." Under någon av de andra dagarna mellan jul och nyår skulle man "gå julbock". (Jag har själv varit med på nöjet.) Det gick i regel till så att masker gjordes av vitt och svart fårskinn, de klipptes vanligen till efter ett mönster av denna typ: ###. Överdelens två kanter syddes ihop till toppmössa, varefter ögon och "näselappen" skuros / ut samt hål till munnen, som gjordes rätt stort. Sen klipptes eller rakades pannan och kinderna rena för ull, men den på hakan fick sitta kvar som skägg. Så klädde pojkarna ut sig i kjortlar till "getter" och övertog de vita maskerna, och flickorna klädde sig i byxor och rockar samt påtog de svarta maskerna. De blevo "bockar". Sedan detta var gjort, utsågs den längste i laget, vilken kläddes i svart fårskinnspäls med ullen ut samt försåg sin svarta toppmössa med vit tofs. Han fick en lång stav i handen. Han titulerades av hela sällskapet som "far" och var som en hövding för de övriga. Några namn fick under färden icke nämnas, ty man skulle undvika att bli igenkänd. Plikt följde, om namn yppades. Hela sällskapet – som ibland kun- de uppgå till 20-talet – gick så från hus till hus, ibland så lång natten var, under skämt och glam av alla upp- tänkliga slag. Traktering vankades i form av mat och brännvin. När det skulle ätas, uppstodo många lustiga situationer, ty masken var icke någon vanlig, långt ifrån daglig persedel att handskas med. / På sista stället som av "julbockarna" besöktes, var alltid ordnat till dans. Efter ankomsten dit åkte maskerna av för en stund, "bygdespelaren" kom tillstädes, och det dansades, åts och dracks till ljusan dag, oftast till långt in på andra dagen. Mellan juldagarna och nyår var julkalasens gyllene tid. Man gick ur den ena stugan i den andra, åt, drack och roade sig med lekar, visor, ordlekar, gissegåtor samt dans till fiolmusik av bygdespelaren. Alla, som det kunde, gjorde julkalas, och var byalaget stort, så höll man på därmed (med undantag för nyårshelgen) till tjugondedag Knut. Julen dansades då ut, varvid alla, både unga och gamla, skulle vara med. Byspelaren ömsom sjöng, ömsom spelade, och glädjen stod högt i tak. Löjligt var det mången gång att se 70-, 75-åringar ta sig en vals eller slängpolska. Visor sjöngos, ordlekar, gissegåtor haglade. Språket var mången gång grovkornigt och fritt, men det oaktat uppstod mycket sällan gräl. Ej heller be- gagnades kortspel, ty detta ansågs störa julfriden. Till trettonde dag jul skulle en enbuske bäras / in och smyckas i stil med julgranen men var utan ljus. Den kallades "trettoneenern". Vidare skulle det tre- greniga ljuset tändas på kvällen före trettondedagen eller som det kallades "Trettoneafta".
Annandag jul
Tidigt på morgonen red de till nordrinnande vatten och vattnade hästarna. Härigenom menade de att hästar- na skulle bevaras från 'kvarka' och förkylning. Det kal- lades att 'ri Staffan.' De red till Ögårdsbäcken. Det fanns ingen nordrinnande bäck på närmare håll. Under färden hem red de fram till gårdarna och sjöng 'Staffansvisan.' En del 'sprakfålar' tog sig för att rida in i stugan. Det hörde jag mor tala om. Frukost spisades när 'Staffansriddarna' kom hem efter sin ritt. Då tog man till julosten. Och alltid fick vi 'ölsôll' till frukost annandagen. Ölet kokades och så hälldes det upp i fat eller tallrikar, så soppade vi ost och bröd i det. Eller vi hade 'karvat' kakan och osten på tallriken och slog ölet däröver. Det var en fin rätt. De gick till en annan lagård eller stall och städade. / Då fick de 'mokstergås' - en stor smörgås med riven ost eller sandost. Det var en vänlig handling att uträtta det- ta arbete åt en granne. Det var meningen att det skulle gå i smyg. Men så kunde det hitta på och hända att en och annan hade fått in en massa gödsel från gödsel- högen i lagårn. Det var ju en ovänlig handling som ha- de blivit begången där. Jag mins, att de tala om 'annandagsbalen, 'trettonbalen' och 'tjugnebal'. Men jag kan inte minnas att det före- kommit i min tid. 'Tjugondag Knut körer jula ut'.
Julafton
Kan inte minnas att man använt någon bestämd kärve till 'speckenek'. Man tog undan några av de vack- raste och mest ##### kärvarna vid trösken. Julhelgen ansågs börja i och med att julen ringdes in julaf- ton. Då skulle halmen vara på golvet och allt arbete undan- stökat. Den kvällen mjölkades också korna tidigare än vanligt. Helgen slutade med trettonhelgen men man tog sig inte för något arbete förr än efter tjugondag Knut. Det var de gamla reglerna som skulle följas. Till julhalm tog de råghalm. Den breddes över hela gol- vet och i den låg både unga och gamla och #####. Det var bra när gubbarna blev fulla att få lägga sig på den. Vet inte att de tog vara på den för särskilt ändamål. Men det var ju inte råd till att bära bort den utan den bars till lagår- den. Om de fann ax eller korn under golvet så skulle de / få mycken säd nästa år. De lade kornen i såbingen (binge med utsäde) för att såsäden skulle bli dryg. Om julbrasan sprakade blev det krig i landet. Det hörde jag en rotgubbe säga. Både tomten och husdjuren skulle ha med av julmaten. Farfar var noga med det. Och hästen skulle t.o.m. ha med av julebrännvinet. Det slogs på havren. Om man skulle finna en dold skatt skulle man plöja och harva på det stället man sett ljus. Det skulle ske nyårsdagen. Man risade varandra på lussemorgon och långfre- dagsmorgon. Inte vid andra högtider.
Slåtter, skörd och tröskning
Om isen drev iväg å norrut, så blev det sen vår, för då låg han där å så kom han drivande söder- ut igen. Å om det blev sen vår, så blev det inte så bra gröda. Brukade vanligen börja skördearbetet någon dag i bör- jan av veckan - inte gärna i slutet. En måndag var bra att börja, för sedan hade en hela veckan på sig. Grannarna hjälpte varandra. Det var så både vid slåtter och skörd. När den ene var färdig så hjälp- te han den andre. På det viset var det mera hjälp- samhet än vad det ät nu. Skära användes att skära fallråg med. Potatiskålen skars av med skäran och vassen i sjön. Om det blev några strån kvar på åkern, så tyckte en att fåglarna behövde något också. De skulle ha sin mat, / annars blev det inte bra. Men jag minns inte precis att en lämnade något så där direkt för något osynligt vä- sens skull. När en hade skurit på åkern, så att en kom till slu- tet, så blev det allt tävlan om vem som skull "ta haren". Den som fick sista skåren tog haren. När han kom till ända, så sprang de å skrek som om de skulle vara på jakt efter en hare. Men det var ju ingen utan detta var ju bara ett skoj som de brukade. Sen när di hade gjort detta, så satte de sig å pusta en stund innan de började att sätta upp säden. En skulle bära riva på axeln eller i handen. En fick inte dra henne efter sig eller lägga henne med tindlarna uppåt. Det blev regn om en la- de henne med tindlarna uppåt. Om ett kvinnfolk hittade ett tvillingax, så skul- le hon få tvillingar. Den sista neken kallades för "löktenek". Om den blev stor så skulle det bli bra gröda nästa år men var den liten, så blev grödan klen. / Det förekom att brännvin och ost lades i de första nekerna, som lades i ladan. Det var för att de som tröskade skulle få ett kalas, när de kom till bot- ten på ladan. Men för råttor vet jag inte att något lades i ladan. Både slåtter och skördekalas förekom på herrgår- darna. Då var det både musik å dans. Så fick de som varit med på arbetet fägnad. Det var "klengås" å dricka. Karlarna fick brännvin också. En fick inte ta de sista äpplena av trädet. Det skulle vara något kvar, för det troddes att en tog kraften ur trädet, om en tog bort de sista äpp- lena. Det blev ingen frukt ett annat år. Förr i tiden, innan det fanns tröskneck, så trös- kades all säd med slaga. Då var det att börja trös- ka så fort som en hade höstat in. Upp i otta på morgonen å stå på logen å banka. Då hördes slaga åt alla håll. På somliga ställen där de hade stora logar "tröska di fyre". På de fles- ta ställen var det två som hjälptes åt. För att / en skulle se att tröska, så eldades i en gryta. Den stod i ett horn på logen. Eller en stor flat sten. Det var tjärved som eldades. Tröskningen gick ivrigare och ivrigare till ju närmare jul det led, för de hade det i sig att trösken skulle vara färdig till jul. På kvällarna tröskade man aldrig utan det var på morgnarna.
Sed. (Jul)
Då julgrana blivit skakt, skulle den ut. Någon skulle då åka på den genom dörren å nedför trappan ut på gården.
Ann'da jul
På an-da'n bruka de också gå opp tidigt. Då geck de te lagår'a ō stal mä lökta. Ung- domen hade också för sed att gå bortigenom å maka i lagår'n för grannarne. Men dä kunne allt bäre te att de kasta in gödsel i lagår'n också ifall man ente töckte om dom på dä stället.
Trettondedag jul
På trettnekväl skulle ve ut å gå trettnegetter. Då tiggde de ihop te trettne- bal. Ve va' utklädde å så sjöng ve viser.
Jul (Julegoppa)
Julegoppa gjordes av halm på julaftonen och ställdes i ett hörn av stugan. Ho kläddes ibland med något klädesplagg. Man an- såg att julegoppa var farlig.
Annandag jul
På annandag jul 'red de Stefan' och 'sjongde för dörr'. De kunde komma så många i sällskap. De hade träffat var- andra i gårdarna, så hade de slagit sig i följe. När de kom fram till en stuga, så sjöng de en julpsalm eller ock Staffanvisan. De fick fägnad, om husbonden hann att komma ut, innan de sjungit färdigt. Redan sent på juldagen om kvällen kunde en få besök av sådana som voro utklädda och gick med ljusa stjärnan. Det var ett helt följe med både karlar och fruntimmer. Jag tror att de brukade vara sju, men så var det en hop andra, som följt med dem från gård till gård. Det var en som bar 'stjärnan', så var det tre vise män, två ko- nungar och en 'pajas'. Den ene konungen hette 'Stefanus'. De som skulle vara kungar hade svärd vid sidan och krona på huvudet. Och de vise männen voro vitklädda. / De hade tagit långa skjortor på sig. 'Pajas' var klädd i trasor och så hade han en gammal svart och trasig skinnfäll över sig och sotad i ansiktet. Han bar på en yxa. Han kom sist in. Han var full med lus. Han sprang upp i spi- sen och skakade sig över varmen, så att det sprakade. Han hade salt i kläderna, som han släppte i elden. Han tiggde av allt. Först sjöng de ett psalmvärs utanför å det som var ###. Så blev de insläppta. Å där sjöng de och pratade den ene till den andre. Och när allt var slut började 'pajas' att tigga. Han ville ha ett stycke av stompen, brännvin i donken, å öl i si' tönne, kake i sin säck, pengar i sin pong å ljus i si' stjärne.