Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
En ny klädespersedel nödvändig till jul
De bruka inte ge varandra julklappar förr, men var och en skulle ha något nytt till helgen, det försökte de hur fattigt det än var. Hade de inte det skämdes de. Ja minns de sa att den som inte fått något nytt skulle sitta på hönevaggeln (hönskäppen i hönshuset)
Julafton
När helgen ringdes in julafton, skulle julbordet stå du- kat och allt arbete vara överstökat. Vid middagstiden skulle 'speckeneka' (julkärven) vara upp- satt. Den uppsattes i närheten av lagården, ibland alldeles intill lagårdsdörren. Det var 'gulspeck' och 'gråspeck' som skulle fägnas med den neken. Den sattes upp på en käpp. Ingen särskild nek till det. Men man letade fram den eller de bästa kärvarna. På julkvällen skulle hästen ha en extra måltid havre. Jag hade en granne här, som var så noga med den seden. Kreaturen skulle också ha. Både får och kor fick en var sin vandel hö. 'Ät väl, trivs väl, dä ä 'julkväll' i kväll', sade den som delade ut fodret. Vid middagstiden doppade vi i grytan. Husmor skar upp kakan i tärningar, så tog vi en tärning på gaffeln / och stod vid grytan och doppade och åt. Före kvällsspisningen skulle vi bada. Då värmdes vatten i en stor gryta i spisen och tömdes i ett kar och så badade man och tvättade hela kroppen. Husfadern badade först sedan allt eftersom det passade. Samtliga badade i ett o. samma vatten. Efter badet slogs vattnet ut. Benämning på tvättningen: 'jullôg', 'julbad'. Efter badet tog vi på oss rent och nya kläder. Alltid skulle de nya kläderna och de nya skorna på - ifall att man hade. De flätade en 'julbock' av halm, som ställdes under julbordet. Den seden var vanlig här se'n jag lärde min- nas. En del gjorde riktigt fina 'julbockar'. Mitt på bordet lade mor en 'ruva' bestående av en 'julstomp', 'skårgillar', 'ploggillen' och 'såkaka' och högst upp på 'ruvan' tronade 'julosten'. 'Ruvan' skulle lig- ga kvar på bordet till trettondehelgen. 'Julosten' fick man inte smaka på förrän annandag jul. Den skulle ligga orörd över juldagen. Stugans prydande. Mor gjorde en 'julkrona' av trä. Hon satte sex träspjä- lor / i kors och virade dem med pappersremsor. Hon klipp- te i remsornas båda kanter, så det blev som fransar när hon hade lindat dem på kransarna. Ett talgljus i var- je arm. Kronan hängdes i taket. Detta skulle väl vara i stället för julgran. Jag kan inte erinra mig att de ha- de julgran på något ställe här i grannskapet i min barn- dom. Med julgran blev det inte sed förrän på 1870-talet. Julgranen var då kort - inte mer än drygt en aln hög. Den stod i en vrå fastsatt i en träkloss. Den var prydd med några äpplen, ljus, pappersremsor, pepparkakskäringar och pepparkakshästar.
Diverse skyddsåtgärder. Husdjur.
En skulle skjuta e skata å hänga upp över hästarna, för annars re mara dom. Då ble di svetta å orka inget sen på dan. De va också bra å hänga ett par byxer över krittera eller över fähusdörra. Stål skulle di allti ha över krittera å på påsk strök di stora tjärkors över fähusdörrana. När ja va lita, jätte ja kritterna därhemma. Mi syster Inga va höling åt Lars i Körkedaln å vi skulle ha ut kritterna gemensamt, så vi slapp vara ena i skogen, för vi va rädda för gråben. Ja hemma va vi färdia te å släppa ut dom, men Inga kom aldri me Larses kritter. Då gick ja dit bort å in i lagårn, å där sto Larses käring å slog me eldstål å flinta över varenda ko. Å me de trodde hon di skulle fri sej för vargen å annat ont. Om julekvällen skulle de vara tätt, tätt för / fönstera, så inte gråben fick se julelysa, för då tog han alldeles säkert krittera. Varje stor helgafton, ve jul å påsk, skulle hus- bonn ge krittera särskilt gott for å säga te varenda ko: "Ät väl å trivs väl, i kväll e de en välsignad julekväll (påskekväll)". När di köpte e ko eller nåt krättur, så skulle di allti in i stuga å ha nåt gott, en bröbit eller sörpa me nåt gott i. Å så skulle di fram te spisen å titta upp i i skorsten, för annars ble de en fali längting. När e ko hade kalvat, bruka di göra kalvpann- kaka utå kalvmjölka. Men ingen skulle äta utå pannkaka, förrän koa hade fått en bit av den i sej först. Di skulle allti korsa smöret i bytta, när di packat den färdi. Ve slakt skulle di allti göra ett stort kors i levern. Mor sa allti: "De betyder mycke", när ho korsa levern, men ja har aldri fått veta, va de betydde, eller va de va bra för, för de skulle vara liksom hemligt med de.
Lusse
Lussotta va like så hederlig som julotta. Då va kvinnfolka oppe ō laga till vid ett-två-tiden. I dagningen åt de stormål- tiden like så fin som julekväl, pannkaka ō vad de kunde. Då va dä en gång e gammel gumma, som gick ō tiggde dä hon behövde. Hon kom in på kvällen före lusse te e par kôlegôbbar, som kôlade på gränsen mellan Vårvik ō Torrskog. vid Guribäcken. De hade e kôlkôja där. Hon kallades Klink i pipe. De ga henne dä de hade. Mila där klubba en nisse på nätterna, så dä ble bra kol. Ho hade en säck med sej ō la i dä ho feck. Så gick hon däri- från på kvällen ō kom te Sjôl på Reve. / Där fick hon ligga. I säcken hade nissen kröpe in. Säcken blev så orimligt tung. Jag menar jag fått rene svarte f-n i säcken, sa hon. På tömmeskväl skulle Sjôl känna på ommen etter töre el. stiker. Då fick han tag i ett knä med byxor ō stora knap- par. Men va f-n va dä? sa Sjôl. Nisse hade kröpe ur säcken ō stanna på Reve. Så säcken blev så lätt, tyckte gumman. På julkvällen satt de vid bordet ō åt sin måltid. Efter den höll Sjôl liksom ett tal för sitt folk ō tacka Gud för att de va mätte ō önska, att alle han kände skulle vara lika mätta. Men så önska han sej tobak. "Ta på brika" sa dä e röst. Ja, där låg e stor lång ō frisk tobaksfläta. Dä va så bra besynnerligt. Men vem har då skaffat den? Dä va Nisse. / Men så ställde nisse till spektakel ibland, när de gjort något emot honom. Så vaggade han av benet på ett barn – några karlar försökte hålla vaggan stilla, men det gick inte – en gång hängde han opp katten, en annan gång tände han eld på linet, när fruntimren satt ō spann o.s.v. De hade präster ō försökte läsa bort nissen. Men dä gick inte. Men så kom dä e kvinna från Dalarna. Ho lärde Sjôl dä han skulle sy en liten kostym med mössa ō lägga på tröskeln till stallet, när de ringde in julen kl. 12. Han gjorde så. När han då gick till stallet på julkvällen, kom nisse ō räckte honom handen ō Sjôl tackade för god tjänst ō nisse för gott härberge.
Handel och livet på färdevägar
Jag tror mig kunna säga att den första handelsboden här i socknen var i Krokfors. Där fanns handelsbod, när jag började minnas, men kan inte erinra mig att det fanns mer än den i socknen då. Den handelsmannen (Schenang.) hade det nödvändigaste, som folk skulle ha. Härifrån socknen har mig bekant inte någon gått ut som gårdfarihandlare. Men främmande gårdfarihandlare gick omkring i gårdarna och sålde. 'Smålänningar' kom med vävskedar, skyttlar o.d., 'västgötarna' med tyg, dukar o.d. En och annan 'dalmas' kom till orten och sålde kni- var. Dalkullor kom med hårarbeten. Marknad. 'Årjängsmâten' och marknaden i Skåpafors i Laxarby socken, d.s.k. 'pylsemâten', voro de från denna ort mest besökta marknaderna. Den sistnämnda marknaden / kallades för 'pylsemâten' för den skull, att det fanns gubbar, som gick och bar stora pölsor (fårpölsa) under armen och sålde till marknadsfolket. Båda marknaderna voro krea- tursmarknader, särskilt den i Årjäng. Där sålde man och köpte kor. Marknaden i Skåpafors var väl mer en folk- eller nöjesmarknad. Åtminstone skulle de till Årjäng om de skulle få sälja ett kreatur. Marknaden i Årjäng hölls omkr den 4 sept. och den i Skåpafors omkr 14 dagar se- nare. När marknaderna i Skåpafors upphörde, blev det marknad i Lôbyn (Laxarby skn), d.s.k. 'lôbymâten'. Det var kreatursmarknad. Omkr den 3 okt hölls marknad i Åmål. Dit skulle man åtminstone om man skulle köpa eller sälja häst. Man hade talg, skinn, smör, ost o.d. med till marknaden för att sälja. På marknaden fanns liar, såll, krukor, korgar, spinnrockar, leksaker av trä och bläck och mycket annat att få köpa. De brukade köpa hem någon liten leksak åt barnen. 'Kôrra' fanns åtminstone vid 'Lôbyn'. Där burade de / in de fulla och slagskämparna i skjutpaviljongen. Det mins jag. Barnen togos inte med på marknaderna. Far berättade att de kunde stå på kyrkovallen om sön- dagarna och sälja tobak och liar. Körslor förekom mycket i forna dagar som särskilt närings- fång. Och när de skulle till städerna och sälja spann- mål så 'körde de i forer'. Många voro i sällskap. Men 'forköring' förekom mest från och till järnbruken. De kör- de järn från Bengtsfors till Åmål, talade far om. Och då var det långa 'forer' med bönder. Så var det körning till Gustavsfors. Höst och vår brukade bönderna göra en resa till Fredriks- hald för att sälja kött och fläsk. Så köpte de sill och salt med sig hem. Även vid dessa resor voro de flera i säll- skap. Många tiggare gick omkr och tiggde. År 1867 var det väl som värst. Det kom tiggare från Holmedal, Karlanda och Laxarby. Från Karlanda kommo de flesta. En och annan hörde hemma i denna socknen. Men socknens / fattiga gummor kom i regel mest strax före jul och tigg- de sovel och litet av varje. 'Skôjrer' fanns gott om. De kom körande med hästar inte annat än två och tre lass i sällskap. De foro omkring och tiggde. Somliga av männen skar hästar, såsom Falken och Rosenqvist.
Käringen som alltid talade bakvänt
Gammalt folk berättar om en bondhustru från en gård som hette Gunnersbyn, nära norska gränsen en del lustiga historier. Hon sade allting bakvänt. En morgon kom hon in till sin närmaste grannhustru och omtalade för henne att hon varit uppe redan kl. 3 på morgonen. Hon berättade: "Ja har haft så fasligt bråttom idag. Slåttern har börjat, jag har sopat alla träfat, tallrikar och koppar, diskat golvet, tjudrat ut båda de gamla gubbarna och ställt kalvarna till ängen för att slå." En gång gick hon till Hallerud, en granngård på norska sidan, och tog då genvägen över en ängsmark. Hon mötte därvid patronen på gården, blev rädd och bad: "Ursäkta, snälla gärdet, att / ja går längs efter patron!" Käringen hade en son som skulle lära sig plöja. Marken där han skulle avlägga sina första lärospån var emellertid full av rötter och t.o.m. stubbar. Det var där inte så trevligt hålla i styret. Efter en stund gick plogjärnet in under en stark rot och plogen fastnade ohjälpligt, så det var omöjligt få den loss igen. Käringen sprang då över till närmaste granne på Båkerud (Norge) och bad: "Gullevälsigna grannfarn, han som alltid hjälpt och vill hjälpa, hjälp nu mig också. Första gången min pojk skulle fresta så satte han dit'en så varken Ola eller jag kan dra den ur." Efter gammal god sed skulle hon en gång brygga sitt öl till julen. Det året hade hon emellertid inte reda på vilken dato det var utan ställde till med brygget på Tomasmäss / Nu står det i "bondepraktikan" att på den dagen får "inte brö bränna inte roste ränna och inte kvarn gå". Rosten ville nu heller inte rinna för henne den gången, men gumman trodde det var fel med halmen, som lagts i karet. Hon hade tagit råghalm, men det skulle helst vara vetehalm, som också kallades rosthalm och framför tapphålet i karet några späntade stickor av al. Hon gick då bort till en grannstuga för att få bättre halm. "Ja skulle be grannfarn om lite roste för ja får inte råghalmen att rinna", sade hon. Grannen förstod nog att det var vetehalm gumman önskade, men han påminde henne att det var Tomasmäss natt. Då gumman fick veta detta uppskjöt hon sitt brygg till följande dag och då rann "rosten" fint. Hon sade då till gubben: "Det var allt Tomas som var ute i natt, nästa år skall jag nog se bättre efter i / almanackan som du inte får glömma att köpa på Edsmo marknad, hör du det Ola." På den tiden var det mycket vargar i skogarna uppmed norska gränsen och det var svårt för vallhjonen att kunna passa sin boskap för dem. En söndag skulle gubben valla i stället för sin höling, men då bar det inte bättre till än att vargen rev ihjäl den största baggen för honom. Gubben skjöt visserligen ett pistolskott mot vargen med sin flintlåspistol, men det hjälpte inte, vargen hann att döda baggen ändå. Gumman skulle berätta händelsen för en granne, som hon samma dag besökte. "Baggen har rivit ihjäl min största varg i dag, vargen skjöt ett skrämskott mot Ola, men han rev ihjäl vargen ändå."
Bergjättar.
Bergjättar där fanns här på månge ställen i berga. Och det var då sant, för det var många som både såg och hörde dom. Nu hör en inte så mycke av'et. Di har väl blitt gamle och dött bort. 1. Det var en bonne som bodde på ett ställe. Och där bodde en jätte under huset, och han kom och talte te'n. Bonnen han hade haft så dåli tur te kräka, di ble sjuke och dog jämt för'n. Så kom jätten och sa de: - Du ska flötte lagårn, det är så försmädele, för när din ko stallar så rin- ner det ner på bordet för me, sa'n. Men om du vill flötta lagårn, så ska du inte va ube- talte. Och gubben flötta lagårn, och sen gick det bra för'n. Kräka trivdes, och jätten hjälpte'n på alla vis. Lånte'n pengar och... 2. I änden på sjön ve Ellne (Torp socken) där bodde det jättar. Det är allt sanning, för det var te en jul så var det en torpare som gick förbi kullen där jätten bodde tile om möran. Och när han gick förbi så kom jätten och öppna dörra och ropa: - Gå du te Ellne och säg te Nissa, käringa mi, att ho ska komma hem för ongen har ramla i varmen och bränt upp se. / Och gubben gick te Ellne, han skulle nu dit i alle fall, och där sto di och bryggde. Han tänkte inte vidare på't men han sa det här som jätten hade sagt. Och då kom jättekäringen upp ur karet och sprang sin väg. Di hade inte sett'a förut, men när han sa hennes namn, då fick di se'na. Hon va där och skulle ta kraften eller malten ur mäskekaret. Di sa det att jättarna kunde ta nöta ur dricken och ur mjölken mä. 3. I skogen vid Rassfjället uppomkring Vågsäter där har allt vart jättar. Det var ett par töser som hörde hur di drog järnlänkar uppetter kullen. 4. Min hustrus föräldrar di bodde på Sotere, och di hade en ko som ble berg- tagen. Det var jättarna som hade tatt koa. Det skulle va i berga vid Tranehagen, och di fick inte se'na men di hörde hur ho bälga i berget. 5. När jag var liten och gick vall - vi bodde på ett torp under Vågsäter - så skulle jag gå hem över skogen en gång. Jag var väl en tretton år och vi hade varit och träxt. Och när jag gick hem genom skogen och kom bortimä myren, så hörde jag så fullt mä bjällrer runterikring me. Ja visste ju att kräka va hemma, så det var ju konstigt. Jag var inte rädd, det har jag aldri vart, mörkrädd eller så, så jag stanna och tänkte så väl att jag skulle fått sett nåt. Men jag såg ingenting och hörde inget heller så länge jag sto still. Men när jag gick så var jag mitt i en sån klang. Det var bjällrer runterikring. När jag kom hem och talte om'et, så sa far: Du kunde hållet käften te möra. Och ja vakna på natta och var så sjuk och kasta upp och det ble så galet.
Bergjättar
Bergjättar där fanns här på månge ställen i berga. Och det var då sant, för det var många som både såg och hörde dom. Nu hör en inte så mycke av'et. Di har väl blitt gamle och dött bort. 1. Det var en bonne som bodde på ett ställe. Och där bodde en jätte under huset, och han kom och talte te'n. Bonnen han hade haft så dåli tur te kräka, di ble sjuke och dog jämt för'n. Så kom jätten och sade: – Du ska flötte lagårn, det är så försmädele, för när din ko stallar så rinner det ner på bordet för me, sa'n. Men om du vill flötta lagårn, så ska du inte va ubetalte. Och gubben flötta lagårn, och sen gick det bra för'n. Kräka trivdes och jätten hjälpte'n på alla vis. Lånte'n pengar och... 2. I änden på sjön ve Ellne (Torp socken) där bodde det jättar. Det är allt sanning, för det var te en jul så var det en torpare som gick förbi kullen där jätten bodde tile om möran. Och när han gick förbi så kom jätten och öppna dörra och ropa: – Gå du te Eline och säg te Nissa, käringa mi, att ho ska komma hem för ongen har ramla i varmen och bränt upp se. Och gubben gick te Ellne, han skulle nu dit i alle fall, och där sto di och bryggde. Han tänkte inte vidare på't men han sa det här som jätten hade sagt. Och då kom jättekäringen upp ur karet och sprang sin väg. Di hade inte sett'a förut, men när han sa hennes namn, då fick di se'na. Hon va där och skulle ta kraften eller malten ur mäskekaret. Di sa det att jättarna kunde ta nöta ur dricken och ur mjölken mä. 3. I skogen vid Rassfjället uppomkring Vågsäter där har allt vart jättar. Det var ett par töser som hörde ur di drog järnlänkar uppetter kullen. 4. Min hustrus föräldrar di bodde på Sotere, och di hade en ko som ble bergtagen. Det var jättarna som hade tatt koa. Det skulle va i berga vid Tranehagen, och di fick inte se'na men di hörde hur ho bälga i berget. 5. När jag var liten och gick vall – vi bodde på ett torp under Vågsäter – så skulle jag gå hem över skogen en gång. Jag var väl en tretton år och vi hade varit och träxt. Och när jag gick hem genom skogen och kom bortimä myren, så hörde jag så fullt mä bjällrer runterikring me. Ja visste ju att kräka va hemma, så det var ju konstigt. Jag var inte rädd, det har jag aldri vart, mörkrädd eller så, så jag stanna och tänkte så väl att jag skulle få sett nåt. Men jag såg ingenting och hörde inget heller så länge jag sto still. Men när jag gick så var jag mitt i en sån klang. Det var bjällror runteringkring. När jag kom hem och talte om'et, så sa far; du kunde hållet käften te möra. Och jag vakna på natta och var så sjuk och kasta upp och det ble så galet.
Nössemark, D. Jenny Andersson, Karlstad
Nössemark, D. Jenny Andersson, Karlstad Kyrkan som sjönk. Om man följer stora landsvägen västerut från Nössemarks kyrka, går man förbi en sandås eller rättare en skogklädd höjd. Sägnen berättar om, att på denna höjd låg i forna tider en kyrka. Men folket levde i ogudaktighet och synd. Till och med prästen deltog i deras vilda liv. En dag tog så Guds tålamod slut, så att kyrkan sjönk ner i jorden. Själva platsen der kyrkan har stått, är aldeles slät och ligger högt med utsikt över sjön. Midt på kullen eller platsen är en djup håla med form av en kyrka med gavlarna i öst och väst. Hålan är nog cirka 15-20 meter lång, 10-12 meter bred och 4 meter djup. Det säges allmant att gastar och troll husera der om nätterna, och de finnas, som mitt på middagen sett spöken och döda när de gått förbi hålan den kallas Skams håla. Cirka 10 minuters väg / fins en gammal kyrkogård. Der kan man tydligt se gravarne och märken efter muren som varit omkring. Den gamla kyrkogåden säges var från den tiden när digerdöden gick. En av gravarna är så bred att det säges ligga 3 bröder i den. Kyrkogården ligger i en beteshage så det dröjer nog ej så länge forrän den är jämnad med jorden, som den inte blir på något sätt skyddad. Gården som den ligger i heter Nolby, och platsen der kyrkan sjönk heter Nolbymon. Karl XII stubbe. Vägen mellan Dals Ed och Fredrikshald är från början anlagd av Karl XII. Den vägen är mycket backig och krokig. I en backe som hetter Nykas- backen fans en stubba kvar mitt i körvägen. På denna stubbe hade Kung Karl trampat när han steg på hästen och skulle rida till Fredrikshald. Denna stubbe bevarades fast den låg mitt i landsvägen. Jag såg den senast 1906 men då var det inte mycket kvar, och nu är landsvägen ombyggd så nu är nog det minnet om hjälten borta. / Draken i Vindhammaren. Ett av de många skogbeväxta bärg som omger Stora Lee heter på ortsspåket Vinnhammar- kôl. Den är belägen långt från bebyggda gårdar och skjuter som en udde ut i sjön. Under de många krig som rasat emellan Sverige och Norge, bleve dessa gränstrakter svart hemsökta av plundrare. Folket i dessa trakter, som i sig själva voro fattiga bleve genom de ständiga krigen ändå mer utpinade i all synnerhet som "gytarne" (nosskarne) gingo över gränsen och togo allt som de kunde komma över av värde, mat kläder och boskap. Men folket kommo då överens om att gömma sina pänningar och värdesaker. Fördenskull samlades de så mycket som fans i den vägen och grävde med detta i den avlägsna av bergtroll bevakade Vinnhammaren. Men när kriget var slut och skatten skulle hämtas kunde den ej finnas. Den var i trollens våld. En stor grågul drake med stora starka vingar hemska klor och fiskstjärt, vakade över skatten. Om någon vågade sig ut att söka efter den, kom draken flyande så att elden stod som en sopkvast ur hans mun och ögon. Den som engång sett den fruktansvärda draken fick även en eller annan större motgång såsom att djur dogo eldsvåda utbröt eller någon i släkten / som dog, den kunde även visa sig före sjukdommar och nödår. Nu har så vitt jag vet inte draken varit synlig sendan 1904 före jul var den en gammal gumma som sade sig ha sett den komma från norska gränsen och styra kosan till sin skatt, för att måhända skydda den för norska annfall. En sägen om Kisteskär. I en vik av Stora Lee finns det ett litet skär som av befolkningen kallas Kisteskär, emedan det skall finnas en kista av guld vid dessena sida. Kistan är trollbunden, men kan dock tagas upp om man känner knepen och samhörigheten är god. Men det går dock ej för alla att få se kistan. Det skall vara 7 bröder, födda efter varandra (ingen syster får vara mellan dem) som en båt skall ro dit en torsdagsnatt vid nytändning. Men ingen får tala sedan de lagt från land då blir kistan synlig och kan upptagas Det var en gång sju bröder som försökte taga upp kistan och allting gick bra ända tills dess de fått den till båtkanten då fick den yngste se en tupp som hade katthuvud och då kunde han inte hålla sig utan sade: Å och då försvann kistan under hesa skratt i djupet, och har sedan dess inte varit synlig. / I ett bärg som kallas "Nolbyberga" fins det också en skatt, det säges vara myntat silver förvarat i en stor kopparkittel Då man en kväll går i dessa bärg kan man, rätt som man går, få se en gammal gumma sitta och vakta ett ljus Om man då är ute för att söka skatten skall man inte låtsa se gumman utan själv taga fram ett ljus och tända och sätta det vid en sten eller dulikt, och sätta sig ned och titta på ljuset. Gumman kommer då fram och frågar: Vad gör du här. svar. Jag vakar över min skatt! Vad gör du? hon svarar. Jag vaktar min skatt men min skatt är bättre än din, då skall man säga. Får jag se din skatt? hon svarar, ja, om jag får se på din. Gumman får se skatten men rynkar föraktfullt på näsan och säger. Ingenting mot min. Hon visar då berget öppnar sig en stor kittel med silvermynt. Då skall man kasta i en kniv av stål så blir skatten kvar, men då beror det på mod att ta den, för då visar sig de hemskaste varelser som försvar skatten. Ingen har kunnat taga den, hittills så att den fins kvar än i dag och här är lärdommen.
Intervju med Tage Johansson (f. 1898)
Lantbrukaren Tage Johansson i Hogsängen, Färgelanda socken, föddes den 2 februari 1898 i Uddevalla. Samma år flyttade föräldrarna till Lillesäter i Färgelanda socken samt 1902 till Högsängen. Båda föräldrarna var födda i Färgelanda. Tage intervjuades 1956 av dialektforskaren Erik Larsson. Tage Johansson var intresserad av natur och kultur. På 1920-talet publicerade han skildringar av sina vandringar i Kroppefjäll i tidskriften Färgelanda.
En julskildring
Först på hösten hade vi tröskning av säden och sedan skulle det malas. När vi då hade fått vårt mjöl färdigt, ställde vi till med bak av tunnbröd, och det bakades mycket av den sorten. När tunnbrödsbaket var färdigt, bakade vi ett slags kaka, som vi kallade "skrivarbröd" och som skulle ätas till kålen på juldagsmiddag. Det bakades som tunnbröd, men av finare och bättre mjöl. Sedan gjorde man en smet av ägg och socker och strök över några kakor och sedan ritade vi cirk- lar och rundlar med en trästicka på smeten. När vi gjort undan detta, tog vi den bästa havren och öste över den kokande vatten till gryn. Härefter fick havren torka. Skalmerna lossade nu, och havren skulle malas sju gånger på handkvarn. Sedan "dryftades" den i ett tråg och "fågades", så att allt onyttigt kom bort och grynen blevo kvar. När grynen voro malda och färdiga, lade vi stöpmalt. / Då hade vi en stor binge inne i köket, fylld med råg och korn, och slängde lite vatten över alltemellanåt, en 2-3 gånger dag- ligen. Efter åtta dagar grodde det. Det var färdigt att tas, när det grott såpass, att det hängde samman i små "tysten". Så hade vi ett litet hus, som kallades "kölna". Där eldades en ugn och över denna var det lådor, i vilka maltet fick ligga tills det blev torrt. Därefter skulle maltet "fällas", malas lite lätt. En slank av maltet skulle slås i stöp på kvällen. Då tog man lite malt, inte särdeles mycket och öste över lite vatten, rätt sparsamt. När man skulle brygga, stod man upp vid 4-tiden på morgonen. Först av allt kokade man vatten och öste över maltet. Sedan lagade man i ordning ett stort kar med tapp och svick. I botten på karet lades först ene- kvistar, sedan långhalm, som skulle tjäna till sil. Därefter kokades alltsammans maltet och östes i sån. När man sedan tog ut svicken, kom allt det klara rinnande, men grumset stannade i halmen. Det klara skulle kokas ännu en gång, ungefär en halvtimme varje gryta. Detta kallade man vörter. Något av vörterna kokade man, tills det blev / tjockt och simmigt, och detta skulle användas till vörtbröd. Då knådades degen i detta. – När den andra, vanliga vörten var såpass kall, att det blev kylring kring handleden, då man stack ned handen, var den färdig att lägga jäst i. Efter detta började julbaket. Då bakade mor grova kakor av råg, som vuxit på gården och finare kakor av rågsikt, som vi siktat själva, och så sirapslimpa och vörtlimpa. Så bakades också lite småbröd eller doppbröd, inte så fint som nu, men alltid av någon sorts bättre deg. Så gjorde mor i ordning juleråt och varje person i huset skulle ha sin hög. Det bestod av grov och fin kaka, sirapslimpa och vört- limpa och litet doppbröd. På julafton då stod far upp först av alla och väckte oss med en sup på sängen, så att vi skulle vakna riktigt. På julafton skulle allt vara färdigskurat, men golvet skulle omskuras. Detta gjorde vi vid 4-tiden på morgonen. Så satte vi på vatten till ljusstöpet. När vi skurat en fläck mitt på golvet, satte vi upp ett lakan där och satte dit stöp- kärnan. Då skulle far sitta där och stöpte ljus och då stöpte han flera sorters klypljus, ibland med fyra ljus på och ibland / som kandelabrar. När det var färdigskurat, gick vi ut i la'gården och gjorde från oss där. När vi var färdiga med stöket i la'gården, skulle vi bära in ett stort kar för badet på julkvällen. Under tiden hade mor satt på doppgrytan. Till middag spisade vi då korv, fläsk och kött och bröd, doppat i grytan. Sedan kom skymningen och vi skulle ut i la'gården och fodra kreaturen. De skulle ha särskilt gott foder och vid varje djur stannade far och klappade det, och sade: "Ät väl och trivs väl, i kväll är välsignad julekväll". Under tiden hade mor dukat julbordet med julråt vid vars och ens plats och julosten mitt på bordet. Far skulle utom det vanliga julråt ha julkors och julbonde. / Detta rullade far in i ett papper och grävde ner i havrebingen, detta och ett halvt stop brännvin. Det skulle ligga där till första maj, och då skulle far plöja, om det så endast blev en enda fåra. Då höll vi kalas på julbonden och julkorset och brännvinet. Vi barn fick bjuda till oss våra jämnåriga om tjugonde och göra kalas på vårt julrå. Drängar och pigor tog sitt julrå med sig till sina hem. Sedan skulle far bada först och vi barn skulle kläda julgranen. Vi klädde den med pappersrosor och pappers- karameller och ljus. Vi ville inte ha mycket papper i granen, för den liknades vid ett fruktbärande träd och för mycket papper var inte lämpligt då. Men far skulle alltid klippa en stor blomma och den skulle sitta i toppen på granen. När far badat skulle en brasa brinna, vi hade burit in all ved, vi behövde för helgen, och julgranen stå på bordet. När vi badat alla, skulle vi ta på oss nya kläderna, de fick inte användas, förrän efter julbadet. När nu alla var färdiga, var bordet dukat och vi skulle äta. Det var många rätter: fisk, kött, korv, fläsk och röd och vit gröt, det var kräm och risgrynsgröt. Vi skulle alltid ha mandel i gröten. Om någon av de unga fick mandeln / så blev den gift under året. När vi ätit, skulle en av barnen läsa högt och tacka Gud för maten. Så sjöng vi alla en psalm, och sedan gick far fram till mor och tackade henne och kysste henne. Vi barn gjorde alla likadant, kysste mor på hand och tackade henne. Därefter tog vi ned alla kläderna, som vi skulle ha till julottan och gick sedan till sängs. På juldagsmorgon gick vi barn tidigt upp och kokade kaffe och klädde bricka med två ljus och stannade vid dörren till fars och mors rum och sjöng psalmen 55. Det tyckte far och mor var det vackraste på hela julen att vakna vid julpsalmen på juldagsmorgon. Sedan for vi till julottan och när vi kommit hem, åt vi julmiddagen, vitkål och skrivar- brödet och tillbragte sedan dagen i stillhet och ro. När vi kommit hem från julottan skulle vi hälsa på dem som varit hemma, taga dem i hand och säga: "Mässa". Det gjorde vi också efter varje gudstjänst hela året om. På så sätt trodde man att de som inte varit i kyrkan, fick del av Guds ord.
Folktro och seder
Bland Wattenväsen trodde man på Näcken som även kallades strömkarlen och kunde spela så att kvarnens hjul dansade utan vatten. För honom skrämdes barnen så de ej skulle våga gå till floder, åar eller brunnar så det utgjorde ett medel för dem att förekomma drunkningsolyckor. Wuxna skyddade sig vid vistelse vid vatten i båt eller vid badning för näcken genom att kasta stål i vattnet och samtidigt saga Nack, Nack! stål i vattnet. Sjörån eller sjöjungfrun hadde långt hår med sjert som en fisk samt mycket mycket skön med stora bröst och visade sig när det skulle komma regn. Bland Skogsväsen troddes på Skogsrån som var fulare än Sjörån samt hadde svans som en häst hvilken hon inte ville visa utan höll alltid ryggen från den hon vi sade sig för. Hon var begiven på kurtis, men hennes / kropp var kall och icke lämplig för intimare beblandelse. Om någon letade efter djur eller bär i skogen skulle han först spotta i mossan och sen vranga den för att få tur ? Bergväsen troddes i form av Jettar och troll troddes bebo näs tan alla berg av större mått. De voro ansedda som mycket stora och starka. Ett ordspråk sade han har jettekrafter eller han är stark som den varste Jette: Här en visa om 1) De Jettar och de Dvergar. Det gick en Jettedotter som var så fasligt stor, ner från det höga bergslott der fader Jette bor. Så fann hon uti dalen: två oxar och en plog, der bakom och en bonde, allt syntes litet nog. D jettar och de dvärgar, Och oxar plog och bonde för henne småsak var att uti förklät gömma och bära till sin far Då frågte fader Jette: säg barn hvad har du der? / Hon svarade: En leksak, så skön och rar den är. De Jettar och de dvärgar. Och fader Jette såg det och sade: Nej, min vän. Det är ej någon leksak, bär det dit ner igen! Om dvärgarna ej plöjde med flit uti sin dal helt säkert mången Jette fick svälta i sin sal De Jettar och de dvärgar. Trollen troddes dels själa, dels förbyta små barn hvar för alltid en Psalmbok skulle ligga under huvudkudden i vaggan, de drog även musten ur mat rövade kor och bergtog unga flickor m.m. Älvorna troddes leva i flockar av 12 st och dansade ringdanser i gräset så det låg åt det håll dansen gått i midten var det en fördjupning der älvadrottningen stått och sjungit. De voro alla hvitklädda och ofarliga t o med nyttiga att visa vilsegångna vandrare på rätt väg / Tomtar fanns det godt om både i hus och ladu- gårdar som man måste akta sig att förtreta och icke heller vara förmycket liberala emot. Dem passade inga överdrifter åt någotdera hållet. I En man på gården Gunnarsnäs hadde fått en tomte till sig och en kväll han kom till ladugården kom tomten med ett timotejstra bärane på axeln och kastade i ladan, och sen han blivit kvitt sin börda jorde han ett suckane. Mannen sade då i gäckande ton: Hvad pustar du så för det var inte mycket att komma med. Tomten svarade att: Det ska du härefter få bli varsse ty nu går jag för alltid, hvarvid han försvann. Så länge tomten varit der hadde djuren varit feta och granna men blev efter den dagen magra och skrankiga. Foder hadde aldrig fattas heller, – men nu blev det sådan brist så djuren måste äta tallbarr. II En annan tomte fans samtidigt på grann gården Gunnarsbyn som alltid var tjenstvillig och snäll han hjälpte mor i huset med att sikta mjölet till julbaket hvilket var stort. Han fick löfte om nya / kläder till jul för besväret och det fick han också han klädde då på sig de nya kläderna gick så och kråmade sig en stund, talade och sade: "Grann, grann aldrig sikta mjöl mer" och – så försvann han. Drakar höll till i skogen i kanter av mossar intill stupa branter och voro stora och ohyggliga djur deras avföring kunde bilda stora högar på tre eller fyra lass. En bonde tog sig före att hämta gödsel ur en sådan hög och fick tre lass första dagen andra dagen for han dit igen och då var det lika mycket, så höll han på en hel månad men sen blev det slut ty draken flyttade till annan plats. Maran var en mycket besvärlig gäst för hästarna i synerhet, om den fick rå sig, den liknade en stor, stor flundra och kom på natten in i stallet och lade sig på hästarna, som hon marterade så att svetten flöt i strömmar av dem, och på morgonen stod de i spiltorna och "darrade som aspelöv / Det enda medel som hadde verkan var att sjuta en skata för hvar häst och hänga den över honom i taket sen kom den aldrig mer igen. En dräng hadde märkt att maran red husbondens två hästar, och han beslöt att fördriva den – men ville också se hvad maran tog sig till när hon inte kom åt hästarna. Till den ändan sköt han en dag tre skator hvar häst fick en och själf tog han med sig den tredje och lade sig på stallrännet för att se hur det gick till. Fram emot midnatt kom det två maror stora som hälleflundror flygande, men när de fick se skatorna vågade de sig inte på hästarna som blev rysligt rädda de flög då genom hålet i taket upp och skulle rida på drängen som då hadde sin skata att freda sig med De måste då fly, men sen dess hängde det alltid döda skator över spiltorna i stallarna och den tiden är icke så långt avlägsen som detta bruket upphörde om det ens i fjelltrakterna inom socknen inte behålles ännu hvilket jag tror