Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten bar till dem på natten, men det var endast de han tyckte om som han bar till Om jul sattes ut gröt och mjölk till tomten i källaren, för ingen fick lov att se tomten. Tomten bodde i någon bergskreva.
Näcken
1. Detta väsend kallades för neck. Han var i sjön. Men jag hörde gamla som tala om, att de hade hört honom spela vid kvarnen vid Kasenberg. Där var en fors, och där skulle han hålla sig om nat- ten. Somliga sa, att det var forsgubben som höll till där. Näcken skulle vara så stor som en männi- ska. Men forsgubben skulle vara liten som ett sju års barn. Han var som en tomte, men han bod- de i vattnet. 2. Näcken var farlig för di som skulle bada. Han kunde suga dem till sig, så att de drunknade. Men en brukade att kasta en sten långt ut i vattnet, för att han inte skulle orka komma till en. Så la- de en stål i vattnet. En kallade detta, att en band näcken. / 3. 4. Det var vid Sjövik så hade de kreaturen vid vi- ken. De gick där och betade. En gång så var drängen efter hästarna. Då fick han se en främmande häst som gick bland de andra. Han kände inte igen den. Han var så fin. Den hästen ville inte följa med utan tänkte att springa till sjön. Men då tog dräng- en upp kniven och kastade över hästen, och då lät han ta sig. Men di släppte inte ut hoom lös och ledig utan han fick ha grimman på sig. Di hade haft hästen i många år, och så tyckte de, att han kunde gå utan grimma, men den gången blev han bor- ta och kom aldrig tillbaka mer. Det var en neck- häst. 5. Necken hade fiol. Det var en del nätter på året som han spelade. Di som hörde honom kunde inte göra annat än gråta, så vackert skulle det vara. Men det var länge sen nu, som en hörde talas om sådant. 6. Det var en spelman här på mors tid. Han bruka- de vara med och spela på danser och bröllop. / Folk höll honom för att vara litet underlig. Men di sa att han hade varit till necken och lärt sig spe- la. När han kom i farten med spelet, så varken hörde han eller såg något mkring sig. Det var ingen musik som de dansade så lätt efter, som när han spelade. Den som skulle få lära sig att spela av necken, skulle gå och sätta sig vid en #### tre torsdagskvällar i rad. När han suttit till 12-sla- get den tredje natten, så skulle näcken komma till honom och ta fiolen. Men han kunde inte komma upp ur vattnet utan spelmannen fick räcka honom fiolen. Sen när han fick den tillbaka, så var det annat ljud i den. Och när då spelmannen spela för näcken, så blev det nya låtar. Di fick lä- ra spela näckens polska. 7. Di skulle ha något med sig att ge necken, för att han skulle lära spela men det minns jag inte, vad det var. 8. Di gamle tala om att han kunde sjunga. Men jag har alldeles glömt var det var han sjöng. Necken fick aldrig bli salig. Det var inte något sådant väsen / som blev saligt. Di var fördömda för alltid. Di hörde till Lucifärs släkte. Och det fanns ingen nåd för dem. Det var andar som Gud kört ned från himlen. 10. Näck var inte detsamma som den Onde. Men det var ett ont väsen som hörde ihop med den Onde. I stället för att svärja, så kunde en säga å nec- ken heller, ta mej necken, så necken heller. Barnen skrämdes för näcken, om di ville gå till sjön.
Julafton
När folket från Dalen och gårdarna häromkring for till kyrkan julmorgon så lyste de sig med 'bloss'. När Gravadalssjön och ###sjön låg frusen så körde de på isen. Julaftons morgon steg man upp tidigt för att man skulle hinna bli färdig med de olika göromålen tidigt. Ju tidigare på dagen man blev färdig med arbetet och kunde börja fira jul ju tidigare skulle man få an### färdiga kommande år. Och det var så noga med att allt arbete skulle vara färdigt när de ringde in julen från kyrkan. Inte skulle man gå till lagårn efter sol den kvällen. Allt skul- le vara undanstökat. Detta var nu i mitt hem. - Först på morgonen fick vi smörgås, / så fick vi reda oss tills dess vi doppade i grytan. Vid tretiden på dagen vidtog doppningen. Då sat- te man grytan mitt på bordet och så satte vi oss omkring bordet, tog bröd och doppade. Till brödet åt vi av julkorven samt kött och fläsk. Strax far hade doppat i grytan gick han ut och satte upp "speckeneka" så att fåglarna skul- le få något till mat. När han tröskade på hösten så valde han ut av de vackraste kärvar- na, sådana som fanns mycken mat i, så lade han dem att inte råttor el. d. tog något av dem. Han satte en julnek vid varje lagård eller en nek vid svinhuset och en vid lagården. Eller och en på vardera sidan om lagården. Han brukade alltid sätta upp två kärvar. Jag hörde intet annat om denna nek än att fåglar- na skulle ha mat till julen. När den togs ner gavs den till kreaturen. Stugans klädsel. I mitt föräldrahem kläddes inte stugan på särskilt / sätt. Men min farmor satte upp tyg på bjälkarna i taket. Tyget var så brett som bjälken så hang det fransar nedanför bjälken. Det var vit linne- väv och fransarna voro flätade för hand. Framsi- dan på varje bjälke voro prydda på det sättet. An- nan klädsel hade de inte. Julbrasan. På kvällen tände de en "resell" å storspisen. Då la- de man på stora björkknoster så att det blev en riktig eld. Julkvällen dukades bordet i köket och alla i fa- miljen satte sig omkr. detsamma. Far brukade då läsa något Guds ord. Kvällsvarden bestod av gröt och fisk. Det var risgrynsgröt med en mandel i .Den som fick mandeln av de unga som del- tog i måltiden skulle bli först gift. Så an- vändes ju brännvin och juldricka till fisken. Bordet dukades av. Blott julhögen skulle lig- ga kvar. Hörde intet om att tomtar eller de / döda skullöe komma och gästa på julnatten. När mor hade diskat och gjort färdigt så gick man till sängs. Julgranen. Jag minns att vi hade julgran då jag var liten. Det var en liten granbuske med ljus och papper på grenarna. Till julen bakade mor "julstompar". De bakades av sik- tat rågmjöl. De voro inte så stora som det bröd man brukade baka, men de voro bra tjocka. Som- liga av dem naggades i kanterna andra voro onaggade. När man lade upp dessa i en hög på julbordet så lade man först en naggad 'stomp' därpå en onaggad och så en naggad igen och så undan för undan. På alltsammans lades julosten. Denna hög stod på bordet över hela julen och endast julosten fick röras. 'Stompane' skulle bevaras i sädesbingen till 'stomponsdan' i påskveckan. Då togs de fram och förtärdes. Högen kallades "julhög". / Mor stöpte ljus till julen. 'Julljuset' stöptes med tre grenar det stod på julbordet och brann på julkvällen. Jag tror visst inte de hade råd att låta det brinna länger. Om julljuset slocknade när man hade tänt det så skulle någon dö i huset under året. Halm hade de inte på golvet i mitt hem, men de hackade granris och strödde på golvet.
Troll. (De underjordiske.)
1. Det var på ett ställe som hette Vålen under Ryr, jag var där och sydde och jag hade en med mig. Så den förste kvällen så sa käringa te oss: Om I e vakna när det lir mot otta, så ska I få höra vad det dånar. Den natten hörde vi inget eller kom ihåg'et en gång. Men natten därefter så var det en sak som vi hade bråttom, så vi satt och sydde te hon va tolv ungefär. Vi huga inte på'et, men så när vi skulle lägga oss - han hade redan lagt sig men jag satt och klädde av mig - så hörde vi det första dånandet. Det var som dunkel åska, men nära huset. Sen var det ibland en halv minut mellan var gång, ibland en eller två minuter, änna te framemot morron. Ibland var det som åska, ibland lät det som när di välter store stenlass. Och de höll på. Di hörde't jämt. Di hade bott där ett tiotal år, och det fanns nästan aldrig natt utan att di hörde't. Och i grannstugan hörde di't också, men inte så ofta. Kreaturen böla natten igenom, som di hade satt kniven i dom, och det var såpass så di måtte flötta lagårn. Nu låg det ett stort högt berg mitt för lagårn, och det var nog nå- got med det där berget. En vattenåder kunde det inte vara, det vet en hur det låter, och det kunde inte komma så ojämt. Det var som om tomten hade legat i vägen för nånting. En kväll kom hon hem klockan ett på natten, och då var det som det hade / tutat i ett horn. Och hon fick sig en så hon sto på huvet mett på backen. Men så for torparn te Amerika, och snart etterpå for hustrun mä. Sen ble det ny torpare, och han måtte flytta lagårn, och sen ble det tyst. 2. Trollen som härmade. På Värhult kunde di aldri göra något etter solen hade gått ner utan att di härmade etter. Likadant var det på ett ställe som heter Kåtterud under Surnås. Där hade di en ryggåsstuga med en kammer och en storstuga med öppen spis. Di va möt te å hugga och såga och va som helst där i stugan när det var kallt ute. Så en natt när di hade slutat och gått och lagt sig, så klämde de på å såga å hugga alldeles så de braka där i stugan. Så va de en store griske karl, så tände han på en sticka eller ett ljus och sa: Förbanne me ska inte jag hjälpa dom å hugga. Och de gjorde han. Det var syster min som bodde där, så jag vet att det är sant. Di har nog påstoget det att på många ställen har di velat etterapa eller härma när di har gjort nåt om kvällarna. Det var trolltyg förstås. 3. De underjordiske bådar åskväder. (Jan Jakob skiljer inte på troll och under- jordiske.) Det var en käring på ett torp under Holmen som hette Svarvestol. Hon hörde såna där underjordiske. Hon skulle vila medda eller dagard som di kallte't, och hon la se på backen. Så feck hon höra under se en sån förfärlig ynk. Det var så hon ble rent förlägen. Men det ble ett förfärligt åskväder etterpå. Hon sa att det betydde åskväder. 4. Trollen di bytte bort barn. Di hade nåre konstie på Stadsfjället ner i Torps / socken. Det var tre stycken, en på vart ställe. Di var så vanskapte så det var nästan bare huvet. Di kunne ju aldri lära nåt. Dom räkna di på va bortbytingar. 5. Folk kunde bli trollslagne. Di va ute och gick, och så ble di trollslag- ne eller krama. De skulle va trollen som gjorde det. Det var sånt hemma i min frus hem, så så fort di arbeta etter sol, så ble di sjuke. Å då to di en kniv och bet ihop tänderna och dro tre gånger tvärs över. Det har till och med jag gjort. Det skulle hjälpa. 6. Skydd för mjölk mot trollen - Se Husdjur.
Husdjur
Skydd för mjölken. Till att skydda mjölken hade di eldgnister och varjehanda. Di tog stål och flint och slog eld över kärlet så att en gnista föll över mjöl- ken. Alla som fick mjölk skulle ha fästeld på'ner. Jag minns en fattig gumma som fick mjölk hemma när jag var liten. Hon skulle över norrinnande vatten innan hon kom hem, och det var särskilt farligt, sa hon, så hon skulle alltid ha eld i mjölken. När di klippte fåren skulle di akta se så det inte ble hål på skinnet. För då tok vargen det fåret. Den som kipppte och hade klippt hål på skinnet, den va olöckeli. Stall och lagård. En del käringar hade så mö signeri för se för djuren skulle trivas och det inte skulle komma tomtar och trolltyg och så däringa. I fähuset skulle di ha en gammel utsliten lie hänganes, kanske två eller tre också, i åsen över det mittersta kreaturet. I stallet skulle det vara stål och flint. Och var höst skulle di skjuta en skata och hänga över bakänden på hästen så inget otyg skulle gå på'n. Det skulle va vid den tia skata har varit borte och blivit vägde. Hon är borta en ti, och när hon kommer tillbaka så är hon bar om halve halsen. Skatan fick hänga i stallet hele vintern över. Ingen främmande skulle få gå igenom lagårn. Di var rädda di skulle förgöra kora. / Det var en käring som satt och mjölka i lagårn. Och så kom det en annan käring och gick igenom skorstallet. Och mäsamma så börja kon och mjölka blo. Hon som satt och mjölka hon sprang upp och efter den andra och slo'na på käften så det gick i blo. Det var såpass så hon blo på hanna. Så gick hon tillbaka till kon och lät kon slicka i se blon. Då ble hon bra igen. Detta var i Huseby i Torp socken när jag var ung. Betesgången. Di räkna på att det var ingenting och få för kreaturen förrän förste juni. Antän fåren, dom kunde di släppa tidigare. Di skulle slå flinteld över vartenda djur när di släppte ut dom på våren. Så var det en sorts sten, det kalla di årsten, det var stenkol, det krossa di och gav djura. Och åtskilliga käringar gick framför vartenda kreatur och hade nån sorts signeri för se, men det fick ingen höra. Det skulle ingen låta djuren gå ute efter oktober månads slut. Avel. När di hade vart till betäckning med en ko, så skulle di slå vatten över koa, tre bytter vatten. Min mor skulle allti ge koa ett par ägg när ho hade kalva. Ho räkna på det att ho skulle göra se å mä efterbörden fortare. - Första drycken efter kalvningen skulle vara varmt vatten och rågmjöl. Köp och försäljning. När en hade köpt en ko, om en mötte nån på vägen, det kunde vara farligt. Endel räkna på det att den och den var inte farlig. / Men åtskilliga var farliga att möta vid sådana tillfällen. Min svärfar Kristoffer hade köpt en häst en gång, det var en vacker grå häst. Och när han gick hem så mötte han en som sa: - Den hästen får du passa noga, Kristoffer, så inte vargen fäller'n för de. Han var alltid rädd om den hästen sen. Men en kväll när han var på gärdet och plöjde så släppte han hästane menas han gick hem och åt. När han gick tillbaka så kom den ene hästen hem. Och två vargar sto och åt på den andre. Det var den grå hästen som han var varnad för. En nyköpt ko skulle en le tre gånger kring en jordfaste sten. Och så skulle di ha'ner in i huset, boningshuset, och vända och le ut när di hade haft'ner framme vid bordet. Det var detsamma med hästar.
Stadstraditioner: Stad och stadsbor.
Åmål var en jordbruksstad. Varje familj födde upp en gris och slaktade om året. Åmål hade en släng av kolera 1848. Det blev några dödsfall. Eljest sades det att han varit här flera gånger. Rödsot härjade också ibland. Frossan hade folk mycket ont av. I min barndom fanns 7 garverier och 9 bleckslagare i staden. Garverierna låg mest efter älven. Falkens garveri låg i staden. Fem kopparslagaremästare fanns det. Deras verkstäder låg i närheten av torget. 1901 brann alla kopparslagareverkstäder ner. Och sedan blev inga nya bygda. Deras tid var slut. Det gick inte att konkurera med maskinerna. Det började bli dåligt redan på 1880-talet. Det blev sämre för nästan alla hantverkare då. Inom kvarteret Örnen bodde särskilt många hantverkare. / Där bodde färgare, kopparslagare, garvare, skomakare och skräddare. Vid Kungsgatan, Torggatan bodde affärsmän. Eljest bodde hantverkare och handlande här och där ef- ter gatorna, där de hade sina verkstäder och butiker. Somliga hantverkare hade butiker. Husen kring torget hade varit byggda av ståndspersoner. Och där bodde borgmästaren. En överstelöjtnant Unger bodde i Söderbergsgården. Herrskapen Åberg bodde också vid torget. Kvarteret Örnen hade 12 tomter efter gammalt. Äldsta skolan låg i närheten av Åmåls gamla kyrka. Det är nu mer än 100 år sedan branden 1777. Den nuvarande rektorsbostaden, söder om Åmåls nya kyrka, har varit elementärskolan. Det fanns 17 krogar i staden. Brännvin fanns inte till salu i alla dessa krogar, men öl fanns. De låg här o där i staden. Flera stycken av stadens köpmän sålde vin.- Det var mest lantbor som besökte stadens kro- gar. -Två riktiga krogar fanns - ettan och tvåan! Så fanns två hotell - Mantua (nuv. järnvägshotellet) och / det som brann. Ölkrogarna kalldes ochså för buskro- gar. På dessa krogar höll ju allt slags löst folk till i lag med hyggligt folk. - En av krogarna låg efter Kungsgatan och den andra efter Mellanbrogatan på 1860-talet. Det gamla hotellet el. gästgivaregården låg på samma tomt som det nuvarande stadshotellet. Så länge tullen fanns, så var det staket runt om sta- den. Det lär ha varit så ända från stadens grundläg- gande. Redan i min barndom var staketet borta. I Larsbol utanför Åmål bodde så många skräddare och skomakare. Men ingen av dem fick sälja skor i staden utan att tulla för dem. Om de försökte att komma in i staden med skor på olovlig väg och blev ertappade, så tog man skorna från dem, och så fick de böta till. Västra delen utanför stadsgränsen kallades för vâss- läggen och norr om staden bergeläggen. Sand- lyckan kallades allt som gränsade till Kungsberget - norra och västra sluttningen. Söder om älven hette Stommen. Norr och nordväst vid staden var Rösen eller / Rösebacken. Åmål kallades för "sjö- och uppstad." Åmåls virkeshandlare hade ensamrätt att köpa allt virke som såldes på Dal och i Byälven i Värmland. Några handlare i staden köpte upp och skickade till England. Långprops köptes upp och skickades utrikes. Så var det spannmålsutskeppningen i min barndom. Spannmålshandlare här köpte och skeppade ut. Sär- skilt kom man med spannmål från Värmlands- näs. Femtio och sextio tunnor kunde de ha lastade på sina båtar. Så hade de torkad gädda, ägg och smör med, som de sålde till stadsborna. - Vid hamnen fanns stora röda spannmålsmagasin (1860-talet) Ett av dem står kvar vid vågbrytaren. - Bryggan gick direkt in i magasinet. Det var mindre träbryggor med ett träkar fyllt av sten. Vid hamnen fanns också två våghus. Där vägdes allt järn som skickades till eller från bruken. Tackjärn kom med båtar från Kristinehamn, lossades vid hamnen och kördes vidare av forbönder till / bruken - ex. Forsbacka. - Stångjärn kom från bruken och lastades på båtar här som fraktade det till Gö- teborg och annorstädes. Bryggare och bryggeri fanns sedan gammalt i staden. Örnäs låg utanför det reglerade området. Men där bygg- de folk på ofri grund. Det var fattigt arbetsfolk. Bättre arbetare skaffade sig ett litet hus där. Med Bergslagsbanan började staden växa. Vid verkstanden sysselsattes en del folk. Så blev det nattstation hör för det åkande järnvägsfolket. Dessa blev hemmahörande och bofasta i staden. Numera finns väl knappt en järnvägare här som inte har eget hus. Två gubbar gick och slaktade - Gösta Karlsson och kampe-Gösta, f 1816. (1860-talet). I regel var det inte mer än en bakugn till varje fastighet sedan gammalt. Intet stenhus fanns i staden före 1846. Nämnda år var stor eldsvåda i staden. Sedan började man bygga ett och annat stenhus. Stora marknader hölls i staden. Särskilt stor var höst- marknaden. / Det gick trumpetare genom staden och blåste in mark- naden. Ingen fick börja sälja eller börja på mor- gonen förrän trumpetaren signalerat. Efter branden 1901 skaffade staden ångspruta. Ditills hade man skött sprutorna med handkraft. Många gårdar i staden var kringbyggda. Efter ena sidan låg boningshuset och efter de andra sidor- na ladugård, stall, skjul, svinhus, redskapslider.
Julen
Julaftons morgon steg de upp ganska tidigt. Karlarna gick till vedskjulet och högg ved och fruntimren styrde med innesysslorna. Grytan med svinhuvudet skulle sättas på till kokning så tidigt att man kunda dop- pa i den till middagen. Allt arbete skulle vara slut- fört på middagen, då julen ringdes in. Därefter fick intet verkligt arbete uträttas. När svinhuvudet var kokat, så doppade man i grytan. Det skulle vara kokat vid 12-tiden på middagen. Speckeneka (julneken) uppsattes vid middagstiden. Den sattes på en stör vid lagården eller vid ett träd eller grindstolpe. Den gavs åt kreaturen för att också de skulle få julmat. Intet djur vid gården fick förbigås. Julveden höggs dels på lussemorgon och dels på julaf- tons / morgon. På kvällen tog de in ett stort kar, hällde varmt vatten i det och 'löga' sej, så tog de rena underkläder på sig. De badade hela kroppen i karet. Både kvinnor, män och barn badade. Före jul bakade de 'stompar' - småkakor av vörtdeg. De bakades av vetemjöl, om inte sådant mjöl fanns så bakade man det brödet av siktat rågmjöl. De där "stompene" krusades i kanterna, så att de ble- vo fina. 'Julbrödet' skulle ligga på bordet när julen ringdes in. Först lades en bra stor kaka på den 'stompene'. Jag vill minnas att det var en 'stomp' för var och en i huset. Överst lades julosten. 'Julhôgen' låg mitt på bordet. Och den skulle ligga över juldagarna. 'Julstom- pene' skulle gömmas till 'stomponsdan', ons- dagen i dymmelveckan. Mor grävde ned dem i rågbingen. Nämnda dag grävdes de fram och så gjorde man kalas på dem. Men de voro nu så hårda att de måste lösas upp i / dricka, öl eller mjölk, innan man kunde äta dem. Kreaturen och fåglarna skulle ha med av välfäg- naden julkvällen. Mor gav kreaturen av julbrö- det och så smulade hon sönder litet bröd och lade vid speckeneken åt fåglarna. Ingen bestämd tid eller dag då de tog ned jul- kärven men då man tog ned den kastades den inte bort utan man gömde på den, ty de ha- de för sig att de skulle ge kon av den, innan de for till tjur med henne för att det skul- le bli lyckosamt med kalvningen. Grishuvudet skulle kokas så helt som möj- ligt, ty det skulle stå helt på bordet och så skar man skivor av det allt efter som man ville ha. På julkvällen tändes en 'reseld' i spisen. Den skulle värma stugan julnatten. Kreaturen fick bättre foder julkvällen. Då fick de var sin vandel gott hö. Till julkvällen åt vi endast risgrynsgröt i / mitt föräldrahem. Ingen fisk förekom. Man drog alltid för fönstren medan man åt julkvällen, ty om vargen kom och tittade in genom fönstret på julbordet skulle det bli stor olycka. Om någon vågade gå ut och se på fönstret under det julkvällen avåts, så kunde han få se, om någon av familjen skulle dö under året. Den som skulle dö satt huvudlös. Mor stöpte ett ljus, som liknade en krona. Det var ett ljus för varje medlem i familjen. Det ljuset tändes på julkvällen och ställdes på julbordet. Dens ljus som brunnit fortast ned skulle dö först. Det märket hade de i mitt barndomshem. Annandag jul tidigt på morgonen tog de ut häs- tarna och 'red Staffan'. Vet inte annat än att de red från stuga till stuga och sjöng. Då blev de trakterade i stugorna. Det var mest brännvin de blev bjudna på. När som helst under de första juldagarna var man / ute och gick 'julebock'. Flickorna togo på sig karl- kläder och pojkarna fruntimmerskläder, så dol- de de ansiktet med att sätta fårskinnslappar över det. Så gick de in i stugorna och pratade. Ju gal- nare de kunde vara att prata desto bättre var det. Ibland kunde sällskapet bestå av fyra och fem och i somliga sällskap var det endast ett par, som skulle föreställa en gammal gub- be och hans gamla gumma. Så snart tredjedagjul var inne, började man med jul- kalasen. Då bjöd grannarna varandra undan för undan. Både gamla och unga voro tillsammans då. De äldre karlarna pratade med varandra eller spelade kort. De yngre av båda könen dansa- de. Även de äldre deltog i dansen. Julen tog slut den 13 januari. Från julafton och fram till den dagen skulle man inte baka något eller koka något sovel. Det som i matväg la- gades före jul skulle räcka till tjugondag Knut. När de tog det sista av brännvinet, sovlet eller / brödet sade de att de 'söp, sopa eller bar ut julen. De 'gjorde slätt'. Mormor klädde väggarna till julen. Hon hade en särskild väv liggande för det ändamålet. Det var en vit linneväv. Den var jämt så stor att den rack över väggarna. Andra brukade sätta la- kan på väggarna. Man gav tomten gröt och vantar julkvällen. En gumma från Sund hade kommit för tidigt till 'julottekyrkan'. Hon kom medan de döda ha- de gudstjänst. Det skulle vara kl. 4 julmor- gonen. Hon kände igen många som satt i bän- karna. Men så kom det en kvinna fram till henne och sade: 'Du måste skynda dig ut in- nan det blir slut. Hon sprang strax, men scha- len blev sittande i dörren.
Hemliv och hemseder
Sedan julhelgen dansats ut på tjugonde dag Knut, var man åter inne i det gråa vardagslivets mödor, svält och tråkigheter. Dagen användes av männen i regel till skogs- arbeten, och kvinnorna skötte husdjuren samt stickade strum- por och "bälvantar" åt sina män och tjänare. Hushållen voro i regel stora, emedan det var många barn i famil- jen, dussinet fullt och ofta däröver hörde inte till ovan- ligheten. När aftonen kom efter den korta, ofta kalla vinter- dagen och mörkret föll på, blev det tyst i huset en stund, innan brasan i ringspisen tändes. Det var då "kvällvart", och var det då någon som bullrade, så bull- rade det igen, sen folket lagt sig och störde sömnen. Emellertid så tändes brasan, och "lysestätta" kom fram, en stake på fot av trä med en "klyp" i toppen och / en på sidan. Dessa voro av järn. Staken såg ut så här: Männen "spikade" stickor av furuträ, vilka tändes och sattes i klypan samt vändes och "snattades" (kolet avlägsnades) samt utbyttes mot en ny, när den först tända tog slut och så un- dan för undan. Detta var den belysning, som man skulle arbeta vid. Männen sysslade med träslöjd. Det gjordes träskedar, slevar, "tvärrar" (grötkräcklor), sel- pinnar, yxskaft, snöskovlar, "stenglar" (trägafflar, som användes till gödselgrepar), kaffehoar med trinsor för krossning av kaffe, sopkvastar av björkris, toffelbott- nar, träskor o.s.v. Samtidigt underhöllo de elden på spiselhällen. Kvinnorna sysslade under tiden med spå- nad. Mor själv spann tagel eller ull, vuxna döttrar eller tjänsteflickor blånor, och någon kardade ull. Vid arbetets gång under de långa vinterkvällar- na berättades underbara historier, varibland spök- historier spelade stor roll. Till omväxling sjöngs vi- sor, ofta grovkorniga, men ibland även vackra och rörande. Gissegåtor och ordspråk hunno passera revy / under den långa vintern samt sagor om tomtar och troll, bergjättar, drakar, sjöjungfrur, skogsrår, näcken o.s.v. Sen arbetet var slut, blev en enkel måltid serverad (härom mera sedan), varefter husfadern läste kvällsbönen. Hus- modern ryktade upp elden och lade glöden till rätta samt "släppte spjället". Äldre barn och tjänare sysslade med att bädda nattlägren, varefter man gick till vila under sotad ås i grova, hårda bäddar. Fars och mors säng var gemensam och olik de andra, emedan den hade sparlakan och var ofta väggfast. Sparlakanen voro fästa i en fyrkant av list i taket och hängde ned till golvet med en delning mitt för sängens långsida. De voro hemvävda i rutiga färger, såsom svart och vitt, gult och grönt och stundom blått och gult. De voro dels av linne, dels av ylle. På bot- ten av sängen lades förr råghalm, därpå breddes ett grovt linnelakan, så en lång huvudkudde, stoppad med agnar, hackelse eller i bästa fall klipp- ta trasor av gamla kläder. Sedan kom den ob- ligatoriska fårskinnsfällen och så sticketäcket. När / man så lagt sig, drogs sparlakanet samman, och sen råd- de de sig själva. I tjänstefolkets och barnens bäddar, som utgjordes av soffor och s.k. liggebänkar, var enahanda inrede med den skillnad, att där fick s.k. blångarnslakan och en- tänningslakan samt hårtäcken duga. Vad mat och dryck angår, så fick man inte vara nogräknad i vardagslag. Brödet var blandat med in- till hälften havre, när det var fråga om "kaka" eller mjukt bröd, och havre i sin helhet, om det gällde det papperstunna torra brödet i kakor på c:a 3 fots diameter. Av detta sistnämnda bröd bakades alltid mycket på en gång. Man brukade ställa till med "bake- dar". Grannkvinnor uppbådades till hjälp, och 3 à 4 kvinnor kunde då sitta och rulla ut sådant bröd i 2 och 3 dygn. Far själv satt vid stora bakugnen och eldade. Han kal- lades "brynare", emedan han stekte brödet. Elden hölls så stark, så han kunde hinna undan för alla 4 bakers- korna. Drängen i huset eller älste sonen "knödde" degen av vatten och havremjöl. Vad tillredningen av detta / bröd angår, så var det en fingerfärdighet och en konst, som de flesta både kvinnor och män i våra dagar skulle ha svårt för att göra efter. Sen brödet var bakt, lades den ena kakan på den andra i "ruvor", som sedan buros upp på vinden och lades i "bröhäcken". Den var gjord av en brädbotten, som hängdes i vidjeband fästade i taket, ty råttorna unnades ingenting då heller. Då häcken var full, slutades bakningen, och så hade man tunn- bröd för ett halvt till ett helt år framåt. Brända bröd- kanter åtos sedan med nöje, ty den som åt sådana fick gott mål till att sjunga vackra visor, och det var loc- kande. Det tjocka, mjuka brödet, som bakades var vecka, användes till frukost med för det mesta sur eller söt mjölk till samt som sovel spicket fläsk eller kött. Frukosten åts vid 7-tiden på morgonen. Mellan 10-11 f.m. åts den s.k. dageln, som bestod av havregryns- välling och tunnbröd. (Havregryn och korngryn maldes av egen skörd på handkvarnen.) Klockan 2 åts mid- dagsmål. Därvid förekom de flesta dagarna i veckan / sill och potatis, i brist på sill stundom kummin och salt, eller grädde och salt. Andra dagar koktes ärter och fläsk. Sön- och helgdagar serverades alltid kött och soppa, vari potatis, morötter, kålrötter och palster- nackor samtidigt kokats. Det tunna havrebrödet till- hörde även denna måltid. Det "syllades" i ett fat, och överöstes med fet buljong. Den rätten kallades "mölja". Var soppan kokt på fårhuvud och fårben, kallades den för "bullersoppa". Aftonvard vid 5-tiden av 1/4 kaka med smör och ost till samt kaffe eller mjölk. Kvälls- varden bestod i regel av havregröt med söt, blåsur, eller sur mjölk och så tunnbröd med en klick smör på. När våren nalkades, vilket räknades från Gregorius, som då var den 12. mars, brukade man "inviga" den med att "springa Gregorius" på kvällen samma dag. Det till- gick så: man befriade sig från all fotbeklädnad och sprang runt huset tre gånger sak samma hur stark vinter det var eller hur mycket snö det var på marken. På detta sätt kunde man förvärva sig gott "grokött" = läkekött. / Efter Gregorius-dagen utbyttes spinnrockarna av kvin- norna mot vävstolarna, som nu skulle in. Det under vin- tern tillverkade garnet skulle nu vävas färdigt, innan "vår- antiden" kom. Det vävdes linnevävar, blångarnsvävar och entänning i långa banor. Sedan sattes upp vadmals- väven av rent hemspunnet ullgarn till kläder åt män- nen och klädningsväven för kvinnornas beklädnad. Så kommo handdukeväven, näsdukeväven, säckeväven och hästetäckeväven, vilken senare till största delen bestod av "ragg" d.v.s. hår av husdjuren, hästar och kor o.s.v. Den under våren tillverkade linneväven, blångarns- väven och entänningen lades senare på våren ut på marken till blekning. Vadmalet sändes till "stampen", för att färgas och stampas. Färgerna voro svart till hög- tidskläder, mörkgrå och ljusgrå till vardagskläder. Kvinnornas klädningstyger medsändes till stampen för pressning, ev. färgning.