Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
svartkonst.
Min mor (f. 1823) hade silver inslaget i ena hornet (sic. ). Det var en liten nubb av silver. En sådan nubb var också inslagen i vardera klöven. Det var mot trolldom.
Spertus
När de gamla marknaderna hölls så brukade gubben med spertus vara på marknaden. Han hade spertus i en butelj. Det var som en liten svart gubbe som for upp och ned. Han sålde sådana spirittuser. Efter hörsägen så skulle det finnas #### borgare här som hade sper- tus. Han drog till dem pengar. Men sådana pengar blev alltid odryga. De kom från skam som lån, och han skulle ha dem tillbaka. - Spertus var i en blank dosa. När dosan var som blankast, så skulle de passa på att öppna på locket och spotta i den och önska så mycket pengar en ville ha - och då fick en det.
Tjuvmjölkning av andras kor.
Det ligger en gård strax utanför staden som heter Ny- gård. Där fanns en torpkäring, som far mindes. Hon hade mjölkhare, som hon släppte ut om natten. Det tjuvmjölkande väsendet kallades för mjölkhare. Efter som de gamle beskrev det, så skulle det se ut som en hare. Så en kunde inte se skillnad på en rik- tig hare och en mjölkhare eller trôllhare, som den också kallades. Det skulle vara trolldom, ett garnnystan, 9 slags garn- ändar, en gammal tvaga, för att en skulle få ihop en sådan hare. Om en inte hade svartkonsterbok, så gick det inte att trolla. Det var flera som sköt på denna trollhare. Han gick in i staden och i ladugårdarna här. Och när han hade varit inne i ladugården, så var det inte / mjölkskvätt att få ur korna den dagen. - Men det var ingen som kunde skjuta haren. När käringen dog, så blev haren borta. Hon tog den med sig. "Trollsmör" var en rädd för att en skulle få i buti- kerna. Käringarna brukade ta en kniv och skära i smöret innan de köpte. Om det var trollsmör, så blev det rött i smöret efter kniven.
Kyrkogrim - kyrkrå m.m.
Det var en so som spökade i staden. Det var i min fars tid. Den kallades av folk för kôrkesoa. Hon skulle mest hålla sig vid kyrkan. Detta väsen uppträdde som en so. Han skulle vara mycket stor och svart till färgen. Ibland hade han grisar med sig, och de var svarta de med. Hon visade sig om det var oordning på något stäl- le. Det skulle vara ordning och reda i hus, hem och verkstad, eljest fick en med henne att göra. Smeden Malmsten hade mycket ont av kôrksoa. Efter honom härmas ännu i dag: "Psaltan och harpan", sa Malmsten, när han fick se kôrksoa. Hon var hos honom i smedjan ibland. hon kom och stör- de honom om natten, om han lagt hammaren eller an- nat på städet. -Hon gick och höll reda i / staden. Om en inte höll fred om kvällen, så blev en störd av henne om natten. När hus skulle byggas lade man mynt under en hörn- sten eller under första stockvarvet. Det var för att en skulle få tur och lycke i huset. Det var vid standens gamla kyrka som denna kôrkesoa höll till. Folk menade att det var ett spöke.
Drakar, ormar och fiskar.
I Bjurtjärnet, en halv mil från Åmål, ett djupt tjärn långt in i skogen fanns en stor orm. Han var så stor, att han låg långt upp i skogen och piskade med stjärten i tjärnet. En gammal gumma, som bodde vid tjärnet, hade sett honom. Och hennes fäder hade sett samma orm. Han bodde i tjärnet. Gumman sa, att det inte skulle finnas bott i tjärnet. Ingen hade vågat bada i det tjärnet för ormens skull. Han skulle vara blå- svart och stor som den största timmerstock. Karlar ha- de lagt sig i försåt och försökt skjuta honom, men det hade inte gått. När jag var barn, så var vi några som var till Tuveda- len och plockade bär. Då gick vi in till mor Maja. Hon följde med oss. Då kom det en orm rullande för- bi stugan. Mor Maja sa att det var hjulormen / som rullade förbi. När jag blev äldre, hörde jag de talade på att den vanliga huggormen skulle kun- na rulla ihop sig och rulla fram som ett hjul. Jag och en kamrat var i Örnässkogen en gång. Då kom vi på en orm som hade en lång, svart man på ryggen. han var minst två alnar lång. Han var tjock, var blåsvart och hade ett stort huvud. En gubbe, som fick se den, sade att det var en sjö- orm, som sjön hade kastat upp. Vi tog ormen i en klypa med oss till staden. Där fick en dol- tor se den och köpte den av oss.
Lyktgubbar
Ibland om kvällarna kunde en stå här och se ljus fladdra i luften över viken och utåt åkrarna. Det minns jag särskilt i min ungdom. De gamle här som en talade vid om detta, kallade sådana ljus för lôktegôbbar. Det skulle vara ett sken som döda hade med sig. Det var sådana som inte hade ro i graven eller som inte hade kommit i en riktig grav. - Di kunde aldrig vara stilla. Detta ljuset for upp och ned, fram och tillbaka, så fort det hann. En blev vilsen om en stod länge och tittade på det.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
Myling.
På den gamla kyrkogården spökade det. Gasten skrek där. Om det var någon som födde ett barn och inte ville ha det utan tog liv av det, så ville det inte hålla fred utan det skrek långt efter det var dött. I Örnässkogen skulle det inte vara fritt, för där hade gamla hört sådant skrik om kvällarna.
Spökeri.
På logarna spökade det och vid uthuset. Brukade lägga de döda på bår på logarna. Sen tyckte folk att de såg spöken där. Det var de döda som gick igen. Vid portgångarna här i staden var heller inte säkert än att de döda gick igen. Våra föräldrar tala om det. En skulle inte stå i en portgång om natten, för en kunde få se spöke. Många av de äldre hade varit ute för sådant. Det var sådana som inte levt nog länge, som spökade. Så kanske de inte fått med sig det de önskade. Somliga fick ju en hastig död och hann inte att göra reda för saker och ting. Det kunde vara något viktigt som den döde ville ställa till rätta. - En skulle ta mod till sig och tala till dem, så kom de inte tillbaka. På kyrkogården fick ingenting röras.
Stadstraditioner: Spökeri.
På en del gårdar i staden var det så vart, så en skulle inte våga att packa eller slå om kväl- larna efter solen gått ned. Så var det på en tomt in- om kvarteret Örnen. En gång höll jag på att hugga ved om kvällen. Då kom en kvinna och sade till mig: Undrar allt om detta går bra, för det är en liten gubbe som springer i pappas kopparslagarverkstad. Om en pac- ker om kvällarna här, så blir det avigt. Det skulle vara tyst i skjul och vedbod. Jag fortsatte någon kväll till, men till sist gav jag mig, för en kväll höll jag på att hugga mig i benet.
Stadstraditioner: Spökeri.
Den stora spökplatsen i staden, där särskilt kvinnor och barn var mörkrädda om kvällarna, var vid Åmåls gam- la kyrka. Det var så många som hade hört orgelmusik inne i kyrkan mitt i natten. En svart hund gick från kyrkan ned till bryggan. Den hade många sett. Så var det svarta gestalter på kyrkogården. Det var de döda, som var uppe och spökade. - Kyrkogården går nu under benämningen gamla plantaget. Vid Näsviken, utanför staden, brukade det också spöka. Där brann ljus om nätterna. Ibland hördes buller och ####, ibland kom en stor ryttare på en vit häst. Ryttaren hade inget huvud. Det skulle vara spöken efter krigen här. Vid Gärdsbyn, utanför staden, spökade det också. Det var vid och på en loge. Det var en död som gick igen där.
Stadstraditioner: Svenska städer och stadsbor.
Följande var ett gammalt tal om Åmålsborna: "I Åmål är alla fiskare, utom borgmästaren, för han stod på bron och metade". - Bönderna kallade åmålsborna för "kaltringar" och staden för kaltringlan- det. Eljest hette också staden "den lelle go matstan". Det har varit tider som staden har stått sig bra, och så har den fått detta namn. Det var mellan det att krigen härjade staden. Karl Johan var i Åmål. Borgmästaren hade byggt ett nytt grant hus åt sig. När Karl Johan kom mitt för det huset, så stannade han hästen och beskådade huset och sa- de: "Ändå något". Sen har det ordspråket varit - "ändå något, sa Karl Johan, när han fick se Åmål". Om västgötsstäder hade följande ramsa: I Skövde och Hjo / Där alla tjuvar och skälmar bo: och i Skara vill de också vara. II. Stadedelar, kvarter, gator och deras invånare. Staden indelas i kvarter. Vart kvarter hade sitt namn, t.ex. kvarteret Mantua, Örnen, Saturnus o.s.v. Andra namn än dessa har jag inte hört annat än t.ex. "den västra delen av staden, östra delen etc. Hela staden låg så att säga i en håla. Utomsocknes brukade därför säga åmåls hôla, när de talade om Åmål. - Den östra stads- delen låg öster om älven, och den västra väster om den- samma. Gator avgränsade de olika kvarteren. -Den förnäm- sta stadsdelen var den östra, för där bodde borgmästa- ren och flera storpampar. Där fanns rådhuset och kyrkan sedan gammalt. Stadens utveckling stod mest stilla ända fram till mina pojkår. När Bergslagsbanan var byggd så kom folk inflyttande. Det var järnvägare, dels verkstadsarbetare (många av rallarna) samt den åkande personalen. Förut var just ingen annan inflyttning än hantverkargesäl- ler / och lärlingar, pigor och drängar, som tjänade när herrskap och hantverkare. -Bönderna voro inte nog fina för sta- den, och stadsborna inte mycket värda från böndernas sida. Det fanns stadsbor med jordbruk, men de voro i al- la fall stadsbor. Förstäder utanför den egentliga stadsbebyggelsen fanns in- te. Den förnämligaste delen av staden var utefter torget. Där bodde många av gräddan i staden, såsom borg- mästaren och Åbergare. Och ena hörnet av torget kal- lades alltid för "herrskapshörnan". Hantverkarna bodde där de hade sina butiker och verkstäder och så även handlande. Utefter staden bodde en och annan arbetare. Löst folk, så- som tattare, hade vi inte boende här. De bodde på andra trakter i Dal, t.ex. i Rölanda socken. Men tattare häl- sade ofta på i staden. Då höll de till på skoja- rebacken. När luffare kom till staden, så fick de ta sitt natt- logi i finkan. Var just inga i staden som ville hysa / sådana. Zigenare bodde i tält utanför staden på den s.k. "skojarbacken". "Zigenarpack" kom det ju rätt så ofta. De gick i staden och spådde. Så hade de föreställ- ningar i tältet om kvällarna. Om en hantverkargesäll kom, så fick han vara i sta- den två dagar. Om han inte fick arbete i staden på dessa dagar, så måste han lämna staden. Mästarna skulle hysa gesällen och ge honom mat. Han fick gå till mästare av samma skrå som han själv tillhörde. När han lämnade staden skulle en lärpojke följa honom och bära hans ränsel utanför tullen. Gårdfarihandlare tog in på gästgivargården och hos familjer i staden, som var dem väl bekanta. Bönder tog in hos vänner och bekanta i staden. Varenda dag och kväll var det slagsmål med pojkarna från elementarläroverket. De som gick i läroverket fick heta fåreben och vi andra paltar. Om kvällen kunde det vara slagsmål till den grad och så spela- de de varandra spratt. Pojkarna hade daggar med snöre och blykluns att slåss med. De mindre poj- karna / var inte med. - Polisen fick allt ta itu med pojkarna ibland. Men då sprang de sin vägen som lusen för tum- men. Kvarter användes även i betydelsen "tillhåll, logi". Natt- kvarter = logi över natten. Bondkvarter kunde den gård få heta, där bönder hade sina hästar och vagnar. "De har bondkvarter" i den och den gården.
Sagor och sägner. (D.U.F.)
Djävulen skulle vara med och skapa hästen. Han bad att få sätta ögonen på hästen. Gud ville pröva ho- nom och lät honom göra det. Men det bar sig inte bätt- re till än att djävulen hade satt ögonen på innersidan av benen. Då måtte Gud ta bort dem och sätta dem på huvudet. Men än idag har hästen märken på benen efter dem. Det är blemer som ser ut som ögon. När Gud hade skapat kvinnan, så lade han ut två liar, en kort och en lång. De som gick över den korta lien fick en kort "fetta" och de som gick över den långa fick en lång. När kvinnan skulle ha på smörjan till skäggväxten, så hade hon den på fingrarna och skulle kleta på. I detsamma hon skulle göra det, så blev hon rädd och tog sig mellan benen. Så då blev skägget sittande / där i stället för på hakan. Aspen skälver, för att det kors, som Kristus fick bära med sig till Golgata, var taget av en asp.