Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Man satte ut mat till tomten varje dag. Man brukade alltid ha gröt till kvällsmat och varje kväll skulle tomten ha gröt på en särskild trätallrik och denna skulle sättas uppe på loftet över bakugnen. Istället skaffade tomten till huset när det behövdes något till folk eller kreatur och detta tog han från andra. När det slaktades till jul, skulle det göras en bit särskild korv till tomten som kallades tomtens korv. Denna skulle tomten ha julafton.
Vättar?
Det var en skomakare i Ryr, som hade lovat att göra ett par skor färdiga innan jul åt en granne. Men han fick ganska mycket att göra i julveckan, så att han fick därför inte kängerna fär- diga förrän sent på julafton, men då tog han dem och skulle själv gå dit för att lämna dem. På ett ställe i närheten av en kulle som de kallar för Björnekullen skulle han gå över en gammal tomt, men då fick han se att där satt en hel massa små varelser och åto vid / ett dukat bord. Där vågade han där- för inte gå förbi, utan han vände och gick hem ijen. När han kom hem frågade hustrun hans var- för han ej lämnat skorna, men då sade han bara att att han skul- le gå med dem på morgonen, vil- ket han också gjorde.
Tomten
Tomten var allt en liten, liten gubbe det. Han var in- te mer än ett par fot lång, men han hade skägg så långt så det räckte ned till fötterna. Det sade mor, för hon hade sett honom. Han hade kläder på kroppen som en människa, men han hade inte långa byxor utan korta. Både rock å byxa voro gråa. På huvudet ha- de han som en lång röd mössa som hang ned på ryg- gen. Han var alldeles som en människa till skapna- den. Men mor tyckte, att han hade så stort huvud å stor mage. Han kunde göra sig osynlig. Han var så kvick att gömma sig, så det gick som ett kasta en van- te. Tomten höll sig var som helst på gården, men han vil- le gärna hålla sig i stallet och ladugården. Han tyckte om att hålla sig till kreaturen. Å han gav dem foder / så att de blev både tjocka och trinda. Han höll dem fi- na. Hästarna tyckte han om. Å han gav dem att äta på morgonen. Men kom en främmande häst in i stallet, så löste han den och ledde den utom väggen. Det ha- de han gjort i Årbol en gång. Kom en ny husbonde till gården, så tyckte inte tomten om det. För han ville att det skulle vara som det hade varit med ordningarna. Han blev ond och oregärlig om det blev gjort på annat sätt. Tomten blev som de handterade honom till. Var de snälla och påpassliga mot honom, så var han snäll i stället, men om de voro elaka mot honom och gav honom snäsor, så fick de betalt med att han kastade allt "huller om buller", som fanns i uthusen. Jag minns "fälle" så väl hur det var i Dällnäs härborta. Där hade vi en stor långspis. Å om vi kom att packa i den på natten, så fick vi in- te fred på hela natten. Då slog tomten å var "ure- gärlig" som en skojare. En natt, så hörde vi att det packade i spisen flera gånger. Vi trodde att det var något illa på färde och gick till lagården och såg efter. / Då var en ko lös och höll på att stånga ihjäl de andra korna. Det var "tomtenisse" som varskodde. Han bodde säkert i spisen, för det var värst om en osade något i spi- sen på kvällen. Tomten skulle ha "kalasegröt" på julkvällen, då skulle han ha ett stort fat med risgrynsgröt, så skulle det vara smör i den. När han fick den, så var han belåten.
Tomte
Ja ha allt sett en tomte sjol. Dä va en kväl ja kom ut ve döra å då såg ja att dä kom en liten skepna ut ur lagårn. Ho hade en ruteg bomullsklänneng å huveklä. Ho va ente se stor som min käpp (högst 1 m). Ja såg hur ho jekk utetter jarsgårn å kom te e brunn som ve grävde. Den stanna ho å titta på. Ho luta sä ner å då såg ja att ho hade e näsa som gott hade räkkt te två stökken. Sen fortsatte ho å jekk över jarsgårn å ja såg hur ho klev emella två tråar. Se ble ho borte i e sänka.
Spökeri.
Grinstad kyrka, som egentligen heter Granstad efter de stora skogar som växte runtomkring förr i tiá, hade de möe besvär mä te å få byggt. Allt ettersóm de bygge ópp om da´n revs dä ner om natta. Vem sóm gjordet ä ente så gótt å veta men nóck va dä nót sóm hade mä andevala å gära så mö kónstigheter som dä fanns förr, löktegubbar å an-'t. I Rud fanns dä jättar förr. Ente för att jag har sett te dóm men gammel't folk sa när jag var óng att de hade sett kret´ura deras å då va dä nock så. / Häxor. I min óngdom var dä en torpare under Lillebyn sóm hade sett mö kónstigt, min far. En gång hade'n vart te Vänersborg å handla. Dä va ve påsketia. Om natta när han for hem så sågén jaggu fjorton påska- käringar i lufta på en gång. Dä va rätt över Bäsingebol å de flög änna sóm en skock kråker. Fjorton stöcken på en gång, dä va jaggu mö, men så sa han å han svor på att dä va sannt. Tomtar dä hade'n fulltå, på torpet. De skulle ha mat å en kostym om året. Men di var bra för di hjälpt én mä arbetet, fora djura å ettsómannet. En gång kom tomten bärande mä e bóla halm å han stånka å stånka så dä va rent förfärligt: "Ack", sa Erik, torpór´n han, dä va fäll en´tnå å stanka etter en són lita bóla sóm dä. Å tom- ten ga´n en örfil så dä va gótt ente hóvet lossna ifrå axlerá på´n. – Ja, Erik han hade var´t mä på möcket han. Ibland óm kvällerá dá han hade berätta spökhistorier å annat uselt var vi óngar så rädde
Andarnas julmåltid. (Spökeri)
Det var en som hetter Johannes, di kallte'n Elisen. Mora hette Eli. Han va sko- makare och bodde vid Hattefjäll. Han lever än, fast han har flöttat te Monkedal. Så hade han suttet och gjort nykänger åt e tös, och det var på julafton. Och han hade lovat att han skulle gå dit mä skorna hur sent det blev. Han hade väl en kilometer att gå och så låg det ett ställe vid landsvägen di kallte för Björnekullen, där hade vart hus förr. Så fick han inte skorna färdiga ant än sent om julekväll. Och när som han kom och skulle gå över tomta vid Björnekoll, så feck han se de var duka och fullt mä folk. Och då ble han förlägen och geck tillbaka. Och käringen hon undra varför han kom, för han hade ju lovat att gå dit med skorna på kvällen, så hon sa: Varför geck du inte? Men han sa: de ble bra sent, ja kan gå te otta, sa'n. Men sen tala han allt om hur det var. Det var rektit duka julbord och fullt mä gäster omkring. Det skulle väl va avlednas andar eller tomtegubbar eller.
Folktro och seder
Bland Wattenväsen trodde man på Näcken som även kallades strömkarlen och kunde spela så att kvarnens hjul dansade utan vatten. För honom skrämdes barnen så de ej skulle våga gå till floder, åar eller brunnar så det utgjorde ett medel för dem att förekomma drunkningsolyckor. Wuxna skyddade sig vid vistelse vid vatten i båt eller vid badning för näcken genom att kasta stål i vattnet och samtidigt saga Nack, Nack! stål i vattnet. Sjörån eller sjöjungfrun hadde långt hår med sjert som en fisk samt mycket mycket skön med stora bröst och visade sig när det skulle komma regn. Bland Skogsväsen troddes på Skogsrån som var fulare än Sjörån samt hadde svans som en häst hvilken hon inte ville visa utan höll alltid ryggen från den hon vi sade sig för. Hon var begiven på kurtis, men hennes / kropp var kall och icke lämplig för intimare beblandelse. Om någon letade efter djur eller bär i skogen skulle han först spotta i mossan och sen vranga den för att få tur ? Bergväsen troddes i form av Jettar och troll troddes bebo näs tan alla berg av större mått. De voro ansedda som mycket stora och starka. Ett ordspråk sade han har jettekrafter eller han är stark som den varste Jette: Här en visa om 1) De Jettar och de Dvergar. Det gick en Jettedotter som var så fasligt stor, ner från det höga bergslott der fader Jette bor. Så fann hon uti dalen: två oxar och en plog, der bakom och en bonde, allt syntes litet nog. D jettar och de dvärgar, Och oxar plog och bonde för henne småsak var att uti förklät gömma och bära till sin far Då frågte fader Jette: säg barn hvad har du der? / Hon svarade: En leksak, så skön och rar den är. De Jettar och de dvärgar. Och fader Jette såg det och sade: Nej, min vän. Det är ej någon leksak, bär det dit ner igen! Om dvärgarna ej plöjde med flit uti sin dal helt säkert mången Jette fick svälta i sin sal De Jettar och de dvärgar. Trollen troddes dels själa, dels förbyta små barn hvar för alltid en Psalmbok skulle ligga under huvudkudden i vaggan, de drog även musten ur mat rövade kor och bergtog unga flickor m.m. Älvorna troddes leva i flockar av 12 st och dansade ringdanser i gräset så det låg åt det håll dansen gått i midten var det en fördjupning der älvadrottningen stått och sjungit. De voro alla hvitklädda och ofarliga t o med nyttiga att visa vilsegångna vandrare på rätt väg / Tomtar fanns det godt om både i hus och ladu- gårdar som man måste akta sig att förtreta och icke heller vara förmycket liberala emot. Dem passade inga överdrifter åt någotdera hållet. I En man på gården Gunnarsnäs hadde fått en tomte till sig och en kväll han kom till ladugården kom tomten med ett timotejstra bärane på axeln och kastade i ladan, och sen han blivit kvitt sin börda jorde han ett suckane. Mannen sade då i gäckande ton: Hvad pustar du så för det var inte mycket att komma med. Tomten svarade att: Det ska du härefter få bli varsse ty nu går jag för alltid, hvarvid han försvann. Så länge tomten varit der hadde djuren varit feta och granna men blev efter den dagen magra och skrankiga. Foder hadde aldrig fattas heller, – men nu blev det sådan brist så djuren måste äta tallbarr. II En annan tomte fans samtidigt på grann gården Gunnarsbyn som alltid var tjenstvillig och snäll han hjälpte mor i huset med att sikta mjölet till julbaket hvilket var stort. Han fick löfte om nya / kläder till jul för besväret och det fick han också han klädde då på sig de nya kläderna gick så och kråmade sig en stund, talade och sade: "Grann, grann aldrig sikta mjöl mer" och – så försvann han. Drakar höll till i skogen i kanter av mossar intill stupa branter och voro stora och ohyggliga djur deras avföring kunde bilda stora högar på tre eller fyra lass. En bonde tog sig före att hämta gödsel ur en sådan hög och fick tre lass första dagen andra dagen for han dit igen och då var det lika mycket, så höll han på en hel månad men sen blev det slut ty draken flyttade till annan plats. Maran var en mycket besvärlig gäst för hästarna i synerhet, om den fick rå sig, den liknade en stor, stor flundra och kom på natten in i stallet och lade sig på hästarna, som hon marterade så att svetten flöt i strömmar av dem, och på morgonen stod de i spiltorna och "darrade som aspelöv / Det enda medel som hadde verkan var att sjuta en skata för hvar häst och hänga den över honom i taket sen kom den aldrig mer igen. En dräng hadde märkt att maran red husbondens två hästar, och han beslöt att fördriva den – men ville också se hvad maran tog sig till när hon inte kom åt hästarna. Till den ändan sköt han en dag tre skator hvar häst fick en och själf tog han med sig den tredje och lade sig på stallrännet för att se hur det gick till. Fram emot midnatt kom det två maror stora som hälleflundror flygande, men när de fick se skatorna vågade de sig inte på hästarna som blev rysligt rädda de flög då genom hålet i taket upp och skulle rida på drängen som då hadde sin skata att freda sig med De måste då fly, men sen dess hängde det alltid döda skator över spiltorna i stallarna och den tiden är icke så långt avlägsen som detta bruket upphörde om det ens i fjelltrakterna inom socknen inte behålles ännu hvilket jag tror
Julafton (Vårarbete)
Vi höll på bra länge med den seden att "julkern" skul- le ligga på bordet. Det var ett par tjocka runda limpor, ett "julkors" å en julost. Korset var som urnupet i kanter- na, så att det skulle vara fint. "Julkern" stod på bordet hela julen. På middagen sattes "speckeneka" upp. Den skulle vara stor. En brukade lägga ihop två vanliga "neker" i den. Så jäm- nades den av i andra ändan å sattes upp på en stör vid lagården. Så fick den sitta uppe till långt fram på vå- ren. "Julhalm" ströddes på golvet på julafton. Jag var allt så- pass gammal så att jag minns det. De tog in hela halm- kärven å bredde ut. Kan inte minnas att någon sov i den. Halmen låg kvar över juldagarna. Då samlades den ihop å bars åt lagården till strö. Sent på aftonen / badades barnen över hela kroppen. De äldre tvättade benen, fötterna och huvudet. Alla smulor som föll ned från julbordet, när en åt "julkväl" skulle ligga åt tomten. Ingen fick ta upp dem från golvet. På julkvällen och julmorgonen fick kreaturen hö. När de fick det, så talades det om för dem att det var julkvällen.
Tomtar
När ja va ung, tjänte de en fröken som hushållerska på Bäckefors. Varenda julafton duka ho fram de bästa ho hade å satte på köksbordet. De skulle tomten ha, för annars fick ho ingen hjälp utå'n under året. En gång skulle ho skala äpplen, men så hann ho inte me't på kvällen. Då satte hon ut fatet i gången å på morron va alltsammans skalat å färdigt. Så hon trodde alldeles säkert på tomten. En skulle akta sej för å störa småfolket, sen sola gått ner. De va en gubbe, som aldri akta på de, utan arbeta både bitti å sent. En da va han ute i potäteåkern å arbeta. Han hade e ränna från åkern te källarn, å den ralla han potä- terna i. Som vanligt arbeta han långt efter att sola gått ner. Men på natten ble de ett farligt liv, de ralla i ett. "Nu måtte väl källarn vara full", tänkte gubben på morran, men i källarn var de precis som han lämnat de på kvällen förut.
Tomtar
De va två grannar, som bodde i Furuse, mitt emellan Lerdal å Gesäter. Den ene trodde på tomtar å allt sånt småfolk, men den andre gjorde spe utå de å kalla de för fanteri å jål. Hos den som trodde på småfolket, va kritterna fina, men hos den andre va kritterna tunna som plank. Han undra allt på varför grannens kritter va så fina, men hanses egna så uschla. Men när han frågte grannen, så sa han: "Gör du som ja å tro på småfolket å va snäll ve dom. Om julafton på kvällen, så dukar ja stabben me allt de bästa ja har i stuga, innan ja går å lägger mej, å när ja kommer igen på juldags morran, så har di tatt alltsammans. Å om ja går ut i lagårn en natt ve pass mellan tre å fyra, så kan ja få se små tomtegubbar me lykter, såpass som en aln höge å di drar i strå från dej å te mine kritter. Å de e därför som dina kritter e så tunna." Men den andre brydde sej visst / inte om att tro på va den andre sa, utan gjorde spe utå't som förut. Om di skôla eller högg ve om dan på den gårn där di inte trodde på tomtarna, så fortsatte de å hogga efter att sola nått ned. Men hos den andre va de allti lugnt å tyst, sen sola gått ned. Di va inte go te å få gjort slut på spökerit på den andre gårn, utan de banka å de knäppte å de knastra. Men så tjänte de en dräng på detta stället å han tänkte att han allt skulle göra sej te husbonn över hogginga. En kväll när di begynte hogga, så gick drängen ut, för han hade inte lagt sej riktitt utan bara oppå å fick fatt i e öx å högg så möcke han orka i backen. Då vart de tyst e stunn, men när han legat lite, så börja de igen. Han ut igen te å hogga, men de hjalp inte ändå, för när han bare fått lagt sej, så börja di igen. Men när han hållit på så tre vänner, så hade han då gjort sej te husbonn över hogginga å hugget bort spökerit, å sen hörde di aldri nåt mer om nätterna.
Hustomten
De talar på att dä ä skrock å lögn alltihop om tom- tar å sônnt. Men Magnus på Rösåsen va en trovärdeg kar. Dä va en gång som han såg nô kônstigt. Han hade jämt lagt sä, å va stôrt vaken. Då hörde'n hôvel dä tisla å tasla i kammara, å rätt som dä va se kom dä en kar in igenom döra å geck fram å la nô på hyllebänken. Han såg'en alldeles tydele å la särskilt marke te atte han hade rannete böxahängsle. Men när de såg ätter på môran, va dä enget på bänken i alla fall. 2. Dä va nô kônstigt på Rösåsen. De feck ente gäre nô där ätter sol. Far min va där å timra på Stal en gång, å då hade de hölle på för länge på kväl. Sen se höll dä på å bonka å timra åt döm hele natta, men se fort de såg ätter va dä engenteng där likeväl.
Spökeri
De som hade gjort ett brott, spökade efter de var döda. - På ett ställe i en granngård hade en man dött. En gubbe kom och gick förbi där om kvällen. Då kom den döde och hängde sig på ryggen på den döde. Och han blev inte av med honom, förrän han kom hem till trappen. Då var det närapå slut med gubben. han blev sjuk i flera dygn. Om en kom sig för att näm- na Guds namn, så blev en av med de döda. Men för det mesta, blev di ju så rädda, så di kom sig in- te för att säga någpt. - En flicka tog död på sig med gift. Där hade folk sett, att en kom och körde med en svart häst. Det var den Onde. Folk höll på att inte komma förbi där med hästarna. En kom och körde. När han kom mitt för det stället, så / stannade hästen. Fick honom inte ur fläcken förrän körkarlen gick ur och titta i betslet. Men sen gick det med en fart, så di hade inte sett maken. Fradgan valt av hästen, när han kom vid stallet. En annna kom också körande, och när han kom på den där platsen, så föll skaklarna till mar- ken på en gång. - I ett redskapsskjul i trakten här hängde det järnsaker på väggarna. Vissa nät- ter på 12-slaget blev det sådant skrammel i järnet. En visste inte om det var tomten eller vad det var. - Självspillingar fick inte bäras genom kyrkporten. De grävdes ner i en sank plats i ett hörn av kyrkogården.
Stadstraditioner: Jordbruk
Inte alla hade jordbruk. Från början skall de ha haft det. Men det var de allra första som kom till staden. En del hantverkare och handlare hade kreatur. De gamla borgmästarna hade stora gods. Men det var inte av stadens jord. De voro i alla fall jordbrukare. Bagare Olsson hade jordbruk. Handlare Ljungberg hade också jordbruk och kreatur i staden. Ruda hade jord och kreatur. Vågmästare Larsson hade Waldenströmsgården i staden och där fanns alla slags uthus, för det var jordbruk till den gården. Patron Hammar (possessionat) hade stor gård med jord- bruk och kreatur. Flera hästar på stallet. Gårdens manbyggnad låg med front åt S. Ågatan med bakgården åt N. Långgatan. Husen stod i en fyrkant på tomten. - En färgare ägde hela Mörtegårds / herrgård på sin lott. Men han hade kreatur på herrgården, och inte i staden. I och med att Bergslagernas järnväg blev färdig försvann de jordbrukande stadsbönderna. Den allra siste som hade kor i staden var en smörjare. Han hade två kor. Han köpte foder till dem. Det är in- te mer än tre fyra år sedan de fanns. - När staden brann 1901 så brann ladugårdarna upp. - På 1880-talet gick jorden från många. För måmga gjorde konkurs det året och blev lediga. Vid hamnen var en stor kålgård. Där fick stadsbor- na hyra sig en bit och sätta kål på.