Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Friarvisa
I midsommar tia då knapparna svälla
Torre, Horred. den 510 1924.
Torre, Horred. den 5/10 1924. Herr David Arill, Torrby. Här nedan följer ytterligare några anteckningar om klädsel och seder vid bröllopp i vår ort. m.m. Rummen på brölloppsgården fingo till att börja med genomgå en grundlig rengöring, bestående däri att väggar, och tak skurades i vatten och sand, att golvet även fick genomgå samma procedur är ju en självklar sak. Härefter vitkläddes väggarna och användes därvid alltid lakan, större dukar, samt servietter på sådant sätt, att lankan och större dukar användes till att täcka över hela väggytan, för att få den helt vit. Därefter fästades vid taklisten ett s.k. handklä de, (ett för detta ändamål särskilt tillverkat tyg c:a 30 cm, bredt försett med 3 eller 4 hålränder och oknuten frans i nedre kanten och så långt att det räkte rundt hela rummet) samt på dörrar grenar och stjärnor av kulört papper. På de större väggytorna mellan fönster och dörrar m.m. anbringades ovanpå den vita klädnaden, granna kulörta dukar, med hörnen mot tak och golv o.s.v. samt på den plats som ansågo mäst passande härför, anbringades först en / större kulört duk, därpå en något mindre vit duk; på sådant sätt att den kulörta duken gorde ram om- kring den vita, eller också hörnen på den kulörta duken kom att utgöra avgräns de taggar vid kanten av den mindre vita dukeen, på denna senare anbringades sedan brudparets namn, klippt ur kulör papper samt omgivet av en krans eller lknande deko ration, även dänna klipt ur nämna papper. På golvet ströddes finklippt granris eller ännu bättre en i skogarna här i orten växande slingerväxt kallad klipp om sådant kunde anskaffas. I storstugan var dukat långbord, å dätta var uppstälde de förningsbrickan som där kunda rymmas, jämte tårtan och sockerkakor. Klockaren i socknen var alltid själskriven gäst vid dylika högtidligheter och det ålåg honom där vid att dela alla förningskakorna till gästerna, han hade därför fått sin plats vid framändan av långbordet och utrus- tats med en lämplig kniv för delningen av kakorna, En förning bestod mästadels av 4 st. tjocka stora bröd- kakor, 1 st oxbringa, 1 st. stor kopp smör, en gammal stor fet ost, 1 st sockerkaka eller smörtårta, samt en bricka med kringlor och annat småbröd. Ej underligt, om man bränner vilka mängder av annat som således samlades vid ett sådant tillfälle, att då även brölloppet kom att vara ibland nästan en hel vecka, den myckna maten måste ätas upp innan högtidlig- heten kunde avslutas. / Om brudparet låtit viga sig i Kyrkn eller Präst- gården var det sed att två personer, passade på och mötte vid det ställe där brölloppsfästen sedan skull äga rum (vanligtvis var dätta i brudens hem), och hindra de dem från att stiga in, innan de nöjaktigt fått besvarat en del frågor, om till ex. var de vore för några o:s:v:. Till slut kan jag nämna, att avslutningen på brölloppet var liksom början, "förningen", sedan gästerna avtågat skulle så fort dätta medhavs de korgar och brickor som avänts för förningen återvändas, de räster av de- samma som då fanns kvar skulle därvid delas lika till alla och gick under benämningen bakförningen, Denna bakförning mottogs alltid med synnerligen stort inträsse av husmödrarna, Den utgorde ett gynsamt tillfälle för dem att få studera och jäm föra sina med systrars skicklighet och förmåga i den högs värderade bakningskonsten. Jag har med dässa enkla rader velat om möjligt bidra ga till bevarande av minnet för gamla seder som nu håller på att glömmas. Skall senare återkomma med en liten anteckning om firandet av påsk, pingst, midsommar m.m. så snart tiden detta medgiver och tecknar till däss Högaktningsfullt A. W. Johansson
Häxor och trollkarlar
Blå bergen var på Gotland. Det var dit påskkäringarna alltid for. Det var en paschasa våra härmde om en liten tös ifrån Guttarp i Svenljunga. Hon hade bett sin mor - för det var en påskakäring - att hon skulle få följa med henne till Blå bergen en gång. "Ja", sa mora, "det ska du få; när vi får mjölkat i kväll så går jag ut efter sopekosten, så ska du få se det bär å." Och det gjorde så med. De skulle visst å till kyrkan först till tornet och fila av klockorna; så tog de och slängde den dunsten ut i luften och så sa de: "Gud låte aldrig min själ komma närmare Gud än denna malm komma till sin klocka igen." Och den kom aldrig tillbaka, kanveta, så de riktigt avsvor sej Gud. Sen bar det å till Gotland till Blå bergen. - Så kom de då dit; där var dukat ett bord och käringarna satte sej och äta. Där var all dålighet, ormar och hoppetosser och fiskar. Det såg inte de andra, men tösen såg det, så hon åt inte. Men käringarna åt och skräppte av maten. Och han själv, Satan, gick omkring där ibland käringarna och klappa dem och det var sådan hög stämning. Men när han fick se tösen, sa han: "Vad skulle I med er med den lilla Satans bytingen. Hon röjer er alla på en gång." Och det gjorde hon sen med. 'Men så gick Satan fram och nöp till tösen i den ene lillefingren. "Och det ska du ha till ett märke för att du var vart här", sa han. Och det läktes aldrig. Men hon lärte sej allt lite där ändå, tösen. Hon skulle kunna mjölka korna för folk. Sen när hon kom hem och prosten fick höra det här, kallte han till sej den här tösen. Han ville väl inte tro på, att det var nå'n sanning att hon kunde. "Nu går mina kor här nere och betar", sa prosten till henne. "Det är 10 stycken. Kan du nu ta och mjölka nån av dem här framme?" -"Ja då", sa tösen, "nu ska jag ta och gå efter en spann, så ska där bli mjölk i den." Det gjorde hon; sen tog hon sitt vänstra strumpeband och band det i gärdsgårdsstaken. Och kon mjölka i strumpebandet, och där stridrann mjölken ur strumpebandet i spannen "Nu är det inte värt jag mjölkar mer", sa hon. Prosten trodde väl inte på att det kunde göra nånting. "Jo, mjölka du", sa han. "Ja, men nu får jag inte hålla på längre, för då dör kon", sa tösen. Jo, prästen bara bad att hon skulle fortsätta. Rätt som det var fick prosten höra hur en av korna nere på vallen gjorde ett vrålande och föll ner och dog. Sen blev det då 'röj' (efterforskning) om, så de fick veta dessa här trollkäringarnas namn. De hade gjort så mycket ont. Det var på Karl XI:s tid. Och det här, det var ju inte långt härifrån; det var ju uppe i Svenljunga. Jag vet i mina barnaår de talte om det var de som kunde sånt. Om de hade en nytidd ko på ett ställe, så kunde det hända att på grannstället kunde de sätta på pannan och baka pannekaka och hade inte en mjölkadroppe. Och den som hade den nytidda kon, den fick ingenting. Det är inte längre sen än jag håga. Det skulle inte ha varit längre bort än på Hästhagen (Skephult), där skulle varit en som kunde sånt. Att finnarna uppe kan vara så säkra ändå? Tinas farbröder var uppe i Norrland och handla, de var resehandlare bägge två. De var långt uppe i Norrland; där skulle vara en marknad, och de höll på och packa upp sina varor lite till dem. Så kom det dit en finska; hon sa till dem: "Får jag se i era händer." -"Nej", sa de", det får la vara nu, för vi har så bråttom. Men kom till oss i kväll klockan 8, så ska vi la språkas vid." Ja, mycket riktigt, hon kom. Så såg hon först där var en som hette Lars på Linåsen, som var med dem - det såg hon först i handen på honom, och så sa hon: "Det är synd om dej, din lille stackare, du har en liten gosse hemma och betala för. Men det härder (tyr) ingenting på dej, du står dej bra ändå." Han blev rent förskräckt för att hon kunde veta det - han hade en oäkting. Vad hon sa till de andra det talte de inte om, men Johannes (Tinas farbror) sa, det slog in vart enda ryk. - Ja så odrägligt som de kunde finnarna. Lövjerskor, det var nog vid midsommar de hade sin tid. Det var som troll med. Det sa de, de var riktigt rädda för att göra några lövsalar; för då ville de ner med där. Det var därför de hette lövjerskor. Det var såna där häxtroll.
Skollärare och skolväsen
Jag gick i skolan i alla husen i roten. Det var i Hasslerås, Buarås, Vrestaby och Sundet. Det var en rote. Det var skola en vecka på varje ställe. Vi började, när vi var sju år men fick gå i många år. Det var småskola bara. Lärarinnan hette Matilda Olsson och var från Svarte- borg i Bohuslän. Hon var la 40 år. Vi var från klockan 9 till 12 och från 1 till 4. Vi gick hem på rasten och åt middag. Då åt lärarinnan middag på stället, där skolan var. Så hände det, att såna som hade små ställen inte kunde ta emot, och då fick de vara i fjorton dar på ett ställe. Lärarinnan fick mycket bättre mat än de hade själva. Hon fick in maten till sej i rummet, där hon hade sko- lan. Hon fick kött, fläsk, potatis, smör, bröd, ost. / Vi hade träskor på fötterna allihop, när vi gick i skolan. Vi tog av oss dem i förstun och satt i strumplästen eller barfota. Vi fick inte göra annat än läsa. Vi hade läsebok, testamentet, katekesen och Biblisk historia. Vi hade läxor i Schartaus, dubbla Schärten kallade de den. Det var de stackare, som aldrig kunde lära sej. Hon ha- de en linjal och smällde den på huvet eller på kä- ken med den. Men så sträng var hon inte just. På de ledia månaderna fick hon hyra. Hon hållde skola så länge, hon orkade. Till slut flyttade hon till Göteborg. I folkskola gick jag för Svensson. Han bodde i Land- vetters by, men han hade flera skolor, mindre och större. Då hade vi ett rejält skolhus i den byn där jag är född, Hasslerås. Dit kom han en gång i veckan, varje onsdag. Han hade en och en kvarts timmes väg att gå dit. Då var vi så pass lärda, så vi behövde inte gå många gånger för Svensson. Vi gick tills vi var 14 år. Han var sträng på ett vis, men han hade sånt gehör med sig, så det var / inte lönt de gjorde något förfång. Så han behövde inte använda rottingen. Han var snäll och religiös. En gång blev han så arg, när han fick se att ett par tö- ser satt en ros i bröstet. ” I ska inte klä’ er till brud, innan I har gått och läst först”, sa han. Vi hade ingen mat med oss till skolläraren, men när terminen var slut, offrade vi till honom 50 öre eller en krona vardera. Vi var väl tretti barn, alla på en gång. När de slutat för lärarinnorna, tog han an barnen. Vi fick lä- ra skriva, räkna och läsa i bibeln, och han frågade grund lika mycket som en präst. Kristendom hade vi mycket. Vi hade sex veckor fritt från midsommar till i au- gusti. Så slutade vi på november och började igen i slutet av januari. Vi hade matsäck med oss, bröd och mjölk – i en glasflaska – och någon smörgås. En fick laga att en hade lite till barna. Examen var det två gånger om året, vid midsommar och före jul. Vi fick gå dit allihop, det var så lång väg, så det tog två timmar. Då var prosten där, för det var i skol- / huset i Landvetter. Vi kom inte hem, innan klockan 8 på kvällen. Prosten avgjorde, vilka som skulle flytta. Vi läste ingen historia eller naturlära och hade ingen gymnastik. Men vi fick läsa på karta (geografi). Mamma kunde inte skriva, men pappa. Läsa kun- de de lika bra som vi. Pappa var mycket beläsen. Han hade Norborgs postilla, Arndts Sanna kristendom, Roos Morgon- och aftonbetraktelser, som en av oss läste ur morgon och kväll. Så hade han Schartaus postilla, och när vi kom hem från kyrkan var det alltid att göra reda för ingång och psalmer. Pappa hade förhör med oss, då vi var mindre. alla skulle ha fram testamentet och ha rätt på det verset, där ingången stod. Det fanns barn, som gick tills de var tio – tolv år och aldrig gjorde ett handtag. Det var sådana, som hade äldre syskon. Men hemma började vi hur tidigt som helst. Vi fick arbeta på jorden, hacka ner säd, lägga po- täter och ta upp potäter. Pappa var uppe tidigt om morg- narna klockan 5 och slog sönder stenar, grävde upp och / slog sönder, och vi barn fick bära bort dem. Han tog upp dem med järnstånga. Vi la dem i stensgärdsgårdar och bort i stendika i markerna. Vi bodde på ett torp under Hass- lerås. Vika hette det, för sjön – Östersjön – låg alldeles intill. Det var vackert där på morron, när solen sken och sjön stod svart. Många hade ekor på sjön, och på söndagskväl- larna var de ute på sjön och spelade och sjöng.
Ordspråk, ordstäv och talessätt
Di barna, di barna, när en skeckar dom te körka så går dom te kvarna. Höstanatta o. barnaröva kan en aldri lita på. Valpa får tänder. De växer inte vet o. vägger på en gång. Ongdomen rasar te den blir femti år o. sen blir dom sprettane ga’na Den ene töcker om mora o. den andre om dotern o. så blir dom gefta bägge två. / En ska titta efter fästemöa i gösselstan o. inte i körkedörra. (Man ska se efter om hon duger till att arbeta och inte efter hur fin hon är) Köss mej på månda. Armbågsstötar o. änkemanssorger e svåra, men di går snart över. Ingen e så dåli som när han ska gifta sej, o. ingen e bättre än när han e dö. När det regnar välling har den fattie inga ski. De e la bätter o. gå inne för bare maten än gå ute o. inget få. En får la rätta mun efter matsäcken. / Har en sele, så får la en häst. En liten kan göra möt mens en stor vän- ner sej om. Smått o. trått så tar de. Lite snett inte lett Den late o. den fete har allti ont o. hete. För lata svin e jola allti frôsen. Kyrkans granne e sist framme. Han e så lat så han iss inte skrubba sej där de kliar. De e ingen botten i prästasäcken. / Stora ol o. fett fläsk fastnar inte gärna i halsen. De e svårt o. inga skjorta ha när en e vand ve en trase. Hunna o. herra stänger aldri dôra Större skepp ha la vält än mett lella baketråg. Di dommeste bönnera får di största potätera. De finns fler broketa hunna än prästens. Fint ska de vara, om de e aldri så grovt. Om än inte har mer än e såga i buken så ska den stå på tvära. / Den som via vandrar blir mangahanna var Han e inte borte mä rocken. Köper i den för dum så ger I allt ut era penga för inte De vesste våra inna era hade sagt’et Den som loktar i alla hôl får s-t i näsa. Var o. en sjonger efter sett näbb Nu ska vi vara allvarsamma o. låta snôrn rinna Var o. en skräpper å si vassvälling Ja e inte den som låter sk-a mek på näsa. / Alla svin e svarta i mörkret De e bättre o. ge hunn en bete brö än trätta mä’n. De e inte borte som rinner ur näsa i mun. Stor näsa e kongelikt, stor ända är teggarlikt. De e inte bätter ätter ål än ätter a’en fesk. De e inte näste väg dit. Inte bätter den som håller än den som slår. Söndagsklädd o. vardagsgrann, helgda o. söckna likadan. / Det e lite som grannar ögat. Den ene korpen hugger inte gä’na ut öga på den andre Först i säcken e sist ur. Den som köper så mö han ser, får sälja så mö han har. Går som en lus på e tjärater stecka. Te mer en hatar geta te bettre trivs hu. E höna ölar ( = yrar) å ett maltkorn Stäng dörra o. skjut spjället vi köper ven o. säljer aska. / En får släppa te både riset o. röggen En får la hålla se framme när mat o. stryk vankas. Förste timmen i galgen e allti värst. För säkerhets skull drager vi kissan en gång te. Han (hon) far omkring värre än de onna vä’t (= vädret) Här e ägget som den gula höna värpte. Kônstera e manga o. knepa e fler o. Gud hjälpe den som kan alla. Koka mi gryta, du känner mi syta. / Kockens rätt, när han har kokat ska han vara mätt. Den som föräter se tre ganger om da’n har aldri nå’n hälseda’. Äter bara en gång om da’n o. de e förjämman. När musa e mätt så e mjölet fräkt. En a’en gång är en skälm. Orkar en över röggen så orkar en la över rompen. Kräka e lik fôlket. Den synna kan ja spinna blår för på juleafton. (Svar då någon säger ”De va synd”) / Tron verkar trolldom. Förr ska jag spräcka en tarm än ja lämna ett grann. Ra i ra, sa käringa, när ho körde e ko te skogen. Det blir la bättre bara de onna kommer ner. För möcke heder och skam. Ga’na katter får revet skinn. De e langt häna o. dit. De går över både mål o. märke Snålheta bedrar visheta / En ska be’a om regn före midsommar, för efter midsommar kommer de ändå. Bonnens åker o. bonnens ko. (Kan man säga om en ko olovandes har gått in i sin ägares gröda, och man inte bryr sig om att köra bort den). Klanfg i gumman sa gubben när han slog käringa i vägga. Rutet e snart revet sa käringa när hu rev örat å se’ Ingen för gammal o. lära, sa käringa när ho satte se på väven när ho var femti år. En sadlater häst o. en oppsätter väv går la an o. sätta se’ på. / Akta dej för kett, sa målarn. De gick så rätt som en spik i min krôpp, sa snickare-Petter De e på hôppet en lever, sa käringa, när ho hôppa i sjön. De ger sej i ändanom, sa repslagarn. Glasens klang, sa’ skomakarn när han drack ur blötebalja. Gôtt o. få sätta sek, sa skomakarn, när han gick ifrå tavla te bor’t Här e ingen rädd, sa bonnen när han sprang för haren. / Möcke väsen o. lite ull sa bonnen när han klöppte soa. Ja känner ulla, sa Skam, när han klöppte soa. Släkta e värst, sa räven om di röe hunna. Välkommen sa vargen te geta, orkar du inte gå så får ja la bära dek. Vecka vi? sa torbaggen när han va ensam. Nu är det gjort, sa han som svor bort sek. De e så de, sa han som gjorde baljer. De går över, sa han som spydde i sån, men han som spydde i sjön, han sa: De går aldri över. / De tror vi, lägg bek på så drar de. Ja förstår, sa han som ingenting begrep. Ja kan la ti’a, sa han som aldri teg. Tjyva stjäl ifrå tjyva så mö tjyva äger och har. Här e inga tjyva hemma, di e borte o. stjäl. De va inget a’ent o. ta, sa tjyven när han tog dörra. Låsa de e för ärligt folk, de e inte för tjyva. De kan en blinn se o. en fingerlöser ta på. De kan e blinn käring känna mä sin käpp / De såg ja o. de hörde ja o. de kände ja mä käppen. Ja töcker ja ser, sa den blinne. Den kloke kan ock fela. Fram o. tebaka e lika langt. Ja plär la inte dö, sa Skoga-Lars Ila har ingen vila Han kan inte slå en vägge i en sprucken môse en gang. (Säges om en person som är särskilt tafatt när det gäller snickeri, el. d.) De e mäfött, sa han som hade träben. / De blir la nâga rå, sa käringa när ho släng- de jästen efter i onnen. De gör gôtt ve di gamle trägärsgåla, sa stenläggarn om regnet. I får giva er ro, sa majorn, när han slogs. (Det är ett ställe i Tahult som kallas för majors) En kan inte för olöcka fly när hela huset e fullt. De e bra som de e, sa han som hade ell i håret. E du kräen torparekatta, äter du inte korveskinn. Äter en se inte mätt så sleckar en se inte mätt. / När kruka går te bäcken, får ho en gang knäcken De ska vara måtta me langa näser Den ryker som en torpareskôrsten. (Säges om den som röker mycket) Skecka s-t så får en gå sjôlv Ont krut förgås inte så lätt. En ska inte kosta krut på döa höka. De växer ingen talg på träbocka. Dessa ordspråk o. ordstäv är sådana, som jag o. mina syskon hört här sedan vi var barn. / Några ordspråk o. talesätt som jag hört av per- soner från annat håll. En torn på näsa gör möt, helst om den e lang förut. De e skellna på folk o. åtaregubba. En ska inte blanna Guds gåver i lag mä maten. Åska går i magen o. slår ner i böxera. De smakar ändå kar, sa tösa när ho kösste tuppen. De va oförtänkt sa’ han som kom te himlen. De knallar o. går sa rospiggen när han satt på grunn.
Stadens handel med landsbygden M 160
1. Handlarna reste inte ut till landet och köpte upp, vad jag vet. De passade på, när bönderna var i stan på marknan eller på de vanliga fardagarna. 2. Bönderna hade allt sina vissa ställen, där di handlade. G. P. Wiman och T. Nilsson och Co. var de förnämsta ”bondhandlarna” här i Majorna. (Man sa just inte ”bonde” eller ”bondhandlare”, för det var någet skällsaktigt.) Det var nog också så att Lundby- gubbarna handlade hos sin handlare och gubbar från andra socknar hos andra. Här i Majorna fanns flera stora handlare som köpte upp vad bönderna hade med sig, helst i spannmål. De hade stora spannmålsmagasiner bredvid sina speceriaffärer. Många handlare var bankirer samtidigt: de tog böndernas pengar mot högre ränta än vad / bankerna gav. Bönderna skulle alltid ha på köpet. De gick innanför disken och plockade åt sig tvålbitar, tobakstänger och en del, som de ville ha. Sen när de skulle fara hem och var fulla och glada satte handlarna upp alltsammans på notan och bönderna betalade. Varje diversehandlare sålde brännvin på den tiden. Så bjöd di bönderna på en sup eller två och var det riktigt väl fick de gå med in på kontoret och få kaffe och en halva. Hantverkarna hade fullt att göra med sina kunder här i stan, så de reste inte ut till lands- bygden för att ta upp beställningar. Men ville någon bonde köpa av dom, när han var i stan, så gick det ju bra. 4. Att handlarna härifrån stan gått omkring som gårdfarihandlare vet jag inte, men på Larsmässe- marken då brukade stadens handlare klä ut / sig till bönder och stå på torget och sälja. 5. Se mom. 1. 6. Nerifrån Halland längre än ifrån Varberg i söder och från Borås i norr och sedan hela mellan- området kom bönderna till torget på vanliga fardagar. Men de flesta kom från socknarna på Hisingen. Bönderna körde hemifrån på natten och brukade vara i stan redan klockan 3 på morgonen för att få en bra plats på torget. Hisingsbönderna körde i kapp ner till Färjenäs för att först komma med färjan, ”bonnefröjda”, över älven till Kustens brygga. Det kunde vara långa köer med bönder, hästar och kärror, för färjan kunde bara ta en tre, fyra stycken åt gånger. Än värre var det när bönderna skulle hem om kvällen. Då var di fulla och di körde allt vad di kunde. Hisingsbönderna åkte alltid i tvåhjuliga kärror, de hade ett ben i kärran och det andra kämpade utanför och så stog di på hästarna. Det var under- / ligt att det inte hände fler olyckor. När di kom fram på morgon, kunde de gå till närmaste handels- gård och ställa in hästen, handlarna hade alltid iorddninggjorda stallar. Om bonden kom så tidigt att det inte var öppet i handels- gården, då kom det alltid schåare och pojkar som inget hade och ville hålla hästarna. Det blev ofta dispyt dem emellan: ”Den här hästen ska jag hålla, för han känner mig” osv. Bonden som lämnade mjölk åt oss, han brukade alltid komma hem till oss på morgon kl. 3 och få ligga och sova i en soffa i köket, tills torghandeln skulle börja klockan 6. 8. Ute vid Klippan fanns en tullstation förr som nu. Där fick båtarna betala för att få komma igenom. Vid Galgekrokarna i Getebergsäng där var förr en tull. Vid Stigbergsliden var en bom tvärs över Allmänna vägen, där man fick betala en avgift för att komma igenom, men det var inte tull, / utan ett privat bolag hade byggt om Stigbergsliden och de skulle genom avgifterna få in pengarna för ombyggnaden. – Man försökte på många sätt att lura tullen. På den tiden fick tullen erlägga 25 kronor till den som dom visiterade utan att finna något tullpliktigt gods. Klädde man då på sig allt vad man hade och gick genom tullen, kunde man bli misstänkt och så förtjäna 25 kronor, och det var mycket på den tiden. Kusttorget var det förnämsta salutorget i Majorna. Där sålde bönderna mjölk, smör, ägg, kött, potatis och rotfrukter. Det fanns ingen kontroll på varorna och det var inte vidare hygieniskt. Bönderna hade den fula ovanan att blåsa upp kött- bitarna med kritpipa, så att det såg stort och grant ut. Ibland kunde det hända att man sålde dödfödda kalvar. Det vet jag då en gång en käring som gjorde. När gummera kom för att köpa, så skulle de alltid smaka på varorna först. / De drog med sin smutsiga tumme i smörbyttan för att smaka på smöret, och mjölk tog man sig en klunk ur mjölkmåttet. På torget fanns också gummor som sålde hem- kokta karameller. Så’na gummor satt också lite varstans i gathörnen. De hade ett litet bord och en stol som di satt på. Utanför Kusttorget var en bred trottoar, där stog di och sålde trä- skor och lerkärl. Spannmål såldes inte på torget, det hade inte lönat sig; inte heller blommor som nuförtiden. Men granris om vintern och löv till midsommar sålde di, stora lass. Samma dagar som det var torg, onsdag och lördag, såldes fisk från en fiskeflôte, nere vid kajen. På Kusttorget stog det alltid massor av gamla sjömän. Då fick man veta allting, di spådde väder och pratade och skvallrade. Där samlades alltid karlar som sökte arbete, och många förmän / gick dit, när di ville ha arbetare. Det var som en föregångare till våra arbetsförmedlingar. Bönderna hade sina ställen i staden där de lämnade mjölk, ägg, smör och kalvkött. De kom var onsdag och var lördag. Mjölken surnade ofta, men det fick man hålla tillgodo med. Man hade i allmänhet samma ”mjölkfolk” i många år.
Flyttning i samband med storskifte 1
Detta är Fredriks minnen om utflyttningen 1859 och livet de första åren; han var då 7. år. När storskiftet gått fick Lyckgården på sin lott 18 tunnland ängs och betesjord till odling 2 km söder om Flistad kyrka på vägen mot Bannkälla i Väring. Far grät många gånger för han måste flytta från bya- laget och ut i skogen, men det var inget att göra åt, utan börja med nyodling runt där stugan skulle stå, så vi kunde försörja oss med råg och potatis första året. Foder till kreaturen fick vi på ängarna och nere vid sjön för klövervallar hade ännu inte kommit i bruk. Sen fick far, mor, jag och mina två bröder hållas och rödja på den blivande tomten. Vi hackade först upp en körväg omkring hundra meter lång från vägen / Fredrig Jonsson i Lyckgården Flistad Flyttning 2 till platsen för stugan så vi kunde få fram häst och vagn. Så satte vi i gång med odling för råg och potatis. Far bröt sten och stubbar, vi pojkar lavade stenmur och drog ris och rötter att bränna och mor hackade torv. Allt detta måste göras på lediga stunder, för vi hade ju gamla hemmet kvar än. Sedan grävde vi brunn på en plats som en gubbe från Forsvik visade ut, och så grävde vi grund till stugan, varefter odlingen fick vara i fred till januari, för vi hade ju kvar gamla hemmet och präglinga tog hela novermber. Dec. var ju julen och i januari var kalasen särskilt lockande för där väntilerades skiftet, och då utbytte de utflyttande bönderna tan- kar om hur de bäst skulle göra. I jann. fick vi fram timmer till huset med körhjälp och litet till ladugården, men den gamle ladugården skulle flyttas så till den "grönde" det. Så sågades och bilades virket och lades på tork. Här fick de kvarsittande bönderna hjälpa till. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 3. Ett arbete som tog mycken tid var gärdsgårdsbyggande, ty inga stenmurar funnos och hela stycket som skulle odlas skulle ju fredas. Det fanns varken lag eller rätt ett par år för betesdjur, för bönderna visste knappt själva var de hade sina ägor. På vintern byggdes huset, till det fick far kontant- hjälp av de som bodde kvar till lön åt snickarna och fram på våren flyttade vi dit fast vi ännu ej avträtt de gamla tegarna. Men va alla var lessna för vi skulle bo på skogen, bönderna, som fick bo kvar i byn var skadeglada och belåt- na över att få de utflyttades fina jord och de utflyttade var avundsjuka. Jag skall säga det var ett liv i byn och hade lantmätarn kommit till ett nybygge hade hans liv inte vart värt ett ruttet lingon. Hur arbetet sedan gestaltade sig de första åren vill jag berätta som jag kommer i håg det. Fast saknaden efter grannarna var stor, så i många / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 4. fall blev det en stor lättnad för far, han fick nu i mycket bestämma själv, som förut hela byn skulle lägga sig i. Mor fick lägga sin kålgård var hon ville, och ladugårdsgata fick han ta till så stor som hälst. Man kunde gå och springa härs och tvärs över hela hemjorden och om stängslet gick sönder var det bara en granne att kiva med och den hade ju också stängselskyldig- het. Arbetsåret för oss började i slutet av januari, då en del vinterhugget virke till bygget skulle hem, sedan kom i februari gödselkörning till trädet och lades i kompost. Inte alla bönder körde ut vintergödseln i februari, mån- ga sparade den hela året och körde i juni. När vi bodde i byn var gödselkörningen en gemensam sak, det var alltid körehjälp då. Fruntimren lastade och drängarna körde, den som kom och hämtade det sista lasset kallades för "Dyngrul". I det lasset smusslade töserna in en docka, klädd precis som ett fruntimmer. Hon skulle ha axel- schal / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 5. och vara drängens brud. Det ville till att ha ett ordent- ligt skäl för att få undan drängen medan de bäd- dade ner dockan. När drängen sedan fick henne på grepen, blev han rasande och flög på fruntimren och ville ha reda på vem som hade gjort det. En gång for en dräng på en piga som han trodde om det och drog kjolarna över huvudet på henne och knöt till och sen fick hon springa och skrika som en toka för fruntimren hade inga byxor på den tiden. I februari kördes allt veabrännet och slanorna till skigärdesgården hem. Slanorna kunde ej klyvas förrän kylan gått ur trädet, för då bröt klovet sig ut åt sidan. Den tiden skulle också hässjestörarna vässas, det var ett bruk att den som inte kunde vässa staven med fem slinter (hugg), han fick inte gifta sig det året. Slanorna till gärdesgården klövs i två delar, de voro 6 alnar långa och när det arbetet pågick var det roligt, då var det inte lönt att en piga kom ut på gården. Kom en piga ut ropade pojkarna: "Kom hit och öppna skula skall / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 6 du få prova en kil". När vi bodde i byn skulle alla hägnader överses och repareras så de voro färdiga 1. maj. Hägnadsreparatio- nen gjorde de gemensamt. Ett par kvinfolk som kunde, fick sve hank åt hela byalaget. Hankavirket körde de hem gemensamt och lade upp ##en en lämplig plats. Det eneriset var det första pojkarna fick att bygga nästa års påskeld med. Första maj skulle stämma hållas och hägnadssyn gås. Redan i mars voro hägnaderna klara för i april hanns inte med sådant för vårbruket. När hägnadssynen gick voro alla med och då hade byfogden en stör som han mätte höjden med, på staven var ett kors och det fick inte gå igenom något hål för då kunde svinen också göra det och så blev det böter. Dessa böter användes till bränvin på kalaset. När kalaset var färdigt voro också bönderna färdiga, de dinglade i väg ut på sina marker och skulle gå runt sina gärden, men blevo ofta liggande / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 7. ut med sina gärdesgårdar. I april började vårbruket, det kunde variera litet be- roende på om det var sandmylla eller lera, men var bonde hade sina utexperimenterade dagar som de gärna ville så på om det var möjligt. Även andra syslor hade sina bestämda dagar. Rågstubben plöjdes och reddes först för i den skulle ärtorna sås ut. Det första "betemålet" (arbetspasset), skulle dra- garna smaka på julaleven, den gömdes i säabingen över vintern och var hård som flinta, men hästarna tuggade bra. Jag har många gånger varit med om att slå sönder julaleven i bitar mot plogen och matat dragarna. Julaleven var en stor ring med fyra st. "Krulleta öron". Efter ärterna var det havrens tur, Klövervallar fanns ej, de kom till först på 60 talet. Jorden brukades i fyraårig cirkulation. Var bonde hade del i vart gärde och de voro 4 st. Det blev här i Flistad 32 kringkörer för var 1/4. dingsbonde på var teg. På en sådan teg kunde det i goda år förekomma / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 8 två stukrader. Det fanns inte då som nu viss areal i Klövergärden, utan all jord utom trädet brukades öppen, höet togs på självväxande ängar och i sjökanten. Var det kokligt användes inte vält utan allt folket både stora och små manfolk som kvinfolk som inte höll i tömmar eller redskap fick gå på fältet med koklaklubba. Bönor och lin såddes sist, de var rädda för frost, men detta var inget manfolksgöra. Lin och bön- halm togs aldrig in i ladan, utan hängdes under "Öfsadroppet" på söderväggen. Under juni månad kördes gödseln ut och spreds och så skulle trädan plöjas två gånger, före hö- slåttern. Det var många som inte körde ut gödseln om vintern utan först nu. Denna körning var under byatiden byns gemensamma angelägenhet, de gjorde körehjälp i tur och ordning så hela gödsel- tappen kunde åka ut på ett par vänner. Efter midsommar (joeldagen) började slåttern / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 9. Det var en i flistad som hette Joel, som fick börja, och så kom alla de andra efter. Slåttern skedde i form av slåtterhjälp, och allt eftersom de hade ängsmark till bjudde de slåtterkarlar med en räfserska efter var. Räfserskorna hållde ett väldigt liv om vilken pojk de skulle räfsa efter. Endast de som hade ärter infällda i räfsorna och skramalade med höll sig spaka de voro bortlovade, det var fästmanspresent. Slåtterhjälpen varade i två dagar, första dagen slogs höet och vändes och andra dagen stäcktes det. Sen andra dagen om kväll var det slåtterkalas. Köra in höet fick de göra själva. Den som höll slåttergille skulle ha avslagit, torkat och kört in ett lass förut så de hade något att sova i om natten. De som var förlovade höll sig för sig själva, men de andra pigorna och drängarna låg och hånglade hela natten. "Släpp mantaget, Anna, eller låt bli Annas skul karl" var utrop som var vanliga, det var andra som på skämt ropade så. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 10 När de körde in höet var det noga med att inga strån spilldes. Vadsbokorgarna fick inte lastas på råke utan de skulle vara jämnstrukna. Efter höet var det rågens tur, här förekom ingen slåttehjälp utan var och en skötte sitt. Sedan började präglatröskningen men bara till säaråg och bröd för den närmaste tiden. Rågsådden skedde se- dan, trädan var plöjd förut , sista gången så tätt att vältorna lågo tätt, tätt och på dem såddes rågen, nu var allt folket ute igen med koklaklubbor och efter sådden harvades fältet med en tinnaharv. Potatis, kål och rovor hade de i byatiden bara i sina kålgårdar och till deras sättning och såning var ingen särskild tid anslagen, efter utflyttningen flyttade potatis och rovor ut på fälten i cirkulation med annan säd. Husmodern behöll kål och kålrötter i kåltäppan. Den som hjälpte till med potatis- plockning hade maten och en halv skäppa potatis om dagen. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 11. När hela skörden var inne började präglatrösk- ningen, den varade hela november, fram till Lusse, då den måste vara färdig, för då tog julförberedelserna vid. Dec. månad från Lusse till julafton var julförbe- redelsernas tid, mellan jul och nyår vilade allt arbete utom husdjursskötseln. Januari var den lindrigaste månaden, då var det endast djurskötsel, redskapslagning, litet skogskörsel, om mossarna bar, och så kalaser förståss. Flistadbornas marknader Hova marknad tog emot fläsk och levande djur. Lidköpings och Vänersborgs marknader var havremark- nader. Till Filipstad kördes mycket ärter. Mariestad och Skövde marknader tog också emot levan- de djur. Alla transporter ordnades gemensamt, men endast hästar fick de komma med som dragare. Klädköp gjordes sällan, i hemmen vävdes och / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 12 spanns och sockenskräddaren sydde. Ovanläder till skor bereddes, men sulläder köptes från Mariestad, och sen gjorde sockenskomakaren alla skorna. Priset var 75 öre paret, mat och husrum. Bränvin brändes till jul och till slåttern, men mycket brändes i smyg, Sen blev det beslag av bränvinstygen av länsman som förseglade dem. Ofta fick folk reda på i förtid när länsman nalkades, det spridde sig som en löpeld. Ovanföre Flistad kyrkas läktare är en avsats, där gömde en gång en bondhustru sina bränvinstyg, när länsman var i antågande, när han var rest satte hon på en liten brygd igen, detta var under fars tid. Nöjen. Auktionerna voro stora nöjesdagar, då besöktes auk- tionerna av alla besuttna med hustrur och då vart det kalas. Senare på kvällen kom ungdomen och då blev det dans och fäst, men på ungdomsgillet fick nog pojkar- na för det mästa dricka hemmabränt. Januari var julakalasens tid med Spel Erik som speleman. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad. Flyttning m m 13. På kalasen bjuddes en blandning av bränvin och sirup, som kallades romvin till de som inte nyttjade bränvin. April (mars) Var det påskeld vid Sjöhagen, som var byns lekeplats. Rishögen drog byns pojkar ihop och från skogsbygden skaffades tjärtunnor som sattes på stänger i rishögen. Det var inte lönt en utombyspojke lade sig i det eller besökte påskelden, för då blev det smörj. Maj Då firades Valborgsmäss med litet eldning, men då var det inte så ståtligt som om påsk, nu eldade de bara vass och ilandflutet virke. Maj (juni) Pingst firades på pingstavallen vid Ransta stenar i Vad socken (en stor dommarering). Här lektes och dansades, men brudpar har ej förekommit på många år. Det tog en präst bort i början av 1800 talet. Juni Midsommar restes majstången på allmänningen, det var på byns grannabacke, en tresnepp mellan prästegården och kyrkan. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 14. I majstången hängdes stora klonger av urblåsta ägg som ungdomen hade med sig hemmifrån. I juli var det slåtterkalas. I dec. på annandagen började julagillena. Byastämman hade de på allmänningen intill kyrkan där de reste majstången. 1. maj var obligatorisk byastämma med hägnadssyn och räkenskapsgranskning, sedan blåste byfogden ihop till stämma så ofta det påfordrades, men bara 1. maj var det kalas.
Div. föreställningar o tro om saker o ting. Tydor m.m.
Katten: När katten tvättar sig väntar han främmande. Ditåt han pekar, när han putsar sig i ändan, därifrån kommer främmande. När katten äter gräs blir det snart regn. Likaså om en gammal katt visar sig lekfull. Om en hundvalp fick äta upp ett getingbo blev han ondsint, likaså om han lades i ett såll o sållades över elden. Ville man bli "i syne" skulle man ta med ett finger i en kattunges ögon, medan han ännu var blind o stryka i sina ögon, då kunde man se mer än andra sen. Likaså om man lyftade på en gammal kre aturspillning o tittade under den. Kunde man inte komma fram nattetid om man var körandes skulle man titta ge- nom huvudlaget på hästen så fick man se vad som hindrade, även om man tittade under den vänstra ar- men. Det kunde hända att personen, som tittade under armen fick sig en bastant örfil. Aldrig skulle man / härma efter gasten ty då blev man sjuk. Hade någon sett spöke, skulle han först sova innan han för någon omtalade synen, annars blev han sjuk. Aldrig härma efter göken, ty då blöder tungan på ho- nom. Röda fläckar på lov är sådant blod. Att lommens ben sitta så långt bakåt kommer sig av att när den förste var gjord fick mästaren se när han flugit ett stycke, att han glömt sätta dit några ben. Han tog då och slängde benen efter lommen o så fastna dom där bak. Den, som kan få tag i en vit orm o koka o äta upp blir trollkunnig o allvetande. Flugrönn hjälper för många sjukdomar. Den, som under måltiden fick ett sädeskorn i munnen skulle lägga detta över dörrposten, den första främmande person (ogifta), som trädde igenom dörren efteråt blev man gift med om man var ogift (för man kvinna o för kvinna man). Om man nyser på fastande mage blir det antingen rus eller stryk innan kvällen. Kliar näsan betyder det förargelse. Blåsor på tungan betyda förtal. Kliar det i högra handen för man ett kärt hand- slag. Släpper kvinnan en kniv i golvet kommer det främmande manfolk på besök. Är någon i huset mycket sömnig o lägger sig att sova, och det då kommer någon på / besök, så blir den besökande rik en gång innan han dör. Kunde man inte få smör lades silverpengar i tjärnen eller och kördes ner en eldsticka i grädden. Den person som ansågs vara skuld till obehaget med smöret skulle taga i tölen så blev det smör. Det var farligt att ge bort mjölk ty det kunde hända att den person, som fick mjölken gjorde så att det inget smör blev. När kreaturen släpptes på bete om våren skulle de ha en blandning av dyvelsträck, drakablo, vitlök m.m. annars blev dom maktstulna. Solvaharar bestod av några solv o trästickor när de var skjutna. Men Lillebonnen sköt en han en gång; i den haren rann tarmarna som ormar o han blev skorvig om händerna efteråt. Aldrig slå den första ormen man såg på vårsidan, ty då fick man slå många ormar det året. Somliga personer kunde stäm- ma möte med ormar. Förr i tiden hade folk skorven i huvu- det, detta botades genom att en beckmössa sattes på huvudet och bands fast i taket, sedan fick den skorvige hoppa ned från stolen han stått på och då fastnade både håret o skorven i mössan, det var ju plågsamt men han blev av med såren. Drömmer man om pengar betyder det förargelse. / Drömma om ormar o löss betyder lycka. Drömmer man att man faller står man nära att göra någon svår synd. Springer en katt över vägen när man går bort betyder det olycka eller förtret, likaså om en ekorre springer över vägen, men man kan i någon mån skydda sig om man hinner spotta tre gånger på en jord- fast sten. Att möta en käring vid bortgående var inte bra, däremot om man mötte en hora var detta lyckligt. Om man glömt en sak eller annars måste vända om när man skulle gå bort så gick det inte lyckligt på resan. Får man hår i munnen om morgonen, får man brännvin innan kvällen. Om det "rossar" sig på kaffet får man kalas eller pengar. Om man vid handskandet med pengar råkar släppa någon betyder det att man får mera pengar den dagen. Får man en katt på ett ställe skall man ej tacka för den ty då van- trivs den. Likaså om man får telningar av krukväxter. Kände man sig opasslig, skulle man röka sig med tre kvastpinnar. De, som sett "maran", säga, att hon är som ett rullande nystan. Om havande kvinnor sades att de ej skulle få se en yxa, som satt i en huggkubb, ty då blev barnet harmynt och / förresten ej se på något kluvet. Fick hon se en hare sak samma. Tittade hon i en butelj blev barnet vindögt. Såg hon en orm, blev barnet ormögt. En kvinna i Näs hade varit med o klyftat en orm under tiden hon var havande. Barnet betedde sig alldeles som en orm, det levde i flere år. Det väste som en orm o vred sig som en orm. Var den havande kvinnan med vid slakt kunde barnet bete sig som djuret, när det var dött, det hade ingen styrsel i kroppen. När kvinnan fött barnet skulle hon ha en sup och en näve skarppeppar att styrka sig med. Om det är frost gamla vårfrunatt blir det frost i 40 nätter efteråt, fryser det båda vårfrunätterna skadades ej grödan. Svalorna låg på bottnen i Storasjö (St. Holsjön) över vintern. Man skulle inte vissla, ty då surnade mjölken och så kallade man på den "lede". Virade man händerna runt om, snodde man rep åt den "lede". Inte gå ut fastande i syn- nerhet om våren, ty då blev man "fåglaskiten". Rep, som nå- gon hängt sig i hjälpte med sjukdomar (skivert) m.m. Även verk- tyg o skjutvapen, varmed dråp begåtts var nyttiga mot sjukdomar. Om man åt mögligt bröd blev men stark. Eriksdagen o Kr. Himmelfärdsdag räknas som de första / metedagarna. E-dagen skulle man meta hela dagen. Nappa det bäst på f.m. blev fångsten bäst på försommaren, nappa det bäst på e.m. blev fångsten bäst på eftersommaren. När man metade skulle man spotta på masken eller betet 3 gånger o så skulle man säga: "Aborr brok, kom o nappa på min krok", eller "mörts blanka, kom o hanka". I vissa sjöar är fördolt vatten, kunde man komma dit, så ingen visste om det, fick man mycket fisk. Hade någon reda på det, fick man ej något. Den, som ligger o äter får sitta o dö. Lusse natt fick man ej spinna, baka eller mala. Näcken finns vid Seglora kvarn. En sägen om ån Viskan är att hon skall taga många liv ett varje år. Männen brukade förvara pengar i sina höga hattar. Timmer till boningshus skulle hug- gas i januari ny i sols nedgång, då stod det bäst mot röta. Kol- ved skulle huggas vid fullt ny. De gamla räknade juldagen som första sommardag o midsommardagen som första vinterdag. 13:de vecka börjar den 6 april, sen går vekeräkningen ut om midsommar 12-11-10 Ö.S.V. När "Petter Katt" (22 febr) har kastat sin varma sten i sjön tär det lika mycket underifrån som uppå isen.
Forna förhållanden
Den gamla fattigstugan som hon kallades bestod av två rum, en liten farstu och en vind. En trädtrappa led- de upp till vinden. Taket bestod av tegelpannor och golvet av brädor. På sistone hade vi en matta på golvet. Det var två fönster för varje rum. I det ena rummet var det en öppen spis och i det andra var det en järnspis. Bak- ugnen var vid den öppna spisen. Det fanns två vedskjul, ett till varje rum och så fanns det ett skithus. Inga andra byggnader. Brunnen låg vid vägen. Det var bara några steg till den. Där hämtades både tvättvatten och kokvatten. Inga djur av något slag fanns förutom ohyra. Jag vill minnas att det var två land till vart rum, där hjo- nen satte potatis och morötter och kål. Gubbarna gräv- de landena om våren. De satte var sina potatis. / Far var rättare (H.H) När mor blev änka, så hade hon inte annat än att ta oss barn med och flytta till fattighuset. Det var en svår dag för oss alla när vi fick följa med mor. Och värst var det nog för mor, att hon skulle behöva flyt- ta dit, där ingen ville bo. Men det var ingen annan råd- Det var att ta med det lilla vi hade av sängkläder, kläder och husgeråd. En dräng från herrgården skjutsade oss till fattigstugan. Mor fick litet bättre än de andra, för hon skulle liksom se om dem. Vi var tre barn. Det var en syster och en broder. Mor fick sköta om dem, som inte orkade sköta sig själva Hon bakade och tvättade åt dem. Min syster och jag låg låg i en säng och mor och min bror i en. Ibland blev det så många i stu- gan, så vi fick ligga i mors säng -alla barnen. Bå- de gubbar och gummor bodde i samma rum. Det var inte någon skillnad. Men gubbarna fick ligga för sig och gum- morna för sig. Mor hade 40 liter råg var tredje månad och fem kronor. Det var allt hon fick i hjälp från socknen. Det skul- le vi leva på. Hon fick litet mer än de andra / hjonen för att hon skulle se till dem. Rågen fick häm- tas vid Sävare prästgård. Där var sockenmagasinet. Ord- föranden eller den som förestod magasinet delade ut sä- den. Sedan fick vi ställa att få den förmald till mjöl själva. Läckgren hette den som delade ut säden. Vi fick inte något särskilt till julen. När vi blev såpass (under 10 år) så gick vi och hjälpte folk och fick litet betalt för det. Ibland fick vi mat med oss och ibland någon skilling. Allt lämnade vi till mor. Jag var hos bönderna och körde tröskverket. Och när vi hade gått och läst, så tog vi oss platser. Sedan hjälpte vi mor bättre. Och dessemellan var det inte annat än att gå till bön- derna och tigga. Alla som orkade gå så gjorde de turer ut i socknarna - Sävare, Hasslösa - och tiggde. Gamla gub- bar hade påsen på ryggen och gick i stugorna. De delade med sig till dem, som var sjuka och inte orka- de gå. Jag minns hur det var. Det var sängar runt omkring väggarna. Vid spisen stod en säng på tvären. Det var halmmadrass i sängarna- hackelse- och hackelse i kuddarna. När vi skulle / byta ut detta hackelse någon gång, så var det inte annat än att gå till bönderna och be om litet hackel- se. Det var jag med om många gånger. En del bönder var snälla och man fick, men en del visade bort en. De vil- le inte se fattiglapparna. Inte mer än ett sticktäc- ke att breda över sig och ett lakan under. Det var hela bädden. Hjonen hade sådant med sig, när de kom till fattigstugan. Inga filtar hade vi. Gångkläder hade hjonen med sig. Behövde de nya, så fick de ta sådana kläder, som hade hört till döda hjon. Alla var vi ganska lappade och slitna. Och så var vi allt försagda till på köpet. Var och en lagade iordning sin mat vid spisen. Den ene fick vänta tills den andre var färdig. Det var ett rys- ligt oväsen om detta ibland. Det gick så långt att den ena ville knuffa den andre från spisen. Då blev det nä- rapå slagsmål ibland. Välling, gröt, potatis kokades. Till potatisen kunde man ha en sovelbit eller sillbit, som man hade fått i socknen. Det var så knappt som möjligt. Men det gick det också. De hade var sin mat och var sina / kokkärl. Ibland fick socknen köpa nya kärl. Hjonen hade kärl med sig från hemmet. Man fick hjälpa dem till- rätta ibland. Golvet skurades inte mer än högst ett par gånger på året. De som orkade något fick hjälpas åt att skura. Det var till midsommar och jul. Sopade golvet gjorde de var dag. Det var mycken ohyra. När vi fattigstugbarn gick i sko- lan, så skylldes vi för att föra loppor och löss på de andra barnen. Ingen ville sitta bredvid oss. Vi var föraktade och mindervärdiga på allt sätt. Ibland tog mor ut sängarna och skurade dem och torka- de dem med fotogen för att ohyran skulle försvinna. Kläderna hängdes ut iblant. Så hade de luskammar. Med dessa kammar kammades lössen ur huvudet någon gång då och då. Ibland var det att syna skjortan och försöka döda så många som möjligt som satt i söm- marna. Råttorna försökte vi ta i fällor. Kom de fram på golvet, så slog vi ihjäl dem. Det förekom sällan att hjo- nen tvättade sig. De gick helst otvättade. Åtminstone / var det så med karlarna. De kunde allt gå så smut- siga som helst. Fruntimren försökte mor att hjälpa ibland. En styggelse som vi råkade utför ibland, var, när krämare kom. En gång kom det en käring in och bad att hon skulle få koka mat. Det fick hon löfte till. Men när hon ha de varit inne en stund, så kom det ett helt pack och stannade utanför. Det var inte mindre än tre hästar och ett pack efter varje häst och två hundar. Det blev så trångt, när de kom in. Men de vågade inte röra oss. Gummorna var så rädda för dem, så de skakade. Dessa tattare var från Grästorp. Ibland hände det, att krämare böjde in dörren, -om vi försökte att hindra dem att komma in. Någon gång lade de sig på golvet och stannade över natten. Vi hade inte makt att köra ut dem. Veden ställde ordföranden om med, så att vi fick. Men det var inte annat än ris och stubbar. Stubbarna var in- te för gamla gubbar att ta sönder. Men det fick gå. Vi plockade kvist och pinnar i skogen. En gång sade mor till ordföranden på skarpen, att det inte var för gamlingar / att hugga sådan ved. Och hon behövde rejällare ved att elda ugnen med. Han skickade då ett lass kast ved. Det var för- sta gången, som vi fick riktigt ved. Men den fick vi spa- ra på, för det var inte lätt att komma till ordföranden igen och be efter sådan ved. Vi hade våra kläder uppe på vinden. Dit skulle de gamla gummorna och gubbarna, om de skulle ha dem. De var kalla när man skulle ta dem på sig. Och så var det så svårt för de gamla att komma uppför trappan. När ett hjon dog, så skulle det till kyrkogården som an- dra människor. Men det var inte storslaget. Ordförande skic- kade en kista. Dessa kistor var så dåliga. Det var stora hål i dem, så att man kunde se liket genom dem. Mor klistrade papper över de värsta hålen. Hjonet lades i kis- tan som det låg i sängen, när det dog. Ingen särskild svepning. Ett litet vitt skynke kastades över den döde. När vi skulle fara till kyrkan med liket, så ställdes kistan i övsadroppet (takdroppet). Åtminstone en gång minns jag, att det skedde så. Ordföranden ställde så att vi fick litet kaffe och bröd, innan liket kördes bort. Det var / hela trakteringen. Ordföranden lejde ett par gubbar att ringa och gubbar att bära. Man samlade ihop några gubbar mot en liten betalning. Det var kortare ringning ör fattig- hjonen än för de andra. För de rika började de ringa vid Blomsterbacken. För de fattiga blev det ingen ringning förr- än de kom till kyrkporten. När prästen hade jordfäst så skildes de åt. Det var ingen vidare jul i fattigstugan. Det var inte olikt de andra dagarna. Om hjonet hade barn som var i tjänst, så kunde de komma och hälsa på under jul. Och då hade de julkakor med sig, som de kunde fått av husbönderna. Tjänarna fick julkakor – tre fyra stycken – och dessa brukade de lämna i föräldrahemmet. Det var vörtekakor och vetekakor. Julhalmen var bredd på golvet. Vi tiggde julkakor av bön- derna, för halm skulle de gamla ha på golvet om jul. Den hade vi i stugan över nyår åtminstone. Vi barn lek- te i den och kastade krokhas, drog hank och lekte med julbock och sådant. Det var en av gubbarna, som tog in huggkubben i rummet och ställde sig att hugga jul- veden / där på julafton. Det gick inte att avstyra det. Det skul- le vara så, sade gubben. Han högg ved hela julafton. Då högg han ved av stubbarna. Somliga av hjonen hade kistor med sig och somliga koffertar. De hade lakan, linne och småplock i dem. Det stod en skänk i rummet. De hade var sin låda i den att ha kaffekoppar och grejer i. Tidvis kunde det vara fem, sex hjon i varje rum. Det var en gumma, som kallade stöt-Maria. Hennes far hade varit kyrkväktare. Det var för det hon hade fått det namnet. Hon var ogift. Hon hade ömsom tjänat och ömsom varit hemma hos fadern. En annan hette Stina. Hon hade tjänat piga på Albäck. Så var det en änka - Kristina Säker. Hon hade tre barn med sig. Så var det stötta-Stina. Hon hade bott och försörjt sig i en liten stuga som hette Kartås i Sävare. Så var det en änka - Hans Johanna. Hon var än- ka efter en torpare. Så var det ett par makar Strömberg från Truve egendom. De hade bott i en stuga där, men de kunde inte reda sig längre. Kagg-Anders, Klöppa-Kal och Tålös hade bott i sina små stugor. Det var så / många sådana småstugor. Och det var i regel gammalt folk, som bodde i dem. Så länge det var möjligt försökte de reda sig i stugan. Men en vacker dag så togs de till fattighuset. Socknen ställde så att de små stugorna revos, så elda- des de upp. Man ville inte ha dem stående. Så länge stu- gan fanns så försökte den gamla komma tillbaka dit igen. Så ville man inte ha andra i dem. Gamla ödestugor blev också tillhåll för krämare. Det var bäst att bränna upp dem. Ja, jag har växt upp bland gamla lustiga gummor och gubbar på fattighuset. Och till ålderdomshemmet har jag kommit på gamla dagar. (H. Hagelin).
Julafton
För att värdigt fira julen fordrades ett förfärligt stök, som börja- de för Lusse; såsom slakt, brygd, bak och storrengöring. Julgrisen slaktades ofta på själva Lussemorgon eller någon dag förut - korv och syltor skulle vara färdiga till julen. Juldrickat skulle bryggas - mal- tet därtill var iordninggjort i förväg - och julbrödet bakas. Bröd ba- kades flera sorter såsom surlimpor, vörtbröd, grovbröd och siktebröd. Min mormor gjorde en sorts surlimpor, som var mycket goda. Kokt råska- lad potatis stöttes fint så inga bitar fanns - däri arbetades in litet grovt rågmjöl, så det blev en lagom fast deg - degen lades i ett stort lerfat. Den skulle stå i värme en tre-fyra dagar, tills den började spricka - då lades den i ett tråg. Litet mjölk, sirup och kummin jäm- te jäst tillsättes och mjöl, så mycket som behövdes. Detta blev ett mycket gott och saftigt bröd, sötsurt. Av varje brödsort bakades en / kaka till varje familjemedlem, som kallades julhög och skulle stå på julbordet. (Men denna sed började att taga av då jag var barn, så det var merendels då endast småbarnen, som fingo detta.) I mormors ung- dom var det däremot ett bruk, på julafton fick var och en av tjänste- folket sin julhög - en del gömde dem under hela julen, men en del bar hem dem till sina fattiga föräldrar och små syskon - där det of- ta var ont om mat. Så bakades också vetebröd, julkusar och stora vetekransar, småbröd och "ringakakor". Var det ett förmöget hem, så behövdes också matva- ror, ty många voro, som skulle tänkas på till jul. Bl.a. gick orgel- trampern och tog upp sin rättighet, som han kallade det. Han hade sin lön in natura d.v.s. han skulle ha litet i matväg på varje ställe, och det gick han och tog upp dagarna före jul. Ingen som kunde, ville va- ra sämst, så det blev bröd, kött, fläsk, korv, ost m.m. i säcken - det hörde också till, att han skulle ha en sup; det hade han en flaska med sig och tömde i, så inte heller julbrännvinet behövde han försa- ka. Han gick på varje ställe i socknen - även torp och backstugor - / så han fick gå hem många gånger och tömma säcken. Detta fortsatte till omkring 1890-talet. Många tiggare passade ock- så på att besöka hemmen vid juletid, ty det ansågs då fult att låta någon gå från sin dörr ohjälpt. Så var det storrengöringen - mormor talade om att det fanns de hem, där det ej skurades mer än till jul och midsommar - och ofta var det ju smådjur inne - såsom höns och får. Då fick ofta manfolken hjälpa till - var det riktigt smutsigt slogs ofta ett par spannar vatten på golvet, fördes omkring med en grov riskvast och fick blöta på, sen var det att taga vad man hade till hands att skrubba med, såsom träskovlar, spadar och grova ristvagar och då fick man ösa upp och torka upp sör- jan så gott man kunde - sen finskurades det med rent varmt vatten och en finare tvaga - och torkades efter med vitmossa. (Skurborste och skurtrasor användes icke av våra mormödrar). Torr vitmossa gällde det att taga upp om sommaren, så man hade ett stort förråd. Allt detta skul- le vara färdigt på kvällen dagen före julafton - där det var ordning i huset. På julafton gjordes allt småpynt, lades på dukar, sattes ljus / i stakar (ljusstöpningen var också en viktig del av julförberedelser- na). Ljusen stöptes i allmänhet på senhösten då får- och nötslakten ut- fördes. I mormors ungdom användes inte julgranar inne hos allmogen - utan en handgjord krona av bleck och trä, i det senare fallet var träet ö- verklistrat med olika sorters färgade papper, klippta i smala ränder och klistrade i spiraler. Användes både trä och bleck, var även träet överklätt på liknande sätt, men blecket var klippt i löv och vackra slingringar och fäst så att det utgjorde prydnader. Mormor talade om, att deras far hade gjort en sådan till dem då de var små - där var ä- ven plats för sex ljus. Då denna krona på julafton kom in och ljusen tändes i den, då var det högtid i stugan. Jag kan inte säkert säga, när julgranen började göra sitt inträde i allmogehemmen, men jag skulle tro, att det var omkring 1850-talet och blev sen mer och mer vanligt. I mina morföräldrars hem fanns alltid julgran så länge jag minns - mor- mor älskade julgranen lika varmt som jag gjorde....... Julaftons morgon började likadant som Lusse morgon d.v.s. till fru- / kosten skars julosten, ett par sorters bröd, jämte smör. Drickstopet stod alltid på bordet, likaså mjölktillbringaren. Kaffe serverades och ett par supar pr man. - I många hem tog brännvinet överhand och förstörde julfriden och julglädjen för hela familjen, sorgligt nog. I mormors ungdom och till omkring 1850-talet brändes ju nästan i var- je gård, och senare togs hela fat hem och delades. Detta senare för- siggick då jag var barn - alltså 1880- 90-talet. (Efter sen bränvinsbränningen var förbjuden, brändes ofta i smyg. ibland belv de fast och då tog de bränvinspannan i beslag och det blev stränga böter ....) Så sattes tidigt en stor järngryta på elden och där kokades det su- gel, som skulle vara till julmat, såsom kött, fläsk, korv och rullsyl- ta, och det skulle vara färdigt till kl. 12, ty då samlades allt hus- folket i köket eller vardagsstugan för att doppa i grytan. I allmoge- hemmen samlades de alltid i stugan = vardagsrummet, och då stod det alltid uppdukat på bordet, skuret bröd av alla sorter jämte av alla sorters sugel. Var och en fick ta av det han ville ha. I vardagslag / delades sugel och ofta också bröd till varje person - ja detta bruka- des i mormors ungdom och ända fram till 1880- 90-talet, och på en del ställen ännu längre. Då mormor var barn och ung, breddes halm på gol- vet, tjockt med halm, och det tyckte alla var roligt. Sängarna stod bäddade, men husfolket låg i halmen över juldagarna - barnen ännu läng- re. Den första halmen låg kvar till nyårsafton, då byttes den och ny lades in - den låg till trettonde. Då byttes den och låg till tjugon- dedag Knut, då var julen slut på allvar. På julafton rullades ett stort lakekar in i stugan, ty nu skulle alla bada - vatten hade värmts i en stor gryta i den öppna spiseln - kvinnfolken först, och sen manfolken i tur och ordning. Därpå togs på rena kläder både över och under, och det tyckte alla var både högtid- ligt och skönt. Då kände man sig ren och fin för att rätt kunna fira den heliga julhögtiden. Sen hjälptes manfolken åt att bära ut vattnet och karet. Under tiden kokade kvinnfolken kaffe och dukade fram och då skulle alla sorter av det bakade vetebrödet och småkakor - där så fanns - smakas av och då tändes julljusen i krona eller gren, jämte / stakar; och då var det jul. Därefter lästes julevangeliet och några psalmer av husfadern eller husmodern - de kunde ju vara gamla och sy- nen dålig - och då blev det någon yngre person, som trädde i stället. Det är underligt när man tänker på t.ex. min mormor och morfar ha- de aldrig gått en dag i skola utan fått lärt sig i hemmet, men de läs- te utmärkt och kunde därtill långa stycken i biblen och katekes utan- till, därtill de flesta psalmerna. Heder åt dem - och många av oss få skämmas, som dåligt utnyttja våra rika möjligheter. (Min mormor gick och läste vid 14 års ålder, vilket var mycket o- vanligt vid den tiden och så fick hon jämte tre av kamraterna var sitt nya testamente såsom belöning och till minne - även detta en ovanlig utmärkelse för den tiden) ... I min barndom åts alltid risgrynsgröt och lutfisk till kvälls- mat jämte uppskuret sugel. Ett par stora hela kanelstycken skulle ko- kas i gröten - de togs bort då den var färdig - sen ströddes den över i rutor med finstött kanel. Mormor talade om att de även i hennes ung- dom åt "viter gröt", men om det var risgrynsgröt vet jag ej. / Sen julbordet dukats på julafton, skulle det ej dukas av (d.v.s. sådana matvaror som ej tog skada.) Ett stort fat varå fanns fläsk, kött, korv och sylta uppskuret, den hemysta osten på en tallrik, samt drickstopet - gärna även brännvinsflaskan; i mormors hem användes en stor vit fyrkantig flaska till detta. Vid julen var smöret packat i en rätt stor och hög glassmörask; smöret var mönstrat med en träsked ovanpå - smöret mitt på bordet. Från julafton och till tjugondedag Knut fick ingen besökande lämna huset utan att ha blivit bjuden på nå- got, ty då bar han ut julen sades det. På julafton gick man tidigt till sängs, ty man skulle ju upp till ottan nästa morgon. Det troddes att förfäderna gästade det gamla hemmet under julnatten och därför skulle bordet ej dukas av och ordning och reda härska i hemmet. På juldagen skulle alla till ottan, som kunde komma ut - i mormors ungdom började ottan 5-6 på morgon; i förväg hade alla skaffat sig tjärbloss, som de hade och lyste sig med; även de åkande hade tjärbloss. Stugornas fönster voro upplysta med hemstöpta talgljus - ofta tregre- niga. Det var en vacker syn att se alla dessa upplysta fönster och al- / la rörliga bloss i backar, stigar och på vägar - med den kära kyrkan som mål - i den mörka vinternatten. Vid framkomsten till kyrkan kastades alla blossen i en hög vid in- gången och de bildade ett stort hål, som gnistrade och lyste. Ja så berättade mormor och så tillgick det även i min ungdom, med undantag av blossen - talgljus användes rätt länge - Mormor stöpte alltid ljus till julen ända till omkring 1890-talet, men det fanns stearinljus att köpa, och vaxstapler till julgranen. Vaxstaplarna voro böjda i en spi- ral (smala) så de fick man sätta upp allt eftersom de brann. (Mormor berättade också några sägner om de dödas julotta - önskas det?) Även i vår tid upplysas alla fönster och ytterbelysning tändes juldagens morgon, fast nu är det elljuset som strålar. Både i min barndom och nu börjar julottan kl. 7 på morgon. .... Alla åkande kappkörde från kyrkan när de for hem från ottan, ty den, som kom först hem skulle få sin skörd först inbärgad under det komman- de året. .... Så åts frukost - smör, bröd, ost och uppskuret, nedsköljt av sup, dricka och kaffe. Middagen bestod av lutfisk, kött, fläsk och / korv - det skars upp och åts kallt - varm potatis. Om det fanns gröt sen föregående kväll kvar, så koktes det upp mjölk och däri lades det klimpar av gröten och åts efteråt, sen åts fruktsoppa (hemtorkade körs- bär, russin och sviskon) om tillgång och råd fanns. (Fikon var också mycket uppskattade i soppan om man hade råd). Efter middagen och sysslornas utförande lade sig alla att sova en stund med kläderna på - kröp ner på bänkar och soffor - och i julhal- men på golvet, för att vila ut efter den tidiga ottefärden. Detta kal- lades att "môla möske". Natten mellan juldagen och annandagen bildade ungdomarna lag och gjorde rent i ladugården hos grannar och bekanta. Detta tillgick så, att om de var goda vänner med ägaren av ladugården, så gjorde de verk- ligen rent, d.v.s. körde ut gödseln, sopade ladugårdsgolvet, ryktade kreaturen, lade för dem foder och allt var färdigt och i ordning, när husfolket kom ut för att mjölka och sköta om djuren. Men voro de ovän- ner med ägaren - eller han var ansedd som ogin och gnidig - då gjorde de så mycket ofog de kunde, t.ex. körde in hela gödselstaden i ladu- / gården, släpade fram all möjlig gammal bråte och placerade framför in- gången till ladugården, och det kunde också hända, att de stapplade upp en hel del gammal bråte framför ingångsdörren till boningshuset, så att husfolket hade en mycket arbetsam stund innan de kunde taga sig ut. Denna sed varade fram omkring 1850-talet eller något längre. Ungefär vid den tiden började folk sätta upp julgranar utanför sina hem. Det var då ett mycket omtyckt trick att natten mellan juldagen och annandagen byta bort dessa - där spelade också vänskapen en stor roll. Det kunde hända, att den som hade ett par stora, ståtliga gra- nar vid sin dörr, kunde få dem utbytta mot ett par små fula ruskor, eller helst bli utan; och detta ansågs mycket harmfullt. En fattig torpare eller backstugusittare kunde under annandagsnatten få sina små rankiga granar utbytta mot storbondgårdens mera storståtliga d:o; de gott anseende hos bygdens ungdom. Ibland vakades det i gården för att vakta julgranarne. Denna sed varade till 1890-95. Annandagskvällen gick man omkring med julbocken. Detta tillgick så / att någon av de manliga ungdomarna skrudades i en getskinnspäls med stora horn; han leddes i ett rep in i stugan av några kamrater - han bräkte och slogs. Barnen skrattade och skreko och flydde upp i den sto- ra sängen eller upp på ugnen, som den tiden ofta fanns i allmogens storstuga. Både bocken och de, som ledde honom, skulle trakteras med vad huset förmådde, och som det vid denna tid fanns gott om brännvin, slutade detta ofta med vilda uppträden och blev sedermera på grund därav förbjudet. Denna sed brukades ej då jag var barn.
Mjölkhushållning
Mjölkhushållning. (Uppteckningarna gjorda i Hova socken, Västergötland, sommaren 1933 av Aina Meijel.) I. olika slag av mjölk. Man hade ej någon annan allmän benämning på mjölk än mjölk. Till människoföda användes komjölk; för länge tillbaka sedan hade man även i någon mån getmjölk. Mjölk användes också till föda åt kalvar och svin. – Om råmjölk se närmare i kap. II. Spenvarm mjölk kallades numjölk, nusilder mjölk eller silmjölk. För spenvarm sade man kovarm eller kojumen. nö li ha mjölka vel bana ha silesupen eller silesåpen (obest. sg. - sup men därjämte även silsupe) d.v.s. då man mjölkat fingo barnen en skvätt av den nymjölkade, ännu varma mjölken. Man skickade ej kvinnor särskilt för att traktera med nysilad mjölk men om det satt några fattiga, som ingen / mjölk hade, brukade man gå till dem med litet, då man mjölkat. Ordet sötmjölk användes ej. Mjölk på vilken gräddbildningen ännu ej börjat, kallades nusilder mjölk, oskummad mjölk numjölk, skummad mjölk skumemjölk, och kokt mjölk kokter mjölk; den hinna som bildades på kokt mjölk, kallades sjin, ruva eller snärj (n.). grede (m.) ´grädde´, själöpnad mjölk ´självlöpt mjölk´, mjölka själöpnar ´mjölken självlöpnar´, ho sjä sje ´den skär sig´. själer mjölk, blår mjölk ´mager mjölk´, sur mjölk ´självsurnad mjölk´. Då denna mjölk är helt litet sur men ännu slät, säges den vara glam eller blåsur; då den surnat ytterligare något, så pass att den riner ihop, löpnar ihop, ´klimpar sig´, säges den vara drajen eller löpen. Självsurnad mjölk användes mycket till människoföda, men gavs också åt svin och höns. Genom tillsats av jäsämne förändrad mjölk kallades tätemjölk. Tätämnet utgjordes av en liten grön (vit) ört med blad med röda kanter, vilken växte på mos- / sar. Den kallades på orten tätegräs. Av denna lade man litet i bottnen på ett fat eller beströk fatet därmed, varpå man silade ner nymjölken i detta. I vanliga fall skaffade man sig litet tätmjölk, som indränkts i en ren linnelapp och sedan torkats. Den blötte man upp och lade därav i kärlet, vari mjölken silades ner. Ibland fick en skvätt tätmjölk stå i en kopp och torka och sedan beströk man botten i kärlet med denna. Man tog den översta mjölken, även grädden, till tätmjölk. Då tätämnet tagit slut, gick man till någon av grannarna och fick litet nytt. Var det slut i hela byn, måste man bege sig upa mösa ´uppåt mossarna´ i Älgarås för att skaffa nytt tätgräs. Tätämnet förvarades på en linnelapp, i en kopp el. dyl. se ovan. Tätmjölken i det sega, trådaktiga stadiet kallades långmjölk. Motsatsen var kutmjölk; mjölken blir kut, om det är dålig täte, eller om det är för varmt. Tätmjölk tillverkades endast av oskum- / mad mjölk. Man slog åtminstone alltid nymjölk på tätämnet, men sedan kunde man ibland späda ut denna med skummad mjölk, söt eller syrlig. Mjölken värmdes en smula, om den ej var alldeles nymjölkad. Den slogs upp i lerfat eller kopparbunkar. Några större kärl för förvaring av mjölk känner man ej till. Ibland, t.ex. om det var åska i luften, hände det att mjölken vid beredning till tjockmjölk misslyckades; den kallades då löpmjölk och gavs åt svinen. Vanlig mjölk blandades stundom med vatten, vilket kallades blåne (n.). II. Maträtter, i vilka mjölk ingick som en viktig beståndsdel. Oftast förtärdes den söta mjölken ouppkokt. Men man brukade också koka den; så åts t.ex. alltid kall vasgröt ´vattengröt´ med varm uppkokt mjölk. Ett vanligt sätt var att söpa brö i mjölka ´lägga brödbitar i mjölken´; det kallades också att beta i brö. Av den direkt i fatet förvarade, oskummade / mjölken bereddes filebonke. Mjölkrätter, som bereddes genom tillsättning av löpämne, voro sötost, vitost och ostkaka. Sötosten förekom som förning eller kalasmat. Då den tillagades, lät man först mjölken löpna; därefter plockade man sönder den och kokade den sedan länge i vassla. En del togs så upp, under det att resten fick koka ytterligare. Härigenom erhöll man dels vita och dels gula bitar, som togs sig vackert ut, då man lade upp dem tillsammans på ett fat. Ej heller vitosten gick att gömma; den gjordes av nusilemjölk ´nysilad mjölk´ och lades upp på ett fat och åts med socker och kanel. Ostkaka var vanligt på kalas eller som förning. Ordet brunost var känt av min sagesman, men hon kunde ej erinra sig, om det var en särskild slags rätt eller detsamma som sötost. Vidare kokade man vasleväling (f) ´vasslevälling´, varvid man skummade av vitmese óstvassla´och / lade i den förut avredda vällingen. Av råmjölk ´råmjölk´ tillreddes kalvost, kalvdans el. krukost o. panost samt råmjölkapanekaka. Dylika rätter lagades ej till vid speciella tidpunkter, utan närhelst man hade tillgång till råmjölk. Skummar man av den lösa, korniga massa, som vid kokning av vasjel (best. sg. vasjeln) sötvasjel, vitvasjel (till sandost) steg till ytan, får man vitmese (m). Lades i vasslevälling, se ovan. Rätter som tillverkades av mjölk med tillsats av öl eller dricka voro ölost och ösjöpa ´ölsupa. Till den senare tog man helst surt dricka och tillsatte med något sirap. Då man var förkyld, ansågs det bra med ölost. Av grädde, mjöl och socker bakade man en slags små kakor, gredkaker. III. Mjölkens förvaring; gräddbildningen. På större ställen hade man en särskild / mjölkamare ´mjölkkammare´ i samband med boningshuset. Mjölken ställdes här på hyllor, mjölkhöler. I mjölkkammaren förvarades även ost och smör. Osten lades på en särskild osthylla, se nedan. På mindre ställen hade man mjölken stående i ett skåp, i källaren eller på en hylla i stugan. Det kärl, som användes vid mjölkningen, kallades stäva eller stope (m.), ett laggkärl med en hög stav som handtag. Vid mjölkens uppsilning använde man en sil av trä. Silhålet täcktes med en tygbit. De kärl, i vilka mjölken silades upp, kallades bongke, fat, mjölketråj. Bunkarna voro merendels av koppar och rymde en kanna vanligast. Faten voro lerfat och mjölktrågen av trä. Att skumma mjölken kallades att flöta å (pret. flöte å). Man använde härvid en skumeslev (f.) med ett långt, urholkat blad, med vilken man också / låsa å gredråna kring fata ´skrapade med sig gräddranden kring faten´. Mjölkkärlen tvättades noga i varmt vatten. IV. Beredningen av smör. Mina sagesmän kände ej till beredning av smör av annan grädde än den å komjölk erhållna. Med kärna menade man endast själva kärlet. Detta var ett högt, ganska smalt laggat kärl. Kärnorna voro större och mindre. Kärnan var ej försedd med hål för vasslans avrinnande, utan då man tog upp grädden (smöret), var vasslan kvar i kärnan. Kärnstaven kallades tule, stjänetule (m.), och var i nedre delen försedd med ett träkors med ett hål i mitten. Korset kilades fast vid tullen genom en kil, som stacks in bredvid tullen i hålet på korset underifrån. Kärnstaven var gjord av björkträ. – Då man kärnade, kunde man stå eller sitta var som helst; då det ej ville bli smör, flyttade man sig närmare spisen. / Längre fram bjöna de mä vevtjäner ´började man använda kärnor, som drogos med en vev´. Tillfälligtvis t.ex. om man hade så litet grädde, att det ej lönade sig att slå det i kärnan, kunde man tillverka smör genom att skaka eller vispa grädden i en lerkruka eller rösta ´skaka´ den i en betäl ´butelj´. Att kärningen misslyckades kunde bero på att det antingen var för kallt eller för varmt. iblan fek en smör i rapet, å iblan köneᴗen få stå hålve daga, en könd få röra mjöl i å jära panekaka å altihopa ´ibland fick man smör meddetsamma, och ibland kunde man få stå halva dagarna; man kunde få köra mjöl i och göra pannkaka av alltsammans´. När korna började att sina å ´sina´ var det också svårt att få smör. När kärningen inte ville lyckas, sade man, att det var ”förgjort”. Man gjorde då ett kors med fingret på kärnan för att hjälpa upp smörbildningen. - En gubbe, benämnd Kro-Jon, var känd i sock- / men för att kunna hjälpa mot förgörning. Dä va ena di kalla Inga; ho hade kärna länge; då kom Kro-Jon. Då säjer Inga: ”Kan Kro-Jon säja, hur ja sa bäre me åt.” – ”Jo, dä sa ja läraᴗna ett knep; ta å vigselringen å kasta i kärna!” – Dä blidde smör mädäsamma. – Grädden sattes före kärnandet intill spisen och rördes för att bli jämnvarm. Några särskilda benämningar på grädden under olika stadier av kärnandet har jag ej kunnat få reda på. När man hade grädde stående, och den blev litet sur, kallade man den tjängrede. tjänemjölka ´kärnmjölken´ användes i hushållet; man drack den, eller man kokade vassgröt av rågmjöl och doppade i kärnmjölk. Efter kärnandet brukade man skölja smöret ett par gånger med friskt vatten. Man använde ett trä- eller lerfat då man skulle älta, älsa ´knåda´ smöret. Samtidigt sälta ´saltade´ man det. Det skulle / alltid mora ´husmodern´ själv göra och likaså smaka av det nykärnade smöret. Då man knådade smöret, användes en smösjlev (f.). Till sist gjorde man sockertoppsformade smörklimpar, som kallades smörslgaer. Om den vid kärnandet erhållna smörklimpen var aldrig så liten, så glömde man ändå aldrig att göra ett kors med tunnsidan av handen i den för att skydda mot inflytandet av onda makter. Det knådade och saltade smöret packades sedan ned i smörböter, trinda laggade byttor med lock och av olika storlek. Dessa kärl förvarades i källaren. Särskilda smörförmar äro ej kända. Vid högtidliga tillfällen gjorde man kruser (krusa) ´utsirningar´ i smöret med en bakelsesporre. Det smör, som man på färder behövde, förvarades i en smörask, en rund, svarvad träask med lock. Smör exporterades ej från socknen; prästen fick / smör och ost; för övrigt for man till stan och sålde det smör, som inte gick åt i hushållet. V. Beredningen av ost. ost (m.) ´ost´, ingen annan allmän benämning. Ordet ost användes även om mjuka, ej formade och ej hållbara ostslag; jfr. närmare under kap. II om ostartade maträtter. usta (pret. uste) eller osta ´ysta´. Ostsorter, som fordom tillverkades inom socknen voro sötmjölksost, tjänmjölksost, gredost, sånost, plåkost. Med plockost menade man ost, vid vars tillverkning inmängdes s.k. plåker (plåka) från tidigare käsning, d.v.s. sådana mera fasta stycken, ostämnen, som uppstå, då mjölken bringas att löpna, och som kunde gömmas någon tid, tills man fick litet mer att ysta. T. ex. om man ville ha en stor ost, så började man åtta dagar i förväg och gjorde plockor efterhand, som man hade tillgång på mjölk. / Man gjorde ej ost av annan mjölk än komjölk. Oskummad mjölk begagnades mest vid osttillverkningen. Ost av oskummad mjölk kallades stundom sötmjölksost; oftast sade man bara ost, då ystning av skummad mjölk sällan förekom. Tillverkning av ost i ustekörj, ostekörj ´ostkorg´ förekom. Dessa korgar voro runda av tätt flätade, fina rötter eller av kluven pil och bottnen öpna (öpen), d.v.s. det fanns i bottnen ett hål försett med glesare flätverk i form av ett kors, där vatten drog sig ut. Storleken var mycket växlande; de kunde vara mycket små och upp till en halv aln. Korgarna köptes av korgmakare på marknader. Vid tillverkning av ost i ostkorg lade man först ett lager ´lager´ av den nulöpnade ´nylöpnade´ ostmassan i böten ´bottnen´ på korgen, vari lagts en handduk. Detta pressades så ner, varefter man lade på ett nytt lager, detta för att osten skulle bli slät. Ostmassan pressades / ner i korgen med blotta händerna, och därefter lade man över en liten brädlapp med tyngd på. Den skurna massan, som lades upp i korgarna, kallades ostmus (f). Osten saltades på så sätt att man ställde ner hela ostkorgen i ett kar med saltlake. Den fick dock ej stå länge. De i ostkorg formade ostarnas storlek var allt efter korgen. Tjockleken var olika, antingen var korgen halv eller full. För att åstadkomma låpe (m), löpesvaten ´ostlöpe´ använde man magen av en åtta dagar gammal kalv. Först togs löpet ur magen eller löpessjinet och gjordes rent, och så lade man litet mjölk, salt och mjöl på, varefter det fick ligga i ett fat ett par dagar. Därpå lade man löpet tillbaka i magen, körde en träspeta genom den och genom en sinka i taket, varest den fick hänga för att torka. Mjölken ljummades i och för osttillverkningen i en förtent köpersjetel ´kopparkittel´ / på tio kannor och försedd med fötter. Denna ställdes på den öppna spisen i köket. Då löpet skulle tillsättas, tog man en liten, ute tu ´utav tyg´ för ändamålet sydd, löpespöse. Så skar man bort spetan i den torkade löpmagen, skar av en bit, tvärs över både skinnet och löpet och lade i påsen, som bands till med en sno (f) ´snodd´. Påsen fick därpå ligga i litet vatten, varefter man kramade ur den i den ljummade mjölken, som rördes med handen. Man stack ned hela påsen i mjölken och kramade, tills man såg, att det lupna ´löpnade´ på handen. Det kvarvarande löpet sparades till nästa gång. Man hade det mellan varje gång liggande i en bytta med en trasa om. Enligt en annan metod sänkte man ner själva kalvmagen en stund i mjölken, varpå man tog upp den och kramade ur den och hängde upp den till torkning igen. Samma mage / kunde användas flera gånger, om den blott torkades ordentligt emellan. Under tiden som massan löpnade, rörde man flitigt om, för att den skulle bli fin och söneröpater ´fördelad´ d.v.s. jämn. Den löpnade massan kallades ostmasa eller uste. Man tillverkade även ost i kar. Ostmassan östes då upp ur vasslan med en skopa eller oftare med blotta händerna. Den lades ej direkt i karet utan i en handduk el. dyl. ostakläe, varmed man beklätt insidan av karet. Man tog upp ett nävetag ´nävtag´ med båda händerna ur gruta ´grytan´, kramade och pressade ner det i karet, också med händerna, och lade salt på varje sådant lager. För varje ilagt lager, nöpa en up dä, d.v.s. plockade upp det på ytan, så att det blev litet ojämnt, varigenom det fäste bättre vid nästa lager. Karet, ostkaret, var ett laggat kärl med lock, varpå lades stenar som tyngd. Det var noga med att loc- / ket slöt tätt till, annars blev osten sned. Vasslan måste också pressas ur noga, så att osten sedan inte kom att ta jäs ´jäsa´. Den utpressade vasslan gavs åt svinen och kriatura ´kreaturen´. Om det var mycket, pressade man ur den smula grädde, som ännu fanns kvar i vasslan och gjorde vaslesmör ´vasselsmör´ utav den. Ostmassan fick sedan ligga i ostkaret i åtta dagar för att taga form. För varje dag vände man den och lade omkring den en ny tör ´torr´ handduk, för att den skulle torka fortare. Ostarna lades i sina korgar eller kar till torkning på osthöler ´osthyllor´, som löpte utmed väggarna i mjölkkammaren strax under taket. Jfr. ovan s. 7. Då osten var så pass torr, att den kunde tagas ur formarna, gjorde man det, och sedan fick den ligga, tills den förtärdes. / Man brukade inte äta av den för färsk; en suleᴗläta n vära tes ha va lite törkater ´man skulle låta den vara, tills den var litet torkad. Ibland kunde osten ligga ett halvår; den ost, som gjordes till julen, gömdes ofta till midsommar; man fick då skrapa den emellanåt, så att den inte möglade. I oktober och november är det bästa osten i mjölken, brukade man säga, och vid den tiden var det vanligt, att man ställde till med stora ustekalas eller ustöl, ostöl ´ystkalas´. En bjöd då till sig grannarna vilka togo med sig mjölk eller en plocka (se ovan s. 12), och så ystade man tillsammans åt den som hade ystkalaset. Sedan var det en annan, som bjöd, och då fick man i sin tur ta med sig mjölk och gå till denne och ysta. Eller också gjorde man så, att man under en tid i förväg samlade ihop plockor (se ovan), och när man fått tillräckligt mycket, bjöd man grannarna till sig på kaffe / för att samtidigt få hjälp med ystningen. Så t.ex. då julosten skulle göras. Man lade då tre eller fyra plockor i ett fat, och dessa plockades ytterligare sönder i små plockor. Man värmde nymjölk och bringade den att löpna på vanligt sätt, varefter man strödde plockorna ovanpå mjölken, tills det alltsammans var varmt. Då gjorde man ett kors i plockorna och rörde ned dem. Ibland tillverkade man så stora julostar, att man måste göra dem i grunsål ´grynsåll´. Sedan kunde man koka sandost av vasslan. Den kokades, så länge det fanns något vått kvar i den och reddes med ägg och en nypa mjöl. Enligt min sagesman skulle sandost vara detsamma, som vi nu kallar mesost. Ordet mesost eller messmör kände hon ej till från äldre tid. ________________________ / Accessionsnummer: 6839 Ort: Hova sn, Västergötland Innehåll: ULMA:s frågel. 1 Mjölkhushållning, 19 bl. Informant: Aina Meijel, 1933
Utan titel
En annan lek kallades ”Boferbill”. Den leken har jag aldrig sett mer än hemmavid. En del av dessa lekar har likasom latinsk anstrykning i ordlekarna som skulle kunna tydas på, att de äro av hög ålder. Boferbill leken tillgick sålunda. En av barnen skulle stå mot en vägg ell. d.l. som då man bolla. Under tiden skulle alla barnen gömma sig. Den som stog vid väggen skulle nu i sin tur taga reda på de gömda barnen. När han börja detta sökande skulle följande räknesätt utföras en, två, tre, fyra, fem sexti: ho, ho, ho, Till sist sprang alla barnen fram till väggen på en gång. Här var nog någon mer ceremoni som skulle utföras. men den har jag glömt. En annan lek var. Barnen stäldes i en ring. En av barnen gömde sig. En annan gick omkring barnflocken med en käpp i handen och sade: ”Jag gard. ja gard (gör gärdesgård) omkring mina får. Med eld och med stål. Ingen orm skall genom krypa. Ingen skata över flyga. Den som tager ett enda får: ska hänga så högt upp i galgen som så. Varvid käppen gjorde en cirkel i luften. Den som inhägnat fåren så väl emot allt ont, låtsas sen sova. Han lade huvut mot handen och sov. Under tiden kom det gömda barnet fram och tog ett får. Fåret gick med utan motstånd. Under tiden vakna fårägaren och sade: Se, nu har de tagit mitt alldra största och vackra får! minsta om det var ett mindre barn. – Der har det pissat. Der har det smuttsat sig.—med ett grovare uttryck. – Den vägen har det gått. Då fårägarn gjorde en gest med käppen åt det håll fåren troddes vara. Leken fortsattes tills alla fåren blivit stulna. Ibland togs två i sänder! Då alla fåren voro stulna gjorde fårägaren följande uttal. Alla får som bräka är mina! Då merendels alla fåren bräkte och kommo fram. Då denna ell. någon annan lek fortsattes. Väva vadmal, Slå på trea. Springa enkeleken, Barkeholten användes nog till en del ännu; så de knappast behöver beskrivas i detta sammanhang. Det fanns en annan lek som användes i min barndom: Som kallades att slå munk. Den leken tror jag är ur bruk nu: Munken bestog av en träkloss liknande en mindre sockertopp ell. kägla. Merendels användes landsvägen ell. annan gemn plan till denna lek. Man gjorde en rits tvärs över vägen. Ingen fick gå över ritsen då han slog till munken. Munken ställdes c:a 6 – 8 met. från ritsen. Alla som deltog i leken skulle ha ett c:a 2 fot långt slagträ kallat munkträ: En av gossarna skulle stå vid sidan om munken vid vägkanten. Munken stog mitt i vägen. Denne gosse kallades munkvakt. Hans uppgift var att resa upp munken var gång han blev ikullslagen. Varje yngling hade rätt att slå till munken en gång med sitt trä, som gick i tur och ordning. Var det någon som ej råka mumken fick han bli munkvakt. Ju hårdare man kunde slå dess bättre. For munken långt längs vägen var räknat som stor skicklighet. I denna lek deltog sällan några flickor! Ett bollspel som användes i min ungdom. är nästan nu ur modet. Det kallades att slå sälta. Jag tror det användes i England. Även här har tidningarna mämt det fast med ett annat namn. Vi hade en vanlig gummiboll. Mången gång ett nystan ell. av gummiremmar virad boll. Ibland var den virkad. Man kunde vara två. men hälst 6 – 8 för att detta spel skulle bli roande. Man gjorde en rits i ena änden av planen. Lika som vid fotbollsspel. Vid den rittsen placerades halva laget pojkar. Det kallades att vara inne. 10 a 12 met. derifrån gjordes en annan rits det kallades att vara ute och der placerades det andra laget pojkar. Varje pojke som var inne fick slå till bollen tre gånger med ett passande trä. liknande munkträt. Detta slåträ kallades sältträ. En av de pojkar som var inne skulle hysta bollen i lagom höjd till den som var i tur att slå till bollen. Det kallades att ge upp. Om n som skulle slå bollen ej råka den samma kallades det en bom. Slog han fel tre gånger blev han ansedd för en dålig spelare. Och hela laget fick gå ut. Och det andra laget fick gå in. Råka han bollen skulle han springa ut till den ritsen och vända der. Under tiden han sprang skulle de som var ute försöka råka honom med bollen. Vid ritsen var han fri. Blev han råkad då han sprang kallades det att bränna å honom. Föll han omkull. Hette det. fripax! Då fick ingen kasta bollen på honom. Han hade då att gå ut igen. Och försöka språnget på nytt. Ju längre och högre bollen for ju bättre var det. Kunde bollen tagas i luften innan han föll till marken, av de som voro ute, fick dessa gå in. Gick bollen högt kallades det: En vacker lyra. Att slå triss är ju allbekant vadan det ej behöver beskrivas. En lek hade vi som kallades bollstå. Den har jag glömt. Jag vet endast att vi skrev bokstäver på en vägg och använde en liten boll. I den kallare årstiden användes utom ringlekar även sittande lekar. Såsom att låna ellvärme (eld och värme. Jag har inte sett den leken sedan. men har hört att den även förekommit i Mölndal. Den tillgick sålunda! Gossar och flickor skulle sitta på olika plattser i tummet. En annan gosse ell. Flicka gick omkring med en käpp ell. kvast och fråga var och en om hon fick låna ellvärme. Gå till näste granne: Svartes det. Under tiden skulle de andre byta plats. Då skulle den som ville låna eld och värme skynda sig att intaga någon ledig platts. Kunde han icke det, fick han hålla på i det oändliga med sitt lån. En annan lek var: att mussla lästen. På en del håll mussla skon. Då skulle barnen sitta tätt tillsammans på golvet med uppåt böjda knän. En sko eller ett annat föremål skulle stickas under knäna och föras fram i smyg. Sedan skulle en av barnen som ej deltog i golvsittandet gissa var skon var. Då denna gissat rätt fick den som hade skon stå upp och byta platts med den som senast gissat. o.s.w. En lek kallades att gömma ringen. Barnen sutto på stolar och soffor. En av dem gick omkring med en knapp ell. träpinne i handen och luta sig mot barnen och sade: göm ringen, göm ringen, allt för väl. Då denne överfarit alla barnen, frågades. Hvem harn? (Hvem har ringen?) En som satt på en stol skulle gissa. Gissa han (hon) orätt, fick han sitta qvar vid nästa ringgömma och den som gömde ringen sade: Ett kålfat. Gissa han rätt lät det: Ett köttfat. Och en annan fick intaga hanses platts. Ibland förekom vid denna och andra lekar att den som gissa galet fick ge pant. Panten bestog av någon klädespersedel såom mössa, rock, huvudduk etc. Ell. och kunde han bli ådömd att stå på huvud så väl som på fötterna. Eller och se i spisen upp i skorstenen om fars håsor (strumpor) voro torra än. En lek kallades den tysta leken. Den var mycket skrattretande. Den kunde även äldre deltaga uti. Då alla närvarande voro plaserade rundt om i stugan skulle en av deltagarna gå omkring och viskade säga ett namn på en sak. t.ex. hyvel ell. borste. Sedan alla fått dessa namn sig tilldelade skulle en annan av sälskapet. Fråga så här. Vad äter du med? svar. kosvans. Vad målar du med? En grisfot o.s.v. Svaren var de namn som förut voro givna. En annan lek var att sitta på understol. En satt på en stol. en annan gick omkring och tog upp under som fördes i viskande ton. Då alla hade undrat. Så berätta den som tog upp undren följande. Somma undrar så och somma undrar så! Somma undrar varför du går snett på skorna. Somma undrar varför du gäspar så ofta o.s.v. Ibland kunde rätt elaka under förekomma som gjorde att den som satt på stolen blev vid dåligt lynne. Fria på narri var en lek. Då skulle flickorna vara i ett rum och gossarna fick gå i ett annat rum. Sedan skulle gossarna i tur och ordning. gå in och buga sig för en flicka. Det var bestämt förut flickorna emellan vilken gosse de skulle ha. Råka gossen fel visa flickan bakdelen till. Då fick han gå ut igen och fortsätta tills han råka den rätta. Sedan fick flickorna gå igenom samma prosedur. Dans förekom icke denna tid så ofta som nu. Det var som förut är nämt om midsommar. Dansen skulle inget kosta då. Icke häller andra lekar. Var det fanns ungdomar fick man gå in i husen i tur och ordning ibland här, ibland der. Om sommaren hölls lekarna och dansen i det fria för det mästa. Endast ett par gånger på året var nöjet förenat med utgifter. Det var om jul. och kanske på sommaren ell. i frihetsveckan den 24 Okt. Då gjorde först gossarna en s.k. bal och bjudde var sin flicka. Sedan gjorde flickorna sammaleds. I bland gjordes av de äldre en s.k. Gubbebal. Der även ungdommen från samtliga familjerna finge vara med. Kostnaderna för dessa baler var efter vår tid obetydlig emellan en eller högst två kr. och så några ören till spelmannen. Den som tog upp spelmanspengar, i en hatt ell. mössa sjöng under tiden ibland sålunda. Nu ska vi sjunga för vår spelemannsskål. Våra flickor de sjöngo i går. Sjung faderalla. Sjung fader... Hurra spelmans skål. Det kunde hända någon gång att det gjordes s.k. dragningar. En slags lotteri. Lagen mot lotteri var icke så sträng då. Det kunde vara en klocka, tavla etc. som skulle lottas bort. Var och en fick betala 25 ell. 50 öre för sin lott. Sedan spelades medels Kille kort, om föremålet. Vid varje giv fick en eller flera gå ifrån tills endast en var kvar och den vann klockan. (Jag vill minnas att det var den som fick killekortet som vann.) De som fick gå ifrån spelet tog detta med sakmod för det vankades vanligtvis en ell. två snappsar till dessa. Sedan vidtog dans. Av ringdanser kommer jag ihåg några stycken. Flickan går i dansen med röda gullband. Flickan går etc. Alla stroferna här sjöngs två gånger. Så knyter hon det om sin kärastes arm. Så knyter... Kära min flicka knyt icke så hårt. Kära min... Jag ämnar ej att rymma bort! Jag ämnar ej... Och flickan hon lossar på röda gullband. Och flickan hon... Varvid flickan som gick i ringen lossar på det profisoriska gullbandet. Så hastigt åt skogen den gossen försvann. Så hastigt den goss...... I skogen har de varit i dagarna tre. Om de var flere. I skogen har... Nu lyster det oss våra gossar få se. Ny lyster... De skjuter äfter dem med de femton gevär. De skjuter... (De skyldrar för dem med de femtan gevär sa de i Mölndal:) Ja,vill i oss något så har i oss här. Ja, vill... Här en annan. Ungersven växer så smaler och lång. Och derför är han så stolt i sin gång. Kom valsa med mej. Jag tycker om dej. Men jag har så mången som vaktar på mej! På mig vaktar fader. På mig vaktar mor. På mig vaktar syster, på mig vaktar bror. (Den ringleken tror jag är från Vänersnäs.Det var ett par flickor härifrån som på besök i Tunhem sjöng den första gången som jag hörde) På mig vaktar även min lille ven. Den bäste jag äger så är det väl den Ännu fler ringdanser finnes med samma långsamma valstakt. Fastän orden varierar. Här en annan med raskare takt. Kom, kom köna unga mö (unger sven) kom för oss båda i dansen. Kom, kom sköna... Den ena giver jag en korg, den andra för jag till min borg. – Den som var inuti ringen nappa nämligen till sig två: ur ringen då dansen vidtog --- Här är glädje och ingen sorg så länge brollopet ståndar. Här är glädje och ingen sorg... Här en annan. Gossar och flickor i ring som föregående. En in i ringen. Flickan i ringen tager en gosse och följande sång följer i valstakt. Bocken som jag hade, den har jag, får ja någon annan så tar ja. England giver jag dej, dej, Sej, sej du fick den av mej. Tag dig en get. Gossen som nu är i ringen tager nu en flicka och dansen fortsätter som förut. Den ringleken tycks även vara av gammal datum. Min mor som dog 83 årig för 6 år sedan hade hört den i sin ungdom. Jag har alldrig hört ell. sett den mer än i Tunhem. Här en annan. Stjernor små, på himlen blå de lysa. Friska vatten i klara källan de frysa – Här gick en gosse eller en flicka i ringen. – Nappa fort den dig behagar att nappa. Då togs en gosse ur ringen. – Äfter kommer prästen med sin långa svarta kappa. – Då togs ännu en. –- Han skall oss tillsammans viga. Du skall hetta far och jag skall heta mor och så vår lilla nätta piga. – Då pigan fick följa med i slängpolskan. Alla de här stroferna sjöngs två gånger, Här en annan ringdans. Det gick ett par gubbar (käringar) i snöden sjung faderalla fallialej. De voro så ofta i nöden, Sjung faderallan lej. De sa sej ha hundra riksdaler. Sjung fader. fallialej. De ägde knappast en daler. Sjung faderallan lej.— Två pojkar. Eller två flickor skulle vara inuti ringen.— Och korgen jag dig skänker. Sjung fader. fallialej. En annan jag på tänker . Sjung faderallanlej. Och handen jag dig giver. Sjung fader fallialej. lej Om du mig trogen bliver. Sjung faderallanlej. Sen vidtog dansen. Och nu är jag så hjerteglad och svingar dej över torgen. För ja har fått den ja vill ha, Den andra giver jag korgen. Med käppen i min ena hand och flickan i den andra. Sen sätter jag min hatt på sne och ger mig ut till att vandra. Här en gammal polketta! Kalle lille, kalle lille, kom,kom, kom, skall du få det du bad mig om. Hela mitt hjerta och halva min själ. Det skall du få för du dansa så väl. refräng falladia, fallaladidi etc. Efter vad min fader berätta lät det som att polkättan blivit införd i Tunhem i mitten av förra århundradet. Här en masurka. något grovkornig i tryck. Det kom till mig en torsdagskväll. Då jag var ensammen hemma. Då kom till mig en liten gutt, den de kalla för pelle. Han gjorde mej en faderallan, faderallan, faderallanlej. Han gjorde mig en liten gutt, den de kalla för pelle. När den gutten blivit stor börja han på att göra. Han gjorde också en faderallan etc. Denna masurka är troligen kommen från Dalsland. Kanske från Norge. Det var vanligt att dalsländningar togo tjenst på Tunhems herrgårdar på 1870 talet. Det var dessa dalsländningar som införde den masurkan. Att både masurkan och polketta icke haft hemortsrätt länge i Tunhem. Kunde man förstå derutav att det var sällan de äldre dansa dessa då moderna danser. De gamla dansa hälst vals och deltog i ringlekar om danslusten kom över dem, ävensom polka (polske). Här en gammal vals! Gubben i paradis. Slakta sin jule gris. Fläsket det sålde han. Korven behålde han. Om det fanns mer ord till den har jag glömt. Sedan följde en tung och släpande refreng. Här en vals till. Vad gör det mej om jag gör dej en liten gutt som liknar mej. Med knollrigt hår och ögon blå, han likna skall oss båda två. refreng. Hej hopp faderallan, faderallanlej. Hej hopp etc. Här en pålka (pålska) Se va loppor mor har Se de hoppar på far Stackars far, som skall föda alla lopporna mor har. Här en annan. Skomakarn. Skolåda, Lästeknippet, Pinnesuln (syl) Beckrespen etc. Jag har glömt de följande orden med namn på skomakarens verktyg som hörde till denna pålska. Här en annan. Det var en gång mitt i sökne veckan. Då hade jag en vacker flicka. Hon var så dejlig som en ros om våren emellan 18 och 20 år. sjung hopp farallalalla hopp etc. Hon sade vill knyta kärleksbanden... sen kan jag icke mer. Det var en gammal gubbe som de kalla för simmen. Semon. Som ibland var dräng och ibland var på jernvägsbygge som sjöng den på 1880 talet. Här en annan pålka. Kom sköna flicka, valsa med mej, valsa med mej, valsa med mej, Troheten skall du finna hos mej, finna hos mej etc. Mitt uti valsen kysser jag dej etc Kysser jag dej. Den pålkan har jag även hört vid Borås trakten. Som pålka var de gamlas specialitet då det gälde dans: kunde min far ett otal sådana. men jag har glömt dem. Här är borjan till en! Häj farallalel. Fyllebritas trall Tuppen och den gula höna etc. ska läsas två gånger Här en! Lite ont å bra å så e peprader höna får ja icke dä Får ja icke dä, ska ja snart ropa höna.