Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Frieri och bröllop
Det bjöds mycket folk till bröllopen förr, hela släkten och så grannarna. Brudgummen bruka bjuda till bröllopet, men bröllopskalaset var i regel i brudens hem. Somliga brudpar vigdes i kyrkan, somliga i prästgården. I båda fallen skulle ett sällskap av bröl- lopsgästerna följa med, o en del satt hemma o vänta. Av dem, som följde med, åkte en del, o en del red i gamla tider. De, som var hemma, mötte dem utanför bröllopsgården när de kom o följde dem sedan in. / Och så skulle de dricka med brudparet. Det var också en riktig spel- man som tog mot dem när de kom, en fiolspelare var det. Och det var inte nog med en på alla ställen, utan det skulle vara två också. Vid middagen efteråt satt alla till bords i bestämd ordning, brudparet främst sen prästen, o så blev de kallade till bordet undan för undan. Det var släkten främst efter brudparet o prästen o så de andra allt efter som de var väl- gångna till. När de ätit o druckit o var belåtna, blev det dans, o då skulle prästen ta första dansen med bruden, han dansa så kappan stod rak efter honom. / Bröllopet höll på i flera dagar sedan, det var supa o äta. Det var lågt i taket åt de dansande på den tiden. De kunde ställa opp sig två stycken, o så tog den tredje i axlarna på dem o spände i taket. Långa, smala rockar hade kararna då, smala i livet o knäbyxor med tofsar o band på utsidan. Det skulle vara skänker till brudparet, o det skulle ges riktigt, de skulle lägga fram på själva mat- bordet. Och prästen t.o.m. läste opp i kyrkan sedan vad var o en hade skänkt vid det o det bröllopet. Och kyrkan var full med folk på den tiden. Och när ett blivande par tog ut lysning, skulle prästen ha en skänk av dem, o fick han en / riktig skänk, så gjorde han ett riktigt "matmål" för dem som kom dit vid vigseln. Och när brud- gummen skulle ta ut sin lyssedel, så fick han läsa också. De gjorde lekar o allt möjligt under bröllopsdagarna, änkleken o sånt där gjorde de. Och innan de for hem skulle de äta ett mål också, så de inte var tomma i magen när de for. Krona hade bruden under värsta kalaset, men var hon i omständigheter, så fick hon inte ha krona. Alla bröllopsgästerna skulle ha förning med till bröllopsgården. Frun i huset gjorde själv i ordning det bästa hon kunde, det var fina kakor i formar bl.a. Förningen / hade de med sig när de kom, det var bara någon enda som ej hade lång väg, som skickat det förut. Och när kärlen var tömda där förningen varit, så skulle de lägga i tillbaka åt barnen av alla slag. Men risgrynsgröt koka de själva i bröllopsgården, det hörde till. Det var en kokerska som skötte maten o två som passa opp o värd o värdinna. Värden skötte om dryckesvarorna också. Kokerskan betalde de själva i gården, men spelpengar åt spel- männen skulle tiggas under dansen. Det var många som kom o skulle titta på brudparet, o dessa skulle också bjudas på något, o så tiggde de åt brudparet av dem också. / När de satt vid bordet o åt, så var det de som sköt utanför också. Det var allt en del som låna ring medan de var till prästen, o sedan fick de köpa en billig ring. De högg en ung björk o satte den i grindstolpen till bröllopet, o så böjde de den, så att det gick att åka eller rida under den. Bruden skulle till lagårn brudklädd efter vigseln, för sen skulle trollgubbar o trollgummor inte kunna förstöra djuren för henne. För att inte bruden skulle längta i sitt nya hem, skulle hon till avträdet där o ordna nåt med sitsen. Somliga tog en smörgås o stack ner i hålet o sen åt de / av den, o så trivdes de.
Frieri och bröllop
Det var på ett bröllop i Källsbo här i Nysund som de bara fick en skirva (?) o en bulle var till kaffet, men detta var så stort tilltaget. Och brudens mor stod o kokte risgrynsgröten själv där.
Död och begravning
En självspilling fick förr ej begravas i vigd jord. Det kan hända att en grav kan antingen sänka eller höja sig, o det skall vara ett tecken på att den, som man begravt, var sken- död.
Dräktskicket
När jag var barn, fick jag gå opp till farmor när hon skulle klä sig för kyrkan, hon klädde sig i "mösse o stycke". Det var en spets framtill o en mössa som var blå, ibland ljusare o ibland mörkare blå o broderad med silke i lysande färger. Broderierna såg ut att vara gjorde i kejdesöm. Baktill var en stor rosett av band i samma färg som mössan. Flickorna fick sådana mössor till konfirmationen, när de förhördes, skulle de ha ljusa mössor o svarta när de gick / till nattvarden, så hade jag. På påskdagen o juldagen skulle de vara svartklädda, så att då hade kvinnorna mörka mössor till kyrkan. Mössorna var broderade riktigt fint med blommor o blad. Sedan hade de en huvudduk utanpå mössan när de var ute. Klänningarna förr var sydda med korta liv till midjan o ringade runt halsen. Sedan tog de en schal snibbvis över ax- larna, denna kunde vara med mörkare botten, ofta i brunt, o så med blommor i ljusare färger, det var fina ylleschalar. Och på huvudet hade de alltid silkesdukar. Schalen sattes ihop med / en mässingsnål framtill, den var så lång och försedd med en rund knapp opptill. Andra spännen såg jag inte. Klänningarna var hopsydda i midjan, kjolen var rynkad, o ärmarna var raka, smalare o vidare. Klänningslivet knäpptes framtill med häktor, knappar kom först på senare tid. Häkterna satt under, så de ej syntes. - För det mesta var det randiga klänningar men även rutiga o svarta när det skulle vara så. De syddes av hemmavävt tyg, o i Åtorp var färgare som tog emot o skicka till Örebro De hade särskilda vardags- klänningar o gärna flera stycken som snygga, det var roligt att byta om när de gick till kyrkan. / De hade också svarta för- kläden på till kyrkan, midjeförkläden så långa, av siden o av svart tyg också. För längre tillbaka sedan var det kappor av kläde, de var sydda som en klänning o hop- sydda i midjan. Livet var hop- knäppt fram. Kapporna var lite grand vadderade, de kalla dem för "***kôlter" (koltar), i midjan var de rynkade. Men om sommaren hade kvinnorna mest schalar, sådana som de tog i snibb. Kvinnorna hade vanligen fingervantar på händerna, släta, svarta. Om vintern hade de "utta- påkänger" med läderknappar, de kängerna var gjorda av grovt läder o knäpptes. Och om våren, när det / inte var så kallt, hade de galoscher av läder. De hade en stickad under- kjol på sig x o andra också med bård neromkring o konstvävda ibland. De hade också vita under- kjolar, vävda i hålkrus o med bårder men i samma färg. Sen hade de underkjolar av grövre bomullstyg till vardags. De tala om att de haft linnen sydda av två sorters väv, grövre o finare, men så hade aldrig farmor o aldrig mamma. Vi spann själva till långa linnevävar, på senare tid blev det bomullsgarn till varp. En liten bror till mig fick en kolt, sydd som åt en flicka, hopsydd i midjan o rynkad som en klänning. x stickad som ett täcke. / Det var svarta brudklänningar förr som jag minns. Jag var på ett bröllop i Rudskoga sn. som ung. Bruden hade svart klänning på själva bröllopsdagen, ner på kjolen var tre kappor. Sen hade hon slöja o myrtenkrona. Dagen efter hade hon en röd klänning på sig, o så fäste hon granna band i håret som hängde ner. Dräkten på begravningar var svart med vita förkläden o breda band på dessa o en spets nertill. De närmast sörjande hade så. Sorgslöjor såg man aldrig då, det var svarta silkeskläden bara. De var nog sorgklädda en tid efter dödsfallet men ej så länge som nu, o de fick ej ha en färg i rött på länge. / De gamla klänningarna var löst sydda, fjädrar kom senare. De hade lösa väskor under kjolen, knutna om livet. Så här var kvinnorna hos allmogen klädda, de finare mäniskorna i socknen, från herrgårdarna o så där, var ju fi- nare klädda också. Dessa satt på orgelläktaren i kyrkan, dit fick inte vi andra gå opp.
Dräktskicket
Kvinnorna hade klänningar förr med åtsittande liv i mid- jan o kjol i så många vådor. Den rynkades o syddes fast vid livet i midjan. Min mormors kappa var nästan som en klänning, den kallades "***kôlt" (kolt). Den var också med åtsittande liv o rynkad o hopsydd i midjan. Sen var det en vid krage ner över axlarna o ända ner till midjan med långa fransar på. På huvudet hade mormor "stycke o mössa" i det längsta, "stycket" / var en bred spets framtill, o så var det en liten mössa oppe på huvudet, en stomme överklädd med siden o fodrad. Baktill var ett brett band knutet till en rosett. Hon hade en ljusblå o en mörkblå mössa, släta utan bro- derier, bara sidenet o rosetten baktill. Hon hade bara stycke o mössa när hon gick till kyrkan. Halvvantar hade kvinnorna förr, de var av något tunt, vitt tyg, de gick ett litet stycke opp på armen, o så var det inga fingrar. Morfar tala om "nerdeler", skjortan o särken var av olika tyg opp- o nertill, det var finare till överdel o grövre till nerdel. Kalsonger hade aldrig / kvinnorna på den tiden, men de hade många underkjolar. De hade en "stickstubb", stickad som ett täcke o vadderad. Sen hade de en tunn under o en över, av tyg, men hemvävd förstås. Jag fick väva sådana av hårgarn, man tog nöthår o blanda hop det med ull o karda o spann det. Det var garvare i Åtorp då, så det var inte svårt att få nöthår. Krinoliner använde de ett tag i min ungdomstid, mina mostrar o pigorna hos min morfar hade. De vanliga klänningarna då hade ingen krage, de var ring- ade runt halsen, o så var det en liten kant runt om. / Klänningarna knäpptes framtill. De knäpptes med hakar o hyskor, det blev väldigt fint när det blev knappar sedan. Förklädena förr var bara från midjan, i en våd ner bara o rynkade opptill. Männen hade "långschal" i stället för väst, den togs först om livet, sen i kors på ryggen o så fram över axlarna o ner till midjan, där den stacks fast. De hade "hjärtvärmare" förr ocokså, dessa bestodo av en hel rygg, ringad opptill o två längder framåt över bröstet ung. två dm. breda. Dessa togos i kors över bröstet o togos om midjan o knötos framtill, o uttill på dem var det tofsar. De var / gjorda av ullgarn, antingen stickade eller virkade o med bårder efter kanten. Kvinnorna hade ett hals- kläde som togs i tresnibb om halsen o manfolken hade också en halsduk som lades ihop så den blev smal. Skomakarna kom till gårdarna o gjorde alla slags skor. Schalar vävde de själva eller köpte. Silkeskläde var brudgåva, ett sådant fick jag också. Och första lönen som jag fick hos morfar bestod av ett svart silkeskläde o en grårutig ylleschal. När de skulle till kyrkan tog de schalen över sig i tresnibb. Mormor fick spara två år innan hon sparat ihop till sin "kolt" (kappa). Tjänstefolket / fick "småre" också till lönen, drängarna skulle bl.a. ha tre vita skjortor. Guldringar i öronen kunde kvinnorna ha, men det skulle vara för ögonens skull, sa' de. Om de hade ont i ögonen, skulle det vara bra. Sommarklännningarna var likadant sydda som vinterklänning- arna. Ett tag börja de med att sy kjol o blus var för sig, men det ansågs inte vara så fint. Åt manfolken vävdes kläder av vadmal o lingarn. I skörden var fruntim- merna ljusklädda o tunnklädda. Manfolken hade kläder av linne på sommaren, i svart o grått, randiga, det tyget kalla de "bulstervar," minns jag. Till nattvarden skulle / de vara svartklädda. Jag minns inte annat än att brudarna var svartklädda. Som- liga hade slöja o krona. Dagen efter hade bruden en annan fin klän- ning på sig, den dagen skulle hon passa opp på gästerna, hon skulle opp o bjuda dem på kaffe först o främst på morron. Brudpigor hörde jag aldrig talas om då. Mansrockarna hade låg krage o var knäppta med hakar o mäljor. Till sorgdräkt minns jag bara svart, men jag minns inte att de hade slöja. När jag gick till natt- varden första gången hade jag svart klänning o vitt förklä. / Men så hade inte de vuxna kvinnorna, men svarta sidenförklän hade de till kyrkan. Jag skulle väl vara väldigt fin på konfirmationen, jag hade ett skärp av samma tyg som klän- ningen med en rosett baktill, men den var inte så stor. På den tiden svepte de de döda hemma o sydde svepningen själva, de döda hade skjorta o strumpor men ingenting på händerna. Barn hade vita kistor, men de sveptes på samma sätt som äldre. Små flickor hade lång kjolar förr, o pojkarna hade långa byxor när de börja ha sådana, men de fick allt gå i kolt bra länge.
Hemmet
Dagens måltider var "daggelmål, midda, aftaval, kvällsmål." Maten var mycket potatis, gröt o välling, vattgröt har de haft mycket om kvällarna. Men jag minns som barn att jag fick vara glad åt att få en sill- snärt o en havrebrödsbit till mat. Fick man rågbröd, var det som vetebröd nu o bättre. Kaffe hade de just inte på den tiden, när det kom främmande, fägna de dem med en smörgås o en sup. När jag börja tjäna, fick jag första året i lön 30 kr. i pengar, två / blaggarnsskjortor, en lärftskjorta, ett par stövlar o ett par "förskodde" (fötter där man fick släppa till skaften själv), ett par strumpor o ett paer "vebönne" (vidbinningar), ett par handskar o ett par vantar. Jag var på det stället i sju år, o på de åren gick den kontanta lönen opp till 75 kr. på slutet.
Husligt arbete
När de bryggde o la i jästen, skulle de ge till ett tiktigt "hojne" (skrika till), då skulle det jäsa bättre.
Husligt arbete
Om de kärna o inte fick smör, så kunde de stöpa bly in i kärntörveln, in i skaftet på den. Käringarna tog mjölken och smöret så där för varann.
Husligt arbete
En slant bruka de lägga i kärnan nere på bottnen för att de skulle få smör sen.
Husligt arbete
Den som kom in först just när de klippte ner en väv på ett ställe skulle dö först sedan i familjen eller bland grannarna.
Vagnen och kärran
1. De hade en sorts kärror på två hjul för gödsel, "jösselkärra". På samma hjul sattes en kärra för hö o säd, "långkärra," med stegar vid sidorna. Senare åkdon för gödsel på fyra hjul är "jösselpråm" eller "jösselbotten". För sand användes det samma. 2. Bara "grinn", "ginnera" till säd,. Botten o skaklarna var i ett. "Oke" på ändarna, där det gjordes tapphål, o grindarna sattes i. "Okera" eller "tvärslöra." / Gavlarna på en gödselpråm kunna kallas "ännstam", sidorna bara "bräder" o så "***jösselbôtten." 3. "Lurstång", det som stången stacks in i kallades "lur". De kunde ta en björk med två grenar förr o tappa in i vagnsaxeln, nu har de järn. 4. Endast "vagnsaxel." 5. "Lur." 6. "Julnål." 7. Nav o "julbössa", ekrer o löter, "jullöt" o "julring." 8. "Skäcker" det gamla för både vagn, kärra o släde, men även en "svängel" med liner, mer på åkvagnar. / 9. "Kangner." 10. Slån framtill som håller hop skak- larna kallas "vägre", "vägern". Men det längre bak som bar opp själva pålastningen kallades en "bongke", "bongker." 11. "Näsa" på kälken o slipa. 12. Förr kalla de det för "fjätter", "slip- fjätter" o "kälkfjätter", numera har de ej sådana. 13. Vägre. 14. Till timmer kan man ha en lös "bongke" framtill, "timmerbongke." Drög har sällan varit använt här, bara en sådan provisoriskt / hopspikad för vattenkörning eller också för stenkörning. 15. På slädar slipstake, på vagn en lös "vagnsronga", den kunde an- vändas till både släde o vagn. 16. "Fjätterjärn", det var ett järn som skulle styrka framifrån o till den främre bongken. Det har blivit bortlagt, för nu har de "getdoningar", med "get" baktill o "bock" framtill.
Husdjur
När korna kalvat, skulle de ge dem en god dricka, o en tälgkniv skulle då ligga på botten av ämbaret, det var för att ingen skulle kunna för- störa kon sedan. De skulle också ha askmörja i den drycken. Och sen skulle de t.o.m. ta kniven o sätta opp den i taket över kon, o där fick den sitta några dagar. De gjorde kalvost av råmjölken, o den skulle kon smaka allra först. Och när de köpt en ny ko, skulle de leda henne motsols kring en jordfast sten, då skulle hon / trivas. Någon enda kunde göra så, att de linda repet om hornen på kon när de kom från tjur med henne. Då skulle hon ta sig sedan.