Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gastar.
Det blev "gaster" av sådana som kom i sjön å drunknade. "Gasten skriker utôt sjön" hörde en de gamla säga, å när en frågade dem vad det var så fick en tillsvar, att det inte var rätt ställt. Det var "gasten" av den eller den som hade drunknat. Det var också varsel till olycka på sjön. Om en fick höra en "gast" skri- ka på kvällen, så gjorde en rätt, om en stanna- de hemma från sjön dagen därpå. Nu får en aldrig höra "gasten". Men förr hade de hört ho- nom utåt sjön.
Gasten
För ungefär 25 år sedan tjänade Alma där hemma. Hon var en 16-17 år gammal då; nu bor hon i Stockholm. Den ena gången efter den andra berättade hon om spöken, som hon sett. Hemma fanns det emellertid ingen, som trodde på sådant skrock, men när de bådo henne tiga med dumheterna, började hon gråta och bedyra, att det var sant. Vid potatisplockningen skulle Alma hjälpa till med att lasta ett lass, det var på kvällen, och hon hade tagit en genväg till åkern, som inte gick att köra. Bäst hon satt där i skumrasket, kom en gast rakt emot henne. Han var vitklädd och lika lång som de högsta granarna. Och sanning var det, försäkrade hon med gråtande tårar. Hon blev dödligt förskräckt och sprang direkt hem. För allt i världen kunde ingen förmå henne att hjälpa till med potatissäckarna mer.
Gastar
Ja, den hörde jag förstås. En Kristi himmelsfärdsnatt kom jag från stan och gick om Landvetter. När jag kom på Backa gärde var jag så trött och sömnig och så la’ jag mig där. Och när jag väl hade lagt mig fick jag höra ett förskräckligt jäm- rande som en människa vart riktigt i nöd. Då gick jag upp och när jag hade gått en bit blev det tyst. Så när jag kom bort till Stjärnås talte jag om det där. ”Jo”, sa mora i Stjärnås, ”det skall jag säga dig, det var gasten”, för jag visste först inte vad det var. ”När jag var liten och körde till stan”, sa’ hon, ”kunde jag få höra den mot oväder”. Så en gång jag var i Björed talte jag om det där. Då skratta de och sa’; ”Jaså, då hörde du Ammon”. Då talte gubben i Björed om, att i hans barndom var det en karl som gick ikring och så fick han ligga i deras lada en gång. Så när de kom dit på morgon var gubben död. Så körde de bort ’en till en kulle och den / kallar de Ammonkullen och det är borta vid @. Och det skulle la vara den gasten för i den gubbens barnaår hade han också hört’en. En natt gick jag härifrån och till Frölunda. Jag var väl en 16, 17 år och så gick jag över Lindome och Kållered. Och det var så mörkt när jag kom nära Kållered och där är ett hörne där är hemska berg på bägge sider och så skrek där en späd barnunge. Men jag vet inte vad det var för det var långt från hus, men det kan ju hända, att det var någon som gjorde av med en liten barnunge där. Gastar skulle vara döda människor antingen efter själv- mördare eller mördade. Vem vet hur den där Ammon hade dött som de hitta död i ladan. Han hade kanske tagit livet av sig. Jag har ock hört talas om, att gastarna förföljde folk riktigt. Det var en som bodde härnere. Det var visst från Bälinge han var kommen. Han var la 80 år när han dog och nu har han varit död i 50 år. Han talte om han var ute och gick, trötter var han också. Så la’ han sig och det var på ett ställe, där det / hade varit en galgbacke en gång i tiden., men det brydde han sig inte om. Det var en sån djärver karl. Så hedde han rocken över huvet på sig. Då fick han höra ett förskräckligt slags- mål. Så kom det en och lyfte på rocken och sa: ”Såg du hur ja dagga’n?” ”Ja” sa’ gubben, ”gå och dagga’n bättre!” och så var den andre å och så rök de ihop igen. Men då när han var gådder gick Nils också. Det var en gubbe här västerut som kom från stan, så när han var kommen en bit häruppe hörde han ett gräs- ligt levande. Och där var en sjö och det var på andra sidan. Så svor han till för han var så svår till och svära. Så hörde han hur något gav sig i sjön och kom upp på andra sidan och kom efter honom. Men han körde allt vad han orka’ och när han kom fram på gården sprang han in i fähuset, och just som han stängde dörra slog det till så hårt på döra. Hade han inte kommit in hade han fått det slaget.
Utan titel
Ja hade vatt i Ängstorpet å skulle gå hem, å när ja kom te såja (sågen) hörde ja nôtt komme ätter ma, å ja stannde å skulle si vem dä va. När dä kom fram ställde dä sa te ve järsgårn. Han så ut som en lång kar å hade e mörk kappe på sa. Ja geck fram å skulle ta på'n, å då fanns dä inget. Dä va som e skugge. Sän när ja geck så vrädra (vrålade) dä i skogen. Dä va väl nôn gast, som va ätter ma.
Folksägner fr. Grimmared.
1. Det är ett ställe där nere, som heter Gårdakrik (gådakrik) Där bodde en bonde, som frös ihjäl. Sen blev där en gast på plat- sen, där i Gårdakrik. Mot värskifte gav han sig så det var hemskt att höra. Det höll på i många år, men nu är det tyst. 2. Efter mässan i Grimmared for prästen på sjukbesök, till en am mel käring te Sönas (sönas) eller Brinkagården (brinkagärn) "Hur står det till mor ?" sporde han. "Jo, jag ä så illa nersatter så ek orkar inte ata !" (äta) Detsamma har jag hört från Gödestad. jösta. 3. Till samma gumma kom prästen i samma ärende en annan gång. Han trodde nu att hon blivit bättre och inte gav så "värdsliga" swar. Och sså framställde han samma fråga. "Å, jag har nu sk-t- sjuka, dövsjuka och blinnsjuka, men annars ä de la bra !"
Spöken o. gastar
1/ Ett fattighjon, som bodde på Klädesholmen, var litet egen, så hon släppte knappt in grannarna. När hon var död, kom hon till Ola Hansson och sade till om det. Han gick då dit, och fann att det var sannt. 2/ På Vanholmen och Stallen var förr gastar. En man kom roende där förbi och fick ett spöke*) i båten. Det var så tungt, att båten höll på att sjunka. Spöket befallde honom att ro till Stallen, / det var nog en som var stensatt där; vi bruka breda tång över och kasta sten över iland- drivna lik; det kalla vi för "russer" /. Då de kom fram till Stal- len blev där ett fasligt slagsmål, och han kunde inte komma därifrån med båten. Spöket, som hade flera kamrater på Vanholmen, ropade till dessa: "Ska jä gasse han mer?" - "ja", svarade det från Vanholmen. Efter en stund frågade spöket detsamma igen, och nu svarades det från Vanholmen: "Nä, no har han fått nog". Så fick fiskaren ro spöket tillbaka till Van- holmen, och först sedan kunde han ro vart han ville. Detta var i berätta- rens fars tid. 3/ Berättarens far och farbror stodo och sågo på en vrakstump, som de tänkte använda till bränsle. Då kom där en och slog till lampan, så lam- pan trilla ner. 4/ I berättarens hus spökade det så att mor hans måtte gå bort till sin svägerska ibland. Rätt som hon satt kunde de kasta ikring alla vedträna på loftet. Spökeriet i det huset tog inte slut förr än 1856; då vände de huset så det kom att stå i kors mot sin förutvarande riktning. Anledningen till spökeriet var troligen att en besättning blivit lagd på platsen. Då berättaren skulle bygga veranda, fann man vid grund- grävningen ben efter människor. *) Det är möjligt att berättaren använde termen gast; minns ej så säkert vilket - Uppteckn:s anm.
Lyktgubbar.
Det är dunster som kommer ur jorden vid bäcken oh diken. Somliga trodde det var nå´n slags gast det också. Min bror talte om, att det gick en lyktegubbe långs en bäck och gedde ett så starkt sken på en lada, att han såg den. I Frillesås var det en som var ute och gick och så låg det den stor stock över ån som han skulle gå över. Också fick´en se en lyktegubbe. Så skynda han sig för att han skulle komma före till ån, men lyktegubben var där lika fort och han var så rädder att han skulle ramla i. De talte om att de gedde honom pengar ibland. Pap- pa talte om att han sa´ till en lyktegubben att han skulle lysa´n hem så skulle han får en peng. Och han lyste honom ända hem och där låg en stor rishög på gården / och där kasta´ pappa pengen och lyktegubben flängde upp hela högen tills han fick tag i den.
Lucia
Framme i byn hände det i min barndom att gamle smen Johannes dotter klädde ut sig till lusse och kom till granngården. Hon hade en krona på huvudet av papper och halm. De kallade henne Lucia. Hon bjöd alltid på något. Seden förekom också för omkring femtio år sedan. Men därefter har den upphört. Nu skall man ha lussesup och kaffe i ottan. Pojkar och töser klär sig i gamla vrängda pälsar och går omkring på gårdarna den morgonen. De kallas lussegubbar. Annars skulle lussegubben vara ett troll som var ute lussenatten. Grisen slaktades förr i lusseottan inne i stugan. Lusse natt stannade kvarnen i Mellby. Då svor mjölnaren till och kvarnen började att gå mycket fortare än förut. Men gasten satt i ett stort träd och skrattade. Mjölnarn tjänade honom med det att kvarnen gick.
Deildegasten
Hisåsgasten.
Mellom Tryland og Øvregarden på Vigmostad var det ei trætta om bytet mellom eigedomane. Lyngdalsskrivaren var på plassen og var med og gjekk opp strengen og skulle døma i saka. Men det hadde nok ikkje gjenge så heilt rett føre seg, for seinare gjekk skrivaren gast på bytet.
Ein kveld det var skodde og mørkt i veret, kom Per Teland ifrå Vigmostad og skulle heim att. Då han var komen til Trebbesmoen i bytet mellom Tryland og Vigmostad, hørte han nokon fæle skrik i Vestheia oppe i Hisåsen: "Eu-u, æ dømde gale." "Ha-ha-ha du fekk betaling for dæ," svara det frå Austheia.
Svartkonst
Det var en Stenbäcka-gubbe oppe i Tiven, som folk for till när de för- lorat något. Han hade "Skråen" till hjälp förstås. Det var en ung pojke i Fröstorp i Kyrkefalla som tagit en kopparkruka för sin far och sålt till en kopparslagare. Fadern visste inte, vem som tagit den, utan han "la' å" till Stenbäcka gubbe, o denne blåste opp en blåsa i brännvin eller vatten o sa': "Sir du din son?" Gubben ville slå ihjäl pojken sedan, men han rym- de hemifrån o var ej hemma mer, medan fadern levde. Det var en, som skulle fara / till Stenbäcka gubbe, men han for för långt. Det visste gubben, så han sa' när han kom: "Du skulle komma i går, men det gjorde du inte." När han skulle fara hem, sa' gubben: "Ja, du kanske ej hittar, men den hunden här kan följa däj." Förut hade mannen ej sett någon hund, men just då stod en stor, svart hund där. Och han följde honom, så han hitta rätt, sen försvann han utan vidare. Det var en knekt i Mofalla sn., som hete Skön, han hade lärt av Stenbäcka gubbe, men han kunde ej så mycket som denne. Han bota kor, en gång var han hemma hos oss o skulle bota en, hon hade så ont i benen. Han hade pulver, o det tog han i munnen först, o så skar han av klövarna på henne, o så skar / han i rumpan o tog blod där, o allt detta gav han kon sedan. En person körde hem honom till Mofalla, o då körde de förbi Kyrkefalla kyrka. "Kör på," sa' Skön då, "det kommer en käring därborta, den vill jag inte möta." Den andre såg ingen, o de körde genom en skogstrakt sedan där. Men när de kom genom den skogen, så mötte de käringen. "Då blev jag rädd," sa' den andre, "jag ville knappast sitta bredvid honom." Skön for till Amerika sedan. Om de bara kom nära en häst en del o rörde vid den, så kunde de "ta styrkan" från den. men en del kunde ta det tillbaka, men det var svårare. Det var stångjärns- / smide och klensmide vid Åreberg i Kyrkefalla förr, o de fick hämta tackjärn från Värmland o köra dit efter hästar. Då kunde de "ta styrkan" från varandras hästar efter vägen. Ett fruntimmer körde med också, o hennes häst "skämde" de, så att hon knappast orkade hem med den sedan. Det var en bra skytt i Kyrke- falla som de kalla "Gasten, och så var det en annan, som också var skytt, den kalla de "Sisten", för att han sa' "Tack för sist" så ofta. En gång var de ute båda men ej i sällskap, o när de träffades, bad Sisten Gasten om en fjäder av tjädern denne skjutit, till smörjfjä- der. Han fick det, men sen kunde inte Gasten skjuta med sin bössa, / men tog han sin fars bössa, så gick det. "Men jag fann på råd," sa' Gasten, "jag tog kvicksilver i bössan och sköt ut det, men sedan gick det att skjuta med den igen."
Diverse folktraditioner
En allmän tro i fordna dagar var denna, att vissa kunniga personer ägde förmåga att göra en bössa förgjord, så att det skjutna icke dog, om och skottet träffade. Det första remingtonsgeväret jag sett, var en sådan skämd bössa. Ägaren, en äldre man, försäkrade, att han med denna bössa skjutit både björn och älg, men nu får han skjuta på en fågel, att det genom kulhålet lyser igenom, så dör likväl icke fågeln utan likväl bortflyger. Jag sporde om han visste vem det var som hade skämt bössan. Det vet jag väl, blev svaret. Tidigt en vårmorgon gick jag, ty det var stark skare, på tjäderlek. I toppen på en stor fura satt en stor tjäder och spelte. Jag närmade mig och sköt och en diger tjäder föll ned. När jag med tjädern avlägsnade mig hörde jag steg, stannade och nedhukade mig mellan några buskar.
Pelle Båtsman.1
Det var en gång en Princessa, som med sin tre Hoffröknar förlustade sig i slottsparken. Men huru de gingo, kom Princessan allena, och blef bortröfvad af fyra stycken röfvare, som nu förde henne till en obebodd ö. — Konungen utlofvade då i sin bedröfvelse, att den som kunde finna Princessan åter, skulle få henne och halfva riket. Då var det en fattig gosse — adelsman i sig sjelf — som had' måst gif va sig i skomakare-lära, hvartill han hade ingen fallenhet; och blef engång af tvenne karlar på Mästarens vägnar bunden och slagen. Då kom en Sjöcapten, som af medlidande tog gossen, som kallade sig Pelle, med sig till sjöss, der han vann sj ökaptenens förtroende och om några år blef hans högbåtsman. För Captenens godhet för Pelle, hatade och afvundades honom det öfriga sjöfolket; hvarföre Pelle, oaktadt Captenens beröm, gaf sig från fartyget i vilda sjön på däcks-luckan, hvarpå han kom till en obebodd ö, och dolde der i en klippa sina hopsparda penningar. Om natten väcktes han af oväsen vid stranden af tvenne Gastar, som stigit opp ur deras grafvar och slogos; ty den ene hade i lifstiden af den andra lånat 6 styfver, dem den andre fordrade. Pelle gaf den skyldige slanten, och denne lofvade att hjelpa honom då han komme i nöd. Om morgonen mötte han fyra Röfvare på ön, som blefvo glada att få en ny kamrat, då Pelle äfven gaf sig ut för en Röfvare, och erbjöd sig att stjäla, och det bättre än de sjelfva, bara han fick gå sta allena. Om natten tog han sin förborgade skatt och gaf dem, och inbillade dem att han, genom uttagande af en lös sten i Kungens bank i närmaste slott, hade kommit åt det.2 Nästa natt gåfvo sig alla röfvarena dit. Pelle fick under tiden se dörren på berget, kom in, fick se Princessan, tog ungefär lika mycket pengar derifrån som han gifvit röfvarena, och samm från ön med Princessan på samma däcks-lucka och blef i sjön upptagen af en skeppare, för hvilken han omtalade Princessans nöd och Konungens löfte. Men Skepparen ville då sjelf göra sin lycka: och Pelle nedvräktes åter i sjön på en däcks-lucka, kom i land, och till Konungens hof- skomakare, som just då vid Konungens onåd skulle göra stöflor åt Konungen; men Pelle hade fått en hår-pung af Princessan med hennes namn på i guldbokstafvar. Gasten uppenbarade sig nu. Pelle fick ett eget rum och gasten sydde stöflorna färdiga, dem skomakaren bar till Konungen. Emellertid kom Skepparen hem med Princessan, den han nu skulle få till gemål och bröllopet lagades till; men Princessan teg och sörjde Pelle, sin rätta befriare. Men Princessan skulle nu har brudskor, dem samme gesäll (Pelle) nu åter skulle sy, som sist sytt så bra för Konungen. Sedan gasten nu sydt dem färdiga, gick Pelle sjelf i skomakare-drägt med skorna opp till Princessan: de passade, och när hon skulle betala dem, höll Pelle fram hår-pungen, då Princessan genast igenkände honom, flög honom om halsen, då Konungen i detsamma kom in och förundrade sig med vrede: allt blef nu för Konungen upplyst, och bröllopet lagadt i ordning, och Skomakaregesällen af Konungen omklädd till en stor Herre. Dagen för bröllop[et] satte Konungen och Princessan [sig] till bords; men den främmande stora Herren (Pelle eller skomakaregesällen) till höger om bruden, men skepparen, den tillämnade Brudgummen till vänster om henne. Wid bordet frågade Konungen den främmande Herrn om han ej kunde berätta något merkvärdigt? och denne berättade då och frågade hvad dom den skulle ha, som frånröfvat den rätta upphittaren hans lön in. m. Konungen hänsköt det till skepparen, och denne svarade: »att köras i spiktunna!» Så blef det ock: Skepparen dog sålunda och Pelle fick Princessan till gemål och riket efter Konungen. — Slut. B. Timgren.
Myling
Enligt folktron var myling barn som blivit brakt om li- vet, och detta brott hade inte blivit upptäckt. Eftersom ett så- dant barn inte var döpt eller blivit begravd i vigd jord, fick det ingen ro utan oroade nattliga vandrare. Min far berättade att när han som femtonåring arbetade hos en skomakare och en lördagskväll skulle gå hem till si- na föräldrar och då gick genom en stor skog, fick han plötsligt höra ett barn gråta. Men rätt som det var, blev det tyst, och sedan fick han höra tunga vingslag som av en stor fågel. Men när han kom hem och talade om vad han hört, sade hans föräldrar, att det varit en gastunge, han hört. Hade det varit själve gasten, hade han fått höra ett otrevligt gapskratt, när han sökte efter den gråtande. Min far blev sjuk efter det han talat om detta, ty man / skulle inte tala om vad man sett och hört samma kväll. Man skulle ingenting nämna om det, förrän solen gått upp följande dag.