Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsken ska vi stanna
Påsken vi ska stanna för vi inga pengar har
Påsk m.m.
Min mor brukade hugga två knivar i kors med varandra i "bodväggen" (visthus- boden) så att grannarna inte skulle kun- na ta något från henne. Knivarna voro placerade inne i boden. När påskveckan gick in gjorde hon tjärkors över uthusdörrarna för att "hindra trolldom". Hon brukade även göra kors på dörren till vist- husboden. Detta hade hon för sig, då jag än- nu var barn. Men jag mins det.
Intervju med Karl Olsson (f. 1887)
Intervju med Karl Olsson, född 1887. Karl bodde i Klockaregården hela sitt liv. Han och hans hustru hade 5 barn. Göran Hallberg intervjuar Karl om hans arbete som rallare, men de pratar också om kraftverksadammen och Klockaregården.
Linberedning
Hören (linet) skulle alltid sås på Rebecka (17 maj). När man kom från Larsmässemark- nad var det riktigt lagom att röska hören. När den är torr tar man in den och rebar den, d.v.s. man drar den genom en kam, så att man får knebelen (fröhusen) för sig själv. Sén skulle hören rötas. Förr i världen söckte de hören. Då la´ de ner den i en damm, tills den genom- ruttnad. Det finns många hål ute i markerna, som de kalla "söcker". Senare börja de bre ut hören på åkrarna / och röta på så vis. När den var alldeles rutten, så att den knastra, tog man in den och brua den. Man tog ett handsmål till varje brua eller knippe. Det bröts av så att rotänden blev något längre, och så virá man om några strån. Tjugofyra bruer band man ihop till en limme. Sén skulle hören torkas i en basta i en fyra fem dar. Många torkade förr i sina ugnar, men det blev förbjudet, när de börja försäkra. När hören var torr hade man klöftegille, eller köftegille som somliga sade. Det började vid 3 - 4 tiden på morgonen, och då kunde man vara ett tjugotal klöftare ibland. Karlarna "bröt" och kvinnfolket finklöfta. Det var alltid ett väldigt liv på dessa gillen, mycken mat och fylla. / Efter klöftningen var det att börja häckla, så att man fick blår och hör var för sig. Allt detta skulle göras på hösten, emellanåt man spann ullen. Efter Knut tog man in rocken och man ville gärna ha ifrån sig spinningen före påsk, ja, det var bra att ha pyntat före påsk.Det var inte bra att spinna i dömmlevecka, då fick man inte tur med hören. Pappa tala om att de hade rockastugor förr. Då gick de några från vart ställe till en stuga och tog rockarna med sig. Då hade de mycket roligt. Det var vanligt att karlarna spann förr, pappa hade spunnit mycket. Men när de unga töserna skulle sitta ensamma hemma och spinna, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, då hade de nog / fog för ordspråket: Rocken är ett sorgeträ, dä sätter jag för mina knä. Sén var det att få in väven, så att läret var blekt och färdigt till Larsmässemarknad. De sa´ att det var bra lin härifrån, lika bra som från Hälsingland. De hade olika bredd på väv- naderna, upp till 21 bund. Blaggarn användes till blaggarnebyxor. När vävnaderna var färdiga skulle de ut på blegebacken. Då fick ungdomen gå ihop och vakta för tjuvar och då var det ett liv på blegebacken. Strax före jul gjorde de av slidvävningen (vävning till huset) och i jula- hälgdar sydde de till huset.
Präster
Kyrkoherde Wallberg var en pengagud; han var girig. Han hade en gård, Acklaberg i Värö. Han var enda mans son i Acklaberg, för- äldrarna hade bara den kelen. Fadern såg inte på slutet. Han hade pengarna i en kista. Wallberg var där och han hade kammat te en mängd papperslappar och tagit sedelbuntarna i kistan och lagt papperslappar i stället. Fadern märkte det och blev så ledsen, så han grät. Sonen hade ju fått allihop pengarna, om han gett sej till tåls. Han var bara pojke då men hade börjat gå i skolan. Han blev inte omtyckt i Frillesås. Han ville ha nya kyr- kan på Korsberg, men folket vill ha henne längre ut i sockna utanför som den gamla stod. Den gamla kyrkan var murad av sten. Prosten Heyl tyckte tornet var för kort. Han hade dem till att mura på det tolv alnar, men det blev för tungt och tornet och kyrkan skred isär. Så de måste bygga ny kyrka. / Far talte om, att Wallberg sa: "De rev ner sten på mej." Det var när de byggde kyrkan. Wallberg stod nedanför och det var en karl, som ville ha slut på honom, och han släppte en sten, som föll ner alldeles intill Wallberg, så det var nära att han blev krossad. Wallberg var inte dum. Byggmästaren byggde Frillesås och Veddige kyrkor samtidigt. Wallberg lät honom få betalt all- eftersom det gick uppåt med bygget och Frillesås fick sin kyr- ka färdig. I Veddige hade han fått mycket i förskott. Så gjorde byggmästaren konkurs, och då var inte deras kyrka mer än halvfärdig. Jag gick och läste för Santesson, som var nådårspräst då Wallberg var död. Han var en bra lärare till att lära barna. Men vi hade börjat för Friedlicius på Hallagärde. Vi gick 14 gånger för honom. Sen kom Santesson och vi gick 30 gånger för honom. Han var så bra med grund och sånt! Wallberg ville gärna ha ål. Han brukade ha "lammamöde" - uppbörd - i Hoffors om hösten bara för att han skulle få ål. Han kunde äta ål för några stycken. Han kallade till sej min / bror, då han gick och läste, och frågade, om han inte kunde skaffa ål åt honom. Ja, min bror hade med sej några ålar åt prästen. Vi offrade ett helt eller halvt tjog ägg till prästen, när vi sluppit fram. Om påsk gav vi honom påskägg. Men det var så sparsamt med höns på den tiden.
Intervju med Alma Andersson (f. 1873)
Fru Alma Andersson född år 1873 i Fleninge socken intervjuades 1963 av språkforskaren Sven Benson.
Diverse skyddsåtgärder. Husdjur.
En skulle skjuta e skata å hänga upp över hästarna, för annars re mara dom. Då ble di svetta å orka inget sen på dan. De va också bra å hänga ett par byxer över krittera eller över fähusdörra. Stål skulle di allti ha över krittera å på påsk strök di stora tjärkors över fähusdörrana. När ja va lita, jätte ja kritterna därhemma. Mi syster Inga va höling åt Lars i Körkedaln å vi skulle ha ut kritterna gemensamt, så vi slapp vara ena i skogen, för vi va rädda för gråben. Ja hemma va vi färdia te å släppa ut dom, men Inga kom aldri me Larses kritter. Då gick ja dit bort å in i lagårn, å där sto Larses käring å slog me eldstål å flinta över varenda ko. Å me de trodde hon di skulle fri sej för vargen å annat ont. Om julekvällen skulle de vara tätt, tätt för / fönstera, så inte gråben fick se julelysa, för då tog han alldeles säkert krittera. Varje stor helgafton, ve jul å påsk, skulle hus- bonn ge krittera särskilt gott for å säga te varenda ko: "Ät väl å trivs väl, i kväll e de en välsignad julekväll (påskekväll)". När di köpte e ko eller nåt krättur, så skulle di allti in i stuga å ha nåt gott, en bröbit eller sörpa me nåt gott i. Å så skulle di fram te spisen å titta upp i i skorsten, för annars ble de en fali längting. När e ko hade kalvat, bruka di göra kalvpann- kaka utå kalvmjölka. Men ingen skulle äta utå pannkaka, förrän koa hade fått en bit av den i sej först. Di skulle allti korsa smöret i bytta, när di packat den färdi. Ve slakt skulle di allti göra ett stort kors i levern. Mor sa allti: "De betyder mycke", när ho korsa levern, men ja har aldri fått veta, va de betydde, eller va de va bra för, för de skulle vara liksom hemligt med de.
Julafton
Julhalm hade vi hemma, tills jag var femton eller sexton år. Det var far som kom med den, när vi skulle dricka kaffe i mörk- ninga (mörkningen) eller när vi skulle äta om kvällen. Han hade med sej två stuver, som vi strödde. Jag hörde talas om att somliga la ett kors av halm innanför dörren i stugan. F.ö. ingen ceremoni. Kreaturen skulle ha god foring - hö. Och far gav dem en gök på hö´t, stänkte lite brännvin på´t. Han sa inget. De skulle ha en mycket tjock rund brödkaka utan hål i, som skulle ligga på en hylla och gömmas till påska; då fick de äta den. Om man tappade t.ex. en kniv, när man satt och åt på jul- aftons kväll, fick man inte ta upp den, för då skulle någon i fa- miljen dö under året. De skulle hamma till fyrn (klappa till askan i spisen), när jul- / brasan var nedbränd, och sen skulle de titta i den nästa morgon. Var det så att en människa skulle bli död, var det en grav i as- kan. Var det ett djur, som skulle dö, så var det sprallat i askan. På ett ställe i Stråvalla hittade de ett ljus på morron, när de skulle upp och fara till julottan. Det låg på tröskeln och brände, och det var ingen som visste, var det var kommet från. Men mo- ra där i gården har det ljuset i sin kistelädika än i dag. Ett ljus skulle brinna hela julnatten; det stod på bordet i en ljusstake. Slocknade det, så var det ett dåligt tecken. Halmbanden, som varit kring julhalmsstuverna, skulle läg- gas i kors vid dörrtröskeln; det skulle bety, att Frälsarn skulle komma in till oss. Julklappar, det är en gammal sed. De, som hade råd till det brukade ge varandra julklappar. Det har ej varit sed här att gud- modern ger de barn, hon burit till dopet, s.k. gudmorskakor ( såsom i det närbelägna Marks härad i Västergötland) Konterfej hade vi på väggarna. Jag minns särskilt de fåntske / jungfrur på ett stort plakat. Julakors av halmpipor kan jag göra, antingen till ett stort, trint el- ler ett med nio små i. Så var det granna ullvippor med åtta halmstrån, som var kluvna. De hängde julakorset i taket var som helst, där de inte behövde stöta huvudet emot det. Julgran hade de i min barndom, antingen en stor, som stod på golvet fram i kriga, eller en liten, som stod på ett bord. Männen brukade städa ikring i husen, hacka granris och strö bå- de inomhus och utomhus. Julhalmen ökte vi på om nyår, och den fick ligga, tills julen var slut. Den blev la strö. En julabock låg de på ryggen och tog med benen. Det var bara så att de virade ihop halm, men det var inte välgjort, så den var inte lik nån bock. Julanega till fåglarna, hon skulle hänga uppe så länge. De ville inte använda henne ens till strö under kreaturen, för de trodde, att det hade kommit något gift i henne.
Artiklar från Surteby-Kattunga
Gamla fru Karlsson berättar om julgransprydnader förr. De klipptes av papper. Hennes mor lärde barnen. Hon visar i vitt papper hur man gjorde. Men då hade man papper i färg och klippte finare, det vill säga mindre figurer. Ljusen i granen bands fast på grenarna med tråd eller snören, Senare fick man metall-klämmor. Ljusen var köpta. Man kunde ha hemstöpta men de var tyngre. I toppen hade man en fana. Den kunde man också måla hemma om man inte hade råd att köpa. Äpplekonfekt hade man där de hade råd att köpa. Hemma hos Karlssons brukades det inte annat än om man fick någon småsak som såg fin ut så hängdes den upp. Blommorna klipptes så att de liknade verkliga blommor. Det kunde man variera själv och göra olika. Halm lades på golvet ännu så att fru Karlsson minns det. Man tog så mycket man hade råd till och till nyår skulle det läggas på ny halm. När det sedan skulle tas ut så var det båsigt. Det skulle vara uppslagen halm, det vill säga att den var jämn och fin. Man brukade kamma den och hugga av ändarna så att kärven blev jämn och fin. På samma sätt som man gjorde med halm som användes till taktäckning Halmen breddes ut över golvet. Det var öppen spis så man fick man vara försiktig med elden. Till påsk hade de inga särskilda prydnader. Man målade inte äggen, men på en gård i socknen var det en fru som hade alla möjliga färger på sina ägg. Till pingst skulle de gå vitärmade till kyrkan har hon hört berättas men det var redan bortlagt i hennes ungdom. Till förning bakades stora kakor. Man gjorde dem så stora som de kunde gå in i ugnen. Jag har bakat sådana som vägde fem kilo. Det var ägg, socker, smör och vetemjöl och så jäst förstås. Det fick inte vara slarv med det baket. På kalasen bjöd man på kött med potatis och sås, sedan var det oftast sagosoppa med russin, men det var mycket dyrt att köpa. Sötost brukade jag koka på natta för att få vara i fred. Till jul hade de också små stålkronor för flera ljus som kläddes med papper i olika färger och till och med julkulor och andra julgransprydnader hängdes i kronan. Handklän eller lister brukades, men de var inte så mycket för att sy förr. På Brattås användes alltid handklä så länge svärmor levde, med sedan kom de ur bruk var sydda med hålsöm eller flätade fransar. Nu är det mi sonakvinna som styr huset. Nu finns troligen inte något kvar av handklän. Över amerikaklockan hänger en broderad remsa. Den har sonhustrun sytt. Sådana klockeklän användes alltid över klockorna, även till golvuren. Broderade örngottsvar fanns också förr.
Tro och sed, vår och Midsommar
Om Askonsdagen skulle det antligen vara ask- onsdagsvälling, då framtogs ock askonsdagskakan, som legat i havrebingen sedan före jul. Om askonsdagen var första dagen att sova "unda" (middag). Det första djur de fick se när de vaknat, efter mi- dagsluren blev de lik under återstoden av året Exempel, häst, bra och förståndig. Skata, led tjuvaktig. o.s.v. För att få gott frukt år så togs slagan fram en dag på våren, och husfadern gick och tröskade på marken omkring aplar och bärbuskar om någon tanke härvid var förbunden med det, att slagan brukts att tröska säden med på hösten, och sålunda någon överföring av kraft från ett skördeår till ett annat viste berättaren ej. Andra ha sagt att det var för att fördriva sork och "uty" (otyg) ur jorden. / En sed som numera i tiotal av år har varit bortlagd förekom här att synnerligen vid pingst plockades en mängd blommor, med dessa pryddes hemmen. De lades på "fönsterhyllorna" (numera inte förekommande) i de gammaldagsstugorna, på skåpkransen, på den stora "spiskransen" Kransar bundos som barnen buro om huvudet, under det de lekte bruredansen och sjöng om brurekransen. Påsk, å Pingstbrud kunde ej sägas ha förekommit. 18de maj "lin-Erik" då skulle linet sås. I Midsommar veckan samlades någon kväll traktens ungdom, och kommo överens om förberedelserna till midsommarvakan. Ju högre Majstången räkte desto bättre var det. för att få den så lång å fin som möjligt, kördes den någon gång ända till en halv mils väg. Kransar jordes av blommor ock löv. En i spiral från rot till topp på stången, sedan kransar som fastbands kring stången hela vägen uppåt, mindre och mindre ju högre upp, ett kors på / mitten med tre särskilda kransar på, kransar gjordes av jäntorna i de flesta av soknens hemman, om midsom- mar afton kläddes och restes majstången av ung- domen, gammal och ung deltog i midsommar dansen och "vaket" vid Skillngmark stod "högt i ry" i omkring- liggande byggder, ända till Oslo i Norge Om midsommar drogs midsommar dagg. Vattnet troddes om midsommar ha en särkild kraft, om de vid högsta natten gick och tog vatten i ett vatten- drag som rann mot norr då var detta bot för många sjukdommar, somliga säga att om sådant vatten stäldes i ett fönster och fick stå en tid så blev det jäst av det. Det fins ett berg, som om de kom upp på detta om Midsommar natten vid solens upp- gång, då sågo de att solen dansade.
Vårhalvåret
På lusse skulle di upp och ha stekt fläsk och god mat, och sedan skulle di sova på det. Kreaturen och hästarna skulle ha 'lussebete' di med tidigt på morgonen. På ottan kom di och hade tagit på sig vrängda och trasiga kläder, och då fick di nog bjuda dem på något, när di kom. Julen varade från julafton till Knut. Tjugondedag Knut, då dansas julen ut. Di skulle alltid gå tidigare på morgonen på juldagen och ge kreaturen litet bättre än vanligt. På annandagen om morgonen var di ute och måka' i ladugårdarna åt folk. Di red Staffan på annandagen på morgonen, och då skulle di ha 'fägna': brännvin. Det var före dager di skulle ut och rida. På somliga ställen red di in i stugorna med hästarna. Di klädde ut sig om jularna förr. Di gick stora foror utklädda efter tretton- de. Lyckans stjärna kom di med om trettonde. Julkärven skulle di plocka och göra så grann. Den skulle stå vid / portstolparna. Det högg di av, så det var bara några grenar kvar på trädet, som di satte fast 'en på. Di skulle gömma en kaka julbröd, till di skulle ut och våra. Då skulle di äta utav det allihop, när folket var ute första dagen. Kyndelsmässa var lilla julen, eljest har jag inget hört om det. Halvliden mars, då skulle tranan bära ljus i säng, en fågel, som for på mossarna. Om sommarn är det tranor här nere på mossarna. 'Vafferdagen' var förste sommardagen, sade di alltid. I dömme- veckan före påsk fick di inte spinna. Om jul spann di aldrig heller. Om Kristihimmelsfärdsafton och påskafton elda' di. Di elda tjärtunnor och stockar och halm. Jag hågar, att när vi var små, så såg vi ett par tjog eldar ifrån vårt berg här uppe. Di dansa' omkring eldarna och hoppa tvärsöver elden med. Den förste maj skulle di äta stark mat, ägg och sådant, och så skulle di ha brännvin. Om di sådde på Erik-dagen, då skulle det bli mycket lort i 'böra'. Urbanus skulle di så hör. Di skullle ha litet uppsikt med majstången, så di inte / fick såga ned den. Det var sådana, som inte hade varit med och klätt stången, ifrån annat håll, som kunde försöka det. Det skulle vara ett sådant kap. Majstången var ett kors och så en krona uppi med glas- flingor och så äggskal till halskedja. Kanske hon hade ansikte, med det vet jag inte säkert. Majstången restes på någon backe, någon höjd här i socknen. Det var kransar i topparna på armarna. Och så var det musik och dans vid stången på midsommarafton.
Påskkäringar
Käringen skulle ut och ri om påsk, och då ville tösen, som tjänte där, vara med. "Ja, då får du ta sopelimmen." För hon själv skulle ha ugnssopan. Och det bar av upp igenom skorstenen. Och sen red di, tills de kom till Tösse. Där fick de vänta så förfärligt länge på Satan, innan han kom. Och när han då kom, blev di så glada. "Åh, det var väl att du kom. Vi har väntat på dej så länge." — "Ja", sa han, "mitt hinder det var, att jag fick ett bud ifrån Brålanda. Jag var där för att leda en tjänstekvinna till att vrida huvudet av sitt barn". Sedan bar det i väg med detsamma med allihop. Så kom de till hans boning och där tillredde di en måltid och satte sig till bords allesammans. Då var det uppstekt grodor och ormar och sådant, och de tyckte det var fint och åt och drack och mådde bra. Men denna hära flickan, hon ville inte äta't, för hon såg, vad det var. "Ät, din tosing, se hur kostelig mat det är", sa de andra till henne. När di hade spisat, så la di sig intill hinan en lång rad på golvet, den ena vid den andra, och då knäppte Satan ett bälte otn sig och rulla sig över dem allihop. Och då bledde di med gn liten bytinge var och en allihop, och den skulle dödas och vara till smörja en annan påsk. Så lärde han dem, hur de skulle få vind i väderkvarnar. Då skulle de knyta en näsduk i di två "sneppane". Och när di hade knutit desse två, så blåste det tämligt. Men så knöt di tredje knuten. Då gick kvarnen, så di fick malet. Men om di knöt den fjärde knuten i den fjärde sneppen, då blev det vind, så det gick sönder alltsammans. Men se, denna tösen, hon la sej inte på golvet och var inte med i något utav detta. När hon sen kom tillbaka, så for hon till sitt hem, för hon blev sjuk och dålig. Och det gjorde nog Satan vid henne, för hon tala om alltihop, det hon hörde och såg, där hon hade varit med. När hon kom hem till mor sin, så sa den: "Tänk om vi finge lite blåsande vind, så vi finge mala och få lite mjöl till bakning och kokning." — "Jo då", säger tösen, "vill mamma ha vind?" — "Ja då", säger modern. Och tösen gick ut och knöt två knutar på en näsduk. "ja, nu tror jag allt jag kan mala", sa modern. Så knöt tösen den tredje knuten i den tredje sneppen. "Ja, gubevars, nu kan jag mala så mycke jag har", sa modern. Men så knöt tösen för ro skull den fjärde. "Åh, gubevars, ta upp den, för då blåser kvarnen över ände", sa mor hennes. Men så sjukna tösen och bledde förstörd till hela humöret, så det var inget nyttigt för henne, det här.
Påsk M. 155
På påskafton åt en påskägg. Då färga' vi alltid äggen, en blå ruta, en röd ruta, en gul ruta. Det var barna mest som gjorde sånt. På skärtorsdag, sa di alltid, for käringarna till Blåkulla; sen kom di tillbaka på påskelördag. De hade kvast och kaffekettel. Påskebrev kunde de komma och slänga in genom dörren. Det var släktingar och bekanta. De kunde ha ritat en gubbe och e käring, eller ett stort påskägg, och målat det rött och grönt, eller någet sådant och så var det en önskan om glad påsk. På påskafton tände di eldar, vi kallte dom påsk- fyrar. Där brände baljer och tunner och allt vad di kunde komma över.