Vasaätten är en av de mest betydelsefulla adliga och kungliga ätterna i Sveriges historia. Ättens äldsta kända stamfader var Kettil Vasa, som levde under 1300-talet. Tidigt knöts ättens maktbas till stora egendomar i Uppland och Södermanland, där sätesgårdar som Örbyhus slott och Räfstnäs kom att spela centrala roller i deras feodala nätverk. Under 1400-talet befäste ätten sin ställning genom strategiska giftermål med andra framstående frälseätter som Sture och Bielke, vilket gav dem ett betydande inflytande i Rådet och i tidens dramatiska maktspel.

Ett blodigt kapitel i ättens historia inleddes under Kristian II:s styre, då flera medlemmar ur Vasaätten mördades under Stockholms blodbad år 1520. Ur denna spillra av sorg och politiskt förtryck reste sig Gustav Vasa, som flydde till Dalarna, samlade dalkarlar omkring sig och ledde det uppror som krossade kalmarunionen. År 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung vid riksmötet i Strängnäs, vilket lade grunden för det moderna, arvmonarkiska Sverige och förvandlade Vasaätten till ett regerande kungahus.

Under kung Gustav Vasa omvandlades Sverige i grunden: den katolska kyrkan avskaffades genom reformationen, kyrkans godsen konfiskerades till kronan och en stark centralmakt byggdes upp. Ättens maktlystnad och dynastiska ambitioner kom att prägla hela 1500-talet och 1600-talet. Söner och barnbarn till Gustav Vasa, däribland Erik XIV, Johan III och den mäktige Gustav II Adolf, utvidgade Sveriges gränser och skapade den svenska stormakten genom krig och diplomati.

Ättens saga som regerande dynasti i Sverige tog slut när drottning Kristina abdikerede år 1654 och konverterade till katolicismen. Vid hennes död år 1689 slöts ättens sista biologiska länk i den äldre kungliga grenen. Det heraldiska vapnet, det så kallade vasavapnet med den stiliserade vasa- eller kärven, lever dock kvar än i dag och har blivit en av Sveriges mest igenkännliga historiska symboler.