Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
Djävulen
Virvel - många blev fördärvade i den vinden. Här var en som hette Jakob Hall. Han var så hemskt o- gudaktig. Han stod på gården. Då kom en virvel. Då sprang Jakob in efter en bunke med mjölk och hiva den i luften, den räkna han på att den onde skulle ha. De kunde gå in förbund med den onde, det vet jag att mamma tala på. En i Fagerhult hade gjort det. Då skickade de efter en präst i Uddevalla, som hette Wannberg, för den onde hade kommit för att hämta den här karlen. Prästen läste och bad och karlen blev alldeles utmattad. Till slut borrade präs- ten ett hål i fönsterkarmen och sa åt den onde, att han skul- le ut genom det. Här var en Johan Johansson på Hogane i Forshälla, som var så galen till att supa, och han slog och körde ut / sin hustru. En gång när han var ute, kom en liten grå grå gubbe och följde honom till Grimsjön och sa', att det vore bäst, om han hoppade i där. "Nej, Gud bevare mej för det", sa Johansson. Då gjorde den grå gubben ett styggt hånskratt och blev borte. Vi barn fick inte gå baklänges, då skulle trolla och det som ont var få makt med oss. Vi fick inte vissla - det var den ondes dans. Och inte fick vi vinda med hän- derna - fick mamma se det, sa hon, att vi nystade garn till den onde. Här var ett fruntimmer på fattiggårn och en gubbe låg sjuk och dog. Fruntimret såg att det sprang en svart katt över gubbens säng. Hon trodde, att det var den onde. Andra har sett svarta hästar eller svarta hundar.
Födelse och dop
En havande kvinna skulle aldrig dricka ur ett spruc- ken kärl, för då blev barnet harmynt, och det skulle inte kunna hålla det våta. Hon fick inte hugga huvudet av en höna, inte titta ge- nom ett nyckelhål, inte se vådeld, inte bli rädd för något, inte ta sig på kinden, då hon fick se en råtta, inte vara besvärlig till humöret - barnet blev besvärligt. Hon fick inte stjäla och inte äta för mycket. Inte slå ihjäl en orm. Tittade hon genom nyckelskär, blev barnet skevögt. Badvattnet lade de en sax eller annat stål i. De slog inte ut det "i öppa luft" utan inomhus, t.ex. i ett skjul. Stoppnål i lindan brukade de ha och de la en bok ijäm- te barnet i vaggan, vanligen en psalmbok. De skulle bränna / ljus över barnet om nätterna, tills det var döpt. Gudmodern läste Fader vår och Välsignelsen över barnet, när hon gjorde det i ordning och skulle iväg med det till prästen, eljest kunde trolla byta bort det. Gudmodern hade sin man med sig, eller en annan karl, om hon ingen hade. Det skulle vara ordentligt folk. Hon aktade sig, så hon inte hade något i händerna, som hon kunde släppa, för då skulle barnet bli släpp- hänt. Hon fick inte prata med folk och inte kasta vat- ten, innan hon kom igen med barnet. När hon kom igen, lämnade hon barnet till modern och sa: "Ta´t i Guds namn, och Gud välsigne er!" De gav barnet fem eller tio kronor som faddergåva. Illa var kvinnan, tills hon gått i kyrkan. Under den tiden skulle hon inte få laga mat och inte ta någon i hand och inte gå någonstans eller visa sig. Hon blev friskare och starkare och fick ett annat humör så snart hon tagit prästen i hand och blivit "tagen i körke". Vet ej att någon fötts med segerhuva. / Förfäderna skulle uppkallas antingen med samma namn el- ler med namn med samma begynnelsebokstav. De brukade hitta något om barnens tänder och sätta in dem i väggen - för det var bara stockarna - och säga: "Ge mej en bentand i stället för en guldtand" Det var för att de ingen tandvärk skulle få. Man skulle inte kasta ut tänder. Vet inte, att man kastat tänder i elden.
Folktro om dopet.
Folktro om dopet. 1. Innan barnet bars ur huset, läste man fadervår över det. Dessutom stacks ett stycke stål och ett psalmboksblad in i lindan. Det var bäst att också sys in litet arvsilver i mössan. Allt detta gjordes, föratt inte trol- len skulle göra barnet något ont, när det kom ut under bar himmel. 2. Ville man dessutom lägga in litet ost och bröd i psalmboksbladet, så kom barnet aldrig att lida brist på mat. (Inland och Stenkyrka) 3. Det ansågs, att barnet skulle komma att likna gudmodern, som bar det till dopet. Därför valde man gärna en klok och duktig kvinna till gudmor. 4. Det var också mycket betydelsefullt, hur gudmodern uppförde sig, medan hon bar barnet. Släppte hon sig, blev barnet väderstint. Måste hon pinka på vägen till kyrkan, kom barnet att alltid blöta i sängen. 5. Tappade hon något, fick hon inte ta upp det. / 6. Hon skulle raska på, när hon bar barnet, ty då blev det flinkt och duktigt. Helst borde hon springa. Sölade hon, så blev barnet i all sin tid sävligt, trögt och drumligt. 7. När man stod fadder första gången, skulle en ungmö stå fadder åt ett piltebarn och en gosse åt ett flickebarn, annars blevo de inte gifta. 8. Att stå fadder åt oäkta barn ansågs vara nedsättande. 9. Döptes två barn av olika kön samtidigt, skulle man ta flickan först. 10. Om barnet skrek kraftigt, när prästen öste vatten på det, så skulle det få god sångröst. 11. Man skulle lägga ett silvermynt i barnets linda. Ju större mynt man lade dit, dess rikare blev barnet. 12. Innan dopdräkten togs av, skulle barnet sova i den.
Folktro och dylikt
Om de tog in vatten efter sol förr i världen, så hade de fästeld (= brinnande kol etc.) i vattnet. Då de syftade (vid brygd), så skulle de sätta en knif i gjorden på undersidan af sån, och så gjorde de såle des (korstecker ) i maltet. Och så tog de ett stort kol med värme och kastade i maltet. Om de lämnade bort jäst, så skulle de ha fästeld i den. Då tog de inte makten ur den. Till midsommarkrans skulle de ha tio slag blommor, utan var det inte änsandes (= giltigt). Den kunde de ha till läkemedel både för folk och kreatur. Den tog de vara på. Jag såg en hvit orm ett tag. Om jag hade tagit vara på den, så hade jag vetat allting. Han var inte längre än således (berätterskan mäter på handen cirka två tum). Sådana, som hade värk, så tog han (berätterskans fader) tre långhalmstrån med tre leder på hvar halmen, och sedan så hade han halmen i näfven, och så förde han näfven kring benet eller armen, där som värken var, ett par tre gånger, och så spottade , han för hvar gång, han hade kring. Hvad han sade inne i sig, det vet ingen. Far stämde (= stillade) blod. Det kom en pilt hem till far. Så frågade han: »Hvilket horn var det? » Det visste icke pilten. »Gå nu hem,» sade far, »jag tror, det är bra, innan du kommer hem.» Så still skall själen stå i helvete, som bloden står still. Om julafton kritade de (ett kors) öfver hvarje ko. Och så slog de öfver dom med stål och värme. Och då de gaf dom, skulle de säga till dom: »Ät väl och trifs väl; nu är det den heliga julekväll. » Och så gjorde de således (ett kors) med tjära öfver fähusdörren. Då skulle inte trollpackorna ta kreaturen. Det trodde de på. Soplimmen (= kvasten) skulle de sätta vid fähusdörren. Den skulle trollen ha att rida på.
Havskor och troll. Vädermärken
En kväll kom Elias Olsson ut till Grönvik för att söka vrak. Där fick han se flera stora, feta kor, som betade. De gingo ut i vattnet och försvunno. – På Staffansholmen (Herrön, Kyrkesund) bodde förr en man som kallades Drammen. Han skulle gå till brunnen och hämta vatten. I Västerberget sprang där upp en port och en trollgumma tömde ut en spann vatten. – Om det kommer tre frostperioder före jul, så blir det ingen isvinter. Om isen lägger sig i vikarna så snart den första frosten kommer på hösten, så blir det snart sunnanvind och blåst.
Häxor och trollkarlar.
1. Inte så lång från den gården i Mårlanda, där jag föddes och växte upp, ligger en gård som heter Bro. Till gården Bro hörde på sin tid en kvarn. Bonden som ägde gården då hade flera döttrar och en le käring. En av döttrarna hade kuttrasju med en dräng, som var anställd vid kvarnen och skötte denna nattetid. Käringen för- sökte ställa till alla möjliga förtretligheter för drängen i hans arbete. Det var hennes mening att bonden skulle bli missnöjd med honom och köra iväg honom. På hösten kom alltid kattor in i kvarnen. Det var svarta kattor som smutsade i mjölet, rev i säckarna och ställde till oreda. Drängen vände sig till en skräddare som skulle veta mer än andra och bad om råd. Skräddaren rådde honom att ta med sig en lykta och en skarpslipad yxa till kvarnen nästa natt. Där skulle han rita en cirkel i mjöldammet och runt cirkeln skriva Fader vår med en / svart krita. Sedan skulle han sätta sig själv i cirkeln och vänta. Om något kom inom cirkeln skulle han hugga till med yxan. Drängen gjorde som han blivit rådd. På natten kom de svarta kattorna. En av dem försökte komma åt honom och stack in tassen där det var en öppning mellan bokstäverna i Fader vår. Drän- gen högg till med yxan så att tassen gick av. På morgonen ville käringen inte stiga ur sängen. Bonden frågade om anledningen, men gumman svarade bara undvikande. Han grä- lade på henne, men ingenting hjälpte. Käringen låg kvar. När hon frampå dan ändå måste gå upp till sist, så visade det sig, att hon mist pekfingret på högra handen. Det var den drängen huggit av. Drängen fick i alla fall inte flickan. Hon blev liksom lite konstig och tacklade av och dog efter några år. Det gick för- resten så med hela familjen. De hade mycket pengar, men de dog fat- tiga allihop. Yngsta dottern blev gift med kommunalordföranden i socknen och han var god man för åtminstone sjuttio tusen kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Men hon dog i alla fall på fattighuset. Inga barn lämnade de efter sig, så de försvann från jordens yta liksom. Det där med käringen och pekfingret är sant. På gamla / dar blev hon riktigt beskedlig och var snäll och givmild mot oss barn. Jag har många gånger från den där handen utan pekfinger fått mottaga kakor och frukt och sådant där. Och jag tittade särskilt noga på handen, för jag hade ju fått höra hur fingret kommit av. 2. Jag hade en morbror som hade ett fartyg. Det var på 1870-talet och båten var en brigg och hette Anna. Den gick på Eng- land och lastade kol och lossade i Norrlandshamnarna. Däruppe möns- trade en finne på. Så blev det en tur till Göteborg. Där skulle skutan ligga för ankar, medan morbror firade julen hemma i Mårlanda. Finnen mönstrade av, men hade inget annat arbete att ta vid och ingenstans att ta vägen. Så fick han följa med till Mår- landa. När de hade varit där ett par dagar, så kom finnen in till morbror och sa: "Gör sej iordning. Vi ska resa till Göteborg." Morbror protesterade och sa att han ämnade sig inte till Göteborg. Men då sa finnen: "Det är en tjuv ombord, men han står fast, för jag har ställt honom." De reste till Göteborg. När de passerade skutan, så såg / morbror en man stå framför kajutan. Han hade en tågända virad från ena axeln under andra armen och han stod alldeles stilla. När de kom ombord på skutan, så sa finnen till mannen: "Hur länge har du stått här?" "Sedan i går eftermiddag", svarade mannen. Han var alldeles stel i kroppen, för det var kallt och han hade fått stå orörlig. "Nu kan du gå", sa finnen till honom. Men i samma ögon- blick föll mannen omkull och blev liggande. Sedan låg han sjuk i flera dagar. Morbror frågade finnen vid ett tillfälle om han kunde trolla. Då svarade finnen: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kapten två baljor av en tunna!" Vid ett annat tillfälle frågade morbror honom samma sak. Finnen svarade denna gång: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kocken till en katt!" Detta hade han gjort ett par gånger. Han var särskilt pigg på att driva med kocken, som han inte tyckte om. Besättningen hade sett en katt i stället för kocken. Morbror måste till sist avmönstra finnen, för han blev han rädd för honom.
Dymmelveckan. Blåkullafärd
Dymmelveckans dagar var: Svarte måndag, Vite tisdag, Aske-onsdag, Skär-torsdag, Lång-fredag, Påske-lördag. De dagar, som föregick lidandesdagen, betraktades alltid som centrum för oväder. - Alla spinnrockar uttogos lördagen före dym- leveckans inträde. Bakning och rengöring skulle under den- na vecka. Om påskafton sköt så många som hade pistol och gevär skott efter troll och deras biträde påskkäringarna, som då var på fest hos Hin onde. De reste skärtorsdag natt och kom tillbaka på påskafton om kvällen eller på natten. Då möttes de som sagt av gevärssalvor. Blev de sårade, damp de ner som krymplingar. En del klarade sig för skotten och kom hem och skötte sina jordiska sysslor till nästa påsk. En del återvände, skrämda av skotten, tillbaka till Blåkulla igen. Under hela fastlagstiden var det förbjudet att an- / ordna nöjestillställningar av något slag. Fastlagstiden var slut om påskafton. Den dagens morgon lossade man ett skott upp genom skorstenen för att fördriva trollpackor från hemmet. - Långfredagen och påskdagen besöktes kyrkan. Särskilt långfredagen var en stillhetens dag. Då övades läsning av både ung och gammal. Evangeliet och Akten lästes högt och tydligt av var familjemedlem för sig. - Till frukost åt man under påsken smörkaka och bryn- ost. Middagen bestod av mjölgröt med smör, socker och kanel. På morgonen och på eftermiddagen vankades kaffe med dopp. Som kvällsmål förekom potatis och kött samt efteråt mjölk. Ingen slakt förekom vid denna tid. Men man börja- de nu äta av spikfläsket, som upptagits i mars och hängts på spikar. Det slaktades på en medelstor gård före jul två stora svin, vilket gör fyra stora skinkor och fyra mittstycken. Bogarna är ärtefläsk. Till samma ändamål användes skin- kornas ben. De två mittstyckena gick åt till stekning från jul till midsommar. - Fårlåret och koköttet torkades i svag ugnsvärme. Denna konserveringsmetod användes för att köttet inte skulle bli för hårt. Fårköttet äts som skinka 'speket'.
Folklivs- och karaktärsskildringar.
Lars Larsson var född på Kårehogen, Morlanda s:n, i medio av 1840-talet och var son till en bonde, som kallades "bon" på Kårehogen, där- för att han var ensam bonde på gården. Den övriga delen av hemmanet ägdes av s. k. ståndspersoner, präst, apotekare, m. fl. Själv kallade sig Lars Larsson Håf. Han påstod att hans mor haft förbindelse med en präst, som hette Håf. Denne Bon-Lars var till yrket skomakare och i likhet med sina bröder var han rikt begåvad på huvudets vägnar men ytterst originell. Många berättelser finnas därom. Det berättas att genom självstudier be- härskade flera språk. Han gick alltid i arbete på sin jordlott klädd i stor, varm överrock, med värja vid sidan. Om man sporde honom, varför han bar värja, så blev svaret: "Man möter så mycket "oknytt", (troll) så den är bra att ha." Bad han en granne att få inlagt sitt lilla förråd av hö i ladugården, så var det på villkor, att det ej fick läggas på nordsidan av / byggnaden, för det var farligt. En gång mötte han kontraktprosten Vannberg i Tegneby. På prostens fråga, vem han var, svarade han: Jag är Lars Larsson Håf på Kåre- hogen, Swedenborgare och andeskådare, men vad är herrn, väl resande i snus och tobak?" Vid midsommartiden åt 1914 kom bemälde "Bon Lars" i något ärende till Helleviksstrand. Det stod några gubbar och samtalade i när- heten av en handelsbod. Alla kände givetvis "Bon Lars", som då var en gammal man, och det blev samspråk. Som vanligt klagade gubbarna över dyr- tid och svårigheter. "Här är väl inga svåra tider nu", sade "Bon Lars", "men det blir." "Vad då för något?", var det en av gubbarna som sa. "Det blir krig och svåra tider." "Det dröjer väl länge innan sådant sker?" "Det dröjer inte länge", svarade B-L, "om få månader, ja, man kan ej säga månader, man får säga endast veckor." Den förutsägelsen slog då in. Världskriget var snart ett faktum. Men om Lars Larsson kunde skåda in i framtiden är förborgat.
Jättar
Det var en jätte som hette Hobergsgubben. Den jätten talade mor om för oss barn många gånger. Han var så rik, den jätten. Han bodde granne med ett folk, och ibland brukade han gå dit. Men han gick aldrig in. Han ställde sig vid fönstret, när han hade något ärende. Så fick hustrun barn och det skulle bli dopöl. Alla grannar skul- le bjudas. Och de kunde inte gå förbi jätten. Han skulle bjudas, men de visste inte hur de skulle bära sig åt, för om han skulle komma, så fick de inte maten att räcka till. Jätten skulle äta upp alltihop. Så fanns det en som lovade att han skulle gå och bjuda jätten på det viset, att han inte skulle komma. Han tog en påse med sig och gick. När han kom in till jätten, så un- drade / denne, vad för slags ärende han kunde vara stadd i. Då talade han om att grannhustrun hade fått ett barn och att han nu var skickad till jät- ten för att han skulle komma och stå fadder åt barnet. Det tyckte jätten om och tackade. Men han ville veta vilka som var bjudna. När han fick veta att trumslagaren var bjuden, så ville han inte komma. En gång hade han slagit benet av jätten. Han bad att få ge en faddergåva. Han tog en skyffel och skyfflade i säcken en gång. Det var råga med silver skyffel. Han frågade, om folk brukade ge mer. Ja, svarade gubben, det brukar de nog göra. Då fick han lika myc- ket till i påsen. Jätten frågade om någon bruka- de att ge mer. Jo, svarade gubben, prästen bru- kar ge mer. Då fick han lika mycket till. Han frågade, om någon brukade att ge mer. Nej, nu var det ingen som brukade ge mer. Och nu var säcken så tung, så han orkade inte bära mer. Så gick han hem med gåvan. Men / jätten kom inte på dopölet. Det hade bott jättar i bergen. Men åskan har slagit ihjäl dem. Di var stora och starka. De åt upp en hel oxe i målet. Varken jättar eller troll kunde vara ute när solen var uppe. Då var de inne i bergen. Åskan var de rädda för. Men han kunde slå in i berget och döda dem. Jag minns när de gamla gubbarna talade om sådant. Somliga av dem påstod, att det hade fun- nits så stora människor. Det var människor, som kallades jättar. Somliga påstod att det var jättar å ingenting annat.
En sägen om bergtroll
Det var en gång en jul för många år sedan som allesammans i en bondgård foro till julottan, utom en ung flicka och en hund, som blevo ensamma hemma. En stund efter det de hade farit till jul- ottan kommo några bergtroll, som bodde i ett berg strax intill gården, in i huset och sade till flick- an att hon var tvungen att följa med dem, ty det var en av dem som ville ha henne till brud, och så ville de med våld taga hen- ne med sig. Flickan blev till en / början mycket rädd, men det dröj- de ej så värst länge förrän hon be- sinnade sig och sade att hon gär- na skulle följa med dem, men att hon först ville kläda sig till brud, för det skulle ej dröja så länge. Detta gick de med på, och så gick hon in i det rummet där hunden var. För honom sökte hon nu klargöra hur det förhöll sig, och så bad hon honom springa till kyrkan och få hennes far att kom- ma hem med detsamma. Hunden, som var ovanligt klok tycktes förstå henne, och då hon öppna- de fönstret och släppte ut honom därigenom, så satte han genast i väg. Flickan började sedan att kläda sig, och för att vinna tid så gjorde hon detta så sakta som / möjligt. Hunden sprang till kyrkan och kom sig in i bänken där flickans fader hade satt sig, och på honom började han att sparka alldeles förtvivlat. Fadern förstod att det måste vara något galet fatt, och därför sade han till de andra att han måste taga den ena hästen och köra före hem, så fick de taga den andra och försöka åka efter den allesammans när de skulle hem. Han körde hem så fort han kunde, och då han kom hem och tittade in genom fönst- ret, så förstod han genast hur det var fatt, ty då fick han se ett troll inne i stugan. Han fick då skyndsamt tagit två stålbitar och lagt i kors över tröskeln, och då kunde de inte komma ut ur huset. / Det var på hög tid att han kom ty just förut hade trollen börjat att bliva otåliga, och sagt att hon måste följa med dem antingen hon var färdig eller inte. Nu kun- de de emellertid, som sagt, ej kom- ma ut, och därför måste de bör- ja att tigga och be bonden att han skulle släppa ut dem. Men det gjorde han först när de fått lovat honom att aldrig komma tillbaka till gården mer.
Byggdehistoria
Byggdehistoria Kung Karl den elfte var en gång ute ock reste genom landet ock på sin resa for han igenom socknen Walla. På den tiden bodde där en präst han var så nöjd ock glad ock tyckte att han inga bekymmer hadde alls därför hadde han hangt ut ett skollt på väggen ock på det stod skrivit här lever en man utan bekymmer. En dag red kungen förbi prästgården ock han stannade ock läste på skyltet ock kungen tängte då att har han inga bekymmer så skall jag försöka att satta honom i bekymmer. Derpå lät kungen kalla till sig presten ock sade till honom att han på en bestämd dag skulle komma upp till slottet ock svara på tre frågor kunde han inte svara på dem så skulle han mista sitt kall. Nu kan man tro att prästen fick bekymmer han viste icke hur han skulle bära sej åt för att slippa detta. Men så en dag kom klockaren upp till prästgården ock han frågade då vad det var som han gick ock sörjde över prästen talade då om för klockaren vad kungen hade sagt. Då sade klockaren det skall inte prästen gå ock grämma sej över utan skicka bara mej så skall det nog bli bra. Prästen blev förståss glad ock lovade giva klockaren en hederlig vedergälning om han kunde göra det. När den bestämda dagen var inne gick klockaren upp till kungen och förestälde sig vara presten ock kungen trodde att det var prästen som han talade vid. Den första frågan som kungen ställde till honom var. Kan ni säja mej hur långt det är mellan öster ock väster klockaren svarade följer ers mäjestät med solen gör ni resan på 24 timmar kungen blev nu häpen över detta svar ock tängte ge honom en ännu svårare fråga ock sade ock sade / hur mycket tycker du att jag är värd här jag sitter. klockaren svarade de sålde ju vår frälsare för 30 silverpenningar då är väl ers majestät värd 29 nu blev kungen riktigt förargad ock tängte nu ge honom en riktigt svår fråga ock sade kan du nu säja mej vad jag tänger här jag sitter. Jo svarade klockaren ers majestät tror att jag är prosten i valla men jag är den som brukar sitta ock trolla. Detta kunde ju inte kungen förneka att han tängte ock klockarn fick gå hem igen ock prästen fick ju behålla sitt kall ock presten gav klockaren bra betalt för besväret. av Ester Stenberg Stuveryr Ellenö
Bidrag till tro, sed och sägen.
Bidrag till tro, sed och sägen. Nedanstående uppgifter äro från undertecknads slägtingar. Från Torps socken på Oroust, Bsl. Litet om Bröllop På första lysningsdagen brukade vänninnor till den blivande bruden giva henne i present en liten käpp och krycka som de klätt med vackra band o fransar, detta för att hon ramlat ner för predikstolen och brutit sina ben. När bruden kläddes lades pengar i hennes skor, för att hon ej skulle sakna pengar under sitt äktenskap. Den som tog av bruden skorna vanligtvis en slägting skulle då hava pengarne, om det snöade eller regnade på bröllopsdagen skulle bruden bli rik (snöade i kronan på bruden sades det) Fonnen skulle skickas till bröllopsgården dagen före den lades i en stor rund korg av vackert genombrutet korgarbete, med en stor grepe tvärsöver att bära i först lades i bottnen på korgen en stor tjock brödkaka så två st kakor bestrukna med smör och riven ost s. k. klening, derovanpå en stor brynost eller äggost så smör efter råd, och derovanpå kakor så att korgen blev full upp under grepen, över korgen breddes en vit duk, och deröver bands vackra hemvävda band i vackra kulörta färger i kors över korgen på den vita duken. Korgen skulle ej skickas tom hem, utan skulle i varje korg läggas en fjerdedels kaka av begge kleningskakorna och dem andre (en fjerdedelskaka av varje sort) men ej av den egna fonnen, utan skulle det vara av andras kakor detta kallades bakfonn. / En gång för många år sedan skulle en rik bondson gifta sig, men som han var litet försagd och dum hade hans föräldrar utsett den flicka han skulle gifta sig med, och han gjorde inga invändningar, men kort före brölloppet sade han till en av sina systrar De gick an för far han gifte sej med mor men mej vill de ha te å ta en oskyld d.v.s. han var inte slägt till henne ens. Om barndop m. m. När ett barn blivit fött sattes genast en kniv av stål över dörren och när barnet skulle döpas, skulle det hava något föremål av stål, och en guldring (vigselring) fastsydd i kläderna under färden till kyrkan, till skydd mot trollen, som annars kunde komma och byta bort barnet innan det blivit döpt. Modren skulle ej gå till något främmande ställe innan hon gått i kyrka vanligen när ett flickebarn var fem veckor o ett gossebarn sex veckor gammal, ej heller gå ut under bar himmel efter solens nedgång under denna tid Om spädbarn fick utslag på nedre delen av ryggen och sätet små röda blenor, sades att detta var kistnaglar. det troddes att modren någon gång innan barnet blivit fött råkat satt sig på en kista, vars lock ej varit riktigt stängt, utan smält i lås när hon satt sig på locket, och att detta var orsaken till utslaget på barnets kropp. För att bota detta skulle man när det bakades lägga varma brödkakor på ett bord, när brödet borttogs och bordet var fuktigt av det varma brödet, skulle man taga litet vatten och tvätta bordet, och med detta vatten skulle barnet tvättas så blev det bra.