Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Mara
Nattmara brukade mor tala om. Det var ett styggt ting. Hon klämde, så att svetten droppade av den som hon red. Hon såg ut som en apa. Skinnet var ludet. Mor visste, att det gick an att hålla henne borta, om man hade en almanacka i bädden, där man sov.
Maren i Myra
Han Lars har nu vandrat åstad till himmelens glädje och frid
Jordbruk: Slåtter, skörd och tröskning
Slåttöl hade di förr i världen. När di skulle slå så bjö di ihop många man. Maten det var som vanligt, eller varjehanda, men di skulle nu ha en stor brännvinsdunk, först och sist. Skära det minns jag när di använde till säa, både råg och havre. Om någon skar se på lien - var det då ett fruntimmer i närheten, så kom det an på den. Di bruka tävla om vem som skulle bli först. Det var en del som gömde redskap för di andre, tog varjehanda småsaker så di inte skulle kunna arbeta. På kvällen när di sluta så skulle di kroka av skaklarne på harvar och plogar, för annars får hästane dra natta igenom. När di tog di siste stråa, då kunde di slå ihjäl flere tjog råtter. Om det kom nån till gärdet när di arbeta, då ble di sinna på den. Om han kom fram och sa att du har en granne sä eller så. Han kunde va missundsam eller så. När di körde in den förste säa, då skulle boon vara med och ta emot och lägga in. Knät skulle på varenda nek. För det skulle packas ordentligt. Ost och brännvin la di i botten, det skulle va en dunk med två kanner brännvin, / och det skulle di ha när di träkste. Löktelön skulle di ha efter skörden när all grödan var inne. Det skulle va ett riktigt kalas. Di träkste tidigt om ottene och sent på kvällen - När di hade träkst färdigt då tog di se ett par dar och festa på. - Den som var sist mä tröskningen, den var för lat, räkna di på. - Kom det främmande på lon när di träkste, det tyckte di inte om. Di laga och fick ut'en så fort di kunde. Endel hade och tröska till frami slutet på mars. Det skulle bli drygare, räkna di på, ju längre det ble liggande i halmen. Märken. Det år det blev mycket nötter skulle det bli mycke havre.
Slakt
"Nötslaktet" förekom vid den tid på året, då kreaturen sattes på bås. Det brukade ju bli så där i oktober må- nad. Vid samma tid eller något före slaktades fåren. Svin slaktades längre fram till jul. Jag tror visst att de helst slaktade på torsdag. Men om det var någon särskild tro på det kan jag inte minnas. Julgrisen slaktades vid lussetiden eller några dagar före lusse. För en del ville ju smaka på den redan på lussemorgonen. Varför de slaktade tidigt på morgonen var därför att de skulle ha det undangjort före dagen, så att de kom till att få göra något annat då. Så var det en gammal sed att de skulle "slakte i otte". När de skulle slakta svin gick de upp strax efter midnatt å satte på "skåll- vattnet" som de nu skulle skålla grisen. Det var myc- ket brukligt att de flådde svinen vid den tiden. / Så ville de inte slakta annat än vid nymåne för att fläsket skulle bli drygt. Fläsket av det svin som slaktades i nedan kröp i hop i grytan eller pannan, så det blev rakt ingenting kvar av det. Inte för att de bad en främmande som kom till slaktplat- sen, att han skulle avlägsna sig, men en tyckte rakt inte om att någon kom medan en höll på med slakt. Det var alltid något som "amplade" sig och blev avigt då. Bäst var det om du fick vara ensam och det fick en allt, för det mesta vara, för det var just ingen som vil- le gå åt ett ställe där de visste att slakt förekom. Djuret kunde ju bli skrämt om en främmande kom, å "då stätna blogen i djuret, å stätna blogen", så blev köttet eller fläsket dåligt. Djuret skulle dö så gott som fastande. Det fick nå- got likt ljummet vatten med salt i innan det slak- tades för att det skulle bli bättre att göra ren tarmar- na. På kvällen före slakten fick det ingenting. Bässar gavs brännvin innan de slaktades, för att det inte skulle "smaka bässe" av köttet. Något annat / vet jag inte att de gav dem. Det var alltid någon av husfolket som ledde ut djuret. Så hade den som ledde ut djuret en pinne med sig, som han kastade in i båset. Det var inte många som åt köttet samma dag djuret var slaktat. Fram i mars började de äta kött och fläsk i speke. De brukade ha det märket, att de ville höra kråkan på våren, innan de tog till det.
Några sjukdomar och deras botande
På tal om sjukdomar och medicin kan ju nämnas att folket i allmänhet var ganska härdat och friskt. Uppstod någon sjukdom hos människor eller djur, an- litades ofta kvacksalvare eller primitiva läkemedel. Lungsot förekom i enstaka fall och kallades då "täring". Mot den ansågs intet medel finnas. Rödsjuka och difteri kunde periodvis härja och rycka med sig många personer utan att något kunde göras. Även skabb anställde i vitt omfång sin husunder- sökning. Smittkoppor kunde även hälsa på, därom vitt- nade många ärriga ansikten. "Bävelsrev", tarmslynga, uppenbarade sig någon gång och kurerades med – rödpeppar och brännvin. / "Onda bettet" (blodförgiftning) troddes uppkomma därav, att skuggan av personen kommit på en mask eller krypdjur, som bitit i skuggan. Botemedlet var "krutsmörja", berett av "bergkrut", dynamitens föregångare, det till bergsprängning då brukade svartkrutet, och grönsåpa. Skadade sig någon på eggjärn, skulle det blöda länge, så att såret blev rent. Sedan gick man till spisen och strödde trä- aska i såret, band om en trasa, och så var den saken klar. Ty hade man sprungit i snön med bara fötter om Gregorius (12 mars), så hade man gott "grokött", och då så...Vid större skador och blod- viten använde man s.k. "Fessopp" (röksvamp), som alltid insamlades och förvarades för detta ändamål. För näsblod fick någon av husets kvinnor, helst husmodern, släppa till ett huvudhår att lindas om vänstra handens lillfinger. Mot gikt användes koppning och åderlåtning samt blodiglar. Koppning och åderlåtning utfördes av män och sättandet av iglar av kvinnor, som hade / detta till yrke. Titeln var: "årelåtarn" och "iglekäringa". "Galningar" (sinnessvaga) förekommo då som nu, men dem var det synd om, ty de troddes vara besatta av djävulen och hanterades därefter. Voro de våldsamma var stryk, svält och törst de botemedel, som användes. Ofta förekom inspärrning i becksvart mörker. Bleksot visste man intet bättre botemedel mot än giftermål! Mot fallandesot skulle det vara ett ofelbart medel att första gången det uppenbarade sig, an- tingen hos barn eller vuxna, kläda av personen ifråga intill bara lintyget och sedan vränga detta plagg av honom och kasta det på elden. Ju starkare elden var, desto bättre och pålitligare var verkan.
Djur
De tyckte inte om skatorna å ville ogärna ha dem inpå väggarna. De hade skabb med sig. I mars skall man skjuta en skata å hänga upp över stalldörren, så får en lycka i huset, å så blir inte hästarna sjuka un- der hela året. Det var en gubbe, som sköt en gök, men han fick olycka för det. Han blev slagen på en fot, så han inte orkade med sig på länge efter. Göken tystnade att gala när han får höra att de bryner lien. Det gick allt det talet att göken blir hök, när han blir gammal. Det är "säskal- la" som får kläcka ut ungen åt honom. När de fick se en korp flyga så sa de att han kom med vind i rôva. Det blev vind från det hållet han kom flygande. Korpen har en vit fjäder i bröstet. När han anar att han skall bli skjuten eller dödad / så äter han upp den fjädern. Om en räknar en "grågåsskock" så blir de vilsna å kom- mer inte fram dit som de ämnade. Gulsparven bådar snö å kallt, när han tyr sig in i husen och kommer flockvis. När domherren kommer fram så slår det inte fel än att det blir sträng vinter å mycken snö. Är det mycket av de fåglarna så blir vintern svår. Orren spår snö, när han kommer fram till husen å sätter sig i björkarna. Får en se att orrarna sätter sig i björkarna, så är inte snögern långt borta. Om snöskatorna kommer i skockar å sätter sig i rönnar- na å äter upp rönnbären, så är det inte långt till snö å vinter. Så fort de fick höra "spillkråka" (svarta hackspetten) skrika, så sade de att det blev goväder och regn. Den rosiga hackspetten kallades för "snöspett", å när den skrek, blev det gott väder. När svalan for bort på hösten, så säger hon: "om hösten när jag far bort så är ladorna fulla i / råg å vete, råg å vete, om våren när jag kommer till- baka är det ######## för spône." (spånad). Om vintern så bodde svalorna på sjöbotten. Sägen gick så. Marskråkan är matnyttig. Borta i mossar och dymarker finns en fågel, som de kal- lade för "hôrsegeta". Den dagen far fick höra den få- geln på våren släppte han ut hästarna. Han bruka- de säga att "hôrsegeta" talade om, när de skulle släp- pa ut hästarna på bete. De skulle kunna föda sig ute då.
Dalsland Selma Martinsson 1945
Dalsland Selma Martinsson 1945 Dals Ed Egna minnen. Tingvalla 14.2 - 45 Till Västsvenska Folkminnesarkivet Göteborg Ramsor och rim. Med anl. Eder pristävlan i H.T.V. ber undertecknad få lämna ett litet bidrag. Först då namnen på fingrarna som jag hörde min mor nämna dem: "Tummetott, slickepott, långeman, gull- brann, lille Per i Pinkelann". Betr. namnen på tårna blir uppgiften ej fullständig, eftersom jag tyvärr glömt huruvida lilltån hade namn. Man räk- nade baklänges och började alltså med lill- tån. Sedan kom "näffru (el näffrua), tillros å lilla å store skohästen". Djurs, växter och föremåls språk. Ang vad vällingklockan säger så har jag hört att den på något ställe skulle säga så här: "Sur välling, salt sill, lathundar kom in". Tydligen ett ställe där det var snålt och dåligt kosthåll. / När tre slagtröskade lät det så här: "Fattas en, fattas en, fattas en". Vad djuren säger: "April ä il, april ä il", sa grisen (il = ilsken) "Mars ä va'r, mars ä va'r" tyckte fåret. (Va'r = värre, öppet långt utdraget a-ljud) En fågel, som antagligen är skogsduvan men som de gamle kalla "skutulsduvan" säger så här: "Du sköt min skutulv, du sköt min skutulv – du". (Hårt k i ordet sköt.) Göken: "Go ku (= ko) fick du". Talltrasten: En gubbe som var ute och fiskade och talltrasten frågade: "Får du fisk, får du fisk, får du fisk"? Men gubben fick ingen. "Tjo pytt, tjo pytt, tjo pytt" sa trasten. Gåtor. Har hört en Gåta som lyder så här: "På de gater gå de pjater på de pjater är en kulle, på den kullen är en skog, där alla de små djuren bo". Gåta om katten "Före som ett nystan mitten som en mällersäck (mäldsäck) och efter som en kvastekäpp". / Vidare en annan gåta: "Tvåben satt på treben och åt på enben då kom fyrben och tog enben ifrån tvåben, då tog tvåben sin treben och slog till fyrben och fick sin enben igen. Ramsor och rim. Måndag och tisdag satt gumman och spann onsdag och torsdag bar hon spånaden fram, fredag och lördag åt hon upp sin lön. söndag förmiddag gjorde hon sin bön. Och med detta lilla axplock slutar med utm. högaktning Selma Martinsson adr: Tingvalla Dalsland
Diverse skyddsåtgärder. Husdjur.
En skulle skjuta e skata å hänga upp över hästarna, för annars re mara dom. Då ble di svetta å orka inget sen på dan. De va också bra å hänga ett par byxer över krittera eller över fähusdörra. Stål skulle di allti ha över krittera å på påsk strök di stora tjärkors över fähusdörrana. När ja va lita, jätte ja kritterna därhemma. Mi syster Inga va höling åt Lars i Körkedaln å vi skulle ha ut kritterna gemensamt, så vi slapp vara ena i skogen, för vi va rädda för gråben. Ja hemma va vi färdia te å släppa ut dom, men Inga kom aldri me Larses kritter. Då gick ja dit bort å in i lagårn, å där sto Larses käring å slog me eldstål å flinta över varenda ko. Å me de trodde hon di skulle fri sej för vargen å annat ont. Om julekvällen skulle de vara tätt, tätt för / fönstera, så inte gråben fick se julelysa, för då tog han alldeles säkert krittera. Varje stor helgafton, ve jul å påsk, skulle hus- bonn ge krittera särskilt gott for å säga te varenda ko: "Ät väl å trivs väl, i kväll e de en välsignad julekväll (påskekväll)". När di köpte e ko eller nåt krättur, så skulle di allti in i stuga å ha nåt gott, en bröbit eller sörpa me nåt gott i. Å så skulle di fram te spisen å titta upp i i skorsten, för annars ble de en fali längting. När e ko hade kalvat, bruka di göra kalvpann- kaka utå kalvmjölka. Men ingen skulle äta utå pannkaka, förrän koa hade fått en bit av den i sej först. Di skulle allti korsa smöret i bytta, när di packat den färdi. Ve slakt skulle di allti göra ett stort kors i levern. Mor sa allti: "De betyder mycke", när ho korsa levern, men ja har aldri fått veta, va de betydde, eller va de va bra för, för de skulle vara liksom hemligt med de.
[utan titel]
Hans Jonasson, Sundet, Ängebodane, Torrskog, lantbrukare är född den 4 mars 1844 i Asslerud, Håbol. Gick som pojke vall i Håbol, gick i skola för Olsson, Håbols förste folkskollärare, tre veckor om året i två år, gick blott någon dag i veckan under denna tid, kom till Norge vid 11-års ålder o gick där vall i 3 à 4 år, Kom sedan till Torrskog o läste där för Kaplan Svartengren, for sen till Norge som dräng till mellan 20 à 30 år gammal, blev sedan gårdfarihandlande o köpte varor i Norge o smuggla över gränsen, gifte sej 34 år gammal, har ätit barkbröd 1857-58, de flådde av barken på fura o tog det innersta o hängde opp att torka o knusa sen samman o blandade i havre. Havre o potatis levde de mest av. Inte råg. Men potatisen gjorde de brännvin av om hösten. De hade kôrner o torka havren i till malt, först mälta de den o så blanda de ned potatis o satte till jäst o hade i ett môltekar. / Kl. 3-4 på morgon gick de till logen o tröskade med slagor förstås om hösten till det blev dag. Först fick de en sup o en kakebete (= brödbit) o så hade de ofta med en flaska brännvin till lagår'n. De tröskade 10 trävar (1 träve = 30 neker) på ottan två man. Sen gick de in o fick dagel (= frukost) havremjölsgröt o sur mjölk, men dä smaka bättre än va ja' får nu. Så blev det arbete med ved o plöjning på dagen. Den som inte kunde göra sin tröska på ottan var en latsvadd. Hinek Andreasson i Ängebodane tjänade jag dräng hos. Han var så vidskeplig. En gång var vi i skogen o högg. Jag högg mej i foten. Då la han sej ner, tog yxan o lade eggen över såret o muttrade o läste - kanske Fader vår. Då skulle dä inte bli nôt farligt. Han kunde inte läsa. Svensk Veckotidning var den förste tidning här på trakten. / Hinrek satt o läste i tidningen men höll den opp o ner. Så fick han se ett skepp i tidningen. Det stod med masterna ned förstås. Då sa han: "Dä ha välta ett skepp." På sönda morgon feck drängen läsa evangeliet. Sjôl titta han i e psalmbok, men höll den ofta opp o ner.
Tro, sed och sägner från Edsleskog
En torpare å Edsleskogs Prästg. hade altid säd att tröska då andra saknade detta. En dräng lade sig en natt i ladan för att på detta sätt lista ut varifrån torparen fick säden. På natten kommer en jätte bärande med en väldig börda havre, som han kastade ifrån sig på logegolvet med en frust- ning sägande: "Sju mil". Torpet heter Mörkerud och enl. sägen har det fått detta namn därigenom att norrmännen bränt torpet flera gånger. Där förut skulle torpet hetat "Ljuset". På torpet Känäs under Edsleskog Prästg. bodde fordom en torpare som berättat att till varge Jul kom en stor stark käring, ej jätte, utan av släktet "resare" och ville låna brygg- karet- som aldrig nekades henne- käringen gick aldrig in utan hämtade karet på överenskommet ställe och stälde det åter på samma plats, men då var det altid en "slank" drika i karet som var innerligt god (detta som ersättning för lånet). Man lyckades aldrig utforska var käringen bodde men man trodde hon bodde och levde under / någon stor sten eller å berget. (Vad "Resare" betyder visste inte berättaren. F.T.son anmärkn) "Resare" tros vara korsning mellan jätte och menniska. Om en häst hade "rivarn" (kolik) skulle det sjuka djuret ingivas urin från kvinnor som ej haft beröring med manfolk, eller urin från vem som hälst, blandat med krut = "krut å päss"*) Att havren har 2 korn, ett större och ett mindre, sammanväxta beror på att rågen gjort en unge på havren och har därför fått till straff att stå ute över vintern." Den som kunde bestämt se om månen "stod på kant" eller om han hang" kunde förutsäga väderleken. Om en ko var mockstôla (modstulen) så skulle man taga 3 spån av likskista 3 av löttklöverna, och 3 hår av den sjuka kons blygd, lägga detta i en degtull och giva kon. En klok gumma i Karsbydalen kallad "Vässegum- ma" (en "väss" = geting) anlitades fordom då kreaturen voro sjuka. När hon tillfrågades om utgången av sjukdomen svarade hon altid: "det skall bli så galant se." Vi ett tillfälle blev hon anmodad att "stämma" / blodet på en kastrerad tjur som man trodde skulle förblöda. Hon befallde att 2 drängar skulle "dra nöeld" och med denna eld skulle ett halmskärv antändas, sedan halmen brunnit upp skulle det sjuka djuret släpas över den svaga elden. Ordinationen fullgjordes till varje punkt och det sjuka djuret blev friskt. Det hände på 1830- 1840-talet. Nödeld "drogs" på så sätt att en käpp kilades fast i en "stabbe" ett rep lades om käppen ett varv och en man i var ända på repet drog fram och tillbaka tills käppen fattade eld. En bonde i Knuffelbo- dane skulle"låcka" mörtleken från Torpane till sina egna sjöstränder en natt genom att- "skita på en björkrusa" som han sedan hängde efter båten och trodde att mörtleken skulle följa detta låckbete. Samma bonde hade ont i sina ögon, som bote- medel lade han färsk och varm nötdynga över ögonlocken - (bonden var fullkomligt klok) Medel mot rödsjuka hos kor. Det sjuka djuret skall "kasta sitt vatten på en het sten, eller kan sjukdomen "stenas" genom att kasta en duktig "slank" med småsten under djuret aldeles med det samma hon kastar sitt vatten. Botemedlet hjälper säkert! / ### Erik i Rådane botade en skämd" häst: (efter beskrivning av ett ögonvittne hade hästen lindrig korsför- lamning) Hästen släpades ut i en bäck, därefter tar Erik en avbruten lie som var fästad på en stör och tar vatten med denna lie i bäcken och giver hästen 3 gånger. Ögonvittnet, nu över 80 år, sade att hästen blev frisk med det samma. En vallflicka hade fått en sticka i foten. Man sökte bot av Jeremias i Halne *). En liten pilt fick tillåtelse att se på behandlingen. Han berättar: "Jeremias lade en taljad klut om foten på flickan och lade hänne på en soffa. Sedan satte han en strumpa på huvudet på sig själv och satte sig i spiseln, rörde i askan, mum- lade några obegripliga ord och därmed "flög" träflisan ur foten." Om något djur hade ont av "mara" skulle en lie sättas i taket över djuret med äggen uppåt eller skulle man om natten skjuta bösskott runt ladugården. Om någon ko hade för vana slita sig lös i fähuset var det alltid något trolltyg som var orsaken. Som medel skulle borras hål i tröskeln å en silverring skulle inläggas- har varit provat som ett säkert botemedel. */ Far till den förut nämnde Erik i Rådane kunde trolla och hade svartkonstbok. / Om någon ville sätta sjukdom på sin grannes kor behövde han bara taga någon del av ett slakt- en fot eller dyligt å lägga under fähuset. När en ko blivit betäckt skulle inte för- summas att "dôtta" hänne i ändan med ungssopan. Om någon berömde en annans ko så skulle detta ha den invärkan att djuret blev sjukt (skämt) med sjukdomsfallet kunde hindras om ägaren svarade: "Köss hänne i f-a". Ju vräkigare svaret var ju bättre. "En fölunge låg i sola och sträkte iftån sig huvud och ben. Han var sjuk"- Erik i Rådande eftersändes. Han stod på avstånd från fölungen å titta pån ett ögonblick. Sedan gick han in i förstugan föll på knä tar av sig"korstens- hatten"- bar alltid sådan- läste i desamma några obegripliga ord, slog den sedan i golvet och svor styggt och förklarade fölet friskt. När man sedan gick ut för att titta var fölungen fullt frisk och diade modern. (Antagligen vilade sig fölet efter en kall natt anm. upptecknaren) / Vid ett tillfälle blev Erik i Rådane till- frågad angående en ko som var sjuk. Han titta på djuret och yttrade att det fins onda ögon. Därför slipade han en rostad lie tog tillvara slipvattnet brände sedan ett horn och med detta gick han ensam in i ladugården- han förbjöd alltid vittnen- och på vad sätt han använde medicinen blev således en hemlighet. Bräcketorp i Mars 1927 Fritjof Thorstenson.
Djur
De gamle räknade på ett göken skulle vara här omkr. den 11 el 12 maj. Men var det snö och kallt vid den tiden så väntade han ju med att komma. Det var intet gott märke om han gol på bar kvist. Det betyd- de ett dåligt skördeår. Kvisten skulle vara grön och då menade de att året blev gott. Barnungarna skrämdes för att de inte skulle härma göken. Han tystnade att gala då. Och det skulle inte vara bra. Han slutade att gala, när han fick 'höra brynstickan' el. när slåttern började. Säl- lan att man hör honom gala efter den tiden. De gam- le sade att han blev hök då han blev äldre (förväx- ling med sparvhök. Uppt. anm.). De unga och ogifta frun- timren brukade ha mycket för sig att fråga göken om allting, t.ex. hur många levnadsår de skulle få, hur många barn och hur många år de skulle behöva gå ogifta. / Skatorna höllos inte för några trevliga djur. De har skabb på sig, säges det. Ville inte att skatorna skulle bygga inpå boningshuset. Då revos bona ned. Men det var inte bra att skjuta en skata. Den bössan man skjuter en skaata med blir oduglig. Om skatan kom- mer intill stugan och skrattar, så kommer det främman- de. Kornknarren ('rôggnarken' m) brukade hålla sig i rå- gen och på vallarna. Den var bra att ha i säden. Ugglan ('kattugglan') var ingen välkommen fågel. Hon kom till gården å 'tvätta ut döingar'. När hon kom till stugan, sades det, att hon kom för att 'tvätta lik' - nå- gon skulle dö i gården. Hackspätten. Benämningar: 'Hackspätt', 'rägnspätt', 'spill- kråke'. När den kom in till husen och skrek, blev det regn. I torkväder voro gubbarna så glada om de fick höra spätten, för då visste de att rägnet snart skul- le komma. När svalan kommer är det sommar - enl. de gamles tro. Och sädesärlan kom hit med våren. / Det skulle inte gå an att räkna grågässen. Det mins jag, att jag varnades för. Räknar man dem, så bli de vils- na. 'Lommen' har de också rättat sig efter beträffande väd- ret. Det var en gammal gubbe sör i Kråkviken som var så ond, när han fick höra lommen i södra änden på sjön Silen. Det var en allmän tro här, att när man fick höra lommen i den ändan på sjön, så blev det regn. I hötider var han mycket ovälkommen åt det hållet. 'Marskråkan' duger att äta, påstod de gamle. Och när de fick höra den första gången, så gick det att äta kött fläsk el korv i speke. Kråkan har flyttat om vintrar- na förr i tiden, men det gör hon inte nu. Tranan var en farlig fågel. Hon kom och hackade i föt- terna på sommaren. Det var sådant de skrämde barnen med. 'Trôllfôggeln'. Det fanns fåglar i skogen, som voro omöj- ligt att få skott att bita på. Det var 'trôllfôggel'. Det kunde vara orre, tjäder eller vilken fågel som helst. Jag och en kamrat sköt på en lom i en myr väst i sko- gen. Vi sköt många skott på honom. Men han levde / lika fullt. På morgonen gick vi till myren för att se om han fanns där. Då låg han vid ena kanten, men död var han inte. Då tussade vi hunden på honom. Och det var nätt upp att vi skulle kunna slå ihjäl honom. När vi öpp- nade honom var han som en trasa inuti av haglen. Det kunde inte vara annat än en förtrollad fågel. Och fler än vi voro ute för sådant i skogarna. Korpen spådde väder. Han for alltid i motvind. Vin- den kom från det håll dit han for. Det blev regn eller snö. En fågel, de kallade 'spônkäring' (spinnkäring) Den hör- des i skogarna på våren. Fågeln surrar som en spinn- rock. Vi varnades alltd som barn att förstöra myrstackar. Jag vet inte varför. Men de gamla voro rädda om myror- na. De skulle alltid ha en gammal svart häst att köra lik med. De höllo sig med höns för att de skulle hålla ormarna på avstånd. / 'Sjöormen' var lång och svart. En orm har det funnits som rullat som ett hjul. Min mor hon hade sett en orm, som var tre meter lång och hade huvud som en tupp. Själv har jag slagit ihjäl en orm, som var drygt 2 meter lång och tjock som armen. Om de råkade orm i mars blev de rädda. Grodan skule inte misshandlas.
Naturföremål
1. Enen som ej får röras. Det står en stor ener nära Smedseröd på Sandmon (östra delen av socknen, nära landsvägen). Jag har aldrig här på jorden sett en sån ene som den. Den är vuxen med rak stam som en gran, och den är vi- dare än denne byggningen. Grov ve rota så den skulle duga te sågetimmer. Di räknar på de duger inte å röre ve'n. Di vågar inte rive ner'n nån människa. Di var där en gång och skulle rört ve'en, men det gick inte. 2. Träd som bringar sjukdom. Här var en del enar eller träd som en har kunna stucket sig på och det har blivit värk etter så befängt. Men jag minns inget särskilt nu. 3. Stenen i Viksjön. Det står en store sten i Viksjön precis i sjökanten utanför Lunnareberget vid Vågsäter. Di skulle hatt'a ve Ryrs kyrka te trappesten, men di fick allt flötta'na tillbaka igen. Det dugde inte å ta'na därifrå. 4. Hästfötter i berg. Hästefötter har jag sett i berg i Strömsäterskogarne. Där är änna som en hälla vid vägen, och ja och en bror te mej vi gick valle där i skogen, och vi betrakta di däre store hästefötterna. Det är precis som vanlie hästefötter, så ackurat så. Hur di nu har kommit till. Folk sa att di är sen den tia bergen va myke. / 5. Jättegrytor det finns här en på Klåven alldeles bakom berget här, en bedrö- vele stor. Det är i Trättänga. Men no e ho fyllde mä jord. Ja hörde inte di sa nåt särskilt om'et. 6. Gravhögen vid Hattefjäll. Vid Hattefjäll där är en store hög, det påstår di att det skulle va en gravhög. Jag hörde tals om att di körde över änna mä hästar där. 7. Spökstenen vid Rölanda. (Olsson har ingen namn på stenen, men den kallas annars allmänt spökstenen.) Utimot Rölans skolhus har stoget en store sten, di sprängde sönder'n när di gjorde landsvägen. (Stenen låg vid vägen mellan Ryrs kyrka och Rö- landa, ungefär vid u i Kikerud. generalstabskartan) Där va di allti illa ute för hästane. Di ble stå- enes och inte kom därifrå. Klockare Nilsson och Magnus i Kronegårn i Färgelanda di körde där en natt och hästen ble ståenes. Magnus han ble då förlägen, men klockare Nilsson han kunde såpass så han fick'en lös. Bara di gick fram för hästen och löfte upp, där e allti en rem strax bakom örene, om di löfte upp den och titta i lärögla, då kunde di få se va det var. Då fick di se som en mara eller nånting som satt på hästen, rektigt satt och höll, så han inte kunde komma fram. Det skulle hjälpa, för då lossna det, så di kunde köra. 8. Jättarna i Långhalmen. Det var ett par jättar som bodde nära Långhalmen, det är en sjö i Ödeborgs socken. Di var bjudne bort på besök nånstäns, och emellertid när / det ble framemot otta förstås, så skulle di gå hem, och då skulle di tvärt över denne sjön, di to gent över sjön, och kunde di inte komma hem inna sola gick upp så ble di ståenes. Och så gick det. Di står där än i da, någre bedrövele långe smale stenar i sjön. 9. Jättarna i Ellnesfjället. Det var två jättar som bodde i Ellnesfjället i Torp. Och di var ute och skulle kasta sten och skulle se vem som kunde kasta längst. Och när di det hade gjort så skulle di sta och se va långt di hade vart go te kasta eller vem som hade kastat längst. Och då gick di förbi ett torp som heter Jamsis under Ellne, och den ene av jättarne hade fått ett knas i ene ögat, så han gick in på Jamsis och ba di skulle se vad han hade fått i ögat. Och då var det en store grankott! Men den ene utav di stenane som di hade kastat, det är Knusön i Öster-sjön.