Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten trodde de mycket på. - Det var en som hade en tomte. En gång kom tomten och bar ett halmstrå på nacken. När han la det, sa han: "Sch!", som man gör, när man är trött". Bonden hörde det och sa: "Det var väl inget att schåa för." Då tyck- te tomten, att han skulle dra bort lika mycket, som han dragit dit, och då blev bonden fattig. - Det trod- de de ju alltid, om den som redde sig bra, att han hade tomte.
Tomtar
Tuntabese — det var en del, som hade skuld för att ha en sådan. Han hade rött hår och röd luva och var ovanligt liten. Han skulle ha litet städja. Bonden räknade upp några kopparslantar åt honom och begärde femti riksdaler för var styver, och det skulle tuntabesen dra till honom. Och så skulle han — tuntabesen — ha lite söt mjölk var morgon och lite smör och bröd till.
Tomtar
I Liagärde i Skällinge socken hade de besar. Då de kommo hem med sina bördor och skulle ge hästarna, så sa dom: "Äden nu, mina knabba, för detta e tatt i Torgestorpa stabba." (Sädestabbe är en hög av inbärgad säd)
Tomte
Ett par kringvandrande knallar som voro ute på affärer fingo en gång nattlogi å en gård i Skummeslöv. Men eftersom där inte fanns plats inne i boningshuset fingo de sitt nattläger ute på logan, det var nämligen på hösten och inte något kallt. Å gården fanns också en goenisse. Fram på natten fingo de se bonden komma ut och ställa ett stort fat med gröt och mjölk på loggolvet. Då nu de båda knallarne inte fått någon kvällsmat åto de upp gröten och mjölken som var i fatet och sedan så kastade de varjehanda avskräden i det tomma fatet. Efter en stund kom goenissen pustande under en ansenlig börda otröskad säd, som han hade ett styvt arbete med att få in i ladan. När han äntligen efter överståndna mödor skulle styrka sig ur grötfatet utbrast han ursinnig. Aderton travar säd till lass och så smuts till kvällsvard! varpå han for sin väg och tog taket med sig. Därvid nedramlade en bjälke och slog benen av den ene knallen.
Ordspråk.
Den som inte äter sig mätt, så slickar han sig inte mätt. "Jag känner släden", sa Skam, när han åkte på järnharven. "Det var hart emot hart." sa käringa, när hon slog pannan i klippan. Det går inte så rika kvinnor i kyrkan som prästens. Sådant läder skall sådan smörja ha. Det är som att raga smör ur elden. Han kan inte göra en junne, som går att slå i en mosse. När man talar om trollet, är det i förstun. Det som kommer sist åt säcken får först ut. Det har varit i påsen, innan det kom i säcken. Ett träd kan inte brinna, och en käring kan inte håla. Kon mjölkar genom tanden. / Det kräver inte rum, det som tomt är. Det faller av sig själv, som gamla gärdesgårdar. Man måste antingen ösa eller söcka. För den som kommit på bakvagnen, är det inte gott att komma fram. En knuten näve kommer aldrig något i. Man kan säga sanningen, så man inte får låna hus. Man får antingen taga skadan eller skammen. Den smaken som kommit i kärlet är inte god att få bort. Den hunden man äter med, måste man skälla med. Lika långt kommer den asande som den rasande. Fattigdomen är inte god att dölja. Prästen och hunden tjäna föda med munnen. Tredje gången står till bot. Smörja hjälper t.o.m. på en gammal länsman. Nya kvastar sopa alltid väl. "En får hoppas det bästa ," sa käringa,när hon hoppa i strömmen.
Besen, tomten
I By hade de en dräng, som hette Anders. En gång när han gick ute i fä- huset och gav korna, fick han se en sådan där lite bese, som drog iväg med ett halmstrå. Då tog han en gam- mal trägrep och klappade på honom det värsta han orkade, så den lille skrek. Till sist smet han in i hålet efter en graneplugg i väggen. När han kom in, talade han om´et för gamlamor. Då sa' hon, att det skulle du aldrig gjort, Anders, för det kommer du inte att må gott efter. Dagen därpå började han spotta blod så illa, och det fick han hålla på med en lång tid framåt. / Liamossen hade besen, det visste alla, för han hade ett så litet torp som jag, och på det kunde han fora så många kor som på ett hem- man. Men jag såg'en aldrig där.
Besar (tomtar).
Sannas morföräldrar hade ett hemman i Allva- törp, å, där va besa. Dom hörde jämt, hure daj levde på vinnen (vinden). Sannas mormor sto mångfaldiga gånger på e kista å la örat te väggen å lydde på hure besa sprunge på vinnen. I bland klocka´de som höner, å ibland va´t som honna, nar dom jobba. Utaför vägga va en stor sten, å de hördes så lydeligt många gånger, hure dom aste nar mä säasäcka på den, å sen göe´de sig gåvo de sig iväj. Dom släpte opp te ett ställe i Töllebäck (Istorp), för den som hade ägt de stället i Ulvatorp, bodde nu i Töllebäck, å be- sana släpte te han. Dom såge dom flere ganger, vöre små å hade langt skägg i pickelhätta på huvet. Sannas morföräldrar höllde alldeles på å bli utfattiga för besanas sköll. (skuld). En gang skulle Sannes mormor gå å mjölka, / å, då satt där en bese på en sten mä e stoer böla på ryggen. "Nu har´e förbölat deg", sa´a te´n , men då sprangen.
Sägner från Förlanda.
Sägner från Förlanda. Till Handelstidningens. Veckoblad. av Erik Börjesson, Hyltegården adr) Förlanda. När trollet besökte kvarnen Långt borta i ödemarken låg en kvarn som brann upp varje julnatt, och ingen kunde förstå sig på, hur elden uppkom. Man besöt sig då för att en man skulle vakta i kvarnen om julnatten, den som skulle vakta tog med sig en kittel full med vatten, som han höll varmt däigenom att han hade gjort upp eld i kvarnen. Vid midnattstid hördes ett väldigt brakande utanför. Och snart fick manen se ett stort troll i dörröpp ningen. Trollet frågade honom då vad han hette, han svarade att han hette Själv. Trollet tog sig sen för att gapa om hela kvarndörren och frågade mannen om han hade sett så stort gap förr. Mannen var då färdig med en stor slev kokhett vatten som han slängde i halsen på trollet, och frågade om det hade känt någonting så varmt förr. Trollet satte då iväg allt vad fortsättning å nästa ark / det orkade och ropade själv har brän mig, själv har bränt mig. Varpå de andra trollen svarade själv har du bränt dig, och själv får du hat. Och sedan fick kvarnen var i fred för trollen. 2. Gumman och tomten. En gammal gumma var ute och gick en snöig vinterkväll. Plötsligt mötte hon en tomte klädd i röd toppluva och träskor. Men hon trodde att det var en gosse från granngården. Därför sade hon till honom, vart ska du gå hän din pojkvask, hon fick då en kraftig örfil. Gumman blev arg och sade ackta dig du lille så inte jag ska ge dig. Varpå hon åter fick en örfil kraftigare än den förra. Gumman blev sedan så sjuk att folk trodde att hon dog. Sedan såg man spår av små träskor i snön. 3. Skatten i vattengraven. I en stor vattengrav skall enligt sägner en kittel vara gömd full med pengar. Sju bröder som alldrig hava haft någon syster kunna upptaga skatten om de hava sju par lika tvillingoxar som ej äro uppfödda vid annat än sötmjölk. Då jag ej vill ha satt mitt namn i tidningen. Torde detta insättas under signatur. N.I.H.
Malkolm Johansson
B290A: Om arbete i Falkenberg. Husköp i Harplinge. Torpet och dagsverkena. Gräl med bonden om höbärgningen och husens underhåll. Arbete på torpet och i skogen. Dagsrytm, måltider. Vallpojkeliv. En eldsvåda. Den första bilen. Diverse (de 2 sista min. tekniskt fel med störningar i bandet). (forts. ohörbar 2 min. i början) B290B: Drängliv: mathållning, kyrkfärd, hästfoder, plöjning, slåtter, märgling, tångtäkt, julstormen. (Paus.) Om en usel födelsedagstårta, om en felskriven tågbiljett. (Paus.) Oxharv, tröskning, ornagalna soer, råmjölk.
Tomtar, spiritu, bjäran.
Mjölkahare var här en gumma, som hade. Hon satte ett kärl till honom, som han spydde upp mjölken i. Mjölkharen var gjord av några pinnar och solv. Hon hade tomtagubbar och. De var räli små med röd pic- kelhätta. De släba´ dit säd och allt, som fattas. Hon satte ut mad till dem kväll i lagårn. Hon hade gått in förbund med den lede och fått dem utav honom. Spiritus drog pengar till sej. Han var farligt liten och låg i en ask. När ägaren dog, skulle de stoppa honom i åjlen (elden) och bränne upp'en.
Befolkningen.
Tattare. De kallades för krämmare. Kalle Rask, Kalle Ek- holm och Wille Ekholm minns jag. De och deras hustrur och barn var svarta som negrer. De gick eller körde om- kring. De köpe tagel. Kunde de komma år, ryckte de tagel ur rumpen på hästar; de gick in i stallet ibland, om de trodde sej te´t. Det gjorde de mångenstädes i Fjärås. Nej, de köpte inte lump. Tattarna hade inga ståltrådsarbeten att sälja. Men en an- nan, som fick heta Råttefällen, gick omkring med stora, långa råttfällor, som han hade gjort själv. Och han hade "järn" att sätta strykjärn på och vispar. Nej, spetsar sålde de inte. Det var en annan sort, söderhallänningar, tattare, som for omkring och sålde lerkärl. Jag köpte två fat av dem och gav / 2 kronor stycket för dem. Det gick 4 liter i ett sånt fat. De hade inte gjort dem själva. De var snyggt klädda alltid, det hörte inte på. Deras fruntimmer hade inga grannlåter - nej, de var inte lika zigenarna. De var inte gifta, de bara gick ihop. En gammal käring i Torn sa, att de bara spring- er runt en sten. De tiggde och hotade. Om de inte fick det de ville ha, skulle det bli tomt för en. Fick de inte bröd eller potäter, skulle en annan inte få tur att få bröd eller potäter. De tiggde sugel för det mesta men också bröd, mjöl, potäter och så hö till hästarna. Hemma fick de sällan eller aldrig något an- nat än potäter, för vi var fattiga. De var lättskrämda, så om det fanns en karl på stället, kunde han lätt driva bort dem. De blev trodda om att de hade satt eld på ett ställe i Limmanäs. De var på det stället och tog vad som fanns, och sen satte de eld på det på natten. De hade tagit allt som var dugligt att äta. Nu är det Jon Erikssons i Limmanäs. Det var hans mor, som var änka och stod för det då. Hon / hade bara sina små barn hemma. Det var karlar som kom och tiggde. Hon stängde dörren för dem och sa: "Nähä, jag har ing- et att ge er." Då tog de ut fönstret och gick in den vägen. Det var nog inga hallandstattare. Hos skräddaren Börje Börjesson hade de också blivit nekade, och den stugan satte de eld på, och det var nära, att familjen hade blivit innebränd. En av Ekholmarna var bosatt på Rygga i Fjärås. Han var konfirmerad och hade blivit gift dit. En del Ekholmar bodde i Örmevalla. Kalle Rask och Wille Rask hade ingen bo- stad. De var inte skrivna någonstans. Det var la ingen, som ville ta in dem. De for till marknaderna allestans, till Borås, Skene, Björke- torp och Kungsbacka, och bytte hästar. Ibland hade de bra hästar. De stal foder till dem på åkrarna. Mest gick de omkring och tigg- de och stal; de ville aldrig göra något. Fredrik Ekholm hade två döttrar, som jag minns. Den ena blev gift upp till Förlanda. Hon hade inte läst sej fram för prästen och fick inte vigas.
Småkungar, kyrkklocka samt skatter
Sagan om Hagbart o Signe. Sedan långa tider tillbaka är en folksägen anknuten till Asige socken. Den härrör från den tid då landet styrdes av småkungar. En av dessa kungar kung Fride bodde på Kungsberg- et i Guntorp, medan kung Frode bodde på Frodeberget. Dessa kungar lågo i ständig fejd med varandra. Kung (Fride) hade en dotter som hette Signe, och kung Frode en son som hette Hagbart. De båda unga fattade kärlek till varandra, kung Fride blev utom sig / av vrede då han fick veta det, hans folk lyckades tillfångataga Hagbart som dömdes till döden. Då Signe fick veta detta förklarade hon, att hon skulle låta innebränna sig. För att pröva hennes kärlek, hängde Hagbart sin kappa i galjen. Då Signe såg den trod- de hon det var Hagbart, och satte eld på slottet. Och när Hagbart sedan hissades upp i galjen, såg han hur eld och rök trängde ut från borgen. Då denna var nedbrunnen rann där upp 3 klara källor, som än i dag benämnas Signes källor. Syn för sägen bära även ruinerna på Kungsberget, samt Hagbarts galje / några hundra meter söder om År- stadsgränsen. Klockhöljen. Asige kyrka ligger på en höjd. I dalgången inunder flyter Suseån. Mitt utför kyrkan ligger den omtalade klockhöljen. Sägnen berättar. När kristendomen infördes i Sverige började folket bygga kyrkor, till stor förtret för jättarna. Asige kyrka blev byggd, och klockringningen ljöd ut över nejden. Jätten blev all- deles vild, då han hörde kyrkklockan, han begav sig upp till kyrkan, och / slungade klockan ned i ån. Sägnen berättar också att dykare försökt häm- ta klockan, och väl sett den men ej kunnat ta upp den. Den skulle vara förtrollad, och ligger där väl än i dag, säga de som tro på sägnen. Skatten i Blommestun. En sägen från Asige. I Öinge by ligger en kulle benämd Blommestun. För åtskilliga år till- baka berätta de äldre invånarna i byn om en skatt i Blommestun. På något sätt hade 3 män fått reda / på formeln för skattens finnande. De beslöto att gå dit och gräva. Ingen skulle få yttra ett ord under arbetet, de grävde en stund, gropen blev djupare för var timme, de voro nära att tröttna, då en av dem stötte spaden mot en kopparkittel. I det- samma visade sig en liten man i tomtedräkt hållande en yxa i han- den. Han sprang runt skatten, under det han ropade, "vilken ska jag ta, vilken ska jag ta". Då hördes en röst ur jorden som svarade, "tag den med den röda mössan", en av / männen bar nämligen röd mössa. Denne blev utom sig av fasa, och började be om förskoning, i detsam- ma han yttrade ett ord, sjönk skat- ten ner i jorden, och tomten för- svann. Sedan dess ha många sökt skatten, men ingen har funnit den. (En sägen från Getinge. En sägen från Getinge lyder så. En sommarsöndag begav sig en man på väg till Getinge kyrka. På vägen passerade han Lövesåsen en bergrygg i Getinge skogsbygd, under ett träd fick han se korn / utströdda på marken, han blev för- vånad, tog några och stoppade dem i fickan, samt fortsatte sin väg till kyrkan. Senare på dagen kom han ihåg kornen, och tog upp dem för att visa. De befunnos vara av renaste guld. Mannen återvände skyndsamt till fynd- platsen, men hittade ej några fler guldkorn. Sagan berättar att trollen en gång om året sola sitt guld, den som finner det då, kan ta det, men ingen får se det mer än en gång.) / Upptecknade av Ebba Karlsson Nannasgård Öinge Getinge.
Hamra gård och wäxtlighet med mera
Hamra gård och wäxtlighet med mera Hamra gård ägdes aw Wallda Sätteri mina föräldrar tog den på arände eller stat 1848, då war den ej odlad eller bebygd, patron Brun bygde då hus till gården, det lowa ju kuntracktet, men när min fader fick haft hand om gården i fyra år han ej plats i dom husena med grödan, då gick han till Brun beklga sig att han ej fick plats med sin gröda, den fordra mer hus, då, swara brun honom det hade warit wärre om du komit till mig och klagat att du inget fått att lägga i husena, med det beskedet gick min fader hem, så bygde min fader twå ladugårdar, bygde och förstora framhusena i den awsikten att han trode att han skulle fått taga ladugårdarna eller fått ersättning men han fick inget då swara brun att inget är skriwet som eller ej war, mina föräldrar inehade den i 20 år under den tiden hade min fader hägnat 1000 famnar järdesgårdar och gräwt stora diken för der war sumpmarker och ej odlat gården stod i kyrk böckerna för twå hela heman så han war stor, men så war arändet och der efter med körningar och dagswärken, ett karla dagswärke warje dag året runt från april till oktober twå mer på weckan och alla körningar till skogs och staden / all grödan och jördselkörning och stenkörning wi war 12 bönder på godset, hamra fick jöra dubelt mot dom andre, twå par dragara mot ett par för gården war större twå karlar med warje par Wallda Sätteri war stort det war mer än hal wa Wallda, några torpare som bara jorde dagswärke, twå bönder som till hörde Släp med namnet talljagården och järnkättere der war ett wattenfall med flere kwarnar till hamra hörde flere berg alla hade namn fast der ej bode något folk ett Hisås, ett Sewesås ett walås ett Börsås en dal mellan hisås och siwesås med namnet håwen en dal mellan sewesås å börsås med namnett Hättan en dal mellan Hisås å Släpgränsen med namnet Hödalen den war tätbewuxen med höga björker och al något hassel och ek Hisås war ett stort och otilljängligt berg der skulle ha bott båd jättar å troll många hade sett små tomtagubbar der der wäxte många sårters blomor nellekor enkla som dom kallade student nellekor der wäxte flera sorters trädårsblomor som jag wiste då wad dom hete men glömt nu, som wi kallade lille komwall med wita blomor war der öwer allt maj blomor eller ringelblom gula å röda dubla å enkla war öwer alt der omkring en sorts brandgula blomor som wi kallade nysblomor för man nös när man luktade hårt på dom sådana war der öwer alt flere sorters buskar och wäxter som mina föräldrar wiste namn på och sade att det war gamla medisinswäxter som folk begagnade förr i tiden och tade om hur dom tillrede / emellan Hisås och dalen håwen öwer ### war en gata eller gång mycke stenig der war stenar lagda alldeles som det war jort aw meniskor fast ingen trode att meniskor warit der en stor sten häll i fyrkant men mer lång der war stenar lagda under den ena ändan den en på den andre som man kunde tycka ej lagt sig sjelw den andre låg på berg och hur som passa der satt jag och min äldte bror många gånger och fun= dera dom andre syskonen woro små och wi talade alldrig om det hem ma ingen hade då hört berättas om några fynd eller upgräwningar ej annatt än troll och jättar å tomtar, och den höga stengatan war ej någon gångwäg der till passa hon ej fast wi wille gå och betrackta alt men för oss kunde det wara en järnwäg till sjön eller Poranshult så jag gick många gånger den wägen då satte jag mig på en sten undra hur här warit förr men jag war alldrig eller kände mig rädd som många war för att gå i hisås jag kände någonting anatt tilldragande eller rörande wad denna stenen har warit till der kanhända är likadant i dag