Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Näck och Sjörå
De talade allt om forsgubben, när jag var ung. Nere vid Björkefors skulle han allt vara framme i kvarnarna ibland om nätterna och hål- la i vattenhjulet för dem, så att de inte kunde mala. Sjörå skulle det också finnas. Det var några som skulle mäta djupet på Fryken en gång, men när de fick ner brassarna en bit, så brände det av dem för dem så stenarna släppte, men de försökte väl om igen och det gick lika dant. Då fick de höra en röst i vattnet som sade att ”vill ni veta mitt djup, skall ni mäta min längd.”
Sjukdomar och folkmedicin
De trodde förr att man kunde bli gastkramad om man var ute i mörkret. En gång när jag var på ett ställe och sydde så hade de en pojke där som hade vart ute en stund sedan det hade blivit mörkt och när han kom in så var han dålig. Då tog mor hans och klädde av honom så att han hade bara skjortan på sig och så tog hon några trådändar och snodde ihop till ett nystan och sen tände hon eld på det och drog ut skjortan på pojken så att det blev en öppning vid halsen och där släppte hon ner nystet så att det föll emellan skjortan och kroppen på honom. Sedan tog hon upp nystet ifrån golvet och gick och ställde sig med ryggen emot spisen och kastade nystet över vänstra axeln in i elden. Då trodde hon att han blev bra. Engelska sjukan kallade de för ”jordsög” och för att barnen skulle bli bra när de hade fått den så skulle de jorddraga dem men hur de bar sig åt då det vet jag inte för det har jag aldrig sett. Annars var de mycket rädda för att de skulle få sjukdomar i vatten. När de skulle bada ute så stack de kniven i botten just i strandlinjen för att binda Näcken så att han inte kunde göra dem något ont. När de skulle bada småbarn inne så lade de stål i vattnet för att ingenting skulle göra dem något ont. Det var en gumma i Våle som hade fått något ont i ett ben så att det var svullet och eländigt och då talade hon vid soldaten Rådman för han var liksom litet doktoraktig av sig. Hon sade till honom att hon hade fått det för att hon hade varit till bäcken efter vatten sedan det hade blivit mörkt, men det trodde han inte på. ”Jo” sa hon, ”det vet jag, för jag har varit med om det förr”. ”Nej mor”, sa Rådman, ”ni har allt dåligt blod, som orsakar det där”. Då blev hon arg och gick hem och tyckte att han var vidskeplig. Annars hade de botemedel också som var ren vidskepelse och trolldom. Som när de ”stämde blod” och läste bort värk. Jag har allt varit med och hört hur de mumlade, men vad de sade det vet jag inte och det var inte meningen heller, för makten gick bort om någon annan fick reda på vad de sade. De kunde läsa bort konsten åt yngre, trodde de, men inte åt äldre.
Sjukdomar och folkmedicin
De trodde förr att man kunde bli gastkrammad om man var ute i mörkret. En gång när jag var på ett ställe och sydde så hade de en pojk där, som hade vart ute en stund sedan det hade blivit mörkt, och när han kom in så var han dålig. Då tog man hans och klädde av honom så att han hade bara skjortan på sig och så tog han några trådändor och snodde ihop till ett nyste och sen Tände han eld på det och drog ut skjortan på pojken så att det blev en öppning vid hakan och där släppte han ner nystet, så att det föll emellan skjortan och kroppen på honom. Sedan tog han upp nystet ifrån golvet och gick och ställde sig med ryggen emot spisen och kastade nystet över vänstra axeln in i elden. Då trodde han att han blev bra. Engelska sjukan kallade de för "jordsôg", och för att barnen skulle bli bra när det hade fått den, så skulle de jorddraga dem, men hur de bar sig åt då, det vet jag inte för det har jag aldrig sett. Annars var de mycket rädda för att de skulle få sjukdomar i vatten. När de skulle bada ute så stack de kniven i vatten just i strand- linjen för att binda Näcken, så att han inte kunde göra dem något / ont. När de skulle bada småbarn inne så hade de stål i vattnet för att ingenting skulle göra dem något ont. Det var en gumma i Våle som hade fått något ont i ett ben, så att det var svullet och eländigt och då talade hon vid soldaten Rådman, för han var liksom litet doktoraktig av sig. Hon sade till honom att hon hade fått det för att hon hade varit till bäcken efter vatten, sedan det hade blivit mörkt, men det trodde han inte på: "Jo", sa hon, "det vet jag, för jag har varit med om det förr." -"Nej, mor", sa Rådman, " ni har allt dåligt blod, som orsakar det där". Då blev hon arg och gick hem och tyckte att han var vidskeplig. Annars hade de botemedel också, som var ren vidskepelse och trolldom. Som när de "stämde blod" och läste bort värk. Jag har allt varit med och hört hur de mumlade, men vad de sade det vet jag inte och det var inte meningen heller, för makten gick bort, om någon annan fick reda på vad de sade. De kunde lära bort konsten åt yngre, trodde de, men inte åt äldre.
Tomtar o̲ Näcken
Då berätt. i sin ungdom var mjölnardräng, fick han och kamraten ofta mala om nätterna. En piga som vänta på sin mäld hade lagt sig att sova på några säckar i kvarnen. Vid midnattes slogs kvarndörren hävtigt upp. Ett halvtjog tomtar kom in marscherandes, de voro klädda i grå kläder med rö- da toppmössor och knappast en aln långa. Berätt. stog och hacka på en kvarnsten och kan med ed styrka att synen är sanning. När tomtarna gjort sin rund i kvarnen, blev det ett besynnerligt sus i kvarnen. Pigan vakna med för- skräckelse målad i sitt ansikte, men tomtarna voro för- svunna. En natt hörde berätt. den mäst ljuvliga musik vid kvarnån. Någon menniska syntes icke till. Det var Näcken som drog sina vemodiga låtar i sommar- natten.
Vattenväsen.
Näcken fanns både i sjön å i bäckar- na. Men han kunde aldrig komma upp ur vatt- net, för han skulle vara så varställd på den nedre kroppen. Det var en sägen, att han var mästare att kunna spela. Falle ha- de hört honom. Om en vill kunde en få lä- ra av honom. Men om han lärde en spela, så blev en sista lile sig sedan. En ville bara spe- la å ingenting annat. Det var det som var det farliga. Om en sköt utåt sjön i brus så kunde inte han komma åt en om en gick i å badade. "Föragôbben" var i kvarnarna. I kvarnen där fanns det "föragôbbe", men det var inte mer än mjölnare som kunde komma till tals med / honom. Han hade honom till hjälp. Det var som om han skulle ha en dräng. När ### fick smet till sig, så skulle "föragôbben" ha med av maten. Den gick ned till gjulhuset och lade det där. Mjölnaren sade att ström- gubben var hårig över hela kroppen som en katt. Det fanns ett kvinnfolk i sjön som kalla- des för "sjörå". Hon var så grann jämt med magen, men om en fick se nedanför magen så hade hon inte ben utan hon var fjäl- lig som en fisk å hade en kluven stjärt som en fisk. En får aldrig tala om henne nu för tiden. Förr så var de så noga när de skulle ut på sjön å fiska. Det skulle vara tyst å innan en satte med ett redskap eller satte sig i hålen att meta, så skulle en ro runt den platsen motsols tre gånger, om en skulle få någon fisk. Ibland så fick de hjälp av "sjöråa" å då blev det så / mycket fisk. Hon träls sig på sjöbot- ten. Men hon kom upp någon gång. Hon hade en halv båt som hon for med. Ibland så hade de sett att hon rodde från den ena kanten på sjön, å ibland så seglade hon. Det var inte bra att nämna namnet på henne om en var vid sjön. En gubbe från Långebergen var å fiskade i Skörselviken. Det var först vid solnedgången. Jämt som solen hade gått ned så fick han se stora ### med fisk. De kom all- deles till kanten på viken. Det var så det fräste. Men först som han skulle till att slänga ut reven, så var allt borta. Det var som allt skulle blåsa bort.
Lyten och andra sjukdomar
Om små barn var sjuka så trodde de gärna att modern hade varit oförsiktig under det hon gick med barnet och för det så var det en hel del som hon skulle akta sig för under den tiden. Om hon fick se något som var kluvet på något sätt eller låg öppet med liksom en ingång så kunde barnet få kluven läpp. För det så lade de skacklarna i kors när de hade tagit ifrån och de lät inte yxan sitta kvar i huggkubben. Om den som gick med barm fick se en eldsvåda så kunde barnet få vådeldsmärken på kroppen; det är röda fläckar som kan bli mycket stora. Hon fick heller aldrig se på när de slaktade för då trodde de att barnet skulle få fallandesjuka. Det talar de allt om än att barn kan få något fel som påminner om något som modern har blivit skrämd för men om det är någon sanning i det, det är inte gott att veta. Om de fick se en orm så kunde barnet bli ormögd. Så kallas det när ögonen liksom rullar i huvudet så att de aldrig kan hålla dem stilla. När jag gick i Hole skola så var det en flicka där som var ormögd och hade liksom stora fjäll över hela ansiktet och hennes mor skulle ha blivit skrämd en gång utav en orm som låg på trappan. Annars så räknade de ut var de kunde ha fått en sjukdom och en del hade de fått i vattnet, en del i jorden och en del i luften. Eller också trodde de att de hade blivit gastkramade. Då blev de loja och slöa och för att bota dem för det stöpte de bly i vatten över där de låg. En del andra sjukdomar botade de med att släppa eldkol emellan skjortan och kroppen på dem. Annars kunde de ta en glödande trästicka och göra ett kors över dem. Men det är bara sådant som jag har hört men det att de har stöpt i vatten över dem, det har jag sett många gånger. Annars om de fick någon slags värk eller så då kunde de sätta fast den i ett träd. Då tog de en sticka och petade där de hade ont och sedan stack de in den i barken på ett träd och då gick värken in i trädet i stället. De trodde att Näcken kunde sätta sjukdomar på folk också och därför hade de alltid stål i vattnet innan de började bada.
Lyten och andra sjukdomar
Om små barn var sjuka, så trodde de gärna att modern hade varit oför- siktig under det hon gick med barnet, och för det så var det en hel del, som hon skul- le akta sig för under den tiden. Om hon fick se något som var kluvet på något sätt eller låg öppet med liksom en ingång, så kunde barnet få kluven läpp. För det så hade de skacklarna i kors, när de hade tagit ifrån, och de lät yxan sitta kvar i huggkubben. Om den som gick med barn fick se en eldsvåda, så kunde barnet få vådeldsmärken på kroppen; det är röda fläckar, som kan bli mycket stora. Hon fick aldrig se när de slaktade heller, för då fick barnet fallandesjuka, trodde de. Det tala- de allt om än, att barn kan få något fel som påminner om något som modern har blivit bränd för, men om det är någon sanning i det, där är inte gott att veta. Om de fick se en orm, så kunde barnet bli ormögt; så kallar de när ögonen liksom rullar i huvudet, så att de aldrig kan hålla dem stilla. När jag gick i skolan i Hole, så var det en flicka där som var enögd och hade liksom stora fjäll över hela ansiktet, och hen- nes mor skulle ha blivit skrämd en gång utav en orm, som låg på trappan. Annars så räknade de ut var de kunde ha fått en sjukdom, och en del hade de fått i vattnet och en del i jorden och en del i luften t.o.m. Eller / också trodde de att de hade blivit gastkramade. Då blev de loja och slöa och för att bota dem för det, så stöpte de bly i vatten även där de låg. En del andra sjukdomar botade de med att släppa ett eldkol emellan skjortan och kroppen på dem. Annars kunde de ta en glödande trästicka och göra ett kors över dem, men det är bara sådant som jag har hört, men det att de har stöpt i vatten över dem, det har jag sett många gånger. Annars om de fick någon slags värk eller så, då kunde de sätta bort den i ett träd. Då tog de en sticka och petade där de hade ont med, och sedan stack de in den i barken på ett tärd och då gick värken in i trädet i stället. De trodde att Näcken kunde sätta sjukdomar på folk också och för det så hade de alltid stål i vattnet, innan de började att bada.
Vattenväsen
Ortens benämningar på manliga vattenväsen: Näcken. Det skulle vara en liten gubbe som höll till i bäckarna. Han ville hålla sig där det fanns folk. Vid kvarnarna höll han till. Han var elak, om det blev skrammel i kvarnen. På dagen var inte farligt, men på natten fick han makt. Om det var någon som hade brått med att få mala så gick han till vasshjulet å kastade en kopparslant, tobak eller en gammal kritpipa. Då fick han mala fort för Näcken kunde sätta fart på kvarnen. Men blev han ond för nå- got så stannade han kvarnen å då fanns ingen som kunde sätta den i gång förrän han blev god igen. När han var riktigt ond så slog han sönder vasshjulet. Det hörde jag de gamle talade om. Han var vid alla kvar- nar. Ibland hörde de honom spela. Det var när det var riktigt tyst. Om en skulle bada så var det inte / värt att gå i vattnet förrän en hade kastat tre ste- nar först - en tvärs över bäcken, en norr ut å en sö- der ut. Han skulle inte ha någon makt då. Om en band eldstål om halsen när en badade, så skulle det inte vara farligt. 'Näcken' ville inte ofreda någon bara inte han blev ofredad. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: Sjö- råa. Hon höll till i skogstjärnen. Hon skulle vara som ett vanligt fruntimmer. Far såg henne vid Svart- tjärnet en gång. Hon satt på en sten vid kanten av tjär- net å var alldeles naken. Han trodde att det var ett vanligt fruntimmer som var där å badade. Han skrek åt henne, men då blev hon borta, men rätt som det var fick han se henne ute i en halv båt, men då ha- de hon på sig. Hon kom från ett land å blev borta mitt ute i tjärnet. Då blev han rädd å gick därifrån. Förr i världen så brukade de gå mycket till tjärnen å fiska. Då sade de att det fanns en å in- nan av gubbarna, som hade så god tur att få fisk. Det var sådana som kommit sams med henne. De / gav henne kläder å knappar. Glasknappar skulle vara bra att kasta i innan en började meta. Ibland om kvällarna så tvättade hon kläder. Då hade hon så brått. Hon slog på kläderna så det gav eko i kullarna. 'Nu ä ho allt ute å tvätter sarken', kunde de gamla säga. 'Källråa' skulle vara i källorna. Men jag tror inte att det var för annat än att skrämma barn, som de sade så.
Folkmedicin
Pit-Otto kallade de en gubbe i Sunnemo som levde i min barndom. Han hade väl fått det namnet för att han var som ett barn i kroppen, men han var ganska gammal. Han kunde bota nio slags tandvärk. Åtminstone en del som gick till honom blev bra. Han hade väl någon läsning för det eller vad det kunde vara. Han drog åtminstone aldrig ut tänder. Ett annat sätt att bota tandvärk använde de litet till mans. De petade med en sticka i den tanden som det värkte i och sedan stack de in stickan i barken på ett träd. Då gick värken in i trädet så att det torkade. Men de vågade inte gå intill ett sådant träd, för då kunde de få tandvärk ur det. När de skulle bada förr i världen så skulle de binda näcken. Det gjorde de med att sticka ner en kniv i botten alldeles vid vattenlinjen in- vid stranden. Det var väl för att de inte skulle få några sjukdomar. Vid flera olika sjukdomar brukade de offra till näcken för att bli bra. De trodde att de kunde få många sjukdomar i vatten. De tog hakar ur tröjorna / och knappar ur byxorna och hår och naglar utav den sjuke och offrade i någon kärn eller bäck i skogen. Ibland offrade de innan de for ut och fiskade också. En sjukdom kallade de för att "bli krammen" [kramad]. Det kunde man bli vid solnedgången, och det var några andemakter som hade gjort illa vid en. Även underjordiskt folk kunde göra det. Det kunde ske var som hälst, så det hade ingenting med vatten att göra. När man blev "krammen" så blev man eländig i huvudet och frusen och dålig på alla vis. Men det märkvärdigaste med hela sjukdomen var sättet som de botade den på. De tog och stöpte smält bly i en skål med vatten ovanför huvudet på en och sedan ställde de skålen under sängen. Jag blev "krammen" en gång när jag var liten, så jag vet hur det känns, och stöpt över mig blev det också. Det var min egen moder som gjorde det och jag minns det väl. De har trott att en del människor har ont öga, så att om de ser på något så går det illa. Därför skall man inte visa sår för främmande ifall de kunde ha ont öga. Det finns en grannmora till oss som skall ha ont öga, och när jag fick värken i benet så sa min gumma att jag ej fick visa henne det. Men det gjorde jag ändå en gång när hon var ute. Men då blev hon ond när jag talade om det för henne när hon kom hem. Men inte tror jag att det var därför jag miste benet.
Sagan om Höjdtjärn
Sagan om Höjdtjärn Långt uppe i den stora, vilda skogen låg ett tjärn, som av bygdens befolkning fått namnet Höjd- tjärnet. Namnet tillkom troligen därav att tjärnet låg på högsta krönet av den skogsbeväxta bergås, nedanför vilken bygdens fåtaliga invånare byggt sina hyddor. Skogens vilda djur bodde i klyftorna av de omgivande bergen och folket undflydde stället, ty det sades att skogsrået där ibland visade sig för ensamma jägare eller vallgossar. Bland byns flickor fans det dock en som älskade den ensliga platsen. Ofta gick hon dit i skymningen och satte sig att spegla sin välväxta kropp och vackra ansikte i vattnet. Visst hade hon hört att tjärnet ej var likt andra vatten, ty aldrig krusade en vindkåre den lugna ytan, men det förskräckte henne icke. En afton satt hon som vanligt och såg sin bild, och det grämde henne att se, att det band som höll samman hennes långa hår, var trasigt och urblekt. När hon åter lyfte blicken såg hon tätt invid sina fötter, flytande på vattnet, ett silverfärgat band. Det slingrade sig kring vassen och var så vackert att hon aldrig sett dess like. Då hon böjde sig fram för att gripa det, gled det bort från stranden. Flickan blev rädd och sprang Vänd! / hastigt mot hemmet men hon tänkte alltid sedan på det vackra bandet, och på den glans det skulle sprida kring hennes hår. Ofta tänkte hon gå tillbaka för att söka det, men fruktan för det övernaturliga höll henne tillbaka. Men en afton blev hennes längtan för stark. Utan att ses av någon smög hon åter ut till Höjdtjärn. Hon skyndade stigen framåt utan att märka huru kvistarna sårade hennes ansikte och att hennes bara fötter blödde. Kommen till stranden såg hon åter det skiftande bandet och utan att besinna sig ett ögonblick sprang hon ut i vattnet, som snart nådde hen- ne till halsen. Bandet slingrade sig då om hennes kropp och drog henne ner i det våta djupet. Några bubblor stego upp, brusto och försvuno. Då brast stormen lös kring Höjdtjärn. För första gången slogo böljorna mot stranden, och det lät som en människas gråt i den ensamma natten. Ännu mera än förr undvek man sedan stället och ingen nämnde mer den försvunna flickans namn. "Näcken tog henne", sade man endast. Theresia Danielsson, Råtakan, Lönnskog Värmland.
Den ene hette Pål och den andre hette Per, så dog ...
Den ene hette Pål och den andre hette Per, så dog Pål och på följande Nyårsnatt gjorde han besök i hemmet. Änkan låg vaken men Per sof. När det led något öfver midnatt så kom Pål in fast ytterdörren var stängd skred ljudlöst bort till broderns säng och betraktade honom en stund. Så sade han bror han sofver så gott. Jag skulle ha velat sagt honom att jag har det så gott, så gott, men jag vill inte väcka honom jag skall ändock gjöra ett märke, så han ser att jag varit här Derpå tog han ljuset ur staken och tände det i andra änden så lade han det tvärs över staken och lät det brinna i båda ändar deräfter gjick han baklänges mot dörren och försvann. Innan vi gå vidare så erinrar jag några sägner hur det gjick till när man malde mjöl till julen. Nästan hvar bonde hadde sin egen kvarn ty det fans godt om bäckar och i hvarje bäck bygdes så kallade Skvalpkvarnar Man trodde på skogsrår men äfven på Näcken eller som den här kallades Forsgubben, att den hadde sitt hemvist i alla bäckar och särskilt vid kvarnarna derför var det grannlaga när man skulle mala isynnerhet till jul. Hände det att jernbanden på stenarna stötte ihop så att det uppstod gnistor eller ibland slog eld i mjöldammet så var det genast forsgubben som varit med och spelade dem något spratt. För att blidka honom måste man skyndsamt kasta litet tobak i bäcken eller t.o.m. en skofvel mjöl. hvarje sådan kvarn hadde under sin gång sitt säregna läte beroende på fallets höjd samt på gnidningen rundt långjärnet så att det nästan lät som en talmaskin härom berättas att en som stulit havre skulle mala på en sådan kvarn, men för hvarje varv som kvarnen vände rundt uppstod det egendomliga lätet ä dä. dett. detta du. ä. dä dett detta du. gubben blef så förskräckt att han sprang ifrån kvarnen. en annan kvarn som kallades raggforskvarnen hadde ett läte som kunde tolkas som Se. såane Se såane läses som Se sådorna man kunde på den kvarnen mala endast gröpe Hvad Trettonde och Tjugonde dags Julseder beträffar så voro de så lika med hvad man brukar än i dag så derom är ingenting att anmärka annat än att man på trettondedagen inte numera agerar ljusbärare N.N.
Tro o sed kring näcken
När vi var små kasta vi sten i vattnet o då sa' vi, att vi "band näcken." Kunde vi kasta riktigt hårt, så sa' vi: "nu band vi honom riktigt." När vi var små skrämde de oss för "näckgubben" o "källbusen".