Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var en, som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomtarna, och den lille bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycke av, när du inte kommer med mer än ett ax!" Men då sa den gamle tomten: "En kan inte begära mer av den, som inte är mer än nattagammal."
Kristihimmelsfärdsdag
Kristihimmelsfärdsdag var för de fiskebitna första metaredagen. Tidigt på morgonen for de, medförande matsäck till Hasslums bro för att i ån inom Forsby socken meta. Det var metning med spö från strand och för de som hade tillgång till eka, svirvling av gädda. Varför de skulle till den åbiten och fiska, var för att den västra åstranden ägdes av stadsborna. Stadskvarnen låg åt det hållet. När de slutade för dagen samlades de vid Hasslums bro och den som hade fått den största fisken fick bjuda på fiskesupen överlag. Bränvin fick han hämta i Hansabygård, som hade bränneri. Sedan gick hemmarschen över hasslumskogen i samlad trupp under sång. / Skövde Kristihimmelsfärdsdag 2. De som voro jägarbitna hade ett annat nöje, de gick redan dagen före om kvällen till berget för att fånga rävungar Kr. himmelfärdsdag om morgonen. Vart "gäng" hade sina gryt. Det var farligt göra intrång på varandras område fast inga rättigheter existera- de. Dessa gäng sammansatte sig så, att t.ex. de av handels- männen som voro jaktintresserade bildade ett gäng och handt- verkare ett eller flera. Dessa rävfångarlag hade intet ge- mensamt med den riktiga jakten. Bönderna voro glada de blev av med rävungarna men jägarna ville hälst spara dem tills skinnet blev bäst, i januari. Gryten fanns hela vägen från Strupen (där Lerdala- vägen går upp och till Skulltorp. Gryten vaktades hela eftervintern för att kontrollera om de voro bebodda. Hittade någon ett nytt gryt i bergskanten, var det hans och då bildade han ett lag. Grävlingarna togos på samma sätt som rävungar i gryt och det var en stor heder att äga ett stark tax, som inte var rädd ge sig i kast med dem / Skövde Kristihimmelsfärdsdag. 3 Ett tredje slag av Kristihimmelsfärdsdagsfirande var att löva höskrindor och i dem fara över berget om Kr. h. färdsafton till Varnhems kyrka, då de om natten rastade vid Himmelsberget och drack brunn vid Himmelskällan. På söndagen bevistades högmässan i Varnhems kyrka. Sedan de ätit och fästat litet vid Himmelskällan tog de bort det vissna lövet på vag- narna och lövade om dem och for hem. Resan över ber- get var 12 km. men det tog flera timmar, ty en lång rast skulle göras vid Djäknakrogarna på berget. Som resan till Varnhem var en kyrklig resa, var natten vid källan mycket städad fast berget var fullt av folk från alla håll. På senare tider har dagen blivit en nykterhetsfolkets- dag, med demonstration av blåbandisterna (marsch under musik från torget till Folkparken), där tal hölls, samt sång från kyrktornet. Någon lövmarknad har icke förekommit i Skövde, ty staden ligger i ett ängsområde, så det var nära till alla slags blommor och löv. / Skövde Kristihimmelsfärdsdag 4. Det var en underlig sed förr på torget, den största torg- dagen var på söndag. Då stod det fullt med landt- bor vid stadens hall, som låg nedanför nuvarande Skan- dinav, men när sammanringningen började, packade de ihop och gick till kyrkan. När gudstjänsten var slut gick de till Lundins krog, som låg där Göte- borgsbanken nu är, och där fästades och söps sedan som en vanlig vardag. Det var endast smör, ägg och ost som fick torg- föras, inga levande djur eller marknadsgyckel som en vardagsmarknad.
Tideräkning
I det dagliga arbetet i stadens jord räknade man inte som stadsborna vår, sommar, höst och vinter utan i landtbruket hade man veckoflockar. Den första veckoflocken började i mitten av april vid vårbrukets början, den andra började i mitten av juli vid skördens början. Den tredje började i mitten av okt. när präglarna bör- jag gå. den varade till lusse, mellan lusse och trettonde var kalastid den tiden räknades inte till de stora perioderna utan alla tre veckorna kallades för "Lille goe räppa." Den fjärde räppen var från trettondagen och till mitten av april, då var det i huvudsak skogskörslor som utfördes. Veckoperioderna i räpparna kallades för trettingar I vårräppen kom flyttfoglarna och de for i skörde- räppen. Den som hade fodrat sina djur förståndigt skulle / F. stataren E Larsson Skövde Tideräkning 2 inte vid Kyndelsmäss behöva ta till löv och halmtaken. Roveblasten skulle räcka november ut och rovorna tills tranorna kom. Fönstren satt lågt i de gamla stadshusen och i de fön- ster som vette mot söder stack en ståltrådsbit upp ur fönsterkarmen, så var det ritser i fönsterposten, så både de som var innanför och de som tittade in utifrån kunde se vad klockan var. När inte skuggan på rådhusgatans hus föll åt gatan var klockan 12. Kl. 9 på morgon skuggade kyrkeparkens träd och kl 6 em skuggade Strokirks, detta var på ett ungefär, men bönder som kom till staden var säkra att säga vad klockan var om de såg skuggan någonstans. På sina stamtillhåll kunde de precis säga vad klockan var bara de fick se hur skuggan låg till i vinklarna.
Stadstraditioner (7) 1
Betesgången var så ordnad om sommaren, att på ett bestämt klockslag släpptes korna och togs om hand av en kvinna, som var vallerska, hon drev dem till stadens ängar vid Skyttesledet, på kvällen drev hon dem tillbaka, då var och en fick ta sina. Djur, som inte mjölkades (gållkor) och årskalvar gick hela som- maren på bete på Billingen, vid oväder och om nätterna fick de söka skydd i öppna bodar, stolpar med ristak, som fanns här och där. Den gamlaste och stadigaste kon var bjällko. Dessa djur tillsågos i tur och ordning en gång om dagen av djurägarna. De som bodde utom staketet kunde ha ko, utan att äga jord. De fick slå dikesrenar på allmänna vägar och så fick de köpa slåttern på renarna mellan gränserna, stadens bästa allmänning var f.d. avrättsplatsen, triangeln mellan Värings och Karlsborgsvägen, vägskälet vid Marieberg. / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (7) 2 Denna allmänning arrenderades också för grässlåtter av små- folket. I garpamossen fick de beta gratis men tjudrade. För att få skicka med kon till ängarna, måste de ha utfört nå- got arbete för stadens gemensamma bästa, lagat bro, staket eller grind och som betalning förbehållit sig ett eller flera sommarbeten. Det var en vanlig sin att se, en kvinna gå och binda på ett par strumpor och vakta en ko, som betade på ländsvägskan- ten. Denna var fattigfolkets betesplats för sina kor. Vallsläppningen var gemensam för hela staden och tillgick så, att på visst klockslag så ringdes det i rådhusklockan och då stod vallpigan vid utfarten färdig att räkna och ta emot. Vilken drev som skulle användas bestämdes på rådstugan och berodde på om gärden eller ängarna skulle betas. Vallpigan var anställd och avlönad av rådstugen. Vallpigan kallades alltid vallareAnna - Lisa - Maja o.s.v. En annan vaktare som anställdes årligen i april var rågvakten, han hade till uppgift att under sommaren, tills rågen var inkörd, vakta råggärdet, för kreatur, tjuvar och tända eldar / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (7) 3. om dimman steg ur garpamossen. Vattningsställena voro för Segerstorpagärdet Källegårdsbacken vid bron, för Harkesgärdet var det Harkeshålan, för Kullagär- det vid Prästgårdsladugård, men där spökade det, för Nolgärdet var det Mörkebäcken där handelsträdgården ba- kom Sanden. I ängarna voro vattenhål upptagna här och var i bergsluttningen. Staden tog de största när de inlade vattenledning till vattenkällor för staden. På vintern fick nog korna många gånger svälta, om det var torra år. Då hade de lövkärvar som reserv och var det riktigt svårt tog de till halmtaken. I goda år lade man överskottet av halm under pållarna, så hade det varit många goda år, så kunde halmtaket vara en me- ter tjocka. Stans viktigaste pump låg vid staketgatan, där var alla ladugårdarna, så det behövdes mycket vatten. Den brunnen är inte igenstenad utan över den ligger "stadens hall", den hall där de sålde ägg och smör vid innan de stensatte tor- get. Det skall visst komma tider då de än en gång får lyfta av hallen för vattenbrist. / Skom. A Brandt Skövde Stadstraditioner (7) 4. En annan viktig källa låg i östra ändan av Kungsgatan på den plats där nu Ludv. Erikssons affär är n:r 1. Den kom rinnande i en bäck från stadens kulle och rann över Lögetorget och ner mot Bolougnerskogen. På 1870 talet när Kungsgatan anlades leddes vattnet under gatan och Doktor Dovertic ledde ner det i Boulognerskogen och anlade en hälsobrunn. I denna källa fick inte kreatur förorena, utan det skulle bara vara dricksvatten. Det var ett hälsovatten sade de gamle och i äldre tider skall det ha varit fäster vid staden kulle där källan rann upp.
Stadstraditioner (8) 1
I Mars kördes gödseln från stadens ladugårdar ut till det gärde som var avsett för råg. Det gärdet låg i träda över Sommaren, här lades gödseln i kompost tills strax före plöjningen. Ingen annan åker fick någon gödsel för den räkte inte till. Således fick jorden gödsel vart fjärde år. Efter höstbetets avslutande och sedan "Komokorna" torkat fick alla drängar en dag gå ut och med en klubba (koklaklubba) slå sönder och sprida gödseln i ängarna. Det var det enda sätt varpå ängarna gödslades. Inom staketet fick gödseln förvaras i en håla vid ladugår- den, denna håla måste tömmas innan värmen kom, men det var inte så noga med, för det hördes aldrig någon kla- gan över att gödseln inte var ute före april. "Sven i Vallsänga", har i alla tider kört gödsel i en lår / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (8) 2 från staden till Vallsängen. Han hade monopol på att hämta på vissa gårdar, men han skulle vara ur staden före kl 9. Sven i Vallsängen var en duktig jordbrukare och hans gård kallade de för Lökalannet. Han är far till Kyrkoherde Kjellander i Stenstorp. Många småbrukare runt staden hämtar svinfoder "skulor" i stadshemmen, de ställa på en undanskymd plats en tunna där skulor slåss, sedan hämtar de den var fredag, priset på skultunna är 50 öre, men då får det inte vara kaffesump i den. Kärran för gödseltransport kallades för Dyngkärra och var det en fyrhjulig vagn kallades den för dyngetråg. Gatorna sopades efter var stormarknad av fattighushjonen, det var fyra marknader, Vårfru, - Paulsmäss, - Midsommar, - och Lusse- marknaden. Övrig städning förekom ej utom den som gjordes av den som hade köpt gödseln på torget, Sanden och gatorna, men för den städningen hade staden betalt för. Papper låg inte då som nu överallt, utan det enda som skräpade ned var lövet om hösten, men det tog gårdsägar- själva handom till strö och så fick det inte ligga så / Skom. A. Brandt Skövde. Stadstraditioner (8) 3 barnen lekte i det, för då fick de difteri En annan besiktning de började med var kött och fläskbesikt- ningen på 1880 talet. Då anställdes en Sundhetspolis som hette Jacob- son och hur det gick till då skall jag berätta. Redan vid tretiden om morgnarna började "Sugellassen" komma och vid 4 tiden såg de en lykta komma nere från Egypten, de som hade haft ont samvete för tuberkelsjuka djur hade emeller- tid redan avyttrat dem till stadens korvmakare Kjellgren och To- rin, så de var redan räddade undan besiktningen. "Sketjacob gick sedan från vagn till vagn och lyste i bakvagnen och tittade på köttet. Tittade han för länge på köttet ryckte ägaren honom i armen och så bar det i väg fram till skaklarna där det vankades en stor sup. Var Sketjacob mycket salig vid 6 tiden hade det varit mycket dåligt kött till salu sade man. Om köttet var dåligt och inte ägaren ryckte honom i armen, bar det i väg till Veterinär Sandberg, som väktes, för att han skulle gå med och lägga beslag på det. Detta anades av ägaren, som tog tag i skaklarna och så bar / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (8) 4 det iväg till Torin eller Kjällgren med köttet. När Sketjakob och Sandberg kom var så väl ägare som vagn borta och så var det inget att göra åt det. 1910 infördes tvångsbesiktning med färgstämpel, men det var då endast några få som besiktigade och sedan lånade de köttbitar med färgstämpel på och daskade på sina bitar så det kom färg på dem. 1914 kom brännstämpel och sedan kunde slaktarna inte fuska.
Stadstraditioner (9) 1
Under sommaren och betesgången var det gott om mjölk, då gick alla ystekalasen av stapeln och smör kärnades och saltades in. De som hyrde av gårdsägaren kunde ha mjölkställe hos värden, men det blev aldrig mer mjölk än för gårdens folk. Små- gårdarna körde in sin mjölk till sina kunder och de enda som hade mejeri var Klagstorps herrgård som ägdes av Dyrsen. På tre sätt kunde stadsborna få mjölk antingen hos sin hy- resvärd, som då fick hem mjölken på gården var kväll och då fick den hämtas vid pumpen, där den kyldes över natten. Ett annat sätt var att göra upp med en bonde i Våmb Käpplunda eller Hafstena, som var morgon åkte in med småflaskor och det tredje sättet var att gå till Löge och köpa på Klagstorp, se- nare kom även Skövde gamla mejeri Bönderna voro inte noga med flaskornas renlighet. / Skom. A Brandt Skövde Stadstradition (9) 2. En bonde i Månsagården i Våmb var särskilt lortig av sig och för att ge honom en vink om att diska mjölkflaskan lade husmodern en skurtrasa i flaskan när hon tömt upp mjölken. Dagen efter när hon undersökte om flaskan var rentvättad och hon tittade ner i mjölken låg skurtrasan och flöt i den. Så slarviga hade de varit med kärlen, att de inte ens sett efter om flaskan varit tom. De som hade långt till staden och bara kom in någon gång i veckan och hade mycket mjölk sålde sur mjölk (filbunke) det var många som köpte sådant istället för dricka på sommaren. Var husmor i staden höll sig väl med någon "Bergakäring") det var kvinnfolk som bodde på berget eller på sluttningarna. Av dessa köpte de alla slags bär som växte i skogen, likaså örter som de hade till färgning. Vidare hjälpte de till med brygd, tvätt, bak, mangling och lagning. De fick också ofta hjälpa till med linbered- ning och vid vävstolen. Deras taxa var 8 skilling och maten, och så hade de liksom privilegium på att få de avlagde kläderna
Stadstradition (10) 1.
På 1870 talet började stadens myndigheter taga i med skarpen på kringdrivande kreatur, det var svin och gäss som oftast voro på tapeten, böter för utelöpande fäkreatur eller gris var 5 riksdaler, gäss var billigare men hönsen var det aldrig tal om fast de fanns i var gård. 20 höns och en tupp var det vanligaste antalet som en borgare hade. Det antalet kunde hålla honom med ägg året om. Om stadsbetjänt Skött tog något utelöpande kreatur, så stallade han upp det på rådhusgården där korum fanns. När ägaren hämtade djuret fick han skriva under stämningen och sen blev det 5 riksdaler i böter och 5 skilling för var dag Skött vårdat djuret. 1897 försvann den sista kon från staden, grisarna några år senare, men höns fanns till 1918. Gössen har i 40 år varit borta ur staden. Den ende kvarvarande ladugården är inlöst till museum (Helensgården)
Stadstraditioner (11) 1
Under 1860 talet och senare hade de stadsbor, som hade kor även svin, de fick dock ej hysas annat än i ladugårdarna, som stod i utkanterna. Svin kom ofta drivande men då tog Skött dem och så blev det böter. Om sommaren vallades svinen på trädan, svinen bökade i den lika bra som kroken. Innan de lärde sig så igen råg- åkern med klöver, så fick svin och gäss hålla till på den När svinen gick på trädan eller rågstubben, så var det någon gammal kvinna som hade några skilling för hon såg till dem och anmälde om bysvin trängde in på stadens område. Det var jämt och ständigt stämningar och bråk mellan Käpplundaborna och tomtägarna om intrång av djur på varandras marker. De som arresterade svinen var stadsbetjänterna (polisen) ända in på 1900 talet kallades de för "Gresera" för / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (11) 2 sin befattning med svinen. En gubbe som hette Vall lade in ett halvtjog grisklö- var i förstugan till rådhuset, sedan öppnade han dörren och sade: "Ursäkta, ja ser herrarna är inne för galosch- erna står i förstugan. Detta hände 1901. Förbud att ha svin inom staden kom på 1880 talet, och närmaste anledningen var, att det kom så mycket fint folk till Boulognerskogens badkälla och badade och de drev med stadsborna om deras grisar och höns. Var morgon var det alltid ett hiskeligt väsen vid någon svinstia när en gris skulle slaktas eller bortsäljas.
Stadstraditioner (12) 1
Alla jordägare hade hästar och deras stallar var i stadstomten och ej i ladugården utmed staketgatan. Det var i regel fler hästar än jorden krävde. Utom jordbruket så skulle det hästar till Gästgivareskjutshållet, i tur och ordning fick jordägare hålla reservhästar i väntan på skjuts vid gäst- givaregården. Handlandena hade en massa varutranspor- ter till och från hamnstäderna, handtverkarna foro om- kring med sina alster på marknaderna, så ett par hästar på var gård var avsedda för affärer. Den som skötte hästarna kallades "Stallarn" och var en mera ansedd person än drängen. En rättare, befall- ningsman och stallarn voro socialt jämnställda. Stallarn, om gården var så stor att han hade fler än tre hästar, befattade sig aldrig med annat än hästar och körslor. / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (12) 2. En och annan av societeten (apotekare Sommar, borgmästaren och officerare som bodde här höll sig med ridhästar, dessa voro inkörda men användes aldrig annat än till herrskaps- åkning. Två hingstar turades borgarna om att ha, den som var hingst- hållare fick hälvten av språngavgiften, den andra hälvten fonderades för inköp av ny hingst när den gamla var utsli- ten. De som hade varmblodiga märrar for till Dyrsen på Klagstorp och fick betäckt. Där doktor Dovertie anlade sin trädgård var före 1870 betes- hage för hästarna och grindhålet vid Klingspors backe kallades för Hästabacken.
Stadstraditioner (13) 1
Får hölls bara i staden för husbehov, så man fick ull, de gick i ängarna och hade fårafällor att söka skydd i när det reg- nade. De släpptes så fort snön var borta och togs in i okt. nov. Innan fåren släpptes ut så klipptes de, den som klippte stack en ullsudd i mun på fåret för det skulle hålla sig lugnt. Fåren vallades inte för ängarna var inte små, utan de fick driva som de ville även på berget, sedan man blivit säker för varg. Innan lammen lämnade modern fick de samma klipp i örat som hon det var olika för var stadsbo. Handlan- dena klippte i högra örat och de andra i det vänstra. Getter hade man ej för de var så bångstyriga och så ansågs det vara "Fattigmansko". Stugfolket hade sådana som de höll tjudrade utmed vägrenarna om sommaren och om vintern fick de äta löv, det fick också stads- bornas får göra. / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (13) 2. Lövtäckten ägde rum på nordberget och skedde gemen- samt under ledning av en lövfogde, som ansvarade för att de inte gick kronans rätt för när. De dagarna lövtäckt ägde rum voro kvinnor gubbar o barn upp- mobliserade att bryta, kärva och bära i stukor. Sedan delades kärvarna efter gårdstorlek. Det var en sägen att sedan fåren var insläppta man inte fick röra kättebotten eller moka hos dem förrän fåren hade lammat, för då skulle lammungarna bli sjuka och dö. Allt fårkött som framställdes förbrukades i eget hushåll, ingen- ting av fåren såldes utom möjligen någongång tarmarna till en fiolmakare
Stadstraditioner (14) 1
Stadsborna hade samma djur som bönderna, kor och ungnöt, tjurarna kastererade de så det blev oxar, dessa fick tjänstgöra som dragdjur, sen göddes de med drank tills de blev feta och såldes sedan uppåt Hova, där oxarna sam- lades för att drivas till Stockholm. Tjurhållare voro gårdarne i tur och ordning, liksom hingsthållarn fick han halva språngavgiften och andra hälvten fonderades Baggar till sina får hade var och en, när baggarna fullgjort sin skyldighet slaktade man dem och åt upp dem. För att slippa för mycket inavel byttes baggalam, likaså bytte man gås- och hönsägg för att slippa för mycket inavel. Hade man samma avel år ut och år in så blev stam- men skämd och trivdes inte. Höns hade ingen mer än för husbehov (20 + 1) likaså kalkoner o gäss bara till husbehov. / Skom. A Brandt Skövde Stadstraditioner (14) 2 Man kan ta som regel att ingen stadsbo med jordbruk pro- ducerade mer än vad som hushållet konsummerade. För hushållet var stort, många biträden drängar och pi- gor och så stadsbornas fjäsk för bönderna, när de kom in och handlade, de skulle då bjudas. Mycket bröd och sugel gick också åt till matsäck, för jämt och ständigt var någon dräng ute på långresa till någon grannstad. Överskottsäggen som saluhölls kommo från bergskanten där det bodde fattigt folk som måste byta sig till andra förnödenheter mot ägg och skogsbär. Hönsen höll till i hönsasteket, det var på stadsgården och skulle hällst ligga så att avfall från köket direkt från köks/nstugan kunde kastas in i steket. Om dagarna höllo hönsen för det mesta till i köket och förstugan. Den enda fordran man hade på hönsen var att de skulle värpa på samma plats så man visste var man hade äggen
Stadstraditioner (15) 1
Jorden brukades i fyra gärden, där odlades råg, havre, korn, potatis och rovor, höet fick de på grästäkterna i ängarna. I ladugårdarna hade de kåltäppan, den var olka stor och rättade sig efter ladugårdens storlek, här odlades kål och kål- rötter samt tobak. I trädgårdarna som var tomt hade, fanns kryddelanden, här regerade husmodern, satte, ränsade, och skör- dade, här odlades köksgrönsaker, kummin till bränvin, mal- ört för ylletygen och kyrkokryddor. En à två aplar och ett par päron och plommonträd ville man gärna ha i trädgården samt krusbär. Körsbär till fruktsoppa fick man från ängarna, där de växte vilt. Hallon fick man köpa vilda av bergsgummor, men hallon var inte mycket på modet förr i världen. Trädgårdsmästeriet såsom födkrok har kommit från herrgårdarna, överskottet herrskaperna fick, körde träd- / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (15) 2 gårdsmästaren till Skövde. Det var följande herrgårdar som började saluföra trädgårdsprodukter: Karstorp, Klagstorp, Höjentorp, Luntetorp, Knista, den trädgårdsmästare som hade längst att åka var trädgårdsmästaren på Ljunghem. Den första handelsträdgården som anlades i Skövde var Märke handelsträdgård. När doktor Dovertics stora trädgård blev uppväxt höll han mäst hela staden med äpplen, päron och bigarå. Korn odlades för att få malt, det framställdes till husbehov rågodlingen räckte också till för eget behov, men havre köpte man mycket från berget. (Grönemad och Åsbotorp). Något till avsalu blev det inte på grund av det stora hus- hållet. Missväxtåret 1868 fanns inte en tunna råg att uppdriva i Skövde då köpte man från sockenma- gasin och från Ryssland. Linodlingen har aldrig spelat stor roll i skövde. Ett linland ville duktiga husmödrar ha men handlandena skaffade fi- nare och bättre lärfter än de själva kunde väva, ända från Holland. Den kallades Hollandsk lärft. / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (15) 3 Kål och kålrötter odlades mycket, det var hela kålgården full med. Surkål skulle var och en ha minst en tunna och kålsoppa återkom ett par gånger i veckan. Kålrötter kokades tillsammans med salt fläsk eller kött och sen åts det som kallmat. Potatisodlingen var mer än till husbehov, men de tunnor man fick i överskott bortbyttes till sådana som hade rätt att bränna bränvin. (Källegården), (Ryd) m.fl. Tobaken odlades på kåltäppan så nära ladugården som möj- ligt för där var jorden fetast och ladugården skyddade för blåst. Tobak odlades endast för eget bruk, ej till avsalu. Snus bytte man sig till mot torkade tobaksblad och så var det en gubbe i Mörke som var säker att göra piptobak till honom bar många bladen då han preparerade dem. Hyresgästerna försökte få det så ordnat att de fick sätta en halvtunna potatis hos hyresvärden. För det gjorde de ett par dagsverken eller lämnade ett visst kvantum skogsbär. Om någon från berget kom in med något skjutet vilt / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (15) 4. såsom älg, rådjur eller fogel avyttrade han det i regel på stadskällaren. Var det en hel älg slog några sig ihop och delade den. När fattiga fick sig tilldelat bränsle skedde det så, att var och en fick ett område i ängen och fick där kvista hassel och ene (inget annat) på det viset fick de fattiga bränsle och stadsborna fick sina betesängar uppränsade. Handlandena voro ej då som nu specialiserade, utan hos sin handl. kunde man få allt vad man behövde utom apoteksvaror. De köpte också allt vad som bjöds ut men de satte själva prisen.
Trettondedagen
Dagen efter trettondedagen ,fick inte något på- minna om julen, senare när julgransröstningar började för barnen varade julaglädjen för dem till Knut. Men för de äldre var julen slut trettonde. Dagen efter trettonde var bråd för då skulle handlan- dena organisera sina resor till hamnstäderna Mariestad, Lidköping, Uddevalla eller och oftast till Göteborg. Där det var gille, om det var storslaget, skulle det vara 13 rätter, men då var kallmaten inräknad. Den fästdagen voro många fulla för det skulle också vara 13 supar, "julen skulle iväg med heder". Trettonkakan var den mjuka papparkakan, som skars i skivor. Julgransplundringarna pågick från dagen efter nyår och till 20dedag jul. "Trettondagsbal" eller som det också kallades Trettondags- / Axel Nilsson Skövde Trettondagen 2. hopsan var ingen isolerad företeelse. Den finare ung- domen hade bal på stadskällaren eller senare gamla hotellet. Tjänstefolket hade rättighet att ha trettondedags- bal, det hade inte gått att neka. Deras bal hölls på något enklare ställe, eller hos någon bonde uppåt Käpp- lunda. De ville hälst ur staden så de kunde få roa sig grundligt. Pojkarna skramlade och bjöd var sin tös. Sen hade de speleman. Värdfolket hade fått kontanter av pojkarna och sen tillhandahöll de maten. Munskänk var någon gammal gesäll som inte hade tös med. Han stod för spriten och ölet. Efter maten dansades hela natten, med avbrott för ser- vering av förfriskningar. Några goda sångare hade förberett en stjärna och försvann för att återkomma utklädda och sjunga trettondagsvisan. Slädpartierna ägde rum om nyår eller under mellan- helgen men trettondedagen var det trettondedagskalset som skulle äga rum. Ett slädparti kunde mycket väl äga rum en vardagem. men före trettonde. / Axel Nilsson Skövde Trettondedagen 3. Stjärnan som fördes av en hovman vid kalset framför- des av 4 man, en kung med papperskrona och vit man- tel, 2 hovmän som hade mantel men ingen krona och så en sotad en, som var Judas och tiggde. de öv- riga hade skråbukansikten. Pengarna de tiggde ihop blev sedan spelemanspän- gar på kalaset. Att gå med stjärnan var en barns och ungdoms sed, inga gifta eller äldre sysslade med sådant.