Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
(Se fru Eriksons berättelse om gasten) ”Smått, smått mute- regn,” sa gasten. ”Stort, stort knölpåkaregn!” ropade fiskarna. Min morfar råkade ut för gasten. Han var sko- makare och gick i stugorna. En gång på förnatten, då han var ute, hörde han gasten och härmade honom. Både tummaringen och ”lästaknippa” åkte ifrån honom, och dem fick han inte tag i på kvällen. Man fick inte tala om det, samma dag man råkat ut för gasten, för då blev man sjuk. – Det var alltid, när det var mörkt, gasten var ute. Han höll sig nära sjöarna. De var rädda att bli gastkramade, för det blev så svåra märken, och de fick ont en längre tid. – Gasten tyckte om att retas och fresta humöret. Teg folk bara, gick det bra, men svarade de, gick det illa. – De påstår att åskan dödat gasten.
Gasten i sjön.
I Gunnasjö ligger en liten sjö. Där hade en gång en man kommit ner i en vak och drunk- nat. Det har sedan alltid hörts emot hög- tider och värderskifte hemska skrik från den platsen. På en annan plats i Gunnasjö är en man ihjälslagen en gång i forna tider. En gård- farihandlare kom en kväll och körde förbi det stället. När han var mittför, stannade plötsligt hästen. Hur han än försökte, fick han inte hästen att röra sig ur fläcken, fast- än det varken hördes eller syntes någonting. Då tog han och tände några tändstickor och gick runt vagnen och hästen med dem. Det hjälpte, ty strax satte hästen av allt vad tygen hållo.
"Spöke" Gastar
Ett skepp hade förlist utanför Balgö. Traktens folk hade med upptänd eld lockat båten för nära land. Då folket rodde ut till vraket mötte de personer som simmande försökte komma i land då dessa för- sökte komma upp i båten höggo de som voro i båten händerna av dem. Alla av besättningen drunknade och efter som de flöt i land grävdes de ner vid stranden. Folket som deltagit i detta brott bla sedan för långa tider avoade av de döda. Mitt i natten kunde dynornaa bli ryckta av de sovande o.s.w. Det var isynerhet på ett ställe Markuses på Balgö som de ofredades därav mer än hos de andra och spökandet tycktes alldrig vilja upphöra, någon från / det stället hade rövat en av de ilandflutna sjömännen som hade så mycket penningar och värdesaket på sig "att han skulle varit begravd i kristen jord." Lång tid efter vraket plundrats kallades folket till Markuses, en klok man Emanuel i Berg till stället för att denne skulle försöka utröna vad som skulle göras för att få spökandet att upphöra. Fram på natten kom spöket som vanligt, Emanuel sade då: "Varför lemnar du ej detta stället ?" Spöket svarade: "Tag hit mina strumpor och strumpe- filer !" När spöket lemnade huset följde Emaanuel efter och när de kommit till ett röse försvann vålnaden där. Emanuel satte sin käpp i marken intill stenröset för att utmärka platsen. När de sedan plockade igenom stenröset fanns där en hel del människoben. Dessa blevo hopsamlade och begravdes på kyrkogården i Lindberga. Varefter spökandet upphörde till Markuses på Bolgö.
Mördare
Tuneman i Salaligan sitter i ett glasskåp på Säters hospital och där betalar svenska staten 20 kr. om dagen för honom. I Dimbo (Ottrava) fanns en tjuv som satt inne i 27 år för första resans stöld. Han hade ett så häftigt humör att han slog sina fångvaktare på käften och fick straffet förlängt undan för undan. På Hökensås mördade de en knalle, som gick omkring och sålde träskedar. Han blev stenad ihjäl av två drängar, som rövade honom. Dessa två blodiga stenar lade de mitt över platsen, där han blivit ihjälslagen och sedan så småningom blev det en pyramid av kullersten där. Alla som gick förbi skulle offra en sten på högen för att få gå / ifred för gasten, den som inte offrade kom inte från plat- sen, förrän han var blånupen. I Lerdala fanns en fadermördare som hette eller kallades "Kajutten", han lever än. Där blodet från styvfadern skvätte över hans arm, fick han ett våeldsmärke precis lika som blodfläcken. Han hade skurit halsen av styvfadern och trätt upp honom på en gärdesgårdsstör, för han var elak mot modern. Han är den enda i Sverige som fått nåd och sluppit ut efter sitt tredje ådömda livstidsstraff. Det hemskaste mord jag hört talas om var "Ro- marehemsmordet" i Daretorp. Axel Ture Larsson hette mör- daren. Han slog ihjäl en soldat och slaktade honom precis som en gris, öppnade honom och tog ut in- nanmätet och satte pinnar i magen precis som på en gris. Könsdelarna på knekten skar han bort och kastade upp i ett päronträd, när han var färdig gick han in i stugan och lade sig att sova. / På morgon frågade de efter knekten, sade han, att han ligger utanför. Han fångades och bands fast i sängen, där länsman fick ta honom. Han hade blivit hemskic- kad från Amerika, för han var inte riktig. Han blev först dömd till döden, sedan ändrades det till livstids straffarbete, och sedan blev det hospital. Han blev utsläppt och i församlingen samlade de ihop till en Amerikabiljett åt honom. När han kom till Göteborg, söp han upp pängarna och slog ihjäl en polis.
Djävul, jättar och gastar
Djävulen var en väldig potentat med eld- ögon, pannhorn och luden svans. Om man visslade var det som att kalla på skam, nämndes däremot Gudsnam- net, lommade han strax bort. Han hade många namn: fan, den lede, hornper, hin, skam, den stygge och gamlefar. Pastor H. hade en gång sett honom sittande i gröna soffan på adjunkts- rummet, men han schappade snart, så det stod som svavelos om honom. Han ville oenighet, därför grät skam, när två torkade sej på samma handduk. / Jättar. Inte mycket bättre var jättarna. De ha- tade Gud, människorna, ljuset och allt grannt. I bergena bodde de, voro holians starka och räliga. Ibland vart jätten så arg, att han ryckte loss stora block och slunga- de mot Guds hus, men dessa jätte- kast råkade aldrig mål utan damp ned annorstans. Det var bäst att kristna barnen fortast möjligt, annars kunde jättar och trolltyg va- ra framme, de förre ville äta upp dem, men trollen ville byta bort dem mot sina egna krôpplingar. I Nack- hälle (högt berg i Halland) bodde många; i Morup fanns just inga, ty där hade de inget gömställe (bergfattigt.) De bedrev sina illdåd i mörkret, solen gjorde dem makt- lösa, och kyrkklockorna retade dem hiskeligt. / Gastar. Gastarna voro höga som träd, ibland hade dom inget huvud. De voro fracka i ondska och gav ofta till fruktans- värda skratt, gastaskratt, som kun- de justament skrämma ihjäl folk. Gasten ställde till allehanda rabal- der. Han förvillade folk, så dom inte hittade hem och sen kramade han dem. En bonde kom körande från kvarn då han mötte gasten. Han vart genast tung som bly i hela kroppen och fick spy. Hästen vart också svett så det rann av honom. Kärrhjulena snurrade runt, runt, men kommo dock inte ur fläcken. Det var en rejäl gastakramning, det. Kom man hem måste en hålla tyst med gastamötet minst ett dygn, annars kunde gasten hämnas.
Huldrefolk på julegjesting
Ja, i Flekke va maangt slag dar. Dar laut dei rymme staua kver julaft, so vist so ho kom. Fy daa sku tussefolkje halde te dar.
Jau, so va da ei julaft dar kom ænn tater aa spurde itte hus; aa dei sa dei hadd-ikkje hus te se sjølve ængong, aa so fortalde dei han si omstændigheit. Men hann mænte, va kje dar anna so vanta so sto da kje paa. Aa so fekk an seg ei gasta øks aa la se paa ovnshjellen, ka so sku komme.
Jau da va kje længje so kom no dei mæ sitt styr aa tok te aa lage paa bore. Dar va no ænn so ropte atte dar lukta kristenmanslukt; men hine sa da kom taa da dei va so nylæ gaadde. Aa dei laga te paa bore mæ sylstas aa fina sakje, men nett daa da va paa dæ likaste høgde tateren te han so sat i høgsæta aa treft-an mitt i skolten so an datt. Men daa kom alt styggheita seg ut i ænn fart'e.
Dar laag att itte dei ei stor'e lyklehonk da va da einaste.
Aa øksa fann dei att inni Kviteblik-urene attaat ænn stor'e stein'e.
Ett möte med skogrået
Ett möte med skogrået Om ovanstående jag vill berättä som tilldrog sig för 50 år sedan då jag var en pojk jag erhöll tillåtelse att få följa med en av min orts skickligaste jägare ut på orre- och tjäderjakt det var vår och orrspelet stod i flor blot var en afton vi begåvo oss iväg förssedda med gevär och hagel samt krut över berg och dalar gick det och solen var förlängesen försvunnen bakom horisonten när vi änlänt till vår bestämmelse ort på en bergås sloga vi läger och tände en stor eld för att hålla troll och annat otyg borta nedom berget utbredda sig en mosse som min följeslagar hade gjort en koja av granris och stockar som vi på morgonsidan skulle vari i och invänta orrarnass spel det började lida mot midnatt och jag började bli sömning då ett hest skrik förnams ur skogen jag ryckte till och blev blek av rädsla min följeslagare såg det och sade var icke förlägen det är edast gastar som söke skrämma oss. / gasten sades vare en stor fågel med jättelikavingar och klor och pansar. när skriket hade hörts kaste min följeslagare sin slidkniv över elden och släckte den därefter fick jag höra en underlig jakt kom- ma drivande långt bort i skogen min följeslagare hörde även jakten och sade det ärberjajetten som är ute på jakt efter skogrået vi ginge då fort därifrån och in i kojan drevet kom allt närmare och strax visade sig en vacker kvinna alldeles naken i öppningen på kojan hon vred händerna och sade hjälp mig jag är jagad av berjjettens hundar men min följeslagare motade bort henne och sade gå din väg när hon gick varrefter(?) jag att hennes rygg var urholkad som ett tråg då försvann hon i skogen om en stund small ett skott och ett skrik hördes efter en stund kom en svart person gående över mossen hängde skogsrået på gevärspipan samt två svarta hundar efter sig ** askan dånade under hans steg och jag var nära att svimma av förskräckelse händelsen är fullkomligt sann efter- som jag själv bevitnat den. (Jägare)
Klok gumma
En sjökapten på Ängö i Morlanda förde fartyg från och för ett Göteborgsrederi. Kaptenen var rik och ägde gårdar på Ängö mfl. ställen. Under 1700 talet då sillfisket pågick som bäst var kaptenen på en resa i en sjöstad i Östersjön dit kom då fem dalkullor som ville följa med till Bohus- län för der var godt om pengar. Jernvägar fans icke då och kullorna hade stora lager med varor, som dessa sedan skulle bära kring i skärgården och sälja. Men dalkullorna kom aldrig fram. Om kaptenen dränkte dem eller på annat sätt dödade dem vet ingen men kap- tenen behöll varorna. Länge dröjde det inan deras anhö- riga fick reda på, hvem kaptenen var och då dessa intet kun- de göra något annat vid kapten, gick de till en klok gumma och bad om hjelp. Då fråga gumman hvad vill i ja ska göra ven? om i vill skall jag göra honom på kort tid fattig så han intet skall äga ett rödt öre, ehuru han nu är rik / Detta har till punkt och pricka slagit in. Kaptenen blef utfattig och bodde till slut i en liten stuga vid sjön och för att tjena lite till sitt uppehälle gick han bortåt en half mil för sex styfver (= 3 öre) och bar mjölk från Dragsmark till Fiskebäckskil. Straffet har sedan gådt utöfver hans efterkommande, under min tid har af den släkten icke mindre än sex män drunknat och två af dem har gastat i flera år och många af de som hörde det kände igen rösten som de hade i lifvet. Tre andra var idioter. En var lessen på lifvet, försökte döda sig flera gånger men blef hindrat af sitt husfolk. Der ser man hur det går med orätt fånget gods. Pengarna försvann som dagg för sol och efterkommande fick lida för kaptenens ilgerning.
Trollens kamp vid Dalhem-Ek
Dalhem-Eken är längesedan fallen; men den väldiga Hörsne-Eken (13 1/2 aln tjock) står ännu qvar mellan Hörsne och Dalhem: och kanske var det vid denna sednare, som kampen skedde. — Nog af; när då Hörsne- eller Dalhem-Eken ännu stod i sin fulla kraft och grönskande fägring, gick en natt en dräng, vid namn Lars, vägen fram mellan dessa socknar, ämnande sig från Hörsne och hem till Dalhem. Snart märkte han, att ett »Troll» kom traskandes efter honom, hvarföre han började springa allt hvad han orkade. Men det blef snart ännu värre: ty nu kom ett annat troll springande honom tillmötes! Lyckligtvis var han nu i närheten af den stora Eken; och genast tog han sin tillflygt i dess vida krona, just som de begge trollen möttes under den samma, ingalunda i vänliga afsigter; ty genast började de kämpa och slåss med förtviflans mod, och Lars tyckte, att de sammandrabbade såsom tvenne dugtiga mjölsäckar, duns på duns. Ändtligen tröttnade då Hörsne-trollet och flydde undan åt Hörsnehållet (troligen till Bara-berg), då segraren tittade morskt upp till Lars i eken och utropade: »Sågst du det, Lasse, att jag vann!» — Lars bejakade det villigt; men, som han gerna ville bli af äfven med det segrande trollet, tillade han genast: »Men du fick ändå sista basken!» (slaget). — »Det har du rätt i», svarade trollet, och det skall han ännu få fullt för!» och så lade det i väg i största hast för att upphinna den flyende gasten. — Och glad vardt Lars, som genast skyndade ner ur Eken och som en pil hem åt Dalhem. Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbohm). Det ena trullet ropade ändtligen: »Jag fick sista basken (slaget) !» då de återigen började slåss, tills de slutligen i ilskan refvo eken sönder. Joh. Nordström, Norlanda, f. 1821. [Koncept i R 625: to, s. 157 (1872)].
Deildegasten
Frå gamalt av skal slåtta Rudningen ha haurt til garden Høyland i Grindheim, men ivelandsfolka skal ha træta henne til seg med "snigje-rett".
Ivelandsmannen heitte Eirik Ståleson. Han henta heim lagretten, og lagmannen (låmannen) som var domar, hadde det med det at han gav den rett som betalte best.
Det var eit vers om det:
Den som he ein lette pung,
den ska få ein tunge dom.
Men den so he ein tunge pung,
den ska få ein lette dom.
Så seie låmannen.
Så seie låmannen.
Eirik Ståleson visste nok ko han skulde gjera for å få rett på slåtta. Han ba låmannen inn på skjenk, og så la han gullpengar i glaset.
Då retten blei sett, førte høylandsfolk fram fleire vitne på at slåtta haure Høyland til, men domen gjekk dei imot like godt, så Eirik Iveland fekk slåtta.
Sidan gjekk både lagmannsretten og Eirik gast på strenjen mot Høyland, og dei haure kos låmannen gjekkk og jamra seg og sa: "Eg dømde urett. Eg dømde urett."
"Dæ fekk du mange penga for," sa då Eirik Ståleson.
Når gastane kom for nere heim til Iveland, tok ivelandsmannen ei boløks og rusla bort imot dei og fekk jaga dei ned att i slåtta.
Nå æ det lenge sidan dei haure Ivelandsgasten, men dei gamle segjer at dei hev haurt han mange gonger.
"Ja, dæ æ så sant som eg vil arva Guds rige," la dei til.
Tomtar, gastar, svartkonst, fiske, skatter, folkliv, kloka, husdjur, spökeri och kyrkor.
Sager och berättelser af mina föräldrar med bleva Tecknade af E.a, Edgar Linghem född år 1860 i åtvids socken af Östergötlands län mina föräldrar födda i åtvids (socken)(öst.län) min fader Samuel Carlson 1818 i en stuga Carlslund, min moder Johanna Bäck- mark 1820 i Håckla min fader berättade, att han som barn fick sitta å lägga på nåter Till sent på natten, för hans far försörjde sig med nätbindning, Varje qvell efter mörkret, kom en liten Gubbe med en röd mössa å tittade i fönstret. min far fick några år efteråt komma till en bonde i Örsäter. Han skulle en dag fara till en qvarn å mala, han kom sent hem på natten han fick vid en korsväg en skälgast på, berättade han, hästen drog så han var nära att stupa, å genomsvett, i en backe hoppade gasten af, varför hästen av nära att stupa på hufvudet , så lätt blef lasset sedan gasten gick av. Gasten skrek här är rätt här är orätt en eldqvast ut ur mun på gasten. min far berättade att hans husbonde berättade för honom att lik kunde man möta om nätterna när man var ute likprocesser dem skulle man bara gå på rätt sida, å ha stål eller svavel eller krut på sig. Då var det ingen fara, å inget fick man säga min far berättade att hans far lärde honom att fiska, meta man skulle hugga ett metspö af askträ, men utan gallqvist (med gallqvist dugde ej) lägg det så får kunde gå öfver metespöt då får du så mycket fick du vill ha, ingen ska se dig när du går till sjön, låt heller ingen veta att du ämnar dig till sjön. min far berättar. (en liten sjö eller göl) under en gård i Åtvid vid namn Gamlatorp har min far hört berättas att när di fiskade som bäst, fick di ### på kroken å ett fint ### kom å körde i sjön. min far berättar, att vid en gård i Grebo socken Öst.län, styckekulla har berättats, fins ett skrin nedgräft som är fult med ägodelar ett par drängar skulle gräfva upp skrinet, men en gammal höna med många kycklingar kom till drängarna. / hönan var halt, å hon skrek på kycklingarna skynda sig di skulle till Linköping innan dager ja knalle på då sade drängarna, då slog allt hope ijen. min far flyttade till Håckla i åtvid och tjenade hos en gammal bonde med namnet Olaus han berättade för min far att det funnits en gammal gubbe i Håckla i tiden som hette Cederberg han var så skicklig, han kunde allt han jorde en vagn som gick men ###. han jorde en klocka som alla tolf apostlarna blåste var sin vers när hon var 12 ### klockan Tog Gubben åkte i sin vagn till Stockholm, å skulle ge konungen klockan, men en hofman tog emot klockan men helsning från konungen att Cederberg genast skulle häktas, en sådan skicklig man fick ej gå lös. Men gubben gick i sin vagn ingen kunde ### samme berättar, det fans fordonne i Håckla en bonde som hade en häst som maran red om nätterna, hästen fick aldrig vara ifred i stallet, varför bonden tog å bant en lie på ryggen på hästene, morgonen derpå ### bonden död på hästene en annan bonde hade myling som drog säd till bonden så han ### aldrig å tröska, men drängen låg på logen när mylingen kom med ett knippe säd, det blev batalj men mylingen lofvade att det nu var slut. min far fick befallning av sin husbonde att ### skjut-s a lik, å liket vid kyrkan var aflyttat genast spänna i från hästarna annars fick han den döde hem igen min far arbetade några år efter uti ett bränneri de gamla i bränneriet i åtvid berättade, för min far att en luffare kom in i bränneriet en dag, å bad att få en super Men brännmästaren kastade ut luffaren ur bränneriet luffaren gick sin väg men brännmästaren fick ej bränvinspannan att brinna, det blev brått med att få ett par hästar för en vagn å köra i fatt luffaren, å be honom vara snäll å komma Tillbaka sedan rann pannan. luffarens stuga fanns i Gärdserums socken i Kalmar län. (en knapp mil från åtvidaberg) / samme luffare kom till ett härskap i åtvid å bad om mat frun i huset svarade luffaren, du har tid att tugga tomme, frun fick sedan gå å tugga så länge hon lefde min mor berättade att hennes husbonde sade, att när du kommer i ladugård om nätterna när korna ska kalva så får du se en liten gumma sitta på en stol, hos kon, men säg inget för gumman går då du komer. mina föräldrar berättade. att en bonde i Håckla hade en sugga som gick på en åker om sommaren, men blef hastigt sjuk en trollgumma skickades efter, hon kom till suggan, af tag sin venstra sko, slog suggan öfver ### suggan gick uppe, det har ni för ni blan- ka skorna om söndags morna. sade gumman en piga strök ett ### en söndags morgon men en trollgubbe, kom åtog klädet, han kunde sedan stämma blo som annars var svårt. en knekt som hette Spjut berättade att i min barndom hörde jag några gamla här i åtvid berätta att en rik bonde, lade alla sina ägodelar i ett ett ###, med en besvärjelse att att ingen skulle hitta något förrän de fick offra 9 syskon på platsen, En annan bonde hörde det han tog 9 smågrisar å offrade på platsen, han hittade genast ägodelarna. den samme berättar, en annan rik bonde lade sina pengar guld- silver i en stor kopparkru- ka, gick till en löfhög, rev ett slag i löfvet satt ner krukan med en besvärjelse att ingen får tag i krukan, om han ej kör här med ett par hönor, En gammal man hörde besvärjelsen gick sedan dit rev i löfvet men hittade inget, gick efter ett par hönor jorde ett asker af ett par pinnar släppte i lövhögen, fick krukan på mädsamma.
När skam körde in i Seglereds brännhus m.fl spökhistorier
Gamla vägen ifrån Seglered uppåt Ingeshult. Första historien (berättad av min moder L.H. efter sin fader And. Persson f. 1798, som själv sett spökeriet) lydde som följande: Jag kom körandes uppifrån och skulle förbi Seglered. Ett stycke bakom Slätten fick jag se att det var någon som körde före mig med parhästar. Han körde vådligt sakta så jag sa' till honom: "Vem det är som kör före så kör undan så en kommer fram, det här går för sakta." Jag hade knappt sagt det förrän hästarna blev så stora och halsarne på hästa' så långa så de räckte långt upp i skyn och så börja det att köra fortare och när han kom fram till Seglered tog han av där och körde in i bränneriet. Se'n såg jag ingenting till. / I Skogboliden brukade folk möta likfärden I Roskaliderna fanns en stor svart hund och syntes av en del personer som var "i syne". Elden dröste ur mun och ögon. På gränsen emellan Seglered och Hulud, strax nedom en grind sågs en gråklädd huvudlös käring. I Hulu lund fanns gasten och likfärden. I Hulu klippa sågs en lång huvudlös gubbe (sågs av min farmoder en gång f. 1812). I Linkeshults ås fanns gasten, hörd av flere personer in i senare tider. En skollärare Gustavs- son (smålänning) såg en natt när han gick över Lönn- hults gärde en stor sugga, han slog efter den med käp- pen, men då försvann hon (i början av 1860-talet, förste skolläraren). Ovannämnde skolmästare skulle en gång nekat en tatterska (finska) nattlogi. Hon hade då ytt- rat, att det skall du ha nytta av. Skolmästaren var med och hjälpte till med svedjning en gång i Lönnhult. Efteråt gick han i Skrimsjö och badade. Se'n den dagen var han aldrig frisk utan tacklade av och dog en tid därefter, var mycket illa däran. ("finskans hotelser") / Två personer voro på hemväg från en tillställning en söndagsnatt. När de kommo i närheten av Lönnhult fick de höra hur det trask fyra på logen. Den ene sade då: Än är dom dj-e hemme och tröska igen", men då tystne det. På ett annat ställe i Lönnhults gärde gick två personer vägen fram. Den ene var "i syne". Den ene gick vägen rakt fram men den som var i syne var tvungen att gå av vägen, han kunde ej komma fram ty mitt på vägen sutto några karlar kring en eld och höll på att steka fläsk i en panna. Den som gick mitt i vägen trampade i pannan. Då tog en av karlarna och slängde en kniv efter honom och den träffa i hälen, men han varken såg eller hörde någonting, men den som va i syne såg det tydligt. Emellan Lönn- hult och Ingeshult fanns ett rött nystan som sågs av en del äldre personer. En gammal gumma som jag minns sedan min barndom omtalade att hon ej kunde komma fram på en viss plats av vägen utan hon såg en massa spöken. Hon hade försökt att gå en annan / väg till sitt hem en gång för hon tänkte slippa ifrån synerna då men det lyckades ej, ty när hon kom mitt- för det stället där hon brukade se sk-ten så var det samma historia där fastän detta låg omkring 500 m. längre i norr. Jag frågade henne vad hon såg men det ville hon ej säga. "Men det var så håret reste sig på huvudet". När jag betvivlade sanningen blev gumman arg. En person Heland skulle köra en kista vägen Hunghult-Seglora. När han kom till "Surte bro" började lasset bli så tungt att hästen ej orkade dra det utan stannade mitt i en utförsbacke och svetta- des mycket. Det var alldeles omöjligt att få hästen ur fläcken. Heland anade oråd och sa' så här: "Om än alla dj-ar är borta, så är dock en pemma och vaken". Det hjälpte, hästen sprang till och det gick utför värre och när han kom på bron lyftes vagnen upp och slog i bron, så att både vagnen och bron höll på att gå sönder. När man såg spöken skulle man säga: "I / Jesu namn", läsa Fader vår eller sjunga en psalm, så försvann strax otyget. På torpet Korsåsen (Ingeshult) brukade karlar- na förr i tiden samlas för att spela kort. När någon av de spelande råkade tappa ett kort och böjde sig ned för att ta upp det kunde han få se en stor svart hund med eldlysande ögon ligga under bordet. Ibland kunde de få se hunden sitta i spiseln och titta på dem. Det var inte vid alla tillfällen han visade sig men när de sett honom så slutade de med kortspelet.
Spöken
Här tala vi aldrig om gastar. Spöken kan man få höra talas om, men oftast heter det blott att den eller den ”går igen”. Spöken göra aldrig något ont. Men det är ju så, att folk bli rädda för dem. Det fanns för en tid sen två ’gampojkar’ 1) i Arnäs. De voro goda vänner och kommo överens om, att vilken av dem, som avlede först, skulle uppenbara sig för den efter- levande, såvida det var honom möjligt. Så dog en av dem. Han höll ord och visade sig för kamraten. Men denne blev så förskrämd, att han inte vågade tilltala spöket. Den döde kom igen gång på gång. Slutligen gick den efter- levande till prästen för att möjligen få veta, hur han skulle bära sig åt för att få fred. Prästen rådde honom att fråga _ 1) Gampojk, gammal ungkarl. / den döde, hur denne hade det, där han nu var. När han äntligen tog mod till sig och framställde frågan, svarade den döde: ”Dä ä klent, dä.” Sen for han av i ett eldsken, och kom inte igen mer. En döding visade sig ofta vid en rishög på Arnäs prästbol. Många blevo rent hjärtskrämda. Slutligen var det en karl, som tog och rev ut rishögen. Där fann han då en halvtömd brännvinsflaska. Det troddes, att den döde gömt flaskan i rishögen, medan han levde, och nu gick där och vaktade den. Sedan flaskan nu blev borta ur högen, försvann också spöket. En halvlapp bodde i en eländig stuga ett stycke bortom Stybbersmark 1). Hur det var, gick denne halvlappen en dag och hängde sig i en hölada. När man fann liket _ 1) By i Arnäs / fördes detta ned till kyrkbyn och lades in i likboden. Samma dag detta skedde, hade min (berättarens) far, som då tjänte dräng hos en bonde, varit i fjällskogen efter timmer. Det blev sent på kvällen. Då han körde förbi kyrkogården och likboden, såg han tydligt, hur den döde stod i dörren till boden. En annan gång kom samme man körande en kväll. Hästen tvärstannande. När drängen riktigt under- sökte saken, fann han att hästen hade blivit vänd helt om och stod alldeles bakfram i skaklarna. Det blev be- svärligt att få doningarna i ordning igen.