Wasaätten (även känd som Vasaätten) har sitt ursprung i det svenska frälset under sent 1300-tal. Ättens tidiga medlemmar gjorde sig kända som mäktiga stormän och deltog aktivt i det politiska spelet under Sveriges unionstid med Danmark. En av de tidiga centralgestalterna var Kjell Kristiernsson (Vasa), vars son Erik Johansson (Vasa) drabbades av det ödesdigra slutet i Stockholms blodbad år 1520, där han avrättades av den danske kungen Kristian II.

Ur denna spillra reste sig Gustav Vasa, son till Erik Johansson (Vasa). Han inledde ett uppror mot unionen, befriade Sverige och valdes till kung i Strängnäs år 1523. Under hans ledning omformas riket i grunden: kyrkan konfiskerades genom reformationen, kungamakten gjordes arvsrik och feodalväldet ersattes av ett mer centraliserat ämbetsmannastyre. Vasatiden innebar ett kraftfullt ekonomiskt och kulturellt uppsving för landet, men präglades också av blodiga bondeuppror som Nils Dackes uppror i Småland.

Efter Gustav Vasas död 1560 ärvdes tronen av hans söner Erik XIV, Johan III och sedermera sonsonen Sigismund, vilket ledde till dynastiska strider, inbördeskrig och konflikter med Polen och Ryssland. Ätten nådde sin militära höjdpunkt genom Gustav II Adolf och drottning Kristina, under vars tid Sverige etablerade sig som stormakt i Europa. Med drottning Kristinas abdikerande år 1654 slöts den regerande grenens tid på den svenska tronen.

Det heraldiska vapnet för Wasaätten är en omstridd och berömd skapelse. Det visar den så kallade vasakärven (eller vase), ett knippe ris eller spannmål, i guld, blått och rött. Vapnet har gett upphov till mycken lärd dispyt; vissa heraldiker menar att det rör sig om en bindel eller en kärve som anspelar på namnet, medan andra ser det som ett redskap. Kärven har kommit att bli en av Sveriges mest kända historiska symboler och återfinns än i dag i landets stora riksvapen.