Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trettondedagen och Knut
Inga vissa antal rätter. Det åts den dagen som på de andra högtidsdagarna under jul. "Trettondag klätt gör jula slätt. Tjugondag Knut kör jula ut." Tjugondag Knut var det slut på julen. Det blev att klä av julgranen och köra bort den, so- pa golvet och lägga undan sådant en hade haft framme för julen. Så börjades arbetet. Spinnrocken och kardorna kom fram och det blev vardag med en gång.
Julafton
Julhalm: Vi hade julehalm inne, när jag var riktigt li- ten. Den tog vi in på julafton. Det dröjde inte länge, så var det nersletet, så det var inte annat än bôs. På nyår bytte vi halmen å tog in ny. De va fali skojit mä julehalm, töckte vi barn, men tänk på dom som hade slitit å arbetat mä å få di beswärlie trägolven rena å fina, å så sedan tå in å för- därvat mä sånn skit. Seden att ha julehalm tog slut, när brandförsäkringsbo- lagen började på 1860-talet. På 1870-talet förekom det nog ingen halm i någon bondstuga här. Men jag vet då, att till Ingers hade de julehalm ännu i början på 70-talet. De lekte i halmen på julafton. En lek var till att "ta juletyppa". Utav långhalm gjordes en liten halmfigur med tre ben. Så la de sej på rygg i halmen, å jultyppan satte de / vid huvudet. Så skulle de slänga upp med benen över hu- vudet å söka ta typpan med fötterna å så slänga tillbaka. Det gällde att vara mjul i ryggen. Ro till Tyskland: Då la de sej två stycken på rygg på golvet mitt emot men med benen jämsides intill varandra. Först hade de gjort var sin karbas, som var flätad utav en halmviska. Sedan slängde den ene opp fötterna över huvudet, å den andre satte sej på samma gång opp å slog honom med halm- viskan i rôva. Sedan var det den andres tur att göra så med honom. Hade flätat viskan ordentligt å slog hårt å träffa väl, kunde de nog svi till bra. Hogge romp på krok: De la sej två på golvet å kroka knän på varandra, å sedan skulle de försöka rycka varandra över. Julgran har varit så länge ja kan minns. Julkärve till fåglarna har varit vanlig sed ända allt- ifrån min barndom, så långt tillbaka jag kan minnas. På vårt bondspråk sa vi juleneg, åja foggleneg mä. Julklappar: slängde de alltid in förr. Det skulle vara / så hemligt, så ingen skulle veta vem det var som hade kastat, så en fick smyga sej fram, så ingen var ute å kunde se en. En öppna dörren hastigt å slängde in paketet, å sedan gällde det att komma kvickt undan, innan de hann ut någon för att söka springa ikapp den som kastat. Jag var en jul ute vid Smedjeby å kasta in en plånbok till Necklas. Han såg mej då inte, men han visste ändå att det var jag, för han hade en gång sagt till mej, att han önska sej en plånbok. Å jag hade allt lovat honom att skaffa honom en. Till en sprang jag en gång med en tung paket - om det var träskor - å när jag öppna å slängde in den, bar det inte bättre till än han som skulle ha den stod ett stycke innanför dörren. Å han fick den tunge paketen över smalbenen. En annan gång lura jag dom allt riktigt. Ja kasta in mitt paket å slängde igen dörren. Men sedan sprang jag inte, utan jag ställde mej bakom dörren. Å nästan med detsamma kom några inifrån å ut å sprang å skulle leta efter mej. Å då gick jag / lugnt opp till vedskjulet deras, å så gick ja en annan väg, så de fick aldrig sett mej mer - den gången. Kreaturen: På julaftonskvällen fick kreaturen ett grann bätter foder. Det var en gumma, berätta mor, som hade sagt till dom när de fick foder då på kvällen: - Äd å trivs, här ä julekvällen i kväll!
Häxor och trollkarlar.
1. Inte så lång från den gården i Mårlanda, där jag föddes och växte upp, ligger en gård som heter Bro. Till gården Bro hörde på sin tid en kvarn. Bonden som ägde gården då hade flera döttrar och en le käring. En av döttrarna hade kuttrasju med en dräng, som var anställd vid kvarnen och skötte denna nattetid. Käringen för- sökte ställa till alla möjliga förtretligheter för drängen i hans arbete. Det var hennes mening att bonden skulle bli missnöjd med honom och köra iväg honom. På hösten kom alltid kattor in i kvarnen. Det var svarta kattor som smutsade i mjölet, rev i säckarna och ställde till oreda. Drängen vände sig till en skräddare som skulle veta mer än andra och bad om råd. Skräddaren rådde honom att ta med sig en lykta och en skarpslipad yxa till kvarnen nästa natt. Där skulle han rita en cirkel i mjöldammet och runt cirkeln skriva Fader vår med en / svart krita. Sedan skulle han sätta sig själv i cirkeln och vänta. Om något kom inom cirkeln skulle han hugga till med yxan. Drängen gjorde som han blivit rådd. På natten kom de svarta kattorna. En av dem försökte komma åt honom och stack in tassen där det var en öppning mellan bokstäverna i Fader vår. Drän- gen högg till med yxan så att tassen gick av. På morgonen ville käringen inte stiga ur sängen. Bonden frågade om anledningen, men gumman svarade bara undvikande. Han grä- lade på henne, men ingenting hjälpte. Käringen låg kvar. När hon frampå dan ändå måste gå upp till sist, så visade det sig, att hon mist pekfingret på högra handen. Det var den drängen huggit av. Drängen fick i alla fall inte flickan. Hon blev liksom lite konstig och tacklade av och dog efter några år. Det gick för- resten så med hela familjen. De hade mycket pengar, men de dog fat- tiga allihop. Yngsta dottern blev gift med kommunalordföranden i socknen och han var god man för åtminstone sjuttio tusen kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Men hon dog i alla fall på fattighuset. Inga barn lämnade de efter sig, så de försvann från jordens yta liksom. Det där med käringen och pekfingret är sant. På gamla / dar blev hon riktigt beskedlig och var snäll och givmild mot oss barn. Jag har många gånger från den där handen utan pekfinger fått mottaga kakor och frukt och sådant där. Och jag tittade särskilt noga på handen, för jag hade ju fått höra hur fingret kommit av. 2. Jag hade en morbror som hade ett fartyg. Det var på 1870-talet och båten var en brigg och hette Anna. Den gick på Eng- land och lastade kol och lossade i Norrlandshamnarna. Däruppe möns- trade en finne på. Så blev det en tur till Göteborg. Där skulle skutan ligga för ankar, medan morbror firade julen hemma i Mårlanda. Finnen mönstrade av, men hade inget annat arbete att ta vid och ingenstans att ta vägen. Så fick han följa med till Mår- landa. När de hade varit där ett par dagar, så kom finnen in till morbror och sa: "Gör sej iordning. Vi ska resa till Göteborg." Morbror protesterade och sa att han ämnade sig inte till Göteborg. Men då sa finnen: "Det är en tjuv ombord, men han står fast, för jag har ställt honom." De reste till Göteborg. När de passerade skutan, så såg / morbror en man stå framför kajutan. Han hade en tågända virad från ena axeln under andra armen och han stod alldeles stilla. När de kom ombord på skutan, så sa finnen till mannen: "Hur länge har du stått här?" "Sedan i går eftermiddag", svarade mannen. Han var alldeles stel i kroppen, för det var kallt och han hade fått stå orörlig. "Nu kan du gå", sa finnen till honom. Men i samma ögon- blick föll mannen omkull och blev liggande. Sedan låg han sjuk i flera dagar. Morbror frågade finnen vid ett tillfälle om han kunde trolla. Då svarade finnen: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kapten två baljor av en tunna!" Vid ett annat tillfälle frågade morbror honom samma sak. Finnen svarade denna gång: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kocken till en katt!" Detta hade han gjort ett par gånger. Han var särskilt pigg på att driva med kocken, som han inte tyckte om. Besättningen hade sett en katt i stället för kocken. Morbror måste till sist avmönstra finnen, för han blev han rädd för honom.
Präster och kyrkväsen.
Först var det en kyrkoherde, som aldrig var gift, och den som kom efter honom, var änkeman, då han kom dit. Sen kom Sörman och efter honom Wannberg. Alla torparna i pastoratet skulle göra ett dagsverke på prästgården om året. Det var hos kyrkoherden; komminis- tern fick ingen hjälp. Han lyste på i kyrkan, vilken dag vi skulle komma. Vi var ofta 20-30 man i slåttern och skör- den. Vi fick hålla oss med maten. För alla förrättningar skulle kyrkoherden ha betalt, men en tredjedel fick komministern.(?) Komministern hade fyra offerdagar, vid jul, påsk, mikelsmäss (och?). Han ställde sej vid altaret, och de gick runt om i en rad och la peng- ar på altaret. Han fick mycket med offer. Han läste upp en gång, att Tegneby gett mest, men det var ju större än / Stala och Röra ihop. Den som varit komminister förut hette Wetterkvist; han blev kyrkoherde på Nordlandet. Den gav de inte mycket, för han var så sträng. De första åren fick den nye - Sörensen - inte mycket heller. Han blev där så länge han levde. Han dog, då han fick bud om att hans dotter dött, men då var han le över 70 år. Bänkarna i den gamla kyrkan var indelade till bönder- na, så att varje gård hade sin bänk; de bytte aldrig. Tor- parna fick sitta i bänkarna längst ner, de som blitt över. I den nya kyrkan fick bönder och torpare sitta ihop. De började i den främre raden, och den attersta bänken fick bli den främste, när ett nytt år gick in. Men i attre äen var tre eller fyra bänkar, som inte var utdelade. Främ- mande satte sej längst ner i kyrkan. I den gamla kyrkan var ingen orgel. Det var ingen skillnad på bönder och torpare i den nya kyrkan, alla hade lika gott av den. I koret var ett par bänkar på var sida för prästerskapets familjer. Det var bara en kyrkvärd; han fick sitta i sin gårdbänk. Han passade / upp prästen med vinet vid nattvardsgångarna. Klockarn hjälpte prästen; han bar upp lysesedlarna på pre- dikstolen; de fick betala honom för det. Men sen fick han lön, och då föll sådana avgifter bort. Klockaren i Stala hette Jonsson. Han bodde på Fjället, som var hans egendom. Han fick extra för förrättningar och hade of- ferdagar, likadant som prästen. På vänstra sidan offrade de till klockarn och på högra till prästen. De offrade först till prästen och sen till klockarn, la' pengarna på en näsduk på altaret. Var och en hade i höger hand pengarna till prästen och i vänster hand till klockarn. Klockarn fick ju mindre än prästen. Prästen och klockarn gjorde ett bockande för var- je gåva. De tyckte bra om klockarn. "När det regnar på prästen, så dryper det på klockarn", sa de. - Klockarn skulle bara sjunga i kyrkan och vara med vid mantalsskrivning- en, och på husförhören. Han hade sin stol i kyrkan, som han stod och sjöng i. Det var frivilligt för alla att offra till präst och klocka- re. De som inte offrade, gick upp på läktarn och satte / sej. En del offrade ibland men inte var gång. Mitt emot predikstolen hade kronofogden sin stol. Predik- stolen var på sydsidan. Det var en trappa till att gå upp på. Där satt folket från herrgårn, gubben och hans sällskap. Un- der den stolen var bänkar, och på dem satt sådana, som inte hörde så bra. De hade prästen mitt emot sej. Alla präster hade en näsduk hängande. En stor, vit näsduk tulla' prästen med den ene snippen om högra handens pekfinger. Kyrkoherde Sörman hade förbrutit sig vid nattvardsgång i kyrkan en gång. Han fick sen all- tid ha näsduken om vänstra handens pekfinger. (Han hade varit drucken och bara gett dem bröd, inget vin. De anmälde't. Han fick inget annat straff än att de flytte näs- duken.) Vid begravningar mötte klockarn vid kyrkomuren och gick före liket till graven. Vita handkläden hade de att bära i, likadant för alla. Vigsel i kyrkan såg jag aldrig hemma. Inget fruntimmer hade visat sig med hatt i kyrkan / ännu 1885, när jag flytte till Göteborg. De hade duk alla. På 1880-talet var det inte många i kyrkorna i Göteborg, som hade hatt. Men än i dag är det ju många gamla här, som har duk. Det ser snyggt ut. En duk är ofta dyrare än en hatt. Svart silkeduk har de till nattvards. De gamle hade alltid svarta schaletter. De unga hade ljusare utom på hög- tidsdagarna. Små barn hade hattar, när de blev större, hade de huvudduk tills de gått och läst. Småflickorna hade hatt av tyg. På vintern hade de varma mössor.
Personer (båtsman "Stärken", bl.a. sålde arsenik)
Det var en båtsman här som de kalla "Stärken". Han var farlig till att skoja med folk å lura sej till både det ena å andra. Emellertid blev han kallad till Karlskrona - det var väl någon tjänst han skulle in till. Då tog han å smörja in hustrun sin med gulockerfärg. Han måla henne gul över hela kroppen, å så iväg till doktorn med henne och fick något intyg på att hon hade gulsot. Så skicka han det till Karlskrona, så han fick bli hemma den gången. En gång kom han bortigenom Inland. Han var stor å grov å ingen ville gärna hysa honom. Då gick han till en riktig storgubbe där - han hette Ammon i Byn bort på Inland i Norum, en riktig girigbuk å snåljåp. . Å till honom sa han, att han var intresserad å köpa en stuga. Jo då, de ackordera. Å så blev "Stärken" bjuden på mat. Å så låg han där om / natten. Nästa dag, när det blev tal om husaffärer, sa han, att han allt fick tala vid käringen sin först, innan han be- stämde sej. Då spände denne storgubben för kärran å körde ho- nom till Kolhätta-å hem mä, tror ja. Det var då en till att lura folk denne "Stäcken". Ja, han hade en "fali go mun" till att kunna ljuga å sätta ihop, så det verka troligt å gick i folk. Han gick ikring med kram med. Han var till Surte glasbruk å fick arsenik. Det skulle de då inte få sälja. Emellertid höll han på att åka fast för detta här, men han klara sej. Arseniken hade de att ge hästarna - något korn då å då, när de var modfällda å "tåcket" där. Det var en "kleppare" till gubbe. Han var "besettane" till att språka, å han var fali rolig till att prata med. Jag kände honom allt, han kom hit också någon gång med sitt kram. Han hade visor att sälja också. De var då inte billiga, men så bestod han kaffe å gök för var gång de köpte av honom, och då strök de med ändå. / Jo, Herman fyllde (år) tredjeda jul. Jag var bjuden med, å Stärken var där. Ja, Stärken han va så förgrömmate välta- lig som vanligt till att ljuga å sätta ihop, men en del var la sant mä. Han berätta om hur de försökt att sätta fast honom en gång för han sålde arsenik. Han kom till ett ställe med sitt kram. Å så sa han, bonnen på stället, när de språkat en stund: - Har I nått? (han mena arsenik) - Jo men, har ja de, sa Stärken. Å så tog han upp det å slog det på ett fat. Då gick bon- nen ut i dörren å "ga allarm". Å länsman kom in; det var upp- gjort det här är givet. Men Stärken fick de inte fast, för han sa bare, att han visste inget. Det som lå på fatet viss- te han inget om, det sto där när han kom. - Å di vesitera mej, berätta Stärken. Men som väl va för mej hade ja inte ett korn arsenik hatt mä mej mer än de som lå på fat´. / Var det så han kom till ett ställe, där en käring till exempel var läsare, då gjorde han sej te läsare å ställde in sej där, så! De sa han var på ett sådant ställe. Å där hade käringen en ko som hon skulle sålt; detta var bort i någon annan socken. Å på en liten stund blev Stärken så betrodd med käringen, att han fick kon av käringen till att sälja. Å han sålde henne med, om det var på martna (marknaden) eller någon annanstans, vet jag inte. Han behöll emellertid pengarna.. Å käringa hade allt nosat opp var Stärken va ifrån, så hon kom häråt å fråga efter sin ko. Så det var allt sant, detta. Men om hon fick några pengar, det kan jag aldrig tro. ber. Sigurd Dahllöf, Morlanda, f. 1888 i Morlanda. "Stärken", August hette han, är nog död för en 30 år se- dan, så omkring. Han bodde på Store Hamn. Han var oppe i Kinnekullebygden å skaffa arsenik. Affärerna med "lite vitt", som arseniken kallades, var nog de bäste affärerna / han gjorde. Se, den handeln fick gå i hemlighet, för det var inte lovligt att sälja sådant. Arseniken användes till hästarna mot kvickdrag; användes till det av veterinärer- na än i dag.
"Nissar"
För ej längre tid tillbaka än 50-60 år sedan troddes det rätt allmänt på Nissar ō där dessa slogo sig till blef alltid välstånd ō rikedom. Ingenting fattades i det hem där en Nisse fanns. – Voro t.ex. mjölbingarne tomma om kvällen, så voro de helt säkert fulla om morgonen. Nissen stal från grannarne allt som behöfdes ō drog till det hem, där han hade sitt tillhåll. – Det var dock ej alla som ville ha med Nissar att göra, ty i och med det- samma de antogo en Nisse i sin tjänst, så ingingo de "ett förbund med djefvulen" ō blefvo hans för tid ō evighet. Nissarne troddes vara den ondes redskap, utsända af honom ō gingo omkring i skepnad af små, alltid grå- klädda pojkar, eller gubbar, knappast mera än en aln höga. – De sökte alltid tjänst ō som lön ville de en gång om året "suga en droppe blod" ur ett finger på husbon- den. Gick han in på detta, så började de genast att draga / till gården ō där blef fullt af allt, men hos grannarne däremot försvann allting spårlöst, så det var ej roligt ha en granne, som hade Nisse. De voro mycket häftiga ō ondsinta af sig dessa Nissar, i den hän- delse någon obehörig kom i deras väg, eller tilltalte eller förlöjligade dem. Då vankades alltid mycket hårda örfilar. Oftast blef en person, som mött en Nisse ō talade om detta vid hemkomsten, mycket sjuk. I fähuset hade de sitt tillhåll ō där fick ej på något sätt (onödigtvis) orenas. – Där skulle stå en skål som alltid skulle fyllas med mjölk efter mjölkningen. – Hvarje jul skulle han ha riklig förplägning, med "hvit gröt ō mycket smör på". Ju mera han fick, ju flitigare blef han "att dra". – På gården Bräcke i Bokenäs fanns en Nisse ō en jul tänkte ### hon skulle göra honom ett spratt ō tog ō lade smöret under gröten, så han inte såg det. Han blef då ond ō sökte hämnas med att slakta de 2 bästa korna i fähuset. När detta var gjort, skulle han äta upp sin gröt ō fick då se smöret. Då ångrade / han sig ō drog de 2 döda korna bort till grannen ō tog där 2 andra i stället. Börje i Åker ō Pål i Skår hade hvar sin Nisse. En gång Pål höll på att bygga ny ladugård, gick en piga dit en kväll för att taga sig en torr kubbe, som hon skulle ha till "nöra", men det skulle hon inte gjort, ty kubben rycktes helt osynligt ifrån henne ō samtidigt fick hon en mäkta hård örfil. – År 1868 hade Mandus i Lille Skår ō hans då 10årige son Johan varit ute ō fiskat ō gingo på hemvägen öfver Skåre-bergen. De fingo då höra en susning genom ljungen ō se en liten grå man. "Secke-nenn liden gubbe där kommer" sa Johan. "Tij stilla mä däj peltonge" sa fadern ō i det samma försvann Nissen. 10 år därefter kommo ofvannämnda Johan Olsson i Lille- Skår, Bengt Nilsson i Lexdal ō Jonas Dahlbom i Hultås körande från Uddevalla i hvar sitt åkdon. Det var vinter ō kallt, så de hade stigit ur sina kärror, för att bli / litet varmare ō gingo bredvid ō då kom en Nisse. Johan ō Bengt sågo honom ō veko undan, men Dahlbom brydde sig ej om detta, utan gick rakt på honom. Johan sade då: "Såg du inte gubben". Kan du inte tiga still svarade D. – Dahlbom blev straxt sjuk med häftiga kräkningar ō svåra plågor att de måste låna hus under vägen ō sedan forslades han till sitt hem, där han låg till sängs i 6 mån ō blef lam i ena sidan. (Dessa 2 sista bitar äro berättade af Johan Olsson sjelf.) Från Lysekil. Berättat af Fru Bernhardina Dahl. (född 1858). Här i L. var en person, som hade en Nisse. Om han bara hade ett enda vedträ att hugga så för- vandlades det straxt till en stor vedhög. – En dag kom Nissen ō hade bara ett enda litet strå med sig. Husbonden sade då: "var det något att komma med"? Nissen svarade det skall bli mindre, jag skall ta' ifrån dig, det jag burit till dig. – Om en kort tid var han utfattig.
Tjuvar
En julafton kom det till en stor bondgård tolv karlar, som bar en likkista med sig. De var ute på en resa, och under färden hade deras fader dött. De bad nu om hus över natten, men husbonden ville inte låta dem stanna där. Gården låg ensligt och det var kusligt att ta emot sådana där obekanta människor över natten. Döttrarna i huset bad emellertid för dem, och hur det var så gav gubben till slut med sej. De fick sätta in kistan i en sidokammare och fick själva iordningställt åt sej. Döttrarna och pigorna på stället var emellertid nyfikna och ville gärna se på liket. De smög sej på kvällen in i kammaren och lyfte av locket, men vad fick de se? Jo, i kistan låg en gubbe livslevande med en massa revolvrar, knivar och yxor omkring sej. De blev förskräckta och lade locket varsamt på och sprang därefter till husbonden och talade om, vad de sett. Bonden var en klok man, som tog saken förståndigt. Han tände upp ljus över allt och ställde till julfest. Främlingarna var trötta och ville gå och lägga sej. Men det kom aldrig på frågan, att någon fick komma i det huset på jul och ej bli trakterad. Medan festen tillreddes fick gårdens folk göra sej iordning till försvar, och bud sändes till de kringliggande gårdarna om hjälp. Husbondens bror bodde också en bit därifrån, och han var länsman. Även han efterskickades. Frampå kvällen kom grannarna och länsman och man talade om för dem att det kommit främlingar, som det var så synd om. Ja, det var ju sorgligt, tyckte de nykomne, men länsman beklagade dem och frågade, var de kom ifrån, och då de inte ordentligt kunde göra reda för sej, bad han att få se deras papper, men inte heller några sådana hade de, som var ordentliga. Då undersöktes kistan, men gubben, som låg i den, hade lyckats smita ut. När länsman fick se, vad som var i den, förstod han, att det var tjuvar och rövare, och han lät häkta dem, och så fick de sitt straff. Så gick många år. Men sent en vinterkväll kom en gammal gråhårig och gråskäggig tiggare och bad om husrum över natten. Husbonden ville inte veta av det, för han hade en gång förut råkat illa ut för han hade hyst sådana där strykare. Men döttrarna bad för den gamle, som såg så våt och frusen ut, och till slut fick han då lov att ligga i sopvrån. Folket gick och lade sig och gubben också, och snart var det tyst i stugan. Alla hade somnat utom två, och det var tiggaregubben och den ena dottern. När gubben trodde, att alla sov, sa han: "Sôver de, sôver de, gi mä va'n, gi mä va'n!" Men allt var tyst. Då steg gubben upp och började syssla med något. Om en stund tände han eld på en torkad människotarm i det han sa: "Den sôm sôver no, sö söver han, ö den sôm ä vagen sô ä han vagen". Sedan tog han fram en massa knivar och började slipa dem, medan han gick och muttrade: "No ska de få fôr dä, de gjorde mine söner". Dottern i huset, som låg vaken och hörde och tittade på honom, var alldeles stel av skräck men vågade ingenting säga. Men när gubben slipat sina knivar, lade han dem i ordning och gick ut. Då passade hon på och hoppade upp och låste dörren efter honom. Sedan gick hon och försökte väcka de andra, men det var omöjligt att få dem vakna, så länge människotarmen brann. Tiggaregubben stod under detta utanför och bankade och bad henne släppa honom in, men det gjorde hon inte. Men hon kunde heller inte släcka den olycksaliga lågan. Därför frågade hon honom, hur hon skulle bära sig åt för att få släckt den, och fick till svar, att det kunde endast en heden kvinna — dvs. en barnsängskvinna, som ej blivit kyrktagen göra. Det var alltså omöjligt. Inte kunde hon få dem vakna och inte kunde hon komma ut. Det var emellertid söndag, och husbondens broder, länsmannen, saknade sin bror i kyrkan och körde därför den vägen hem för att se till honom. Hans dräng fick så köra och hämta en heden kvinna, och så fick de släckt lågan och väckt folket.
Forna förhållanden.
Det var många egendomliga namn på platser, där hytterna stod och de som bodde eller hade bott där, fick själva bära samma namn. T.ex. ett litet ställe som hette Bulterjejla, där blev invånarns namn Bultern. Så var det med ett torp spå hette Varpet, där var det Varpen och Varpa. I Källebacken blev det Källebacken och Källebacka. Ett annat ställe som inte just tillhörde hytterna, för det är en del av en gård, kallades Gödemaa (sista a kort). Mannen där fick heta Gödeman (långt a). Han var en duktig oexaminerad djurläkare, som av hela bygden anlitades när djuren var sjuka. Då var det bara att gå efter Gödeman. Dessa som här nämnts tillhör 1800-talets människor och är väl kända. I slutet på 1700-talet bosatte en man sej bland hytternas folk som hette Simon, men i dagligt tal kallades Simma. I detta torv- tiga hem hem fostrades upp många barn. Dessa barn blev inga vek- / lingar; trots att de dopade potatisen i salt och vatten och åt sitt grova bröd blev de kärnmänniskor. Även de bosatte sej bland hytternas folk, där de bröt sten och odlade jord. Några av dem ha- de i dopet fått bibliska namn, såsom Isak, Abraham o.s.v. Förnamnen kunde ibland få vara som de var, men efternamnen har alltid avhuggits Johansson blev Johansaa, Andersson blev Annersa o.s.v. Simonsson skulle också förkortas och då blev det Simmensa. Olle Simmensa bosatte sej i en dal mellan bergen hette Dyrdalen. Även detta namn uttala- des på det bohusländska språket med sin förkortning och blev Dy- daaln. Därifrån kan man fortsätta över ödemarker som i dagligt tal kallas Skälebackeberg. Här påträffades en del av hytternas folk. Men vände man istället och gick förbi en hel del torp, kom man till en stuga som var byggd på berget. Stugan var rödmålad och välvårdad. Där bodde en ensam man som försörjde med att göra trä- skedar och träslevar, som han själv gick omkring och sålde eller bytte bort mot matvaror och gamla kläder. Mannen var av byarnas invånare känd och välkänd för sin ärlighet och sin klokhet och var av många ansedd som ett original. Bibeln som han varje dag någon stund studerade, kunde han nästan utantill. Varje afton bad han men / till jungfru Maria. Antagligen en kvarleva från katolicismen. Oför- ståndiga människor, som genom den tunna brädväggen lyssnade till detta, nojsade lite med gubben när de träffade honom. Men då fick de ofta svar som de inte väntat. Det var en gumma i en av gårdarna, som för sin korpulent- het kallades för tjockamor. Hon var även känd för att vara mycket sparsam. Satt så en dag före jul och sorterade kött och fläsk, som skulle bli korv och andra godsaker för julbordet. Framför sej hade hon ett tråg, vari dessa godsaker låg. Gubben, var namn var Nils Johnsson men uttalades bakfram och blev Jons Nils, kom in och ut- bjöd sina skedar för lite bröd eller en sugelbit. Gumman skulle pröva gubbens läskunnighet och frågade om han kunde läsa något ur bibeln för henne. Gubben gav en motfråga och undrade om hon visste vad som stod i Amos fjärde kapitel, första versen. Detta visste inte gumman. Men hon fick veta det, för gubben läste: "Hören dessa ord i feta kor som på Samaria berg ären, som förtrycker den elända och gören den fattige orätt och säger till edra herrar: bären hit, låtom oss dricka!" (Gammal översättning) Hon bad mej inte läsa me- ra, sa gubben. Inte många famnar från denna lilla röda stuga, som inte / hade plats för mer än en invånare, låg en annan liten stuga, men grå till färgen och med mossbelupet tak. Där bodde även en Nils, i dagligt tal kallad Nordbun. Han var kommen ifrån Bohusläns nord- ligaste del, alltså nordbo. Där bodde han med sin lilla gumma, Kris- tina, som var liten till växten men flitig som en myra. Hon lät nog aldrig en minut gå ifrån sej i overksamhet. Mannen skulle vara hel och ren när han gick borta på arbete. Barnen slet av sej; där måste lagas och lappas i det oändliga. Inkomsten räckte knappast till li- te mat, kläder kom i andra hand, därför måste allt väl vårdas. Kvinnor slog sej på affärer, köpte upp höns, kycklingar och ägg för att sälja i närmaste stad eller större samhälle. Dessa kvinnor fick gå flera mil per dag i regn och rusk såväl som i den heta sommarvärmen. Men någon klagan hördes inte. De skulle försörja sej och de sina. När de någon gång vilat ut hos någon, som bodde vid den väg de gick och kanske blivit bjudna på en kopp kaffe och en bit bröd, hade tröttheten försvunnit och de måste fortsätta. En av dessa, en riktig affärskvinna, som gick i dagligt tal under nam- net Pettra, fortsatte att även köpa upp kalvar, ja, till och med stör- re nötkreatur. Hon kunde på sin ålderdom se tillbaka på ett synner- ligen tröttsamt och strävsamt liv, men med lite framgång. Det var / under en tid, då handeln var fri. De kunde köpa och sälja efter be- hag. Ingen förbjöd henne att till och med själv slakta de djur hon skulle föra till torgs. Där fanns också några vattensamlingar och de hade sina namn. (De var för små att kallas insjöar). Vatten uttalades vann och därför blev det Linvann, Krogvann som låg i Krogvannsdaln, Hå- backevann med Håbacken (litet torpställe), Djupvann m.fl. Dessa vatten hade sina sagor att förtälja, för de hade under tidernas lopp krävt många offer. Följde man bergåsarna förbi otaliga små stugor och hytter kom man fram till Moltemyra och Hansemyra, där bönderna stampade torv. Över Skälebackeberg ner i dalsänkan låg många hytter. En var en jordhytta, där Jons Martin, en broder till Jons Nils, bodde med sin hustru Lotta. En annan liten grå hytta äg- des av Olof Tobiasson, kallad Tobissen. I närheten låg Svarta Sta- vas lilla krypin. I Ormedalen i Berns håla fanns en gång en hytta, där två små barn frusit ihjäl. Sägnen berättar, att emot hård vin- ter hörde den, som hade sina vägar därförbi, barn gråta. Ibland dessa gråa berg har stått många, många hytter, som i århundrade efter århundrade byggts upp och fallit ned. Nu är det ruiner, och t.o.m. dessa har naturen dolt.
Bröd och bakning
Ja angående brödsorter i fordna tider så var det så att man mest använde tunt tort bröd som man satte i kaffekoppen för att det skulle bli uppblött, så man kunde äta det ordentligt. Helst om man hadde söndriga tänder. Men den som hadde någorlunda friska tänder kunde allt äta det tort också, om det inte var allt för tjokt och knalltigt, för då var det nästan som att bita i en bit av en tegelpanna, och då var det allt något svårt att blöta också, men det fick ju gå på något sätt fast det tog längre tid. Men så hade man ju en bit mjukt bröd också, eller kanske ett par bitar, till att stryka smör på. Och bakningen gick till på så sätt att man hadde, och har väl ännu i de flesta hem, en rund skiva, s. k. handfjöl, med skaft eller handtag, som är, så där 35 cm. i diameter, och på den sätter man kakämnet, och klappar ut, och så har man en brödkavel eller s. k. kävle som är knaggligt, svarvat å utskuret, taggar eller uddar. Och det rullar man över kakan så att den täcker hela fjölen, men man får ha mjöl under, på fjölen så att den inte lödar fast, för då står man där, och då får man, så att säga, göra om kakan. Och mjölet man använde i fordna tider, helst i mitt föräldrahem, var ju egentligen råg. Det var huvudsakligen brödsäden. Man kunde ju ibland / ha lite vete också, men det fick bara bli till litet mjukt bröd som till Jul eller Påsk. Numera har man visst nästan kasserat rågen, nu ska det vara vete till allt bröd. Och mjölet var sammalet, för då i fordna tider, 50, 60, 70 år sedan hade man ju inte inrättat med sikt i någon kvarn knappast, så att man fick sikta hemma, det gjorde min mor med en något grov sikt, å i den blev det grovaste kliet kvar. Det var en sikt med botten av fin järntråd. Men så till mjukt bröd såsom limpor, eller finare tunt bröd hadde hon en sikt med florbotten, och i den stanna ju mera kli. Och så då man skulle knåda, eller som man säger på Orust, "knöa" så hadde man ett stort tråg, eller som man säger "bagetrao" och tömde mjölet i, och så var det knådspad, eller "knöspa". Det fick ju gå an med vatten, men kunde man ha lite mjölk att blanda i så blev det lite bättre bröd. Men till finare bröd vill man allt ha bara mjölk om det kan gå för sig, för degen jäser lättare då. Och "knöspat" får ha en viss värmegrad för att degen ska kunna jäsa. Och så var det jäst. Det hadde man så långt jag kan mins s. k. pressjäst, som fins att få köpa i affärerna. Den är ju bara till att lösa upp i vatten, och ösa några skedar i degen, och därtill använde min mor en träsked. Om man så hadde mer jäst än som behövdes, som till ett mindre bak, så gick det an att förvara den i ett dricksglas med vatten, till en annan gång. Men förr i tiden inan det fans prässjäst, fick man ofta brygga svagdricka, för att få jäst till bakning. / Men var man fick den jästen ifrån, till att börja med, vet jag inte. Men då man så hadde slut på drickat, så låg jästen på botten i angkaret. Så tog man den och värmde lite, och så blanda man i litet mjöl, så fick den stå och jäsa till nästa brygg, och så fick man litet över till degen. Men så ville allt brö- det gärna bli surt av sådan jäst, men om det alltid blev surt vet jag inte. Och så fick ju degen knådas eller ältas väl så att jästen blev eller blir väl inblandad. Och så vältrar man den till den ena ändan i tråget, och så har man en stor duk, kallad mjölhandduk, och lägger i andra ändan, och så rullar degen på den, och tar och sätter den, i till ex. en bäddad säng, och väl jämnad med täcke och lakan. Och brer över, och lägger en kudde på, så att den kan behålla värmen och jäsa. Då den så har fått jäsa ett par timmar, så tar man den till tråget, och ältar om den, och så tillbaka i sängen en stund, och så i tråget igen. Och så tar man ett litet stycke till bakämne och rullar till en boll så pass som 10 cm. i diameter och lägger i sängen, och det kan då bli 2, 3 tjog ämne av en deg, om den är stor. Och så börjar man att baka ut tunna kakor, och de blir då så där 2 mm. tjocka. Så har man en liten dosa e. d. och gör märke med i mitten på kakan, och det tar man ur sedan kakan är färdig, om den ska hängas på en stång på vinden eller loftet, som man säger på Orust, så har man en annan fjöl med långt skaft, som man sätter kakan på för att få den in i ugnen. Och där har man insatt en plåt av gjutjärn som är så där 40 cm. bred, / och 70 cm. lång, så att man kan ha 2 såna kakor inne på en gång, och den man har främst får man då vrida på ibland så att den blir jämt gräddad runt omkring så då den är färdig tar man ut den med brödspaden, och så drar man fram den andra med brödspaden, och så sätter in en ny innanför. Och så då alla grova tunna kakorna var färdiga, så hadde man ibland några tunna fina, såna kakor av vete, eller finsiktat rågmjöl som man gjorde likadant med. Och så hadde man några tjocka kakor som skulle vara till mjukt bröd av samma sorts deg som det grova tunna brödet. De var så där 15, 20 cm. i diameter, och en och en halv cm. i tjocklek, då de var rå. Men då de blev gräddat eller "stekta", säger man egentligen på Orust, så blev de kanske 25 mm. för allt bröd jäser ju av värmen. Och så till sist hade man limpor av finsiktat rågmjöl, och kanske litet vete också, inblandat, allra helst till Julhögtiden, om det var möjligt. De gjorde man alltid runda förr i tiden, numera ska de vara avlånga utrullade, och de var så där 18, 20 cm. och 8, 9 cm i tjocklek. De fick göras färdiga så att de kunde få jäsa en stund inan man satte dem i ugnen. Men min mor gjorde så att hon satte in en å en, inanför ugnsluckan, och elda för dem lite grand med svag eld, så att de skulle styvna lite, så satte hon dem in på sin plats på plåten, och så stängde hon luckan, och så fick de stå en timma eller så, tills de var genombakta. Och så förvarade man brödet på vinn, om vintern alltsammans, men om sommaren fick man ha det mjuka i källaren på en hylla, eller som man säger "hjäle" upphängd i taket. Men på vinden på ett bord / som inte råtter kunde komma på, för det fans ju några stycken, åtminstone små. Stora råtter var ju mera sällan, men i lagårn var allt några ibland. Och i källaren också nån gång. - Så fick det tunna brödet ligga tills det var tort, så att man kunde hänga det på stången. Jo det var allt så att man åt av tunbrödet något medan det var färskt, då det var kallnat, men av det mjuka brödet hände allt att man åt en bit varmt. - Men så var det bränsle man fick ha till baket. Det är det bästa om man kan ha tort granris, och så enris, och ljungn och ävenså furris får gå an. Men så i brist på något sådant fick man ta råghalm, om man hadde, det fick också gå. Så fick man elda en stund i ugnen, helst under plåten så att den blev så den kunde värma kakorna. Och så där man hadde plåten lös i ugnen, lagd på ett par tegel- stenar åt den enda sidan. Så eldade man vid den andra sidan, en jämn brasa som man kallde lyse, där fick man då elda mäst. Men något lite under plåten också, så att den kunde hålla sig jämnvarm. Ja så elden vid sidan blossade upp under ugnkullen och värmde kakorna ovanpå. Om det så var något vidare stort bak, så blev ugnen så varm så man inte behövde elda särskilt för limporna, annat än för att de skulle styvna så det gick att sätta dem på den plats man ville. Och så kunde man ha på en sådan plåt 8 stycken. Och så stängde man dörren, eller luckan. Och så hadde man en annan sort bröd, man kalla kavring, till den tog man det kli man hadde, och så osiktat mjöl och blanda ihop, ja min farmor tog till och med några kokta potäter, / och skala och krossa, och blanda i degen. För se på hennes tid, helst i yngre dagar, hadde man så litet råg eller vete, då var det mäst korn man hadde till brödsäd, och det var nog bra. Men om man använde kornmjöl i mitt gamla hem kan jag inte mins, men havremjöl användes då aldrig. Sån där kavring bakades ungefär på samma sätt som limpor. Men då den skulle formas till att sätta den i ugnen, så tog man så stort ämne så att det kunde bli två, och forma det till en hög bulle, så hadde man ett snöre och satte omkring och drog till, och klöv den på så sätt, så blev det två, så tog man av den övre, och vände den så blev den kluvna sidan ovanpå. Ja det var s. k. "klikavring". Det var allt nog så gott bröd, men det passa just inte att äta annat än till mjölk. Men det gick inte an om sommaren, åtminstone inte så det blev gammalt, för det ville nog lätt mögla sig. Och storleken var ungefär som en limpa. Och så hadde man allt på Orust också sånt där tunnbröd, har jag hört berättas, men det var allt bra långt före min tid man baka sådant, för man gjorde det inte i mitt gamla hem. Och det användes inte jäst, tycker jag att jag hörde sägas, utan det var osyrat och mycke tunnt, väl knappast mer än en mm., och storleken var nog densamma som nutida tunn kaka. Men till det brödet hadde man en annan sorts kavel eller kävle som bara hadde handtag i ena ändan, och så höll man handen på den andra ändan och rullade på så sätt. Och den var svarvad så att det var små upphöjningar med / refflor emellan, 3 mm. vardära, och en mm. djup. Jag såg nämligen en sådan kavel i mitt gamla hem, som min farmor hadde använt, men den blev säkert till ved, för den kom bort, och blev aldrig mer begagnad. Men så hadde man en kavel som var svarvad slät, den kallades slättkävle. Den användes mest till att mangla ut mjukt bröd, såna där halvtjocka kakor. Och så hadde man en knäck, den var som ett sågblad med små tänder, och så lång så att den räckte över hela kakan, så där 35 cm. Med den knäckade man över kakan ifrå ena kanten till den andra, och så på sned på andra hållet, så att det inte blev fyrkantiga rutor, utan utdragna åt två hörn. Så hadde man en stapp, och stappade kakan med, så att det blev lufthål, för annars ville den flyga isär, helst underskalet, men det blev allt så ändå ibland. Och stappen var gjord så att det var en liten rund träskiva, 7 cm. i diameter och 1 1/2 cm tjock, och så var det tänder eller spett av någorlunda grov jerntråd 5, 6 cm långa, och så en pinne som skaft ovanpå. - Men då man bakade s. k. tunnbröd, så hadde man ingen plåt i ugnen, utan då fick man elda så att det blev så varmt så man kunde sätta kakorna på botten eller "areln", som den kallades. Men då måtte man sopa rent först så att det inte blev aska eller skräp på brödet. Men så var det så att man kallade det brödet "tunnbröds-levar". Och så var ugnen så pass hög inunder kullen så att man kunde vända kakorna utan att ta ut dem, utan skjuta brödspaden under "leven" / och vända den i ugnen. Men hur länge den skulle stå, vet jag ju inte, men sånt tunt bröd gick ju fort att steka, det kunde ju inte tåla något vidare långvarig värme. Men så var det ett namn på bröd jag inte bör glömma. Det var limpor, som min farmor kalla "stompar", hon sa' att hon skulle baka "stomp". Den benämningen är kanhända ifrån Danmark, för att Bohuslän har varit dansk besittning i forntiden. Ja det har ju varit norskt också, men det var förut nån gång i tiden. - Ja så ska jag då göra en teckning eller skiss på de brödsorter som man hade till huvudmåltiderna i hemmet, för 50, 60 år sedan. Det var det vanliga tunna brödet, och halvtjocka kakor och limpor och kavring. tunt bröd Ovanifrån 35 cm. 2 mm. tjockt från sidan halvtjokt Ovanifrån 24 cm. 2 1/2 cm. tjockt från sidan limpor Ovanifrån 20 cm. 8 cm från sidan Det här är de ungefärliga måtten. Annars vet jag ju inte så noga, för då man inte har något att ta mått på så är det ju inte så gott, men det är nu, som sagt, ungefär. / Till Västsvenska Folkminnesarkivet! Ja nu är det allt åter bra länge sedan jag sände någon uppteckning till arkivet. Så nu får jag allt försöka med något. Jag har ju inte vidare gott om tid. Och så är det alltid något tråkigt att skriva, tycker jag. För jag har inte gott för att fundera ut hur det bör vara, så att det passar och blir bra. Och så vill jag allt också gerna skriva fel ibland. Så jag har inte vidare lust. Men jag ska nu försöka berätta något av det jag kan ha i minnet och fundera ut, då det är så mycke Ni önskar får uppgift om. - Men så får jag allt tacka så oändligt mycke för den storartade ersättningen för min senaste uppteckning. Och så sänder jag här ett par tidningsurklipp, om det kan intressera. Det är ett, som Ni kan se, om hur man i fordna tider hadde det vid begravnings- kalas. Det är presis på så sätt som jag har hört berättas, utom det att den som gick för att bjuda, skulle ställa sig upp, om det var inomhus, och stå medan han uträttade sitt ärende. Det står inte i beskrivningen. Och så några små barnsagor om jättar och troll. Men det kanse inte är något att bry sig om. Dem har jag fått av en min grannes dotter, som är i skolål- dern. Som hon har fått se i en tidning. Och så mera en annan gång. Hjälmvik Varekil 31-3-50 Med utmärkt Högaktning: H. Hansson.
Religiösa föreställningar och kyrklig sed.
Herr Bergstrand! Ja, då skall jag försöka uppteckna lite ur den här frågelistan Ni sände, och som Ni, om möjligt ville ha besvarad före påsk. Men det är då inte något vidare jag kan svara på. Mina föräldrar berättade allt något ibland, men jag har visst glömt det mesta. Jag ska nu försöka om det jag kan minnas. Den första frågan är om postillor och andra uppbyggelseböcker, det hade vi just inte något vidare i mitt föräldrahem. Min farmor hade en gammal postilla som var både söndrig och smutsig, och utan permar. Det var nog en präst som hade skrivit den som hette Abram Petterson sa farmor, men om mor eller far läste i den, kan jag inte mins. Och annars var det en gammal bibel, och så psalmboken och ett testamente. - Och hur man firade högtider i mitt gamla hem, är just inte mycke att berätta om, det var ju allt något annorlunda än annars såsom med mat, allra helst bröd skulle ju vara bättre än i varagslag åtminstone till Jul, då bakade man ju bra mycke, så det skulle räcka till fram på nyåret ett stycke, såsom tunnbröd och limpor, och stora tjocka kakor av både råg och vete, så kokade man fläsk och fisk. / Och så risgrynsgröt om man hade såna gryn, så något äpple om man hade. Men vid Nyår var det inte annorlunda än andra dagar. Och vid andra högtider var det just inte heller något vidare särskilt, något lite vid Påsk kanhända. Och så till midsommar skulle man ha något grönt, såsom några eklövkvistar från en liten skogspark på ett ställe, att sätta vid en kamin i ett stort rum. Men någon Julgran hade vi knappast aldrig i mitt föräldrahem, och det fans då inte heller någon att få tag i, för det var ingen barrskog på den tiden, annat än långt borta. - Någn särskild husandakt hade man då knappast inte, annat än man läste i någon gammal bönbok var för sig, som man tyckte, eller i bibel eller psalmboken, men inte någon sång, eller knäfall, men tyst bön kanhända. - Och vid begravning är det ju så att det skall hållas ett litet tal. Numera är det prästen som talar, för en präst vill man ju ha med om det är möjligt, men förr i tiden fick det ju gå ändå, då var det klockaren som fick vara med, för att han skulle säga några ord, om vem som skulle sätta liket i graven, och så vad det skulle vara för några föregångare, det skulle vara så att de som var älst skulle gå närmast före liket, och de yngre därframför. Och så läste han något passande psalmvers, och en välönskan över den bortgågne. Här i Stala hade vi en klockare som hette, Isak Rutgerson, han bodde på en gård som heter Ängö, han dog 1915, och var 84 år, det var en väldig sångare han kunde leda sången i kyrkan inan där var inmonterat orgel. / Och psalmer som sjöngs var ju sådana som kunde passa, av de allmänna begravningspsalmerna i psalmboken. Det var en då liktåget gick in genom porten till kyrkogården såsom nr. 490: 1, 2, 3. det kallade man portsången. Och så en vers efter jordfästningen såsom 221: 3 vers, eller 471, vers 8, i gamla, eller Valins psalmbok. Det var förr i tiden då man inte besvära sig att tåga in kyrkan, utan att det var någon sådär mera ansedd person som var död. Numera skall det ju vara jordfästning i kyrkan för vem som helst, utan om det är något litet barn som har gått bort, på sommaren till ex. Men om de sörjande skulle sitta under gudstjänsten vid textläsning, har jag aldrig sett eller hört något om. Och prestaver användes endast för någon så där ansed, eller ståndsperson, och det är visst likadant ännu. - Men så frågorna 5, 6 och 7, har det inte varit något om som jag vet, men frågan nr. 8 om då prästen besökte någon sjuk tillgick ju så att man hämtade honom med hästskjuts, den som hade att köra med. Och så läste han ett bibelspråk och höll skriftetal, och så kanske läste någon psalmvers, så hade han litet vin och en liten s.k. kalk, så pass som ett supglas, och ett litet oblatfat med ett par bröd. Men enligt nr. 9 mins jag inte om jag har hört att prästen förhörde dem på katekesen, som tog ut lysning, men att de fick läsa lite i någon bok, för han ville ju veta om de kunde läsa. Och så tillgår det nog ännu. / Men i fråga om Kyndelsmäss och andra helgdagar och aftnar har jag inte hört något särskilt som jag kan mins. - Och till att gå till någon främmande kyrka kunde ju hända någon gång, men inte för att det var någon särskild sed, eller s.k. gångsöndagar, elle någon viss söndag. - Och inte har jag hört något särskilt om klädedräkten, annat än på långfredagen skulle visst åtminstone damerna vara svartklädda om de ville. - Men någon knäböjning vid nämnandet av Jesu namn under textläsning i kyrkan, eller att resa sig för Tre- enighetens namn, kan ju hända i någon kyrka nån ställe, men inte här som jag kan mins, eller hört. Men vid textläsningen läste gubbarna på samma gång som prästen, så att det var ett sånt mummel i kyrkan i forna tider. - Och söndagen i hemmet tillbragtes ju så att man läste texterna i evangeliboken, och så predikan i en postilla såsom Luthers eller Vallins. Men inte förhör med de unga angående predikan, eller någon hälsning, eller handslag. - Ja vid husförhör tillgick ju så att det var klockaren som sjöng någon psalm före och efter, men vilken mins jag inte, och jag har inte varit med något vidare, för jag har inte tyckt det har vart något att bry sig om. - Och några särskilda bruk under fastan eller långfredagen har jag inte hört talas om, annat än pasionspredikan i fyra veckor. / Nr. 17, Ja vad kyrkotagning egentligen innebar har jag inte vidare känne- dom om, men det skulle, eller måste göras i forna tider. Numera kan de ju få slippa de som inte vill, för det blev bortlagt 1851. Det var konung Oscar den förste, som tyckte det var onödigt, så han utfärda påbud om att det kunde borttagas. Men det tillgick så att modern skulle gå fram till altarringen och knäfalla på pallen där, så stod prästen inanför och läste för henne, och så tog han henne i hand då han läste de sista orden som skulle vara nån sorts välönskan, nämligen: Herren ledsage dig i sin sanning och frukan, nu och till evig tid, amen. Och då det skulle försiggå i kyrkan så var det ju vid altaret. Och då gick modern och satte sig i en av de främre bänkarna, för att hon inte skulle ha långt att gå då prästen kom ut ur sakristian, ja så hade hon följekvinna med sig, och det var den som hade hållit barnet för prästen (gudmodern) som det kallas, och hon skulle stå i bänken medan prästen läste och tilldess modern kom och satte sig. Men huruvida någon av dem hade karameller och bjöd på vet jag ingenting om. Men så om det var någon som inte ville gå i kyrkan så gick de, eller reste till prästgården till kyrkoherden, och det gick lika bra. Ja så seden med psalmer i kyrkan, är ju så att det ska vara sådana som passar efter texterna för dagen, och det är inte endast olika högtidsagar, utan alla helgdagar året runt. - Och vigsel kan förrättas både i hemmet och kyrkan och prästgården men mäst brukar det göras i kyrkan, även på söckendagar, men på helgdagar efter gudstjänsten. / Ja, så är det ju en gammal god sed, att de nygifta ska gå till nattvarden då det förekommer näst efter. - Och bestämda bänkplatser hade man i kyrkan i forna tider, men numera är det så litet folk i kyrkan för det mästa, så att man tyckte, för några år sedan att det var onödigt med den där flyttningen, utan man kan ta plats var man vill, men indelningen skulle stå kvar ändå, var det någon som tyckte, för det våra fäder hade ordnat, bör man inte slopa. Och så är det så, att i Stala kyrka byter man bänkplats Nyårsdagen, och börjar med de två främsta och så två andra nästa år, ända till nr. 24, så att det är 12 ggr man byter bänkplats. Så är där 5 fribänkar akter i kyrkan, så att det är 29 bänkar vid var sida. Och seden med man- och kvinnfolks-sida fins allt kvar ännu, men så då det kommer ett äkta par, så sätter de sig båda i en karlbänk, åtminstone något så där ungdom, men det kan allt hända om det är ett par damer i sällskap, som är något bättre än andra att de sätter sig i en karlbänk. - Ja så är det ju tre ringningar till gudstjänst på landsbyggden, i städerna bryr man sig inte om "prästringning", och det är första ggn 1 timma före mässan i Stala, men i Tegneby en halv timma förut. Hur det är vid andra kyrkor vet jag inte. Och så prästringning då prästen kommer, och är en bit ifrån kyrkan, och så sammringning omedelbart efter. Men vad det innebar har jag aldrig hört något om. - Och så var det en sed i forna tider, att manfolken lyfte på huvudbonaden då klockorna började gå. Men om kvinnorna neg mins jag inte om jag såg nån gång. Men den där hälsningen har jag inte sett på många år. / Nr. 23. Jo vid själaringnen tillgår, eller tillgick så, att om det är en vuxen person som gått bort, så brukar man ringa så där närmare en halv timma eller 20 minuter, men för barn, en kvarts timma ungefär, men på man eller kvinna gör man ingen skilnad, som jag vet, och ringningen verkställes på förmiddagen, och om dödsfallet har inträffat på morgonen, så ringer man den dagen, men om det har inträffat längre fram på dagen, så ringer man dagen efter. Och ringningen verkställes av kyrkvaktaren. - Men om någon läser någon bön vid ringningen, har jag aldrig hört något om. - Och den där seden att taga skoveln och kasta jord på kistan efter prästen, brukas allt ibland. Och så uttalas en tacksägelse och beröm över den döde. Men vad bruket annars kallas vet jag inte. - Och någon särskild psalm vid tacksägelsen, som den avlidne skulle hava bestämt, har jag inte hört sägas, som jag kan mins. Nr. 29. Ja, så var det om prästen med en vit duk. Det hade vi en i Tegneby pastorat som hette Daniel Vanberg för många år sedan. Han skulle alltid ha en vit näsduk i höger hand, både vid altaret och på predikstolen, men så kände att han rev ned den så att den fall ner utanför predikstolen, för där lade han på kanten å la handen på den, men så hade han en i fickan i recerv som han tog i stället, för en duk skulle han ha. Men om den skulle ha nån särskild benämning annat än vit näsduk, vet jag inte. Men någon annan präst som har haft så, har jag aldrig sett. / Nr. 28. Ja, hur ofta man gick till nattvarden, vet jag inte så noga. Men det var visst någon som gick varje gång, och det var visst 5, 6 veckor emellan, och en del hade den vanan att de gick varannan gång. Men annars var det en del som aldrig sökte däråt. Och numera är det högst få som söker till nattvarden, eller ens någonsin till kyrkan annars heller. Men om det har vart någon nån gång som gick till kyrkan med tom mage på morron, har jag inte hört. Men då de kom hem så har det allt vart något ställe de skulle ha bättre mat än annars, om de hade. För de trodde väl att nattvardsgången skulle göra bättre nytta, på så sätt. - Och så angående väckelserörelsen i Stala, så var det för många år sedan 4 ställe som var s.k. frireligiösa det var 3 ställe som bodde såna där båtsmänner, och ett ställe en gammal sjöman, kapten Bredberg. Han hade såna där bönemöte ibland, för dit kom det såna där misionärer eller predikanter. Och så kom det ju några åhörare, men inte många, för de trodde det var något galet, ja till och med villfarelse, allrahelst gamla var rysligt rädda för sådan predikan, för de trodde om de hade gått och hört på såna där "krinstrykare" så hade de blivit förvillade, så att de inte hade kunnat ärva saligheten. Men det är allt nånting annat än statskyrkans präster, för de kan , så att säga, gå till hjärtegrunden. Ja de kan tala så att ögonen vill rinna på åhörare, och så att det blir liv och väckelse. Men de vanliga kyrkprästerna är sällan det är något vidare bevänt med. De talar nog rätt, men det är inget livgivande. Det är så torrt och dött. / Och så ska det vara så lärt och vidlyftigt och likgiltigt. Ja de talar så mycke som, så att säga, knappast inte hör till saken. Det är inte så med misionärer, de går rakt på sak, och talar lättfattligt och intressant vartenda ord, så att det blir liv och rörelse. Och vid såna där andaktsstunder tillgår det ju så att man sjunger något par sånger i misionsförbundets sångbok, och så läser predikanten något stycke i testamentet eller bibel, och så talar han och förklarar, så att det går genom merg och ben. Ja det är ju olika, en del är ju inte så väldiga till att lägga ut, som en del andra, men i alla fall så är de mycke mer energiska än de flesta statskyrkans präster. Och så är det ett par sånger efter predikan, och så bön både före och efter, men de har inget skrivet att läsa, såsom andra präster, utan allt tager de ur minnet. - Men så frågan nr. 30 har jag mig inte vidare bekant min mor tala allt om en gång att det var någon som hade läst något på en samman- komst, men så tyckte någon att det var olagligt, så att han blev anmäld, och det blev åtal och rättegång, så var det en käring som skulle vittna, för hon hade vart och hört på vad som blev läst. Då hon så blev tillfrågad vad det var han läste, så sa hon: Ja ja vet inte va de va, men e gala lära va de. Och det var i Luthers postilla han hade läst, men det förstod hon inte. - Nr. 31. Ja, angående konfirmation på min tid så var det den där kyrkoherden Daniel Vanberg som var konfirmationslärare. Och han var då kontraktsprost. Han var inte vidare omtyckt, för han var rysligt arg av sig, om det var något som inte gick honom i smaken så kunde han säga ifrån vad han tyckte. / Men annars var han inte just elack, han kunde vara nog så god och beskedlig då ilskan gick över, men rysligt enveten och framfusig, och tog sig av allting han inte hade med att göra. Såsom det var på ett ställe ett par karlar stod och drack brännvin ur en butelg. Det kom han och fick se, så sa han: här står de å dricker av den helvetes oljan. Och då svara en av dem: du kan hålle käften på däj, för jä har skäl betart mi olja. Och så var han en hel hop högfärdig, för han hälsa aldrig till folk, eller hälsa på eller tog i hand om det kom någon till honom i prästgården. Och så var det så i forna tider att det var begravning på sönda ibland, och då var det jordfästning före gudstjänsten, och då måtte han ju ut till graven, för den förrättningen. Men han gick och bara titta i marken, för han ville inte hälsa till folk som stod och vänta, så att klockarn som var med, måtte peka för honom vart han skulle gå. Men vid läsningen tillgick det så att han börja med en psalmvers, och så läste han en bön som han troligtvis sjelv hade författat, för den står inte i någon bönbok, men hur den lät har jag glömt. Och så hade man ju läxa i katekesen, och så, den som kunde fick svara på några grundfrågor. Men så om de inte kunde som han tyckte, så kalla han dem för trästockar å trästenar å skälde dem för långe dräng å långa piga. Och så kunde hända att det var någon som annars kunde sin lexa, men inte kunde komma på början utan han måtte hjälpa dem att börja, och då var det som en maskin som inte kan gå utan att man sätter igång. Och så om han fick se något som han tyckte inte var bra, så kom han i full fart bort efter gången, och skulle se vad det var. / Såsom det var en gång en pojke som satt ytterst i bänken vid gången som hade sin mössa i fönstert, det var i gamla Tegneby kyrka, där var ingen gång vid väggen utan bara mitt i kyrkan, så ville han ha mössan till sig, så han bad den som satt närmast fönstert att han skulle ta den och räcka till honom, och det fick prosten se, så kom han i full fart och grep tag i mössan och tog den med sig fram till sin sittplats. Ja för se det var just då han hade slutat förhöret, och inan han hade hållit bön, och då var det farligt att vella ha mössan till sig. Hade det vart efter bönläsningen, så hade det inte vart oriktigt. Ja på den tiden var ju läsbarnen egentligen svartklädda, både flickor och pojkar, och flickorna hade silkeduk på huvudet, utom någon sån där herrskapsflicka hade ju hatt även på den tiden. Numera ska flickorna ha vit fotsid klänning, och ingen huvudbonad i kyrkan. Men någon bjudning till prästgården på traktering har jag aldrig hört något om, men sådär någon bit bröd i fickan hade man nog helst den som hade lång väg. - Ja då har jag så här försökt svara på den här frågelistan så utförligt som möjligt, så jag hoppas det är bra. Men så har jag, som Ni nog kan förstå, slut på den där andra sorten blanketter, men den första sorten, så att säga, har jag 4 ännu. Så att såna behöver Ni nog inte sända ännu på länge, men den andra sorten kan Ni ju sända, om Ni vill, några stycken. Men hur snart jag kan ta mig tid till någon skrivning vet jag inte, för jag har ju / som vanligt, mycke att göra. Och så är det allt så där mycke tvingsamt och tråkigt att skriva, och något svårt att fundera ut hur det kan passa, så att det blir bra. Och så vill jag så ofta skriva fel, så att det får ändras, för att det skall kunna vara ordentligt. Men så får jag tacka så hjärtligt mycke för den storartade betalningen för min förra skrivning. Jag tycker då inte det var värt så mycke, men då Ni tycker och vill så. Ja, hjärtligt tack. Hjälmvik Varekil 5-4-1949. Med utmärkt högaktning H. Hansson.
"I allra äldsta tid så tröskades bönorna med slaga"
I en uppteckning från Kareby socken i Bohuslän år 1969 berättar Oscar Johansson om odling av bondbönor och gråärter.