Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Thora med röda mössan.1
Det var en gång en yngling, som alldrig fruktade för någon ting, ty han hade kommit på den tanken, att det ej fans något ondt i verlden. Om nätterna låg han stundom och sof på kyrkogården. En qväll fick han der se 2:ne troll, som slogos. När han efterfrågade orsaken till deras tvist, svarade den ene: »När jag lefde var jag så fattig att jag ej kunde betala min skuld, 4 styfver, till kamraten här.» Gossen tog då och betalde skulden; hvarefter trollen slutade striden och hear och en kröp stilla ned i sin graf. Derefter gick ynglingen som vanligt och lade sig att sofva på kyrkogården med sitt hufvud lutadt mot kyrko-tröskeln. Bäst det var på natten, väcktes han deraf att någon rörde vid hans fötter. »Hvem är det?» frågade han. »Det är jag», svarade en röst. »Hvem då?» frågade åter ynglingen. »Thora med röda mössan; du kommer i stor nöd och fara: ropa då på mig, skall jag hjelpa!» svarades åter. Dagen derpå steg ynglingen upp från sitt hviloläger på kyrkogården; och, sam han var fattig, började han nu sin vandring ut i vida verlden för att söka sin lycka. Han gick hela dagen genom en stor skog, och om aftonen såg han ändtligen ett lyse mellan träden. Han kom fram till en stuga, gick in och fann der en kärring, som var bunden med en jern-kedja, så att hon blott kunde gå till brunnen. Ynglingen bad att få litet mat: det fick han. Kärringen sade: »Hvarifrån kommer du och hvad skall du göra här? här bo 13 röfvare och här äro 13 arga vakt-hundar.» »Ja så», sad' Ynglingen. På väggen hängde en ofantlig stor nyckel-knippa, hvarför han frågade om här vore lika många rum som nycklar. »Ja», svarade kärringen. Ynglingen tog då en nyckel och gick in i det första rummet: der voro en hel mängd fångar; i nästa rum fann han en fången skön Princessa, som i ett glas-skåp var upphängd i taket, och af alla sina prydnader hade hon ej mera qvar på sig än en guld-kedja och en guld-ring, eljest var hon naken. Ynglingen bad kärringen om kläder; det han fick och gaf dem åt den arma Princessan. Sedan tog han henne med sig och flydde långt bort i skogen. Der satte de sig då ned, och Ynglingen bad Princessan att löska sig. Hon gjorde så; men lindade der-under sin kedja och ring in i hans vackra hår, hvarunder han somnade godt. Snart hörde Princessan hästars gnäggande och att ryttare nalkades, åtföljda af tretton glupande hundar. Hon blef förskräckt och väckte honom: hundarne hviftade på svansen, ty de kände igen Princessan; men Ynglingen ropade genast: »Thora med röda mössan!» »Hvad befalles», sad' trollet, som genast stod der. »Slå upp alla röfvarne i luften och alla hundar med, så att de icke synas!» ropade Ynglingen —, och det skedde så; men hästarne skonades. Nu satte Ynglingen Princessan på en vacker häst, besteg sjelf en annan, och red med henne till röfvare huset. Han gick der in och sade till kärringen: »Nu är jag min egen Herre här!» »Det är väl alldrig så väl», sad' kärringen undrande. »Jo», sad' ynglingen, löste kärringen från kedjan, gick in i nästa rum och sade: »Nu är jag min egen Herre här!» och löste alla fångarna mot det att de bara skulle hjelpa honom. Han släpade då bort en mängd dyrbarheter, köpte sig ett himlande stort grant skepp, tog fångarne såsom sjömän med sig, satte Princessan om bord och gaf sig till hafs. Men de otacksamma förra fångarna gjorde nu myteri och ville kasta deras räddare i hafvet. »Åtminstone mån I väl då låta mig komma i hafvet med fötterna före»2, sade han. De kastade honom så i hafvet, men i detsamma ropade han: »Thora med röda mössan! hjelp mig i land!» Trollet var genast till hands och svarade: »Häng dig på min rygg!» Han gjorde så, och snart förde det honom i land. Åtta dagar derefter kom ock skeppet till lands; och stor glädje vardt det för Konungen, som ändtligen återfått sin bortröfvade dotter, hvilken nu skulle giftas med en af sjömännen, som sades hafva räddat henne. Nu gick den raske och vackra ynglingen upp på slottet och det med hatten på sig. »Tag men du hatten af dig», sad' Konungen. Ynglingen tog då sin stora slok-hatt af sig och Princessan kände då på kedjan och ringen i hans hår genast igen honom och utropade glad: »Se här min räddare!» Konungen vredgades då på sjöröfvarne och lemnade dem åt ynglingen att bestraffas; och Thora med röda mössan fick då genast befallning af honom att kasta dem upp i luften. Snart voro derefter den sköna Princessan och den tappra ynglingen gifta och lyckliga och inom året hade de fått en liten prins. En dag, då den fordom fattige ynglingen, som nu var furste, lustvandrade med sin lille son i trädgården, var der en gammal gubbe honom till mötes, som sade: »God dag, känner du igen mig?» »Ja visst», svarade Prinsen, »det är ju Thora med röda mössan.» Men Trollet eller Gubben sade: »Nu vill jag ha' min betalning af dig, ty härefter kommer du ej att lida någon nöd»; och när Prinsen härvid såg sig om efter sin lille son —, hade denne ej något hufvud! »Blef du ledsen?» frågade Thora med röda mössan. »Ja, skulle jag ej bli bedröfvad!» svarade Prinsen, »att min son ej har något hufvud!» »Ja», sad gubben, »så bedröfvad blef jag ock, när jag ej hade de fyra styfverna att betala min skuld med»; och åter satt hufvudet på lille prinsen. När fadren såg det med förvåning, frågade honom Gubben: »Blef du glad?» »Ja, visst blef jag mycket glad», svarade Prinsen. »Lika glad blef jag ock», sade Gubben, »när du för mig utbetalde de fyra styfverna; och nu far väl!» Dermed försvann för alltid troll-gubben; och sen lefde det furstliga herrskapet i aldra största glädje och lycka. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).
Den falska Tärnan.1
Det var en gång en konung och en Drottning, hvilka hade sju söner och en dotter. Men Konungen red i krig och åtföljdes af en annan konung, som hade fått löfte om Princessan efter krigets slut. Bland Drottningens tärnor var det en ond och elak, som kunde trolla, det hon lärt af sin mor, som var en arg troll-kärring. Hoftärnan var mycket lik Princessan; och hon rådslog nu med modren hur hon skulle kunna blifva Princessa. Då engång Drottningen med sin tärna och alla de kungliga barnen voro ute på marken att förlusta sig, kom troll-kärringen förklädd och bjöd ut till salu allehanda grannlåter. Drottningen köpte då ett halsband; och som hon satte det på sig, så blef hon sjelf förvandlad till ett stod och de sju prinsarna till hästar; unga Princessan blef skonad, men grufligt bedröfvad öfver allt detta. Der gingo nu de åtta hästkreaturen gnäggande och frustande i skogen; men trollkärringen och den falska Tärnan afklädde den arma Princessan och drefvo henne så bort. Den falska tärnan tog nu Princessans kläder på sig och modren med sig till slottet och skref till konungen att Drottningen och alla prinsarne dött samt att endast Princessan lef de, d. v. s. den falska Tärnan sjelf, som nu skulle vara såsom Princessa. — När nu Konungen kom hem, ställde troll-kärringen så till, att han gifte sig med henne. Emellertid hade de 8 häst-kreaturen sprungit vilda i skogen till dess man tog fatt dem och sålde dem till kungliga slottet: och mäst fick säljaren för det stora ädla stoet. Konungens stallmästare hade alldrig förr skött så kloka djur; men de sågo alla alltid så modstulna ut. En dag gick den rätta Princessan förklädd till slottet, der hon ändtligen blef antagen till kammar-piga (hos sin förra hof-tärna), den Konungen ej kunnat skilja från sin egen dotter, som han trodde hade vuxit honom ur känseln. Af den goda mat den arma tjenande Princessan fick på slottet, tog hon alltid något och gaf i smyg till de kära hästarne i stallet. En dag, då hon var nere i stallet, var också en af konungens hofherrar der; och då sade det ädla stodet till kammarpigan: »Sju äro sönerna mina, Och sju äro bröderna dina: Ve den falska Tärnan, som ditt unga lif förrådde!» Hofmannen hörde detta med förundran och omtalade det för koungen. Denne ville då sjelf erfara sanningen af detta; och så som han kom ned i stallet, sade stodet det samma: »Sju äro sönerna mina, sju äro bröderna dina: ve den falska tärnan, som ditt unga lif förråde!» Konungen blef härvid förvånad, såg närmare på den förklädda kammar-jungfrun och igenkände henne såsom sin egen olyckliga dotter: och hon omtalade nu allt. Man löste då genast bandet af stodet och de sju hästarne; och genast blefvo de igen förvandlade till menniskor. Nu blef troll-kärringen med sin dotter, den falska Tärnan, inpackad i hvar sin spike-tunna, och rullade snart i kapp utför ett sluttande berg. — Men unga Princessan fick nu sin älskade unga Konung till gemål; och alla lefde nu länge nöjda och lyckliga. Elis.2 Bolin.
Tumme liten.1
Det var en gång »ett par folk», som inga barn hade, hvaröfver Gubben var mycket ond. När han då en morgon skulle gå ut på arbete, lade han yxan fram för kärringen och sade: »Har du ej barn tills jag kommer hem i afton, så slår jag sannerligen i hjäl dig.» Der satt kärringen bedröfvad. Men snart kom der en fee in som frågade henne hvarför hon var så bedröfvad. Kärringen omtalde då orsaken. Feen sade då: »Tag hit några lappar.» Hon fick det, svepte ihop dem till en bild af en tums storlek, satte den på bordet, och sade: »Spring nu, Tummeliten!» och se, Tummeliten sprang der genast kring på bordet! Dermed så försvann Feen; men kärringen blef utom sig af glädje, och när Gubben kom hem om qvällen blef han ännu gladare: om natten sof han intet, och när han om morgonen skulle köra i åkern, så tog han Tummeliten med sig, satte honom i oxens öra, gick jemte och körde och sjöng i glädjen öfver det som vederfarits honom. Snart kom der en Bonde körandes förbi som stadnade och frågade hvarför han var så glad. »Jo, jag har fått en liten ung son, och der sitter han!» sade Gubben, som pekade på Tummeliten som åkte i oxens öra. Genast ville den främmande köpa Tummeliten, och han bjöd fadren 100 Riksdaler på fläcken; men denne ville ej ta' mindre än ma) Riksdaler, och så blef handeln afgj ord. Bonden tog så Tummeliten, stoppade honom i sin penninge-pung, satte sig på vagnen och for sina färde. När de kört ett stycke, ropade Tummeliten: »Håll, släpp mig ut, eljest väter jag i pungen!» Nå, Bonden släppte honom i vagnen; men det blef då ett så ymnigt flöde, att det rann öfver vagnen, Bonden blef förfärad och Tummeliten slapp sig väg och smög sig undan i skogen. Snart hörde han folk tala der, lyssnade och hörde att det var två röfvare7 som lade råd om att nästa natt stjäla i närmaste herregård. Tummeliten gick dristigt fram till dem, och bad att få följa dem på äfventyret. Först när de fingo se honom, ville de trampa ihjäl den lilla pysslingen, som lyssnat på dem; men vid nogare eftersinnande togo de honom dock med sig mot villkor, att han skulle göra sitt mästerstycke vid herregården då om natten. När de kommit dit, klängde sig Tummeliten upp på vinden, men röfvarne stadnade nedanför. Tummeliten släpade då fram både mjölsäckar och fläskskinkor till gluggen och kastade ner alltsammans till röfvarne. Af det buller, Tummeliten härvid gjorde, vaknade hus-folket och skyndade till, då Tummeliten måste gömma sig i en sädesbinga; men folket fick ej se någon menniska. Dit Tummeliten sedan kom stod en kalf, som snart slukade Tummeliten i sig. När kalfven andra dagen vardt slagtad och strupen blef frånskuren, började denne sednare oupphörligen rulla kring på golfvet af det att3 Tummeliten låg inne i den. Förskräckta trodde slagtarne att det var troll i strupen, hvarför de togo och kastade den långt bort. Men Tummeliten sprang till skogs; och se'n hördes han alldrig mera af. genom Elis.4 Bolin.
Tatare-folket (på Fårö)
I gamla tider syntes Tatrenar (Tatarena) på Fårö stundom 12 till 15 stycken i flocken, tiggde, trollade och bedrogo folk på allt sätt, äfven genom vexling, då de alltid visste narra sig till mer än de rätteligen skulle ha' tillbaka. De lurade mången icke så enfaldig genom att byta hästar, dem de stundom målat eller blåst upp »mellan hulls och skinns», så att de sågo feta ut; så narrade de engång en usel krake på O. L:n Nårs. De voro så hutlösa, att, då »färu-mannen» var af Fåröboarne förbuden att föra dem öfver Sundet, togo de båtar med våld och satte sig öfver. Då en bondhustru engång var ensam hemma, kommo Tatarne och tiggde fläsk af henne. Då hon sade, att hon ej hade något, svarade en tatare-kärring: »Åh, jo men, du har allt en fläsksida i boden.» Då bondhustrun svarade: »Det må vara, men vi skola snart hafva hjelp och 'ating' och i alla fall, så törs jag ej för bonden», sade den andra Tatar-kärringen till den som först förde ordet: »Nå, så förgör då gården för henne!» — Men denna svarade: »Det skulle jag nog ha gjort, men hon har nystat på kol, och då kan jag det ju intet!» Engång under sådant tiggeri af en tatare-unge, som med hala ord såsom det tycktes utan framgång ansatte en hållfast bond-hustru, som stod och knådade deg, hviskade en svart kärring till honom: »Knällta, pojke! knällta, knällta», då denne började tigga och gnälla ännu envisare. Men, då ej heller detta tycktes hjelpa, kastade den listigare tatare-kärringen om och sade till pojken: »Åh, tig truten pojke! vet ej den goda mor hvad hon skall göra? hon bakar en bulle åt mej, en åt dej och en åt påsan med.» I fars (O. L:n Nårs's) tid slog en hel skock Tatare sig ned vid Lansa, så der omkring 1790. De voro ingalunda blyga, de trängde sig in i stugan och några slogo sig der till ro, men de fleste huserade på ladan. Der häfde de sand in på loggolfvet, gjorde så eld upp och brasade på, stekte och kokte, så att elden stog högt upp i »slindur». Då folket i gården häraf förskräcktes, sade Tatarne, att »det hade ingen fara, ty elden kom ej längre än de ville». L. O:n Kallbjärga. Tatarne bodde stundom vid Hägur i Bunge, lågo i ladu-båset, hvarest de hade eld, men utan skada. De redo flera på ett »häud-russ» (mager hästkrake) och hade då barnungarna i korgar. L. Hägur, f. 1792. Lapp-Finnar eller Tatare kommo 10 till 12 i sällskap. Stundom foro de på långa kärror och om vintern på »trä-släp»,n. Ofta redo qvinnorna på tvärsadel och hade barnungarna i knäet. De slogo sig djerft in i gårdarna; och gjorde (såsom vid Larsarfve i Källunge) eld inne på ladan under det båsen voro fulla af säd. Och för öfrigt stulo de som »ramm» (korp). Nils Vallin, Vallstena, f. 1780. Tatarne redo kring, hade sina barn i säckar, blåste upp hästar och bytte. J. N. Lyth, f. 1794. Tatare, 15,16 i följe, med 3,4 barn på en häst, drefvo kring landet, bytte hästar, sedan de piskat dem med »slagor» (= spön), att de blefvo svullne, ömme och qvicke. De voro handtverkare, guldsmeder, »lade kort» (spådde), bytte sig till mat. M:s L:n Hangre, f. 1798. Tatarne klöfjade stundom sina barn i säckar, då ett af dem stod på hvar sida om hästen. L. Simunde i Haide, f. 1799.
Grönvåld och Gull-löfvet
Grönvåld var en ung vacker Prins, och nära slottet bodde en torpare, som hade en liten skön dotter som hette Gull-löfvet. Så länge de voro små fingo de leka fritt med hvarandra; men när de blefvo större, gick det ingalunda an, utan Kungen lät bygga upp ett högt plank, att barnen ej skulle råkas; men genom plank-»spjälarne» talte de dock med hvarandra, bytte leksaker och hade roligt af hvarandra. En dag syntes ett stort moln öfver trädgården, det sänkte sig och der med blef Guldlöf borttagen. Prinsen sörjde nu sin kära Guldlöf i många år; men då han blef stor och snart konung efter Fadern, råd-förde han sig med en troll-kärring, och denna sade, att Guldlöf var förd till berget af ett argt Troll. Han lurade sig då in i Berget, fick tala med Guldlöf och hon sade att det var en timme på dygnet då Bergstrollet sof, men att hon alldrig kunde komma ur berget. Då lånte Trollkärringen honom en fyrfotad häst: han kom till berget och flydde bort med Gudlöf. Bergstrollet vaknade, saknade Guldlöf, gick ut för berget, och en hvit sten som stod der ropade då: »Nu for Grönvall af med Guldlöf!» »Hvad för en häst ha' de?» »En med 4 fötter!» »Åh», sad' Bergstrollet, »då har jag god tid att sofva —, dem hinner jag nog!» Under tiden flydde Grönvall och Guldlöf: hon fick icke se sig tillbaka, men sade till Grönvall: »Ser du något?» »Jo, ett litet moln!» Det kom allt närmare, ty det var Bergs trollet, som snart upphann, hotade rysligt och slog Grönvall samt förde Guldlöf tillbaka i berget. — Nu beklagade sig Grönvall för Trollkärringen och fick låna hennes 6-fotade häst, och på den förde han bort Guldlöf. Stenen ropte: »Nu for Grönvall af med Guldlöf.» »Hvad för en häst — —?» »En med 6 fötter.» »Hå, då kan jag väl ännu sofva en god stund!» Bergstrollet tog dem också andra gången. — 3dje gången förde Grönvall bort Guldlöf på en tolffotad häst. Sten ropade: — —» »Jaså», sad' Bergstrollet, »då får jag väl ej sofva länge»; sen förföljde det de flyende. Men denna gången hade Guldlöf rådt Grönvall taga med sig Bergstrollets guldnyckel1, en ris-qvist, en flaska med vatten uti och en ask sand. »Ser du något?» sad' Guldlöf. »Ett litet moln, som kom allt närmare.» Slutligen kastade Grönvall qvisten efter sig: det blef en tät skog, den ej Bergstrollet kunde tränga sig genom. Det måste då vända om tillbaka till berget, få ut alla sina tjenare med yxor, spadar och knifvar att få bort skogen. — Ändtligen kom det genom. »Ser du något?» — — — Slog ut vattnet bakom sig — — — blef en stor sjö. Bergstrollet måste nu med sina alla tjenare ösa ur vattnet - »Ser du något?» — »Då», sade Guldlöf, »skall du kasta ut flaska[n], men akta hästens länd och kasta den gildt efter dig»; men Grönvall kastade flaskan framför sig: det blef ett glas-berg så högt: der stodo de! och Bergstrollet nalkades. Efter många försök förmådde dock hästen hoppa öfver, men dog dervid. Då blefvo de rätt förtviflade, ty Bergstrollet gräf de med alla sina tjenare ifrigt på glasberget; men då trollen nära hunnit med det, kom en råtta löpande med ett halmstrå. Guldlöf satte då det i hästens bakdel, blåste lif i honom; och sedan kommo de lyckligen hem i kungens fasta slott, då de genast drogo upp alla vindbryggor. — Men snart hann Bergstrollet efter dem fram till slottsvallen, men kunde ej komma in; det ropte till Grönvall, att få sin guldnyckel; men Gullöf bad honom för all del ej gifva den från sig. — Efter fåfänga försök mot det starka slottet, blef trollet splitt-rasande och återvände slutligen hem i sitt gamla berg med alla sina tusende tjenare. - Men Konungen höll nu med många gästabud och stor glädje bröllop med sin älskade Guldlöf! — Slut. Soph. Andersin, f. 1783 Lallerius.
Den förste Brännmästaren.1
Det var en gång en fattig Enka, som en dag satt och beskärmade sig för sig sjelf öfver det att det alltid var så smått för henne, och att hon inte visste hvarmed hon skulle förtj ena födan för sig och de sina. Då kom en stor Herre in till henne och frågade hvarföre hon så sörjde? Den arma qvinnan beklagade då sin nöd och sade: »Skulle jag ej ha orsak att klaga• min man har dödt från mig och här sitter jag i min bedröfvelse med många små nakna och hungriga barn omkring mig?» Då log den främmande Herrn så hemskt och sade: »Vill du lyda mitt råd, så skall det inte ha' någon nöd med din utkomst; för jag skall lära dig göra bränn-droppar, som alla menniskor bli galna efter, ty med dem kan du bota allahanda sjukdomar, hvarigenom du skall dagligen f örtj ena dig mycket pengar, du skall bli en stor Doktor, rik som ett troll, och slutligen skall du till och med få bo på sjelfva slottet.» Då frågade den fattiga Enkan bäfvande: »Hvad heter då min Herre, om jag får fråga?» Han svarade: »Jag heter satan! men du skall inte bli rädd för det; ty jag vill inte ha' dig, blott du gör mig den tjensten och kommer dessa bränndroppar väl i gång.» Enkan blef så förfärad, att hon sålunda fått att göra med Satan sjelf; men hennes nöd var stor, och han hade dessutom sagt, att han ej ville göra henne något ondt, hvarföre hon i sin ångest gick in på förslaget. Nu kom Satan snart med sitt Bränneri, förde dit rysligt mycket med säd och undervisade Enkan hur hon skulle koka Bränn-droppar; och det lyckades förträffligt! — Den fattiga qvinnan försökte nu sina bränn-droppar på några sjuka i grann-laget och de blefvo genast friska: och nu utspriddes ryktet om hennes förträffliga droppar i hela nejden, hvarföre hon snart kom i stort rop och förtjente sig bra med pengar. Hon hade nu dagligen fullt göra med att kurera alla sjuka, som alla blefvo bra genom bränn-dropparna; och snart var nu den fordom så fattiga Enkan rätt rik. Mellertid hade det kommit för Konungens öron att det fanns en qvinna i hans rike som kunde koka så förträffliga droppar, som kunde bota alla sjukdomar: hon fick då bud från Konungen att hon skulle komma till Hufvudstaden för Konungen ville sjelf tala med henne. När hon kom dit, frågade Konungen henne om hon ville lära bort konsten att koka bränndroppar till HofApothekaren, så skulle hon få en stor belöning och bo på slottet i all sin lifstid. Hon bejakade det och så flyttade hon verkligen ock genast in på slottet, undervisade Hofapothekaren i konsten och nu inrättades snart ett Kongl. Bränneri. Det lyckades öfver förmodan väl: bränndropparne kommo allt mer i gång; och konsten att koka dem rätt kraftiga och starka spridde sig snart med stor framgång öfver hela landet. I början voro bränn-dropparne blott ett botemedel, som räddade lifvet på folk; men snart blef det dagligt bruk till förtäring, och folket använde till och med sista sädeskappen af vinterförrådet, eller sista trasan på kroppen samt den sista fyrken på denna herrliga uppfinning. Man tyckte väl i början att man fick sig godt kurage derigenom; men snart blefvo menniskorna rusiga deraf, och gjorde så allahanda galenskap: ty hela folket gick till slut hvar dag i sus och dus! En natt när den högt betrodda Enkan låg och sof i sin himmelssäng på slottet, kom Satan plötsligt in till henne, hviftade på svansen, ställde sig midt för henne, skrattade till för gement och sade triumferande: »Ser du icke att det gick som jag sade — du, har blifvit sten-rik och bor nu på slottet och går hvar dag klädd i guldbrokat; men, som jag sagdt, jag vill ej ha' dig: för du må tro, att jag har fångat flera själar än sedan verldens början genom de der bränn-dropparna, dem du så väl utlärt till menniskorna öfver hela jorden! Hittills hafva de hetat Bränn-droppar; men nu skall det kallas Brännvin! — ha, ha, ha!!!» Och dermed gaf han Enkan ytterligare en hederlig penninge-summa för hennes besvär, for sin väg ut genom nyckelhålet med en förfärlig stank efter sig, och hon fick alldrig se honom mera. — Och sålunda var verkligen Satan sjelf menniskornas »Förste Bränn-mästare!» Slut. Genom J. Wallin (Lotsen Hallberg på Hall).
Prins Haffsi-Kraffs.1
Det var en gång en Konung, som hade tre söner, av hvilka den yngste hette Haffsi-Kraffs. Alla Prinsarna skulle nu ut och fria i andra konungariken. Men de två äldste Bröderna ville prompt inte ha' sin yngsta Bror, den lille Haffsikraffs, med sig, hvilken de ansågo såsom alltför liten och enfaldig på en sådan resa. Men slutligen fick han dock efter många böner åtfölja sin äldre Bröder på friareresan. Slutligen kommo de till en Troll-Konung, som hade trenne döttrar: prinsarne anmälte sig då såsom friare, och de fingo alla tre om natten ligga i samma rum med Princessorna. Den hårde Troll-Konungen hade förut förgjort alla friare, som kommit dit och legat hos hans döttrar. Derföre hade alltid Princessorna hvita natt-mössor på sig; men på Prinsarnes sängar lades alltid röda nattmössor till begagnande. Alla prinsar lade sig nu om natten hos hear sin Princessa, och Haffsikraffs lade sig ock vid sin. Men om aftonen sade den Princessa, som låg hos Haffsikraffs, att Troll-Konungen brukade komma in om natten och hugga hufvudet af alla dem som sofvo med röda natt-mössor. Hvarföre Haffsi-Kraffs ombytte nattmössorna, när alla somnat. Wid midnatt kom Troll-konungen in med ett svärd som hade guldfäste, och slog så hufvudet af sina egna döttrar och gick sedan sin väg. Då väckte Haffsi-Kraffs genast sina två Bröder, tog med sig en förtrollad skyffel af guld och flydde till stranden. Med troll-skyffeln i hand besvärjade Haffsi-Kraffs nu vågorna: »Wäg för och våg efter — ingen vete hvart vi fara!» — och så gåfvo de sig lyckligen ut ifrån land. Men nu kom Troll-Konungen ända ner i vattnet efter dem och ropade: »Haffsi-Kraffs, Haffsi-Kraffs, kommer du hit en gång till, så skall du bli olyckelig!» »Engång kommer jag väl till, sade Haffsi-Kraffs» —; och dermed så seglade de hem till deras faders land. Men litet derefter sade Haffsi-Kraffs till sina Bröder, att han åter hade god lust att besöka och narra den lede Troll-Konungen: de både honom att han skulle låta bli det och akta sin pels; men han gaf sig af. Nu lurade han sig på en stege in genom Troll-Konungens fönster om natten. Konungen, som låg i sängen jemte Troll-drottningen, sade då: »Hvad är det som knaprar der borta?» »Det är väl hof-råttor», svarade Drottningen, och så somnade de åter. Då kröp Haffsi-Kraffs fram och stal bort alla juveler och guldklenoder efter Princessorna, löpte sin väg, kom till stranden och sade som förut till vågorna: »Wäg för och våg — —!» Konungen kom just då efter till stranden och skriade: »Haffsi-Kraffs, Haffsi-Kraffs —»; men denne reste lyckligen hem till sin Faders rike och sina Bröder med sina skatter. Icke långt derefter gaf sig Prins Haffsi-Kraffs åter af på äfventyr emot Troll-Konungen: denne stod då om natten på sin loge och tröskade med en guld-slaga, hvarvid Hofmännen stodo och lyste med lycktor. Haft si-Kraffs kröp då opp på log-taket och nedsläppte en kappe ä[r]ter. Men nu äro alla troll rädda för åskan; och Konungen sade till Troll-Drottningen: »hu, Mor, det skrallar!» och så löpte Troll-Konungen och alla in och lemnade guldslagan i sticket, den Haffsi-Kraffs genast tog, löpte till stranden, sade som vanligt till vågorna, då Troll-Konungen i det samma kom efter honom och långt ut i vattnet, så att böljorna brusade omkring honom ; men ändå ropte Haffsi-Kraffs gäckande till Troll-Konungen: »Ännu en gång kommer jag väl igen!» Men när nu Haffsi-Kraffs nästa gång kom tillbaka, tog Trollkonungen ändtligen Haffsi-Kraffs fast, och sade att han skulle slagta och steka honom. Och Konungen reste nu bort att bjuda främmande på den rara steken. Emellertid skulle nu Troll-Drottningen gå ut och hugga nacken af Haffsi-Kraffs, och sedan steka honom, hvartill redan ugnen var eldad. Men Haffsi-Kraffs gjorde sig så dum och tycktes ej kunna begripa hur han skulle lägga halsen på hugg-kubben, så att han narra Drottningen visa sig sättet, då han med detsamma kapade nacken af henne, stekte henne vackert och låg henne på ett silfverfat i en besynnerlig ställning, och sprang och sade: »Wäg för och —». Nu kom Trollkonungen långt, långt ut i hafvet för att taga Prins Haffsi-Kraffs fast; men då ropte han: »Herr Troll-Konung, vänd Er om, så får ni se en vacker jungfru, som står i jemte!» Och Troll-Konungen var ej klokare att vända sig. Solen var nu just uppstigen på himmelen; och så snart de första sol-strålarna föllo på Troll-Konungens ansigte, sprack han och dog. Nu tog Prins Haffsi-Kraffs hela hans rike, och blef så en mäktig konung. — Slut.2 Anna Maja Holstein.
Prins Fatale och Prins Fortune.1
Det var en gång en Konung och en Drottning. När hon födde sin förste son, kom der en Fee, som begärde att få ge honom namn och stå fadder åt honom. Det bifölls; och hon gaf den unge prinsen namnet Fatale samt en ring, den han alltid skulle bära, och dessutom en knif. Ett år derefter fick Drottningen åter en prins: då kom samma Fee och tilläts ock ge detta kunga-barn dess namn, som blef Fortune; och dertill fick han också en ring och en knif. Dessa två Prinsar växte upp och voro oskiljaktige vänner, ehuru den äldre alltid hade olycka och motgång i allt hvad han företog sig, och den yngre deremot hade lycka i allt. När de voro 20 år gamla och engång tillsammans ute på marken, syntes deras gud-mor, Feen, som sade: »Nu är det tid att I skolen ut och pröfva på verlden; gån nu ut, och när I kommen till en korsväg, står der ett stort gammalt träd: slån in Edra knifvar deruti och fortsätten sen Eder vandring. När I viljen återvända, så sen på knifvarna: äro de blanka, så står det väl till, men i annat fall är det någon olycka på färde. Dessutom äro edra ringar talismaner.» Hon försvann; och begge prinsarna gåfvo sig snart på färden. När de kommo till trädet vid kors-vägen, fästade de der sina knifvar och sedan skildes bröderna åt. Prins Fatale gick åt venster och Prins Fortune åt höger. Men som motgången alltid följde Prins Fatale, var ock hans väg nu snart obanad och så svår, att han med stor möda måste rödja sig väg sjelf, tills han kom ut på en slätt. Der fick han se en vacker flicka, som sjöng så skönt att han glömde all motgång och gick fram och helsade på henne. Hon vinkade honom att följa sig; och nu vandrade båda ett stycke tills de voro inne i ett berg, som straxt tillslöts efter dem. Då han nu ville vända om, ty han anade oråd, såg han att hans följeslagerska var ihålig bak: således hade han råkat ut för ett bergs-troll! Men, hvad var att göra? Hon gaf honom en stor nyckel-knippa; och han skulle här få till syssla att se efter alla hennes rum, hålla rent och stängdt; men ett rum finge han ej gå in uti, ty dit skulle hon gå sjelf. Och dermed gick hon åter ut i skogen för att locka flera menniskor till sig. Prinsen tog, sedan han något hemtat sig, nyckel-knippan och vandrade genom alla rummen: öfver allt var det en ofantlig rikedom af guld, kristall, perlor och äkta stenar. Men han undrade allt mer hvad som kunde finnas i det rummet, dit han var förbjuden att gå och det trollet ensamt besökte: dörren dit var af klart guld och låset besatt med äkta stenar. Och försöka sin lycka ville han; men, då han öppnade dörren, indrogs han dit af en osynlig arm, hvarefter han nedstörtade i ett rysligt djup, der mörker och klagan omgaf honom. Mellertid hade Prins Fortun, som tog vägen till höger, vandrat på en ständigt grönskande och jemn väg tills han fick se ett stort dråpligt slott. När han dit inträdde, var der dock en sorgens boning, ty konungen låg sjuk på sitt yttersta och princessan, som var hans enda barn, hade ingen att förlita sig till, ty ingen behagade henne. Men se, var glädjen borta, då Prins Fortune kom dit, så kom då lyckan med honom; ty straxt blef Princessan kär i honom och han i henne. Nu dog den gamle konungen glad, ty nu hade hans undersåtare fått en Herre i hans ställe som var en hugnad för alla. Nu skulle bröllopet snart firas, och Bruden var redan klädd, då Fortune skulle inträda i bröllops-salen; men i det samma brände honom ringen på fingret, och när han såg på den, var den såsom bara eld. Han kunde då veta att den käre brodren var i någon fara; han tog derföre sin trogne stallssven med sig, skyndade till korsvägen och såg der sin aning bekräftad, ty knifven var öfverdragen med rost. Då insåg Prins Fortune att brodren råkat ut för troll, ty i annat fall hade knifven varit blodig. De togo nu vägen åt vänster och redo i fullt galopp tills de kommo till samma slätt som brodren kommit. Qvinnan bad äfven Prins Fortune följa sig; och som han trodde att brodren befann sig i hennes våld, följde han henne, men tog sin stall-sven med sig. När de kommo till berget, ville hon ej att tjenaren skulle följa med längre, men Prinsen låtsade ej förstå det, och svennen följde ock dit in. Det lyckades dem att döda bergstrollet och att frelsa prinsen Fatale, och han följde med sin broder hem. Men alldrig kunde de utgrunda hvarföre den ena af dem alltid haft medgång och den andra bara motgång; men de älskade hvar andra ändock så länge de lefde eller in i döden. Elis.2 Bolin.
Tjenste-gossen och Trollet
Det var engång en gosse, som tjente hos en Bonde. Der i gården var en gammal Gubbe, »Farbror», som nyligen dödt; och derefter spökade det så förfärligt, i synnerhet i stallet. En morgon, när drängen kom dit ut, låg Bondens bästa häst död i båset. Morgonen derpå var det ej bättre: då var en annan häst död under natten. Man kunde nu veta att det var gamle farbror, som gick och spökade och gjorde sådan skada. Bonden, som fruktade samma öde på sina andra hästar, ville då ha' någon af sina drängar att om natten ligga och vakta i stallet; men det var ingen som tordes på det våg-spelet. Slutligen åtog sig den lille modige tjenste-gossen att vakta i stallet. Då han om aftonen gick dit, tog han blott med sig en duktig karbas. — Nå; vid tolfslaget på natt hörde han något »pussla»; och snart såg han spöket under golf-bräderna taga fram en kittel full med silfverpengar, dem han ifrigt satt och räknade. Gossen rusade då på trollet med Karbasen, ropade: »Jag skall hjelpa dig lätt ur stallet!» och började basa på trollet, som flydde med rop och ynkelig låt. Gossen tog alla pengarna och gömde dem under bås-bräderna. Då trollet härefter alldeles försvann i Bondens gård, blef Gossen beryktad för sitt mod; så att Presten i socken, som i sin kyrkan var mycket oroad af ett spöke, sände bud efter gossen, den han bad skulle hjelpa sig af med detta stygga spökeri; hvarföre Presten erbjöd honom 50 daler. Gossen antog modigt tillbudet. Med en kortlek och sin starka karbas under armen gick nu Gossen en qväll i kyrkan tillika med Presten och Klockaren. Man tände eld på altar-ljusen; och Presten ritade en ring på chorgolfvet, derinom Gossen skulle bärga sig mot »spökelset». Men han gick fritt omkring i hela kyrkan. Blefven ensam satte han sig vid ett bord, delade korten i hopar, liksom han spelat med någon, och såg sig omkring. Vid midnatt stack ett hufvud fram ur sakristi-dörren — det var spöket! Gossen sade då: »Kanst däu spelä kårrt, så kumm och spel med mi'!» Jo; spöket var genast färdigt till den saken. Gossen satte ut sina silfver-pengar, han nyligen vunnit, kanske just af samma troll; och vann gjorde han. Spöket ville i ifvern att vinna sitt tillbaka spela mera; men Gossen ville visst ej spela om intet. Nu måste spöket gå i sakristian efter mer pengar. Dem vann Gossen snart också. Trollet gick efter än mera pengar, dem Gossen alltjemt vann. Att det skulle vara rätt, skulle de hjälpas åt att räkna; och spöket kastade efter handen de tappade pengarna i Gossens hatt, som stod på altaret. Men när det nu började skymta af dagen, slutade Gossen spelet och ville nu räkna alla sina pengar: dessa befunnos nu vara — mull! Gossen blef då rasande och sade till spöket: »Ja så, funderar du på det viset», grep till karbasen och började »barga på» trollet: det före och Gossen efter många hvarf kring kyrkan, då det blef dager och klockaren kom att ringa och spöket flydde ut genom dörren, och syntes der alldrig mera till. Väl förlorade han alla sina pengar till Trollet, men fick sina 5o daler af Presten och allt större rykte om mod och förmåga mot spöket. Snart blef han nu af Kungen kallad till slottet, der det spökade förskräckligt hvarenda natt, och otaliga menniskor, som försökt att fördrifva det, blifvit dödade. Gossen kom med sin goda karbas upp till Kungen, och åtog sig för en stor summa penningar att fördrifva trollet ur slottet. Alla som förut hade försökt detta hade blifvit dödade. En qväll tog Gossen med sig nio musikanter, alla med olika »spel»; satte ljus på bordet, spelte kort och lät stämma upp med alla instrumenterna af alla krafter. Så lefdes der lustigt och gladt tills midnatten kom. Men nu föll den ene musikanten ned efter den andre och dog. När all musik således tystnat, fortfor gossen dock modigt att ensam sitta och spela. — Men, bäst det var, kommo tvenne svartklädda karlar in, på hvar sin sida om bordet; efter dem kommo fyra man, såsom en lik-procession, bärande en likkista mellan sig den de satte ned på golfvet och derifrån de aftogo locket. Liket, med krona på hufvudet, satte sig nu på ända i kistan och frågade Gossen: »Hvad vill du här?» Men Gossen svarade modigt: »Jag vaktar här, jag!» - Derefter sade den döde i likkistan: »Jag var förr konung här i riket, men man mördade mig och gräfde mig ned i en ör-backe: bed Konungen kristeligen begrafva mig.» Derefter lade sig liket åter stilla ned1 i kistan, bärarne satte kistlocket på; och allt försvann genom dörren. Sedan fortsatte gossen sitt spel ensam, liksom ingenting händt, och satt der vid bordet lifslefvande när Konungen om morgonen kom in med sin vakt; men alla musikanterna lågo döda öfver hvarandra på golfvet. — Den modige hjelten berättade nu allt för Konungen. Denne belönade hans mod kongligt (hvarefter han blef rik och mäktig) samt lät genast med stor prakt och ståt begrafva den mördade Herrskaren; hvarefter ock allt spökeri upphörde der i slottet. And. Söderdal.
Tuppen, Qvarnen och Klubborna
Det var engång tvenne Bröder, som voro Bönder: den ena var fattig och dertill fasligt enfaldig af sig, men den andra var slug och derföre också rik. — Den Fattige Brodren var derföre också mycket föraktad af sin rike Bror; men i alla fall kom han slutligen i sådan nöd, att hans Hustru rådde honom gå till sin rike Bror och begära någon hjelp. Nå, den Fattige Bonden gaf sig då af: den Rike Bonden snäste af honom; men slutligen gick han dock opp på loftet och kastade genom vindsgluggen en skinka ner till honom, hvilken den Fattige Bonden tog emot med stor tacksamhet och gick sin väg. När han nu skulle gå bort och sälja sin skinka kom han på vägen för en stor grann port och der stod en man på vakt utanföre. Då frågade honom mannen vid porten: »Hvart skall du gå?» »Bort och sälja min skinka», svarade den Fattige. »Hvad skall du ha för den?» »Det får han ge som han vill», svarade den enfaldige stackarn. »Nej», sad' vaktkarlen, »så skall du ej säga; du skall säga så: gif mig den tuppen, som är bakom gröna kakelugnen!» — Då sade den Fattige Bonden: »Tack skall I ha — tack!» och gick så genom den stora porten in på herregården, der han nu utbjöd sin skinka. »Nå», sade den stora Herren der, »hvad skall I då ha' för en skinka?» »Den tuppen som är bakom gröna kakelugnen.» »Hvem har sagt Er det», frågade Herren! »Jo», sad' Bonden, »det har en god Vin (vän) sagt mig!» och dermed så fick han tuppen, och gick så ut genom Porten. Men nu frågade vaktkarlen honom: »Hvad skall I göra med den?» »Jo», svarade Bonden, »det är så roligt att ha en tupp, när man sofver om morgonen så väcker han mig.» »Nej, så skall du intet säga; du skall säga så: Blås dukater, min hane!» Dermed så gick Bonden sin väg och sade: »Tack skall I ha — tack!» När nu Bonden med sin tupp gick vägen fram, kom han slutligen till en liten stuga vid vägen; han var nu trött och gick in, och der bodde en kärring, och han bad att få hvila der. Han fick lof till det; men han sade då i sin stora enfaldighet till kärringen: »I får inte säga, Blås dukater, min Hane — så får I inte säga.» Kärringen, som var en Troll kärring, anade nu oråd. Bonden blef snart förtyngd af sömn då kärringen sade till hans tupp: »Blås dukater min Hane!» och, då dukaterna straxt trillade om tuppen, bytte hon i tysthet bort Bondens tupp mot sin egen. När Bonden ändtligen vaknade, tog han sin tupp, tackade kärringen för godt härberge, och kom så åter hem till sin Hustru. — Men hon var ej nöjd med hvad han fått, och sade att han löpte landet kring som en narr. Då ville den enfaldige Bonden visa Mor hvad hans tupp var värd, och sade: »Blås dukater min Hane!» Men då det inga dukater blef af, grinade hans hustru åt honom, Bonden blef flat, och gick sig så bort igen till den store Herren, för att få något ting dugligare för sin skinka; för han ansåg sig bedragen. Då han nu för andra gången kom till porten och vaktkarlen, frågade denne honom: »Hvad skall du ta' vägen?» »Jo», svarade Bonden, »jag vill ha bättre betalning för min skinka än sist.» »Nå, hvad vill I mer ha då?» »Det får han ge som han vill.» »Nej, så skall du ej säga; utan ge mig den qvarnen som står bakom den gröna kakelugnen!» »Tack skall I ha', tack!» Gick in: »Hvem har sagt dig det?» »Det har en god Vin sagt mig» — och der med så fick Bonden qvarnen och kom ut igen till vaktkarlen. »Nå, hvad skall du göra med din qvarnen nu då?» »Det är så bra», svarade Bonden, »att ha en qvarn att mala på.» »Nej, så skall du ej säga, utan: mala hvitt hvetemjöl, min Qvarn!» »Tack skall I ha', tack!» Gick och kom till kärringen, som bytte bort hans qvarn; och då Bonden kom hem och sade: »Mala hvitt hvetemjöl, min Qvarn!», blef det intet af. Bonden, ledsen, gick då bort igen: Waktkarlen sade som vanligt och tillade: inte så, utan gif mig de »Klubborna, som äro bakom den gröna kakelugnen!» — och han fick dem. »Nå», sad vaktkarlen, »hvad skall du nu göra med dina klubbor?» »Det är så bra att ha när [man] skall slå i en spik eller så.» »Så skall du ej säga, utan: alla klubbor slå mina ovänner 'till gäcko'.» »Tack skall I ha, tack!» Kom till kärringen, som, då Bonden sof skulle fresta sin lycka med dem, höll på att alldeles bli sönderdobbrad af dem, då hon sagt: »Alla klobbor slå hans ovänner till gäcko!» Hon måtte då ropa på hjelp, väcka Bonden och sade: »För all del hjelp mig, så skall du få din tupp och din qvarn igen!» Då sade Bonden: »Alla mina klubbor tillbaka i korgen igen!» och dermed så slapp Troll-kärringen med lifvet, fastän duktigt genombultad, och så gaf hon Bonden igen hans undergörande Tupp och Qvarn, och dermed så gick Bonden glad hem. När nu Bonden kom hem, grinade hans hustru åter åt honom; men då nu Bonden sade till sin Tupp: »Blås dukater, min Tupp!» så ramlade dukaterna om honom; och då han sedan sade till Qvarnen: »mala hvitt hvete-mjöl!» fick han det vackraste fina hvete-mjöl. Då blef Hustrun hans glad och förvånad; och nu blef den enfaldiga fattiga Bonden välmående och rik — och detta spordes snart vidt ut i landet. När då den Rike Bonden fick höra af detta och sporde att hans skinka var orsaken dertill, blef han ångerköpt och önskade sig få något af sin förr fattige Bror; och denne enfaldige stackare han gaf Brodren Qvarnen till skänks. Men när då den enfaldige Brodern åter sade till sin Tupp: »Blås dukater, min Tupp!» svarade Tuppen: »Nej, nu kan jag alldrig mer skaffa dig några dukater, då du var så enfaldig att ge bort qvarnen, af hvilken jag hade min kraft och näring.» Och dermed så vardt den enfaldige Bonden åter arm och fattig för all sin tid. — Slut. Lona Bingström, Boge.
Den blå Oxen.1
Det var en gång en fattig Gosse, som tjente hos en Bonde och gick om dagen i vall med hans boskap. När gossen en dag satt i skogen, kom derutur fram en »blå oxe», som gick in bland den öfriga boskapen och stångade dem; hvarföre wall-gossen tog en käpp, vill[e] slå den främmande blå oxen och drifva honom bort. Men då sade den blå Oxen till gossen: »Slå du inte mig, för jag är inte någon riktig oxe, utan en förgjord Prins, som skall göra dig, om du vill, till karl i verlden! När jag nu kommer in i Bondens gård, så vill han i morgon slakta mig; men du skall då om natten släppa mig ut ur fähuset, sätta dig på min rygg, och fly med mig bort i skogen, och sen skola vi alltid följas åt!» Gossen gjorde så. Och nu flydde han till skogs på blå Oxens rygg. Men den skogen de kommo i var förtrollad och alla träden hade silfverblad. Då sade Oxen: »Nu kommer här mycket krigsfolk, som jag måste strida emot, hvarföre du klifver upp i ett af dessa träd så länge striden påstår; ett silfverblad får du väl ta' dig, men icke flera.» Och så kom det ofantligt mycket krigsfolk; men med sitt ena horn slog oxen dem alla till döds — men oxen miste dock dervid sitt ena horn. Oxen bad nu gossen komma ner ur trädet, der gossen dock tagit 2ne silfverblad, som han gömde hos sig. »Nu», sade oxen, »stig på min rygg igen, så vandra vi vidare.» De tågade nu en ofantlig väg, och kommo slutligen till en annan förgjord skog, der alla träden buro guldblad. Nu sade oxen på samma sätt: gossen klef opp i trädet, tog 2ne guldblad, krigsfolket kom mot oxen till många tusental, men oxen dödade dem alla med sitt andra horn, hvarpå gossen klef ner ur trädet; och de fortsatte åter sin resa till en tredje »förgjord skog», der alla blad voro besatta med diamanter. Oxen sade nu: »Klif opp i ett trädet, men tag icke mer än 2ne diamanter: här blir nu en förfärlig strid mot det otaliga krigsfolket: Men jag har nu inga horn, och de komma säkert att döda mig. Men sedan jag är död och krigsfolket gått sig bort, skall du [i] mitt ena öra finna en silkesduk, och när du breder ut den, så får du den raraste mat och allt annat hvad du kan önska dig. I mitt andra öra får du en pipa, och när du blåser i den, så kommer en häst med guldsadel, guldpiska och äkta diamant skor under hofvarna.» Nu började striden, och det gick allt som oxen sagt; och gossen fick verkligen både duken och pipan, uti hvilken sednare gossen genast blåste. Då kom på eviga fläcken en Trollhäst, som sagdt var farandes, som sade åt gossen: »Jag är en förtrollad prins: här i troll-skogen ligger ett förtrolladt slott af guld uppe på ett glasberg. Sätt dig nu på min rygg, så skall jag föra dig till en liten stuga straxt vid slottet, deruti en gumma bor, hos hvilken du skall begära härberge.» Gossen satte sig opp och red och kom fram till stugan. Trasigt klädd såsom en wallpojke gick han in och bad om nattqvarter, och gumman sade: »Lägg dig der i dörr-vrån, då; men i morgon bittid' går jag på andra sidan glas-berget för att tigga mig en styfver af de förnäma Herrarna, som försöka att rida upp för glasberget till slottet, och emellertid skall du skaffa mig något godt till jag kommer hem.» Om morgonen gick kärringen: gossen gick ut för stugan och blåste i pipan och genast kom troll-hästen, som sade: här i slottet på glasberget sitter en förtrollad Princessa med krona på hufvudet på en guldthron. »Sätt dig på mig, så skall jag rida med dig opp för glas-berget; men ikläd dig först de granna kläderna, stickade med guld, som ligga i mitt sadelskrin. När du kommer in i slottet, så skall du kasta ett silfverblad i Princessans knä.» Så gick det ock: hästen med diamant-skorna sprängde lätt upp för glasberget, vall-gossen gick in i slottet, helsade höfviskt på den dit-trollade sköna Princessan, och kastade ett silfverblad i hennes knä. Sedan red han ned på andra sidan glas-berget; der satt gumman, som nu inte kände wall-gossen igen och tiggde: »Söta Herre, gif2 mig en liten slant!» och han kastade en silfverpenning åt henne, och red sin väg. Sedan hästen försvunnit, gick han in i stugan, omklädde sig och bredde ut sin duk och tillönskade sig derpå allt godt, hvarmed han fägnade gumman vid hennes hemkomst; och gumman tackade honom och rosade sin lycka emedan hon fått sig en silfver-penning på andra sidan slottet. Andra dagen gick det sammalunda: gumman gick ut att tigga, gossen blåste i pipan, trollhästen kom och sprang opp för glasberget; och gossen kastade ett guldblad i Princessans knä, hvarföre hon viste sig mycket glad, ty hon var ensam i slottet, och alla furstar som sökte hennes hand slogo i hjäl sig på glasberget. Han red sedan på andra sidan berget, gaf gumman tre silfverpengar; red hem, klädde om sig, utbredde silkesduken och fägnade gumman. Tredje dagen gick det på samma sätt: han red opp för berget, kastade en äkta diamant i Princessans knä, hvaröfver hon nu blef ofantligt glad, och gaf gumman sex silfver-pengar när han ridit ner. Men när gumman sen kom hem, fann hon väl den raraste mat och allahanda »god-dagar»; men den lille beskedlige och trasiga vallpojken såg hon ingenstädes till. Nu red emellertid Wallgossen bort ett ofantligt stycke väg genom de största skogar på sin troll-häst, till de slutligen kommo till ett grant slott, dit den på glasberget förtrollade Princessan nu hade kommit, befriad från den onda makten, som trollat henne dit. Wall-gossen gjorde nu som hästen sade honom: i sina trasiga kläder erbjöd han sig på slottet att såsom köks-pojke få bära opp ved och kol; det han ock fick. Men när nu hofmästaren skulle bära opp maten om middagen till princessan, bad den nye köks-pojken, att han skulle få lägga ett silfverblad på hennes tallrik; det man ej heller nekade till. När nu Princessan såg silfverbladet, frågade hon hvem som lagt det på hennes tallrik. Då sade hofmästarn, att en kökspojke, som nyligen fått tjenst på slottet, gjort det. När den andra rätten uppbars, fick gossen lägga ett guldblad på Princessans tallrik; och hon började nu rätt mycket undra öfver sammanhangen dermed. Men då vid tredje mat-rätten en äkta diamant låg på tallricken, då befalte Princessan att den nye köks-gossen genast skulle komma in för henne. När han kommit, frågade hon honom, om han lagt silfver- och guld-bladet samt diamanten på hennes tallrik, och om de voro från den förtrollade skogen. Gossen sade: »Det kan jag nu ej på stunden svara på; men får jag låna en fin handduk och en tvål, så skal jag snart vara tillbaka och svara.» Snart stod wall-gossen nu dermed vid sjön, blåste på pipan; och genast kom trollhästen med guldsadeln, guldpiskan och diamantskorna: gossen kastade då sina trasiga herde-kläder i sjön, klädde sig grann såsom en prins och red ståtlig in på borg-gården. Princessan kom genast i fönstret för att se hvad det var för en förnäm Prins, som hade kommit, och tyckte också genast om honom. Straxt gick den unga, vackra, »guldskammererade» gossen såsom en Prins opp på slottet och inför Princessan, och sade att [det] var han som frälsat Princessan från glas-berget, och friade nu till Princessan, som straxt glad gaf dertill sitt ja. Nu hölls det på slottet ett ståtligt bröllop; och den förtrollade Prinsen, som varit troll-hästen, blef åter människa: och alla lefde sedan lyckliga och glada. — Slut. Anna Maja Holstein.
Gamle Cornetten (Kanetten) i Westkinde
Afskedade underofficeraren Johan Nordal, allmänt känd under namn af »gamle Cornetten i Weskinde», var enligt Weskinde kyrkebok, född 1693, hvarest, ej antecknadt; dock skall han hafva uppgifvit för dåvarande husbönder, att han varit född i Trollarna? Han ansågs vara finne. Under Konung Carl XII, har han, efter egen berättelse, tjenstgjort och varit närvarande vid Fredrikshallds belägring. Under Fredrik den 1:ste skall han hafva erhållit afsked, och derefter icke haft något bestämdt hemvist, förr än han nedsatte sig på öfverrej se grund i Weskinde, och sedan, då han ej längre kunde komma öfverens med Bonden, med Pastor Hr Johan Bahr's bifall, bosatte sig på Weskinde Prästgårds ut-ägor, emot Lummelunds-vägen i närheten af Ringvide, till minne hvaraf dessa utägor bära namnet Cornette-skogen. — Hit inflyttade han med fyra Qvinnor, Magdalena, med hvilken han blifvit gift 1748, Maja, Sara och Anna, samt tvenne söner och en dotter, af hvilka den yngsta sonen var född 1774, sålunda i fadrens 81:sta år. Men då Madam Magdalena — af hvad orsak vet ingen — fann för godt att i sällskap med äldsta sonen göra en resa öfver till fasta landet, och icke mer återvände eller ens låta höra af sig, tog den öfvergifne snart sitt parti, iklädde sig 85 år gammal år 1778 ännu en gång brudgumsrocken, och höll bröllop med ofvannämnda Maja. Utom det sårande som han bordt känna vid sin första hustrus och äldste sons förlust, måste han äfven erfara andra sorger: hans dotter dog 1779, och den yngste sonen, som 12 år gammal hade gått upp i en tall för at afhugga en fetveds-skate, nedföll, krossade hufvudet mot en stor sten och dog. Äfven Sara följde han till grafven. — Men »gamle Cornetten», ehuru han icke engång kunde läsa i bok, bar allt med äkta Carolinskt tålamod, och yttrade blott mot de beklagande: »Det skall så vara!» Blott Anna och hans Hustru Maja voro närvarande vid hans dödsstund, som inträffade den 5:te April 1795, då han är upptagen hafva varit 101 år och 8 månader gammal. Hvarmed han uppehöll sig och sitt hushåll vet ingen berätta; ty arbete var för honom och hans qvinfolk motbjudande: de voro ett vandrande hushåll, som närde sig, Gubben genom att berätta och qvinnorna genom hvarjehanda industriösa företag. — Deras boning hade varit en fristad för kringstrykande Tattare eller Zigenare, hvaraf förmodas att qvinnorna, som varit små till växten och mörklagda med svarta ögon, hört till denna folkstam. Han hade flere gånger varit invecklad i processer och krångel med grannarna, dock alltid redt sig derifrån, och oafkortadt åtnjutit Gratial från den 1:ste Januari 1772 intill sin död, med 13 daler 16 styfver silfvermynt årligen. Sockens äldste omtala »gamle Cornetten» såsom en reslig bredhärdad man om 13, och uti manliga åren, kanske af 14 qvarters längd, begåfvad med ovanlig styrka och vighet; och hafva de berättat, det han, då de sommartiden samlats till sist Gudstjenst och väntat på Presten, ofta vid 60 års ålder, till deras innerliga förundran, hjulat rundtom-kring Weskinde kyrka. Äfven har han i hög grad besutit förmågan att uppehålla folket med berättelser, hvarmed han varit så rik och omväxlande, att det icke sällan hände, att folket han besökte, glömde bort både mat och hvila, och att af dem, som gått upp till kyrkan om Söndagarna, flere stadnade utanför kyrkan att höra »gamle Cornetten», än som gingo uti kyrkan att höra Presten. Huruvida sanningen alltid legat till grund för hans tal, kan bedömmas af följande hans berättelse: »han hade i sjuårs-kriget engång blifvit utkommenderad med aderton man, och med dem hade han tagit adertontusen Österrikare till fånga, trängt in uti Wien, gått upp till Kejsarinnan Maria Theresia, och inför henne slagit gull-spårrarna i bordet, så att Hon blifvit väldeligen förskräckt och yttrat: »Nå, nå — Käre Farbror! var icke så sträng, skona staden!!» och det gjorde han ock; och det fägnade ännu på gamla dagar hans hjerta. Pehr Kristoffersson Ringvide, Weskinde t 1849; genom J. A. Berglund, Pastor, f. 1788. »Gamle Cornetten i Weskinde» var en ovanligt stor, stark och groflemmad karl, med djup och dånande stämma af Svenskt mål1, så säker i sitt väsende och af så vördigt utseende, att han kunde skrämma barn, det han dock ej gjorde, ty han var mycket godsint. På sin höga ålderdom skakade han på hufvudet, hvilket såg vördigt ut, helst då han berättade något; och hade jemnförelsevis slutligen mycket smala ben. Som han sjelf alltid var fattig, var ock hans drägt, som bestod i lång sköte-tröja — oftast med brödskorpor i fickorna —, kortbyxor och strumpor med skor. Han var en gammal äkta Carolin, hade tjent vid Häst-folket och hade varit med i Pomerska-(sju-åra-)kriget, samt sedan fått Cornetts afsked. När han talte om »salig kungen», tog han alltid hatten af sig — som eljest mäst för jemnan fick sitta på —, och gret oftast dervid; och tålte aldrig att någon yttrade en halfdragen anda mot Kung Carl, med mindre han dundrade till ett kort försvar, reste stoltare på sitt darrande hufvud och blef mycket ond. Han red mäst med s. k. klöf-sadel på en liten häst; men som denne var liten och klen, så att Gubbens fötter nästan vidrörde marken, hade han vanligen en liten kärra: men för det mästa gick han dock sakta ijemte. Han arbetade egentligen aldrig; men förde dock ofta rotkorgar och wäf-skedar med sig som han sjelf gjort. Han »doktorerade» eljest både folk och kräk, mäst med bäfvergäll och »dyfvelträck», och läste stundom för bot hvad han hittade på, t. ex. »Maria gick den vägen fram, »Då mötte hon sin Frälsar'-man »Hvart skall du gå sad' Frälsaren »Jag skall gå (t. ex.) till Nyplings-Mor »Att bota Filirenfarens långa tarm!» Engång skulle han för Bonden Trädgårdar i Tingstäde bota en häst, som hade en svår hals-svulst, som Bonden trodde vara obotlig. Men Cornetten ville dock försöka sin konst, och tog hästen hem med sig. Men om några dagar kom han tillbaka med hästens hud i en säck; och då ägaren mente på att kreaturet väl svultit ihjäl hos Cornetten, som förmodligen ej hade något foder, sade denne: »Han dog ej af hunger, men han svalt ihjäl!» ty hästen hade verkligen för svulsten ej kunnat äta någonting. För öfrigt lefde »gamle Cornetten» af besöken hos sina många vänner under de ständiga långresorna kring hela Landet, då hans hustru Maja, som var mycket liten och hans son Johannes, ständigt följde med honom. Ty det var den tiden mycket gästfritt på Gotland, och mat och dricka för den resande samt foder för hästen gafs då allestädes af godt hjerta och utan all betalning, som alldrig kom i fråga. Så besökte »gamle Cornetten» sin Pastor, Hr Johan (Bahr) i Weskinde, och påminde vanligen att Johannes hette efter kyrkherren. Också var Gubben alltid och bland alla väl sedd och välkommen; ty han var då »rolig», och hade ett outtömligt förråd af berättelser från Kung Carls tid och sin långa lefnad. Men som munnen alldrig stod till på honom och äfventyr ej alltid kunde räcka till ur verkligheten och med sanningen, så var han ej rådlös för att icke andraga hvarjehanda vidunderliga dikter och mandater af egen fabrik; men just då han ljög som modigast, såg han alltid som måst allvarsam och trovärdig ut: och detta gjorde alltid den bästa verkan bland hans lyssnande åhörare, helst då han slutligen myste en smula öfver framgången. Han kunde ock på halft allvare dundra till med en svordom till bekräftelse. Vanligen tillade han sig sjelf en alltför hög ålder; men saken var väl den, såsom vid många af hans diktade berättelser, att han förlåtligt nog hunnit glömma rätt mycket. — Hans vanliga helsning var, t. ex. då Nybergs-Mor vid Kisslings i Folö helsade med honom till sin syster, Pastorskan Bahr i Weskinde: »Helsa, Kära Mor, Gud igen!» Men hade gamle Cornetten det felet att han stundom något »skarfvade», så lade ock många skälmar många berättelser och äfventyr i hans mun, hvilka sedermera tillskrefvos honom. Så diktade »Bjerges Pauel i Valstena» »itt samtal rnillum Canetten Joh. Nordal» och sin egen tosige dräng, den »galne Paul», »som skede på Korsrum i Martebo» — eller »ett bröllopstal, då Lars Larsson Snalldarfve Martebo skulle vara Brudgum uti Stora Myra Gård, den i2:te November 1771» —: »God afton, gode Vän! Säg mig (hör på) hvar är du hemma — —» och är 20 verser lång. Pehr L: son Nyberg, skeppare; f. 1767 vid Kisslings i Folö. [I marg. står]: Hitkom från Öland med fyra små qvinfolk, af hvilka en kom till Weskinde prestgård såsom ladugårds-piga, en blef hushållerska hos Pastor Cron i Wänge, samt tvenne hade han hos sig och gifte sig med en af dem. Fru Svebilius, på Skäggs f. Bahr, 84 år gammal. Berättades, att »gamle Cornetten» var en ofromt stor och grof karl — »hög som kakelugnen» — och att, då han vid go års ålder, eller så, blifvit stämd för lägersmål, inför Rätten bekänt: »Barnet är mitt !» och sedan gift sig med qvinnan, som var ung. M. Gustafson. J. N. skall ha blifvit 102 år och 8 mån. gammal. Fru Svebilius. »Gamle Cornetten» kom stundom gående till Kaungs i Weskinde »i sukk» (strumplästen) ; sades varit 111 år gammal, och före giftermålet tillstått: »Barnet är mitt!» M. H. Laller, f. 1772. Gamle Cornetten bodde å Klintegårda grund på »fanett-skogen», var rio år gammal, o. s. v., m. m. Kallade Konung Carl XII:te för »Bror Carl» i sina berättelser. Fru Brygger-Garth f. Bahr, f. i Weskinde 1774. När Herr Johan Bahr i Weskinde vigde Cornetten vid Magdalena och sade: »Hustrun skall vara sinom man undergifven», afbröt honom Gubben sägande högt: »Ja, så borde det vara, kära far!» Fru Svebilius. Barn voro mycket rädda för gamle Cornetten, helst då han visade hur det gick till i krig, eller då han ställde sig midt på golfvet, började svänga och agera med en käpp eller stake, sikta, slå omkring sig, ropa, kommendera, puffa och skjuta, och tedde sig riktigt gruflig. Fru Svebilius. Gamle Cornetten, en lång »haplig» gubbe, sade sig kunna bota »ikkten» (fläck på ögat), då han brukade läsa: »Jag gick mig vägena fram, »Mötte jag flugan Ikkta. »livad skall du hän? — sad' jag. »Stä bräcka hinna, bräcka blo' — sad' ho'. »Jag skall förmena dig det: »Jag skall sätta dig i Noe flo' »Och soa-flo', Och som ingen menska bor!» P. Gardsten, f. 78.